Knutbyfallet är aktuellt igen då morddömda Sara Svensson ska begära resning. Det råder en straffrättsligt relevant lögnaktighet över Knutbyfallet, skriver Eva Lundgren, som menar att varken medierna eller rättsväsendet förstod de religiösa aspekterna.

En kall januarinatt 2004 ryckte Uppsalapolisen ut till den lilla tätorten Knutby. 23-åriga Alexandra Fossmo hade skjutits till döds i sin säng. Hennes granne, Daniel Linde, hade skjutits i huvudet och överlevt. De var båda medlemmar i pingstförsamlingen Knutby Filadelfia. Den unga kvinnan som höll i pistolen, Sara Svensson, hade tidigare uteslutits och tvingats lämna Knutby och församlingen. Det skulle senare visa sig att kyrkans pastor, Helge Fossmo, varit högst delaktig i de brott som Sara utförde på januarinatten. Alexandra, som utsattes för dödligt våld, var Helges andra fru.

Helge Fossmo dömdes till livstids fängelse för medhjälp till mord och mordförsök medan Sara Svensson bedömdes lida av en ”allvarlig psykisk störning” varför hon dömdes till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. I en ny rättegång dömdes ytterligare tre medlemmar ur församlingens ledning för våld och sexuella övergrepp år 2020.

Och nu väntar kanske en tredje omgång i rättssalen. Efter en granskning av Aftonbladet pågår arbetet för att få Knutby-fallet öppnat igen, med hänvisning till slarv i den första utredningen – “fakta” kastade i “slasken”.¹ Medierna rapporterar, expertis tas fram och det går chockvågor in i det svenska folkhemmet: Var Alexandra Fossmo redan död när Sara Svensson avlossade sina tre skott? Sara Svensson själv säger att det skulle vara en enorm lättnad att bli frikänd från ansvar för ett brott hon kanske inte har begått.²

En offentlig sanning om en exotisk församling med tät sammanhållning, massor av sex och galningen Helge Fossmo mitt ibland flera vackra, unga kvinnor, inte minst Kristi brud själv etablerades.

Under åren som följde Alexandras död fick Knutbyfallet stort utrymme i den svenska offentligheten – både i dagspressen och på sociala medier, som då var ett relativt nytt fenomen. I medias ögon hade fallet allt redan från början: ond bråd död, sex tvärs över etablerade relationsgränser och en exotisk figur, “Kristi brud” – som dessutom var den dödades storasyster. Det fanns mycket att skriva om, älta och snaska i, tillsammans med dramatiska bildsekvenser på tv. En offentlig sanning etablerades snabbt om en exotisk församling med tät sammanhållning, massor av sex och galningen Helge Fossmo mitt ibland flera vackra, unga kvinnor, inte minst Kristi brud själv. “Sanningen” om vad som hänt och den obegripliga kopplingen till dödligt våld reproducerades under åren som följde – med ständigt nya detaljer, kittlande ”true crime” och det exotiskt obegripliga.

I mediebilden och den allmänna uppfattningen försvann kontexten där allt utspelade sig och sammanhanget för det som hände städades ut. Därför framstod det som obegripligt i Sverige, ett sekulärt samhälle där religiös tro anses vara ett i stort sett föråldrat fenomen. Om externa instanser – juridiskt och medialt – hade varit intresserade av sambandet mellan den religiösa kontexten och de fruktansvärda handlingarna som begåtts i Knutby, hade de rättsliga konsekvenserna kunnat bli mycket mer långtgående än vad de blev. Bristande intresse för det nära sambandet mellan religiös tro och sekulär handling har gjort ledarskapets moraliska ansvarsbörda outhärdligt lätt. Behovet av en kritisk granskning av kontexten för det som utvecklades till en dödskult med dödande som logisk förlängning aktualiseras av en möjlig tredje omgång på den juridiska arenan.

Fallet framstod som obegripligt i Sverige, ett sekulärt samhälle där religiös tro anses vara ett föråldrat fenomen. Om externa instanser – juridiskt och medialt – hade varit intresserade av sambandet mellan den religiösa kontexten och de fruktansvärda handlingarna som begåtts i Knutby, hade de rättsliga konsekvenserna kunnat bli mycket mer långtgående än de blev.

