Militären grep makten i Guinea-Bissau i november, precis efter valet. En av valobservatörerna var Nigerias före detta president Goodluck Jonathan, som menar att det som hänt är en ceremoniell kupp. Klas Lundström rapporterar från landet där medianåldern är 19 år och de nyliberala IMF-programmen har avlöst varann.

Politiskt kaos lamslår Guinea-Bissau. Landets militär avsatte president Umaro Sissoco Embaló onsdagen den 26 november 2025, några dagar efter 65 procent av landets väljare gick till valurnorna för att bland annat välja landets nästa ledare – och samma dag som valresultatet skulle redovisas. I stället vräktes det politiska bordet över ända, samtliga pjäser föll åt olika håll. Det är oklart vem som kommer att städa undan efter allt kaos.

Det enda vi vet med säkerhet är att militären har gripit makten i Guinea-Bissau. Hur, vad och varför en statskupp ägde rum i den västafrikanska nationen den 26 november är höljt i dunkel.

Det enda vi vet med säkerhet är att militären har gripit makten i Guinea-Bissau. Hur, vad och varför en statskupp ägde rum i den västafrikanska nationen den 26 november är höljt i dunkel, även om misstankar om politiskt dubbelspel dominerar efterkuppsanalysen. Externa aktörer med intressen inom alltifrån narkotikasmuggling till oljeprospektering rycker i landets olika politiska fraktioner på en illa medfaren lokalbefolknings bekostnad. Vi vet också att den avsatte presidenten Umaro Sissoco Embaló och Fernando Dias da Costa (Embalós huvudmotståndare i presidentvalet den 23 november 2025) befinner sig i exil.

– Jag har blivit avsatt, meddelade Embaló t tv-stationen France24 telefonledes några dagar efter kuppen.¹

Embaló utropade sig till vinnare i ett omstritt val 2019 efter en kampanj dominerad av sekundlånga klipp i sociala medier och sedan struntade i oppositionens kritik om valfusk. Att varken Högsta domstolen eller parlamentet godkände valresultatet lät inte heller stoppa Embaló som i stället svor in sig själv som ny president på ett lyxhotell i huvudstaden Bissau.²

Kupptätt sedan självständigheten
Sedan självständigheten 1974 har Guinea-Bissau genomlidit fem statskupper och en handfull kuppförsök. De första rapporterna efter novemberkuppen 2025 etablerade ett narrativ kring Embaló som en valsegerinställd statsman som blivit bryskt avsatt och placerad i husarrest av landets klåfingriga militär.³ Trots husarrest och militära hot framkom det snart att Embaló lämnade Guinea-Bissau redan samma dag som han störtades och interimsregeringen, ledd av general Horta Inta-A Na Man, installerade. Grannlandet Senegal försåg Embaló med ett specialchartrat plan. Med ett eget privatplan landade Embaló några dagar senare i Congo-Brazzaville.⁴

Medan Embaló tröskade runt på den afrikanska kontinenten tvingades representanter från människorättsorganisationer, mediehus, lärosäten och andra samhällsbärande yrkesgrupper gå under jorden i hemlandet.

Medan Embaló tröskade runt på den afrikanska kontinenten tvingades representanter från människorättsorganisationer, mediehus, lärosäten och andra samhällsbärande yrkesgrupper gå under jorden i hemlandet.⁵

”Ceremoniell kupp”
Huvudstaden utmed Kongofloden var dock bara ett delmål. Första veckan i december nådde Embaló Marockos huvudstad Rabat, där han uppges ha sökt asyl. Här på tröskeln till Europa, passade han även på att kritisera Guinea-Bissaus forna kolonialherre.⁶ Men samma land ska även ha legat bakom hans avsättning, förkunnade Embaló: åtminstone i form av sin likgiltighet inför kuppen i landets forna ”intressesfär” och de facto att Embaló är av muslimsk tro.⁷ En skenmanöver, menar kritiker, tänkt att dra uppmärksamhet till Embalós person och utmåla honom till ett offer när kuppen i sig är vad som verkligen måste belysas och kontextualiseras.

