Många svenskar har bristande ekonomiska kunskaper och upplever politisk hopplöshet. Ojämlikheten ökar och staten påstås fungera som ett hushåll, med ständigt sinande resurser. Det tjänar väl de politiker som vill slippa stå för politiska val, skriver Jonas Johansson som menar att vi måste inse att staten är oändligt rik.

De senaste decenniernas största politiska fiasko stavas åtstramningspolitik. Enligt ekonomen Mark Blyth bygger denna på ett slags frivillig deflation; en naiv ekonomisk logik som säger att samhällsekonomins motgångar ska hanteras genom att minimera statens skulder, underskott och budget.¹ Resultatet: välfärden faller fritt, den gröna omställningen överges, arbetslösheten exploderar och fattigdomen ökar – en inte så munter lista som kröns av att Sverige toppar ojämlikhetslistorna. I boken Förbannelsen skriver Karin Petterson att 90-talets och åtstramningsideologins mest destruktiva arv är idén om politikens maktlöshet inför ekonomin.² Och här är vi nu, i maktlöshetens grepp.

Åtstramningspolitiken har gjort svenskarna uppgivna för att det saknas en bred förståelse för hur statliga pengar och skatter fungerar. De flesta ser fortfarande staten som en spegling av privatekonomin – som ett hushåll – och det är därför den ekonomiska logik som byggt åtstramningsideologin kunnat dominera i politiken. För att skapa möjligheter för ett jämlikt, demokratiskt samhälle måste vi inse att staten är oändligt rik på svenska kronor.

De flesta ser staten som en spegling av privatekonomin – som ett hushåll – varför den ekonomiska logik som byggt åtstramningsideologin kunnat dominera i politiken. För att skapa ett jämlikt, demokratiskt samhälle måste vi inse att staten är oändligt rik på svenska kronor.

Hushållsnarrativet bygger på föreställningen om att staten måste få in pengar från skattebetalarna för att kunna betala sina utgifter. Eftersom pengarna – precis som i en privatekonomi – när som helst antas kunna ta slut, minimerar en ansvarsfull stat utgifter och balanserar budgeten. Att dra på sig skulder ses som det djupaste av moraliska förfall. Eftersom hushållsnarrativet speglar individens upplevelse av hur pengar och skatter fungerar har det kunnat få genomslag bland medborgarna. Som individ är det rimligt att tro att statens pengar fungerar på samma sätt som för en själv. Pengar är väl pengar?

Men faktum är att pengar för individen är något helt annat än pengar för staten. Under coronapandemin kunde Riksbanken exempelvis plötsligt vifta fram 668 miljarder kronor.³ Var kom de ifrån? Enligt Riksbanken, kort och gott: de skapades.⁴ När pengar för staten kan skapas genom några knapptryckningar men för individen är en ständigt sinande livsnödvändighet är det dags att börja prata om två väsensskilda saker. Pengar är inte alltid pengar.

Faktum är att pengar för individen är något helt annat än pengar för staten. Under coronapandemin kunde Riksbanken exempelvis plötsligt vifta fram 668 miljarder kronor. Var kom de ifrån? Enligt Riksbanken, kort och gott: de skapades.

I en analys av Sveriges betalningsflöden visar Erik Arnell och Johannes Borgström att statens utgifter inte alls betalas från något begränsat sparkonto. I praktiken skapar staten pengar när den spenderar genom sina myndigheter.⁵ Pengaskapandet under covid var en krisåtgärd, men staten skapar pengar dagligen – helt enligt ekonomins design. Staten är förstås begränsad av samhällets kapacitet, om pengarna inte matchas av efterfrågan och ekonomisk aktivitet ökar inflationen. Men Arnell och Borgström menar att staten aldrig begränsas av att pengarna riskerar att ta slut. Hur statliga pengar fungerar är alltså oskiljbart från faktumet att staten är utgivare av svenska kronor. Och det är kärnan i att hushållsnarrativet inte håller. Enskilda människor har inte privilegiet att skapa pengar.

Många tror fortfarande att pengar backas upp av någon form av fysisk tillgång, som guld, eller att bankerna måste ha reserver i sina valv när de ger ut krediter. Men i praktiken blir pengar alltid till ”ur tomma intet” när privata banker ger ut lån, så länge det finns efterfrågan och en tro om att låntagaren kan betala tillbaka lånet.⁶ Pengarna hämtas inte från bankens valv, utan banken skriver bara in siffrorna på lånet och krediterar det till mottagarens konto. Så länge lånet finns kvar finns också pengarna kvar i ekonomin. Att även de privata bankerna har rätt att skapa pengar är ett otroligt privilegium.

Pengarna hämtas inte från bankens valv, utan banken skriver bara in siffrorna på lånet och krediterar det till mottagarens konto. Så länge lånet finns kvar finns också pengarna kvar i ekonomin. Att de privata bankerna kan skapa pengar är ett otroligt privilegium.