2004 vände de externa instanserna aktivt bort uppmärksamheten från sambandet mellan blind tro och onda handlingar. Exempelvis avvisade åklagarmyndigheten uttryckligen idén om att det dödliga våldet skulle förstås i religiösa termer. Istället ansågs helt världslig svartsjuka ligga bakom det som hänt: det var inte mer än sex på avvägar och kvinnlig konkurrens som gått överstyr i en församling med en livsfarlig ledare och en stackars oskyldig, förförd kvinna. 

Även de psykiatriska instanserna visade samma inkompetens avseende religiös tro. Socialstyrelsens representant i Hovrätten menade att Sara Svensson och andra lider av “religiösa vanföreställningar” (som per definition är psykotiska) som tror att Gud ingriper i människors relationer, att Kristi brud kan vara en fysisk person och att man kan drabbas av demoner. Därför ansågs Sara Svensson “otillräknelig” för sina handlingar både vid tiden för brottet och annars, och därmed ansågs hon sakna straffrättsligt ansvar.³  

De juridiska och psykiatriska auktoriteterna speglade det sekulära Sverige. Media var intresserade av Åsa Waldau och Kristi brud, men inte som en religiös figur, utan som sensation och närmast som ett uttryck för lek i en urspårad församling. Media upprepade, som ett eko av församlingens ledarskikt, att Kristi brud bara var en fantasi skapad av församlingens fiende nr 1: pastorn Helge Fossmo.

Den ömsesidiga speglingen mellan de externa instanserna och församlingsledningen bidrog till att den offentliga, mediala ”sanning” som etablerades om Knutby under åren som följde morden. Där förblev kontexten för vad som hade hänt under lång tid, med kulmen i januari 2004, fullständigt obegriplig. Händelserna utmålades och förstods som helt meningslösa handlingar utförda av två enstaka galningar.

Det råder en straffrättsligt relevant lögnaktighet kring Knutbyfallet. Pastor Peter Gembäck, som anmälde sig själv och dömdes 2020, uppmanade andra medskyldiga att träda fram. Men varken han eller resten av ledningen tog ansvar för trosutvecklingen som skett: profetior som förutspådde död och dödligt våld i en påstått gudomligt utvald församling.

Den exotiserade förståelsen av Knutby-fallet lever kvar och händelserna befinner sig fortsatt i ett förståelsemässigt vakuum där själva meningen gått förlorad. För att förstå meningen med det som hände i Knutby är det avgörande att förstå den kontext inom vilket allt utspelade sig. Inte bara vad som hände januarinatten 2004, utan också vad som föregått det och vad som hände under åren som följde ända fram till det att församlingen upplöstes 2018.

Filosofen Ludwig Wittgenstein hade en nära relation till Norge och jag befinner mig i skrivande stund inte långt från det som kallas ”Wittgenstein-hyddan”. Mitt tillvägagångssätt är härifrån inspirerat av hans verk ”Filosofiska undersökningar” som publicerades 1953, två år efter hans död. Där utvecklar den sena Wittgenstein idén att ”kontext skapar mening”.⁴ När vi talar deltar vi i språkspel vilka bygger på de sociala och kulturella praktiker vi delar. Meningen ligger i användningen av ord och uttalanden i praktiken. Förtrogenhet med kontexten – som ett sätt att leva och praktisera – krävs för att förstå ordens betydelse, och därmed för att förstå de händelser där orden utspelar sig.