– Det var en ceremoniell kupp, sade Goodluck Jonathan, nigeriansk ex-president och valobservatör i Guinea-Bissau i november 2025. Vem lurar vem? Vi rör oss bakåt till en tid när militären i Guinea-Bissau kunde göra vad den ville – det är totalt oacceptabelt.⁸

Om det var en ”ceremoniell kupp” – vilket även andra röster gör gällande – sätts större press på Embaló, vars år vid presidentposten har lett Guinea-Bissau i en alltmer auktoritär riktning. Embaló står inte bara i centrum för en politisk tragedi där ett val annullerats av militären, utan där valet i sig var starkt ifrågasatt på förhand, eftersom landets antikoloniala rörelse PAIGC (”Afrikanska partiet för självständighet åt Guinea och Kap Verde”), bildad på 1950-talet, exkluderats från den politiska processen.⁹

Nedslagen folkrörelse
Nu förefaller alla valdata vara förstörda, Embaló befinner sig i ingenmansland, hans huvudmotståndare (som också tilläts lämna landet) Fernando Dias da Costa har fått asyl i Nigeria – medan PAIGC:s ledare Domingos Simões Pereira hålls bakom lås och bom efter att ha förvägrats ställa upp i valet.¹⁰

– Han har blivit den senaste i raden av politiska fångar i Guinea-Bissau, säger en källa som vill förbli anonym både när det gäller bakgrund, yrke och ort. PAIGC utplånas alltmer ur Guinea-Bissau politiska vardag – snart kommer de väl även att radera rörelsen ur historiebeskrivningen också.

Nu förefaller alla valdata vara förstörda, Embaló befinner sig i ingenmansland, hans huvudmotståndare da Costa har fått asyl i Nigeria – medan PAIGC:s ledare Domingos Simões Pereira hålls bakom lås och bom efter att ha förvägrats ställa upp i valet.

Att valresultatet inte kan redovisas gör det möjligt för Embaló att klamra sig fast vid idén om att vara en folkligt vald ledare som störtades – och ingen förlorare till den opposition som han gått lång väg för att underminera. Klart är att tidigare kuppliknande incidenter – 2022 och 2023 – har använts som ursäkt och förevändning för att koncentrera presidentposten vid den absoluta maktens stol, vars kontor bevakas av lojala arméförband.

Maktfullkomlighet, extrem fattigdom och IMF-lån
Embaló cementerade makten genom att upplösa lagstiftande församlingar, vägra utlysa nya val, gå hårt åt tillgången till sociala medier (plattformar han själv utnyttjade med bravur för att vinna unga väljares uppmärksamhet 2019), samt beordrade armén att ta över tv-stationer och gav inrikesministeriet i uppgift att implementera ”brigader” som skulle ”hålla kolla på radioprogram och arrestera personer som föreföll förolämpande” mot den politiska makten. Han har även lyckats driva upp religiösa motsättningar, vilka skapar sociala barriärer mellan invånare.¹¹

– Under de senaste åren har folk försvunnit, uppger en källa. Många unga människor som bara kidnappas av militären eller beväpnade gäng och försvinner, ibland mitt i natten.

Koloniala strukturer, nyliberala strukturanpassningsprogram
Med en befolkning på 2 miljoner invånare, en medianålder på 19,5 år och en fattigdomsökning som håller hälften av befolkningen kvar i en tillvaro under fattigdomsgränsen står det klart att Guinea-Bissau behöver politisk stabilitet, infrastruktursatsningar, en varierad arbetsmarknad och framtidshopp, vilket möts av en verklighet där Embaló försökte trolla till sig folkets applåder genom ett redan beprövat trick – nyliberalism.¹²

I enlighet med ett avtal med Internationella valutafonden (IMF) bantades den offentliga sektorn till anorektiska nivåer, anställningsstopp infördes, löneökningar omöjliggjordes och sociala utgifter minskades tack vare ett utfasningssystem av subventionspaket som en rad PAIGC-ledda regeringar hade försvarat som självklara rättigheter i ett land som försökte lyfta sig ur en fattigdomsgrav beredd av den portugisiska kolonialismens påtvingades ekonomiska modeller och kortsiktiga exportgrödor (primärt cashewnötter).

I mitten av 1980-talet utgjorde bistånd den bärande delen av statsbudgeten samtidigt som latinamerikanska knarkkarteller så smått började blicka över Atlanten efter nya marknader.¹³ I samma veva – 1986 – liberaliserade PAIGC-styret ekonomin och gläntade på dörren åt Världsbanken och IMF, vilka snart predikade strukturanpassningsprogrammens evangelium för en politiskt pressad regim. Men fastän IMF-politiken bidrog till snabba cash att strö ut över olika öronmärkta projekt påtalade PAIGC-oppositionen det ohållbara i den kortsiktiga politiken – samt de facto att lånet skulle betalas tillbaka med inkomster från någonting.¹⁴

I samma veva – 1986 – liberaliserade PAIGC-styret ekonomin och gläntade på dörren åt Världsbanken och IMF, vilka snart predikade strukturanpassningsprogrammens evangelium för en politiskt pressad regim.