År 2017 undersökte sociologen Klaus Kraemer allmänhetens kunskaper om hur pengar blir till.⁷ Resultaten är slående: hela 82% svarade att centralbanken trycker pengar – delvis ett korrekt svar – men bara 12% hade koll på att privata banker skapar pengar när de ger ut krediter. De privata bankpengarna utgör ca 97% av den totala mängden pengar i ekonomin samtidigt som det finns stor okunskap bland allmänheten om var pengarna faktiskt kommer ifrån. När det gäller institutionen pengar är de flesta människors kunskaper inget annat än kompletta myter.

Vad gäller privatekonomi ser det inte mycket bättre ut. 20% av svenskar över 16 år klarar inte av en oförutsedd utgift på 14.000kr enligt SCB.⁸ En undersökning från Lunds universitet visar att unga vuxna har bristande kunskaper om privatekonomi och att nära hälften av studiens deltagare upplevde finansiella svårigheter.⁹ Annan forskning pekar på hur individuell överkonsumtion och skuldsättning hänger ihop med fysisk och mental ohälsa.¹⁰

I hushållsnarrativet utmålas skatter som något att likställa med lön för staten – pengar som kommer in och som sedan måste räcka, hushållas med. Föreställningen gör det lätt för de ansvariga att bortförklara den nedskurna välfärden, den ökande arbetslösheten och den undermåliga klimatomställningen. Men som Arnell och Borgström visar skapar staten svenska kronor när den spenderar. Pengarna finns alltså tillgängliga redan innan medborgarna beskattas.⁵ Statens betalningar för in pengar i samhällsekonomin och beskattningen tar bort en del av dessa pengar. När staten beskattar mindre än den betalar får den ett underskott på balansräkningen, vilket innebär ett överskott i den privata sektorn, alltså hos medborgare och företag. Med insikten att statens skuld är ett uttryck för pengarna som existerar i samhället förlorar ordet ”statsskuld” sin omoraliska underton.

Skatter utmålas som något att likställa med lön för staten – pengar kommer in och måste räcka, hushållas med. Det gör det lätt för de ansvariga att bortförklara den nedskurna välfärden, den ökande arbetslösheten och den undermåliga klimatomställningen.

I grunden är skatter till för att skapa efterfrågan på svenska kronor, eftersom staten bara accepterar sin egen valuta för skattebetalningarna. Skattesystemet är också ett verktyg för att hantera inflationen, balansera ekonomin och jämna ut ekonomiska klyftor. Utan skatt, inget demokratiskt samhälle. Men våra skatter betalar inte samhällets kostnader.¹¹ Det kan tyckas vara en detaljfråga, men föreställningen om att Sveriges stat behöver leva strikt inom skattetillgångarna krattar manegen för politiker som duckar ansvar för de investeringar som ett jämlikt och demokratiskt samhälle de facto kräver.

Sociologen Roland Paulsen skriver i sin bok Tänk Om att den samtida politiken alltmer handlar om att hantera risker och att de demokratiska folkrörelsernas motto kosta vad det kosta vill har gått förlorat.¹² Perspektivet är träffande för åtstramningseran: Skulder är risk. Investeringar i samhället är risk. En för stor stat riskerar att tränga ut företagen. Skatter riskerar att svälta samhället. Det kan låta rimligt, vem vill inte minimera risk? Men risk är inte samma sak för en individ som för samhället. I verkligheten är statens skulder individens möjligheter.

Enligt antropologen David Graeber klär vi pengar och skatter i skuldens moral, trots att pengar per definition är skuld.¹³ Oavsett om vi betalar med svenska kronor, dollar, snäckskal eller kakaobönor är grunden den samma: pengar är ett opersonligt, överlåtligt och kvantifierbart löfte. Pengar är alltså ett uttryck för en social relation och idén om skuldfria pengar är omöjlig. Därför är också idén om att staten inte ska skuldsätta sig oförenlig med det jämlika, demokratiska samhället. För staten är pengar en skuld till de människor som lever inom dess gränser. Statliga pengar är ett verktyg, en offentlig nyttighet, ett uttryck för den demokratiska representation som ska ha sin grund i folket.

Vi måste inte håglöst acceptera låga löner i vården, eller bristen på lärare. Det har aldrig handlat om brist på pengar, utan om brist på vilja.

Vi måste inte håglöst acceptera låga löner i vården, eller bristen på lärare. Det har aldrig handlat om brist på pengar, utan om brist på vilja. Det är när vi medborgare förstår statens pengar och skatter som vi kan göra oss av med åtstramningspolitiken och åter uppleva samhället som föränderligt. Genom att göra upp med det förljugna hushållsnarrativet kan vi ta oss ur maktlöshetens grepp.

Låt inte språkbruket inbilla dig att Sverige är lika ömtåligt som din privatekonomi. Nästa gång en politiker säger ”vi har inte råd” kom då ihåg att ekonomi är politik. Pengar finns och kan skapas, ordnas fram ur tomma intet. Om du får ta del av dem eller inte är en fråga om politiska val.