“För den rene är allting rent” var ett överordnat uttalande i Knutbyförsamlingen, hämtat från Bibeln som normativ och helig skrift. Bibelordet blev betydelsefullt för utvecklingen av ett vardagsliv där omfattande lögnaktighet, nytolkningar och manipulation, sexuella relationer på alla håll, “hemgång” – en teologisk parafras för att dö – och många former av våld ingick. Tanken om att Gud kunde “ta hem någon” var förankrad i församlingen, liksom idén om nödvändigheten av att “hjälpa Gud på traven”. Förstått i sin kontext illustrerar det sambandet mellan att dö och att döda. Med förväntan i församlingen om att tidens ände var nära förestående och en som sorts visshet om att man levde “i den yttersta tiden” utvecklades en dödskult på “Dödskullen”.⁵                                                  

För den rene är allting rent var ett överordnat uttalande i Knutbyförsamlingen, hämtat från Bibeln som normativ och helig skrift.

Det religiösa språket var ett viktigt verktyg för att göra extrema handlingar som dödligt våld, sexuella övergrepp och sex tvärs över relationsgränser till en del av församlingens tro och liv. Det dödliga våldet fann sin mening i församlingens religiösa och sociala sammanhang. Utvecklingen av församlingens levnadssätt och praktik skedde långt ifrån i ett förståelsevakuum, snarare fortlöpte processen i en kontext förtätad av mening.

Allt som hände 2004 var förutspått och “profeterat” i förväg. Långt i förväg dessutom. Flera profetior kom till Knutbyförsamlingen från början av 1990-talet om att familjen Waldau – Åsas blivande svärföräldrar – skulle få en utvald Herrens tjänarinna och att en eld skulle sprida sig över hela Sverige. När Åsa kom 1992 tolkade äldstebror Per-Arne Waldau, pastor Kim Wincent och flera andra detta som ett tecken från Gud: Åsa var elden och svaret på profetiorna de fått.⁶ 

Att Gud tillkännager sin vilja för framtiden genom uppenbarelser, förutsägelser och spådomar är en frikyrklig tradition, även inom pingströrelsen. Detta är kopplat till förståelsen av den Helige Ande som alla kristna traditioner delar, nämligen Gud förstådd som en och samma, men i tre personliga uttryck: treenigheten Fadern, Sonen, den Helige Ande. I frikyrkliga sammanhang representerar den Helige Ande “uppenbarelsekunskap”, kunskap i form av att Gud talar direkt om förutsägelser och direktiv i “profetior”, drömmar, tungomålstal och många andra olika slags röster och yttre tecken. Det gäller då att höra rösten, upptäcka tecknen och göra den korrekta, auktoritativa tolkningen av budskapen om himmelska sanningar; dessa “prövas” sedan ofta av flera personer.

Det religiösa språket var ett viktigt verktyg för att göra extrema handlingar som dödligt våld, sexuella övergrepp och sex tvärs över relationsgränser till en del av församlingens tro och liv.

Men i Knutby fanns ett fåtal utvalda som ansågs höra och se bättre än andra, och de hade privilegiet att tolka när kunskap uppenbarades. Dessa få utvalda fanns i församlingens ledning – inte bland de vanliga medlemmarna, vilka nedlåtande kallades “bänkutfyllnaden”. Ju högre upp i ledarhierarkin, desto bättre hörsel, syn och känsla och desto säkrare ansågs personen tolka alla möjliga tecken. Det var också i denna inre krets som Guds hemligheter fanns – och hölls dolda. Idén om ett hierarkiskt tolkningssystem var ett inflytande från den enorma karismatiska rörelsen från 1980-talets USA med dess politiska högervind, vilken församlingen lärt mycket om via Livets Ord i Uppsala. Kommunikationsvägarna var direkta mellan Gud och ledningen, på samma sätt som mellan Jesus och hans apostlar. Uppenbarelsekunskap behövde inte “prövas” utanför ledningen, och profetior fick därmed en ny status i Knutby. Att fruktansvärda handlingar inträffade efter att ledningen hade mottagit och tolkat gudomliga sanningar säger förstås något om vem som bär ansvaret för det som sedan utspelade sig.⁷

Inom några år efter att Åsa Waldau hade anlänt till Knutby kom ledningen fram till slutsatsen att Herrens utvalda tjänare, Åsa, troligen också var Kristi brud; uppenbarelsekunskapen och Bibeln talade så. I Bibeln kallas Israel för “Guds brud” och “det nya Israel” omnämns som “Kristi brud” med Jesus som brudgum. Detta är ett kristet arv och många kyrkor och församlingar menar att de symboliserar Kristi brud på jorden. Men i Knutby existerade Kristi brud som en levande person, en kvinna, i pastor Åsa Waldaus kropp.

