Cecilia Uddéns Allt har en smak av aska känns som ett bokslut över en lång och framgångsrik karriär som Mellanösternreporter. Uddén återger dialoger med ett så nära och personligt tilltal att läsaren känner sig som en stum deltagare i samtalen runt bordet. Kaj Odelstål har läst.

Året är 1983 och två unga, kavata kvinnor liftar runt i Mellanöstern. De drömmer om att göra revolutionerande, journalistiska reportage om regionen. En av de två kommer senare att höras av åtskilliga svenskar med avannonseringen: ”Cecilia Uddén, Kairo.” Hennes röst har nått oss under flera decennier. På sensommaren förra året låg hennes bok Allt har en smak av aska på bokhandelsdiskarna. Kanske är den ett bokslut över många år av Mellanösternrapportering.

Författaren återger dialoger med ett så nära och personligt tilltal att jag som läsare känner mig som en stum deltagare i samtalen runt bordet. Palestinierna får ansikten och de delar livets bekymmer med mig, läsaren.

Många personer dyker upp i boken. En central gestalt är skräddaren Farouk i Gaza. I Cecilia Uddéns möten med honom och hans familj får läsaren stifta bekantskap med en palestinsk familj. Under samtal vid middagar och fikapauser ventileras vardagens bestyr. Men vardagspratet bryts också med samtal om allvarliga händelser, exempelvis hur den första intifadan från december 1987 påverkade familjen och deras inbördes relationer. Diskussioner om Hamas’ roll i Gaza väcker känslor inom familjen. Författaren återger dialoger med ett så nära och personligt tilltal att jag som läsare känner mig som en stum deltagare i samtalen runt bordet. Palestinierna får ansikten och de delar livets bekymmer med mig, läsaren.

Ett annat kapitel ägnas åt journalisten Sami Abu Salem.¹ Han blir Cecilia Uddéns ”ögon och öron” efter oktober 2023, då Israels armé gick till angrepp mot Gaza som svar på Hamas attack den 7 oktober. Alla de samtal som Cecilia Uddén för med Sami Abu Salem ger en ohygglig bild av vad de plågade Gazaborna fått utstå i form flyganfall och granatbeskjutning med mängder av döda och lemlästade som följd. Föräldrarna kan inte skydda sina barn mot död och svält. Hemmen är förvandlade till grushögar med spretiga armeringsjärn som grinar i människornas förtvivlade ansikten.

De berättelser som de två förmedlar till oss vittnar om hur oerhört påfrestande det måste vara att bo och leva i nödtorftigt hopsatta tält där barn, unga, gamla och sjuka blandas huller om buller. Hur skall man kunna sköta sin hygien? Skaffa mat? Föra sina sjuka och skadade till sönderbombade sjukhus? Varje försök att lösa dessa dagliga uppgifter görs med livet som insats. Runt omkring finns israeliska prickskyttar, och i luften surrar drönare som märker ut mål för det israeliska flygets bomber som sprider död och förintelse. Det som etsar sig fast hos mig, som står vid sidan om, är den förnedring som palestinierna utsätts för. Jag känner skam och vanmakt över det som sker.

Författarens beskrivning av sina besök i Jerusalem är en läsupplevelse. Det känns som om Cecilia Uddén leder sin läsare vid handen genom stadens gränder.

Författarens beskrivning av sina besök i Jerusalem är en läsupplevelse. Det känns som om Cecilia Uddén leder sin läsare vid handen genom stadens gränder. Man kan nästan höra människomyllrets röster på Via Dolorosa, vid Klagomuren och uppe vid Klippdomen. Man förnimmer till och med lukten i gränderna av bl.a. spiskummin och uppfattar ljudet från en råtta som river i en soppåse.

I nästan alla samtal och intervjuer som författaren har med konfliktens inflytelserika personer och personliga bekanta märks den oförsonlighet som finns mellan konfliktens parter. Över tid har debattklimatet gått från försök till att överbrygga motsättningar till att det i dag torgförs uppfattningar om att genomföra etnisk rensning av palestinierna.

Våren 2025 hölls i Israel en internationell konferens om antisemitism, och förvånande nog inbjöd Netanyahu och hans regering representanter från spanska Vox, franska Nationella fronten och Sverigedemokraterna – alla med bruna historiska rötter. På det av Israel ockuperade Västbanken terroriseras palestinierna av våldsamma bosättare som begår markstölder, förstörelse av olivlundar och till och med mord. Tvåstatslösningen – snart bara ett EU-mantra – är långt, långt borta. Israel rör sig alltmer mot politisk extremism och därmed bort från demokrati.

Precis som vi förväntar oss är språket konkret och journalistiskt drivet, utan floskler och tomma fraser. Historiska händelser och religiösa ceremonier flätas skickligt in med hennes personliga upplevelser från Mellanöstern.

Allt har en smak av aska är en mycket läsvärd bok. Precis som vi förväntar oss av Cecilia Uddén är språket konkret och journalistiskt drivet, utan floskler och tomma fraser. Historiska händelser och religiösa ceremonier flätas skickligt in med hennes personliga upplevelser från Mellanöstern. Hon håller läsaren ständigt uppmärksam, och med stringens blottlägger hon Palestinakonfliktens många motsättningar och gör dessutom konfliktytorna begripliga.

I slutet av boken för Uddén ett intressant och viktigt resonemang om hur reportern skall förhålla sig till uppdraget att förmedla korrekta nyheter. Utifrån sina erfarenheter analyserar hon begrepp som opartiskhet, neutralitet och objektivitet. Med bitande formuleringar avfärdar hon de vanligaste, enkla argumenten i debatten kring dessa spörsmål. Hennes credo är: ”Jag är tacksam över att mitt uppdrag som journalist är att ständigt ompröva, justera, låta nya erfarenheter rubba vedertagna teser. Jag är tacksam över att jag får tvivla [vara källkritisk] i mitt arbete.”

Alla som kämpar för att palestiniernas dröm om att i full suveränitet få leva i fred och frihet skall gå i uppfyllelse finner i Allt har en smak av aska stor motivation och starkt stöd för att fortsätta solidaritetsarbetet med ett plågat folk.

Cecilia Uddén avslutar sin bok med en vemodig formulering: ”… det kommer att ta mycket lång tid att kravla sig upp ur avgrunden där allt har en smak av aska.” Är detta ett bokslut över en lång och framgångsrik karriär som Mellanösternreporter? I så fall: tack, Cecilia, för alla spännande och intressanta rapporter du lämnat! Vägen till fred och försoning är lång och mödosam. Men den måste vandras!