När Guinea-Bissau i slutet av 1990-talet kastades in i ett blodigt inbördeskrig till följd av en statskupp talade experter även om dödsstöten för den bästa ekonomiska perioden i den unga självständiga nationens historia. Men de långsiktiga utmaningarna hade inte suddats ut för den sakens skull, främst representerade av bristen på utbildade yrkesgrupper till följd av inhemska politiska misslyckanden och en portugisisk kolonialapparat som höll generation efter generation borta från skolbänkarna.

2001 summerade ekonomiprofessorerna och Afrikaexperterna Renato Aguilar och Åsa Stenman Guinea-Bissaus tusen sorger, utmaningar och möjligheter i en universal och tidlös sanning: ”Tillväxt och utveckling utan jämlikhet är särskilt farligt för fattiga och små länder.”¹⁵

Migration – en väg ut
Den senaste åtdragningsfasen under Embalós styre på 2020-talet har inte lyckats täppa till gapet mellan en svikande ekonomisk tillväxt och fortsatt hög inflation. Inte ens IMF:s egna analyser, författade före militärens maktövertagande, är positiva: med fortsatt koncentration kring och beroende av cashewnötsexport kommer Guinea-Bissaus ekonomi att stagnera under 2030-talet, något som väntas sammanfalla med allt prekärare odlingsförutsättningar för cashewnötsproducenter – varav många är småskaliga bönder vars livnäring är sammanflätad med cashewnötens – i klimatkrisens upptornande virvelvind.¹⁶

Enda utvägen för många, framför allt unga, är således migration. Dels för att söka bättre levnadsvillkor annorstädes, dels för att försörja de som lämnas kvar. Bara under 2024 motsvarade remitteringar från bissauguineanska gästarbetare och tillfälligarbetare över 11 procent av landets samlade BNP, en minskning från föregående år – i sig en följd av en repressiv migrationspolitik i EU.¹⁷

I september 2025 nekades 41 bissauguineanska studenter inträde till Portugal, trots dokument som styrkte att de var inskrivna till utbildningar på olika universitet.

Att korsa tröskeln in till den forna kolonialherrens maktcentrum – Lissabon – har visat sig bli allt svårare för medborgare i det portugisisktalande ”lusofoniska” samväldet CPLP, trots styrdokument som påstår det motsatta. I september 2025 nekades 41 bissauguineanska studenter inträde till Portugal, trots dokument som styrkte att de var inskrivna till utbildningar på olika universitet. Tilltaget bekräftar Portugals repressiva trend och syn på icke-européer, vilka av det högerextrema partiet Chega! (”Nog!”) beskrivs som mindre värda och inte värdiga en plats i framtidens Europa (vilket är linje med andra högerextrema partier i Europa, däribland Sverigedemokraterna).¹⁸

Vardag i Fort Europa
I april 2024, i samband med firandet av 50-årsdagen av Portugals ”nejlikerevolution” som avsatte fascistregimen ”Estado Novo”, träffade jag några bissauguineanska migranter som uppehöll sig illegalt i en förort till Lissabon. De delar med sig av åren i Europa, långt hemifrån, men i ett sammanhang som de enligt sin koloniala historia och språkmässiga band tycker sig borde känna något slags tillhörighet med. Få ha erfarenhet av så många vitt skilda yrken och arbetsuppgifter än vad de har. Det ena jobbet sämre betalt än det andra.¹⁹

– Men vad kan vi göra? frågar sig en man i övre 30-årsåldern. Vi kan inte direkt förhandla om villkor eller löner.

Högerextrema Chegas framfart i val, sociala medier och i de mediala narrativen som har gjort afrikanska personer till sociala måltavlor för människors oro över Portugals dåliga ekonomi och osäkra framtidsutsikter.

Högerextrema Chegas framfart i val, sociala medier och i de mediala narrativen som har gjort afrikanska personer till sociala måltavlor för människors oro över Portugals dåliga ekonomi och osäkra framtidsutsikter.²⁰ I Guinea-Bissau håller militären fast vid makten tills de anser det lämpligt att släppa den till någon de kan lita på. Om Embaló verkligen har iscensatt en ”ceremoniell” kupp för att undvika ett valnederlag, gå i imaginär landsflykt och sedan hoppas återvända till hemlandet och axla rollen som ”nationellt enande kraft” återstår att se. Klart är att läget för befolkningen är akut och misären bråddjup. Kupp eller inte så förblir de realpolitiska strukturerna intakt: bottnade i en vertikal maktutövning där maktens inre rum förblir låsta och utom räckhåll för dem som väntar på ett tåg någonstans utanför Lissabon.

– Framtiden? säger en bissauguinean på väg till ett dagsjobb inom byggsektorn och skrattar. Vi talar om Afrika – och den enda framtiden vi någonsin har haft är den vi har under våra fötter.