Åsa Waldau stod som Kristi blivande brud Jesus närmast. Hon var bäst bekant med Guds hemligheter och kunde ge de mest auktoritativa tolkningarna. Gud och Jesus talade direkt och tydligast till henne på grund av hennes position, kallad “Jesu brud” i församlingen. Därefter följde den i församlingen som ansågs mest bibelkunnig, pastor Helge Fossmo, Åsas make Patrik, och sedan neråt bland pastorer och andra utvalda, såsom Sara Svensson. Hon var den främsta av brudens tärnor innan hon kastades ut. Hierarkin var som en spegelbild av församlingens struktur och organisation. Åsa satt i högsätet av Bordet och nedåt placerades de andra efter rang. En annan bild var Plogen, med Kristi brud som “plogens spets”.

När Heléne hittades i badkaret i makarna Fossmos hem i december 1999 hade hennes hemgång redan förutsagts. Gud hade talat genom drömmar, till flera personer.

Åsa Waldaus position närmast Jesus spelade stor roll för vilka föreställningar och idéer som skapades och för det sociala liv som utvecklades i församlingen. Inte långt efter att man fått bekräftat att Åsa var Jesu brud, fyra år före det dödliga våldet, hittades Helge Fossmos första hustru Heléne död under märkliga omständigheter.⁸ När Heléne hittades i badkaret i makarna Fossmos hem sent i december 1999 hade också hennes “hemgång” redan förutsagts. Gud hade talat genom drömmar, till flera personer. Så småningom fanns en hemlig lista – skapad utifrån den delade tron att de som “hade gjort sitt” och fullbordat sitt uppdrag skulle “tas hem”, alltså dö. Att Helges första hustru hade “gjort sitt” var en tolkning, en annan var att hon hade släppt in en upprorisk, demonisk ande vilket gjorde utgången av hennes liv osäker. Himmel och helvete var de två möjliga segrarna i det stora kosmiska kriget mellan de andliga makterna, Gud och Djävulen.

Året efter Helénes död, år 2000, mottog Åsa Waldau en profetia kallad Tirsa-profetian, där Jesus talade direkt till sin brud: ”Jag är kungarnas konung och du är himmelens drottning!”. Jesus talade om det nära förestående bröllopet och den erotiska relationen med sin Tirsa, som han kallar henne.⁹ Referensen är Salomos höga visa i Gamla testamentet: Tirsa är himmelens drottning, ”den vackraste i skapelsen.” ”Jag hade dig i tankarna redan vid världens skapelse”, sa Jesus till Åsa. Som hans direkta kanal skrev hon ner hans ord och allt som allt fyllde budskapet 14 tättskrivna sidor.

Förväntningarna om att Kristi brud skulle “tas hem” började därefter gradvis att ta form. Det var logiskt eftersom tron ​​att “ändetiden” var nära delades. Förväntningarna växte och blev till slut enorma. Specifikt stöttes och blöttes hur Åsas “hemgång” kunde tänkas ske. Skulle hon tas upp i himmelen, utsättas för en olycka (mindre troligt eftersom hennes utseende då kunde förstöras), eller skulle Jesus själv stiga ner? Åsas make, Patrik Waldau, var med i diskussionerna och Åsa välsignade själv den kvinna som skulle ta över honom ifrån henne. Patrik och kvinnan hade redan då en etablerad relation.

På samma sätt profeterades andras hemgång. Alexandra Fossmos död förutspåddes och profeterades den 27 december 2001, året efter Tirsa-profetian. Det kom då en skriftlig profetia från en okänd “Lennart Aronsson” om det som faktiskt hände två år senare. Aronsson talar om att Helge ska uppleva en ”hjärteförlust” på samma sätt som han förlorat Heléne två år tidigare, även om det var en befrielse för honom enligt Aronsson. Men “Jesus har en kvinna som kommer att stå vid din sida”. Tolkningen att det var Sara Svensson som skulle stå vid Helge Fossmos sida “i framtiden, efter att allt detta svåra har hänt”, gjordes. “Om det sker genom skilsmässa eller hemgång kan jag inte skönja”. “Det är upp till er som står i detta att välja vilken väg Herren måste ta /../ men ni om några vet att Jesus är Herre även över lagen.”¹⁰ 

Under ett av mina samtal med Helge Fossmo berättade han om de tre karaktärerna i Sagan om Ringen. Berättelsen handlade om Knutbyförsamlingen: Åsas jordiska make var Gandalf, hennes sextjänare Helge var Aragorn, och hennes blivande älskare, pastor Urban Fält, var Legolas. 

Församlingen utvecklade under årens lopp en hybris som gjorde att allt fler saker uppfattades vara tecken till, och kretsa kring dem. Under ett av mina samtal med Helge Fossmo på Kumlaanstalten där han avtjänade sitt straff berättade han för mig om de tre karaktärerna i “Sagan om Ringen”, pinsamt rörd och lätt chockad över att jag inte kände till dessa. Berättelsen tolkades som en profetia vilken egentligen handlade om Knutbyförsamlingen: Åsas jordiska make var Gandalf, hennes s.k “sextjänare” Helge var Aragorn, och hennes blivande älskare, pastor Urban Fält, var Legolas. 

År 2003, året före Alexandras död, kände Jesu brud en gudomlig röst som sade henne att Sara Svensson inte längre var “ren”, hon hade sitt fokus på annat än Bruden själv. Åsa Waldau hade inte längre exklusiv tillgång till sin “sexslav”, som Helge i samtal med mig, något bittert beskrev sitt förhållande till Åsa. Sara levde vid det här laget i en sexuell relation med Helge. Åsa hatade henne och ledningen och medlemmarna kom överens om att frysa ut den näst heligaste kvinnan. De delade uppfattningen att den syndfria huvudtjänarinnan hade blivit oren. I sin dagbok vittnar Sara, före dödandet av Alexandra, om rädslan för att göra misstag i förhållande till en enda figur: Kristi brud. “Synder mot drottningen”. Att be för Tirsa står över allt annat, “Herre, förlåt mina synder mot Tirsa & Dig”. “Hon kan inte ha mig nära …!” Sträva efter “renhet och helgelse i allt!”.¹¹

För att hennes orenhet inte ska smitta förbjuds Sara att komma nära Kristi heliga brud – hon måste således lämna församlingen och Knutby. Det blir då livsviktigt för henne att utföra den yttersta lydnadsgärningen och bli ren inför Åsa och därmed Jesus. Sedan skulle hon kunna återvända till Knutby och den utvalda församlingen. Helge Fossmo var en aktiv förmedlare av vad som krävdes av henne.

Sara försökte utföra denna extrema lydnadshandling två gånger. Första gången i november 2003, med en hammare mot Alexandras huvud, vilket aldrig rapporterades till polisen. Mellan hammarslaget och dödandet i januari 2004 fick Alexandra och Helge Fossmo ett brev där det profeterades att “Det här blir er sista bröllopsdag.”¹² Några månader senare lyckades också Sara i sitt uppdrag när hon hjälpte Gud “på traven” med pistol. Daniel Linde, grannen, överlevde men fick livshotande skador. Hans hemgång hade också profeterats; han hade en “bögig”, dvs. homosexuell gångstil vilket stred mot den sanna naturen. Daniel Lindes fru Annette, som var Patrik Waldaus (Åsas make) syster hade vid det laget inlett en sexuell relation med Helge Fossmo.

Allt som hände var förutspått, profeterat och planerat i förväg – över lång tid – även Åsa och församlingens unika position i världshistorien – utvalda av Gud för ett överordnat uppdrag: att förbereda bruden för det heliga bröllopet vid tidens slut. Det fruktansvärda som hände i januari 2004 var en del av planen.

Allting som hände var alltså förutspått, profeterat och planerat i förväg – över lång tid dessutom – även Åsa och församlingens unika position i världshistorien – utvalda av Gud för ett överordnat uppdrag: att förbereda bruden för det heliga bröllopet vid tidens slut. Det fruktansvärda som hände i januari 2004 var en del av planen. Men vems plan var det? Svaret kan skönjas i Aronssons profetia: ”Det är upp till er som står i detta att välja vilken väg Herren måste ta /../ men ni om några vet att Jesus är Herre även över Lagen.”

Under rättegången 2004 vågade den skräckslagna Sara inte berätta om Åsas auktoritet och direktiv. Det skulle ha varit att förråda Kristi brud, parallellt i status till när lärjungen Judas Iskariot förrådde Jesus i Getsemane örtagård före korsfästelsen. Sara skyllde all påverkan hon utsatts för på Helge Fossmo. Helge sa inte heller något om Åsas del i mordplanerna under rättegången. Under hot hade han lovat Åsa att aldrig avslöja något. Hon skulle annars se till att han, återigen, skulle förlora det mest värdefulla han hade – den här gången sin dotter. Strax innan han greps i slutet av januari, drog Åsa honom åt sidan och lät honom veta detta.¹³

Sara fick Kristi bruds tack och därmed Guds nåd och förlåtelse i rättssalen när Åsa plötsligt bröt protokollet genom att sträcka ut och erbjuda Sara sin hand. Tack vare att Helge och Saras höll inne med sina och Guds hemligheter, kunde ledande personer i församlingen framställa Helge Fossmo som ondskan personifierad. Han sades vara den verkliga aktören bakom allt som gått fel i församlingen. Om de gjorde sig av med honom, vilket de gjorde, skulle också problem av alla de slag helt försvinna.

Helge Fossmo fick så ensamt ansvar för det dödliga våldet och försök därtill medan Sara Svensson ansågs vara hans offer. Kristi brud och de utvalda ledarna stod utan skuld. De hade varken hört, sett eller förstått någonting och frånskrev sig allt ansvar. Ledarskiktet slapp prata om sin tro och den kontext i vilken mord, mordförsök och gränsförflyttande livsstilar vävdes in.

Under åren efter rättegången, mellan 2004 och den nya rättegången 2020, reproducerades och förstärktes dock den religiösa knutbykulturen, även utan fiendefiguren Helge Fossmo. Kristi bruds status höjdes ytterligare. Åsa levde i exklusiv avskildhet likt andra “utvalda” under viktiga perioder: Mose när han tog emot stentavlorna från Gud, Johannes Döparen när han förberedde sig för Jesu ankomst, Jesus själv som “prövades” med frestelser ensam i öknen. Förberedelserna inför det kosmiska bruduppdraget tog all tid i anspråk för den blivande bruden och Åsas barn växte därför inte upp med sin mamma.

Flera barn togs ifrån sina föräldrar vilket ansågs nödvändigt om modern visade sig oren. Denna församlingspraxis förstärktes av att Jesus, som tolkningen löd, gladde sig för sin blivande brud när hon kunde spåra upp orena medlemmar vilka förtjänade straff. En rädsloregim med våldsam och genomgripande ångest skapades.

Flera andra barn togs också ifrån sina föräldrar vilket ansågs vara nödvändigt om modern visade sig “oren”. Denna församlingspraxis förstärktes av det faktum att Jesus, som tolkningen löd, gladde sig för sin blivande brud när hon hörde och såg “rätt” och kunde spåra upp orena medlemmar vilka förtjänade straff. Bröllopet skulle försenas om inte alla i församlingen var rena. En rädsloregim med våldsam och genomgripande ångest skapades. Det teologiska resonemanget var detsamma som i Sara Svenssons dagbok: Hänsyn till Kristi brud gick före allt annat.¹⁴

Då Jesus själv inte kunde kommunicera sin kärlek direkt till sin brud under väntetiden fram till tidens slut, placerade han ut vad man kom att kalla “lyktstolpar”. Det vill säga sju män – beredda att agera sexuellt. Det var Jesu “förälskelsekraft” i dem som Åsa behövde. Att den Helige Andes kraft – pingströrelsens signum – kom som sexuell kraft, var en väletablerad tolkning och praxis i församlingen, vilket syns i förekomsten av en mängd sexuella relationer som gick åt alla håll. Liksom Bibelns ord i Titus 1:15 “För de rena är allt rent”, underlättade begreppet “förälskelsekraft” reproduktionen av sexuell otrohet och utnyttjande av människor – också för sexuella övergrepp.

”För Kristi bruds skull” var den överordnade saken ända fram till kyrkans upplösning i maj 2018. Under rättegången 2020 berättade vittne efter vittne om psykiskt våld, fysiskt våld, sexuella övergrepp och sanktioner så som isolering och utfrysning. Tre av de ledande personerna som tidigare bidragit till den allmänna uppfattningen av Helge Fossmo som Fienden dömdes i rättegången: Åsa Waldau och pastorerna Peter Gembäck och Urban Fält.

Peter Gembäck dömdes för misshandel och olaga hot, Urban Fält för sexuella övergrepp, också mot “person i beroendeställning” och Åsa Waldau för fysiskt våld i flera fall. Hennes våld berodde på upproriska andar och onda släktandar; hon var tvungen att klösa, bita och slå ut dessa ur orena kroppar, förklarade hon och beskrev en sorts våldsam exorcism.¹⁵

Likt hur ansvaret tidigare lagts på Helge Fossmo flyttades det nu till Åsa Waldau i interna kretsar. I två decennier hade församlingen tillbett henne som Kristi brud, dyrkat och lytt henne. Hon fick en liknande syndabockfunktion i ex-församlingen och de personer som Åsa Waldau dominerat under “skräckväldet” mellan 2004 och 2018 tilldelades offerstatus i linje med Sara Svensson tidigare. De övriga tidigare nämnda ex-ledarna gav intrycket av att inte ha förstått – oskyldiga, naiva, lättlurade – ännu en gång, trots att de aktivt deltagit i trons utveckling och vardagspraktik under alla år.

Återigen flyttades ansvaret bort från det kollektiva ledarskapet och församlingen – även i media. I SVT:s serie “Knutby” från 2020 talar medlemmarna i långa monologer utan att behöva svara på frågor om sina egna erfarenheter; åtminstone är serien redigerad på det sättet. Men kontexten, exempelvis deras religiösa övertygelser, framstår som helt obegriplig, också för dem själva. De som talar har fortfarande inga begripliga förståelsenycklar, annat än att påpeka att de kontrollerades och att de lydde.

De som talar har fortfarande inga begripliga förståelsenycklar, annat än att påpeka att de kontrollerades och att de lydde. Detsamma gäller HBO-serien från 2021.

Detsamma gäller HBO-serien “Knutby: I blind tro” från 2021. Men för första gången sedan den fruktansvärda mordnatten 2004 har Sara Svensson intervjuats. Hon står fast vid sin berättelse från rättegången, men bryter med den på en punkt: Hon talar om Åsa Waldau och hennes majestätiska makt. Sara erkänner att hon burit på hemligheter och bryter därmed sitt tystnadslöfte. ¹⁶ Men ingen noterade att hon därmed ändrat ett centralt faktum, ingen följde upp den tematiska tråden om “uppenbarelsekunskap” och praktiken som utvecklades kring auktoritativa tolkningar å Guds vägnar och församlingens gränsförflyttande levnadssätt.

De religiösa dimensionerna i själva Knutby-kontexten – levnadssätt och ord – har alltså städats bort också vad gäller händelseförloppet mellan 2004 och 2020. Varken i medierna eller i den offentliga uppfattningen har de kollektiva, ledande huvudaktörerna och inte minst Åsa Waldau behövt förhålla sig till den tystade sanning som Sara Svensson förmedlade i religiöst språk redan i dagboken: den ångest som Kristi bruds direktiv skapade, de sms Sara fick om vilken lydnadshandling hon måste utföra, det övergripande kravet på renhet och att göra allt rätt i förhållande till den heliga bruden.¹⁷

Det råder en straffrättsligt relevant lögnaktighet kring Knutbyfallet. Pastor Peter Gembäck, som anmälde sig själv och dömdes 2020, uppmanade andra medskyldiga att träda fram. Men varken han eller resten av ledningen tog ansvar för trosutvecklingen som skett: profetior som förutspådde död och dödligt våld i en påstått gudomligt utvald församling.

Det råder en straffrättsligt relevant lögnaktighet kring Knutbyfallet. Pastor Peter Gembäck, som anmälde sig själv och dömdes 2020, uppmanade då andra medskyldiga att träda fram.¹⁸ Men varken han eller resten av ledningen tog ansvar för trosutvecklingen som skett: profetior som förutspådde död och dödligt våld i en påstått gudomligt utvald församling. De tog inte avstånd från det våldsamma och gränslösa som skedde i utvidgningen av renhetskrav, lyktstolpar och förälskelsekraft. Inte heller tog de moraliskt ansvar för det allomfattande psykologiska våldet.

HBO har slagit sig för bröstet och menat att deras unika bidrag var att få Sara Svensson att tala. Men å andra sidan var seriens skapare själva mest intresserade av snaskig true crime och sin egen mordhypotes: Var det verkligen Sara Svensson som sköt?

Och nu är kanske deras tid kommen! Utifrån hypotesen “Var Alexandra redan död när Sara Svensson avlossade sina tre skott?” ställs krav på resning. Sara Svensson talar igen – i “Efter fem”. ¹⁹ Mest talar hon om hjärntvätten och lyssnaren förstår att Helge Fossmo är aktören i hennes förståelse, men hon pratar också om det farliga kollektivet Knutby – och om att “vara rätt” inför Åsa Waldau. Rädslan som spreds, skräcken för att dö, så som Helges första fru som “inte var rätt” hade gjort.

Två av de tre som dömdes i rättegången 2020 har redan intagit den mediala arenan – för den goda sakens skull och med oskuldens blick: Åsa Waldau alias Kristi brud anser att det är dags att gå vidare. Sara önskas all lycka, hon har lidit tillräckligt, säger före detta pastorn Peter Gembäck. Men han ser framåt med oro på Helge Fossmo; kan han komma att frikännas?²⁰

Genom ett religiöst symbolspråk kan vardagslivet förandligas i stort och smått – och därmed abstraheras. Blod som droppar från konkreta skott kan därför mötas med känslomässig distans.

Genom ett religiöst symbolspråk kan vardagslivet förandligas i stort och smått – och därmed abstraheras. Blod som droppar från konkreta skott kan därför mötas med känslomässig distans. Detta har visats av framstående personer och en mängd dokument från den upplösta församlingen. Död och dödande blev en naturlig del av Knutbyförsamligen. Som två sidor av samma mynt integrerades detta i ett sammanhang där varken dödshot, förväntningar om att livet skulle ta slut, eller utövandet av våld – fysiskt, sexuellt, dödligt – sågs som något avvikande. Knutby-retoriken representerar inte andligt språk i vilken pingstförsamling som helst. “Uppenbarelsekunskap” via drömmar, bilder, tecken och begrepp uppfattades bokstavligt av de som hade privilegiet att tolka, så till den grad att det konkret förverkligades. Vardagslivet omtolkades helt och greppet om verkligheten förlorades. Det skedde i ett sammanhang där människor uppfattade sig själva som särskilt utvalda, även i ett kosmiskt sammanhang, och vissa mer utvalda än andra. Det illustrerar utvaldhetens fara och förbannelse.

Att underskatta kraften i något som från ett utifrånperspektiv framstår som galenskap är – fortfarande – dumt. Om Sara Svensson begär resning och det beviljas, måste synen vidgas till vikten av kontexten och flera möjliga gärningsmän. Helge Fossmo fick livstids fängelse för medhjälp till mord, med Sara Svensson och ledningen som tunga vittnen. Om resning sker profeterar jag att Helge Fossmo kommer att begära detsamma.