USA:s folkrättsvidriga angrepp på Venezuela fördöms av FN. Men svenska Latinamerikaforskare som tycks istället vilja att vi ska fördöma Maduro. Andrés Rivarola, Dag Blanc och andra forskare får medieutrymme för att förvränga sakfrågan, skriver Juan Velásquez som forskat om Venezuelas gräsrotsrörelse.

Under de senaste veckorna av hot om invasion och total krig från USA mot Venezuela har vissa Latinamerikaforskare hävdat att den så kallade vänstern måste rannsaka sitt stöd till den auktoritära regimen – inte i USA, utan i Venezuela. I en intervju i Aftonbladet resonerar Andrés Rivarola, professor i Latinamerikastudier vid Stockholms universitet och Dag Blanc, professor i Nordamerikastudier vid Uppsala universitet, kring att Trumps anledning till att parkera USA:s flotta utanför Venezuelas internationella vatten är beslutet från den ”socialistiska diktaturen” att närma sig Kina och Ryssland.¹ De avvisar dock kampen mot ‘narkotikaterrorism’, som Trump vill att invasionen ska motiveras med. I intervjun förklarar Rivarola att Venezuela, eller Kuba, som också är omtalat i hans kommentarer, inte bör komma närmare Kina och Ryssland, men han problematiserar inte varför länderna samtidigt förväntas underkasta sig USA:s trakasserier.

Andrés Rivarola och Dag Blanc påstår att Trumps anledning till att parkera USA:s flotta utanför Venezuelas internationella vatten är beslutet från den ”socialistiska diktaturen” att närma sig Kina och Ryssland. Varför går Latinamerikaforskare USA:s ärenden?

I Forskning och Framsteg går Rivarola återigen till angrepp mot de så kallade auktoritära regimerna i Venezuela, Kuba och Nicaragua.² Vid hans sida slår docent Edmé Domínguez i samma artikel mot den vänster som kritiserar Nobels fredspris till Donald Trump-hyllaren María Corina Machado från Venezuela. Enligt Domínguez är Machado en hjältinna, och Maduro-regimen har nått ett så ohållbart korruptionstillstånd att det, menar hon, kräver en militär invasion av USA för att bli av med den.

I en annan intervju i SvD riktar sig Andrés Rivarola och statsvetaren Fredrik Uggla mot det de kallar auktoritarianismen hos Chávez och Maduro.³ Båda anser att Chávez tog en auktoritär riktning under de sista åren av sin regering, men de ges inte utrymme att reda ut hur, när, på vilket sätt och varför denna påstådda auktoritära vändning uppstod.

Mellan 2010 och 2022 har jag vistats åtta gånger i Venezuela för att dokumentera i vilken utsträckning regeringen stärker de fattigas egen makt, i synnerhet kvinnors ställning i samhället. Denna period sammanfaller med perioden som Rivarola och Uggla beskriver som auktoritarismens framväxt i Venezuela.
Under denna tid uppmanade Chávez till etableringen av ”Salas de Batalla Social”, sociala stridsrum. Dessa var gräsrotskommuner som växte fram ur markkommittéer, skapade med mentorskap från den bolivarianska regeringen i barrios, för att kräva att dessa områden skulle integreras i städernas fysiska planering.

I intervjun förklarar Rivarola att Venezuela, eller Kuba, som också är omtalat i hans kommentarer, inte bör komma närmare Kina och Ryssland, men han problematiserar inte varför länderna samtidigt förväntas underkasta sig USA:s trakasserier.

Fram till dess att Chávez kom till makten betecknades de självbyggda barrios på kullarna runt städerna som ”gröna områden” på officiella kartor. Därmed gjordes deras bruna invånare i praktiken osynliga i budgetprocesser och i de kommunala förvaltningarnas agerande. Genom markkommittéerna började invånarna i barrios bygga upp kommundelsråd och hälsokommittéer, som senare utvidgades genom deras lokala kamper för bostäder, utbildning, hälsa och rekreation inom de sociala stridsrummen. Namnet lanserades av Chávez för att uppmana de fattiga att göra uppror mot en extremt vit och reaktiv förvaltning som under årtionden vägrat erkänna de bruna invånarnas mänsklighet i barrios.

I mina arkivkanaler har jag tillgängliggjort ett urval av situationer för omvärlden från hur ett av dessa sociala stridsrum utvecklades i staden Chacao, som utgör hjärtat av fastighets- och affärsmakten hos den koloniala eliten i Venezuela.⁴ Stridsrummet ”Folkets seger”, Victoria Popular, etablerades i den gamla saluhallen i Chacao, som den lokala högern ville riva för att skapa ett nytt elitutrymme. Som svar på dessa planer flyttade handlarna permanent in i saluhallen för att därifrån fortsätta sälja billigt till den fattiga delen av befolkningen i Chacao och samtidigt använda sina hotade arbetsmiljöer som samlingspunkt för alla i Chacao som kämpade för anständiga bostäder även för de fattiga.

Genom att förlägga sin kamp till saluhallen anslöt invånarna sig till den urbana revolution som Chávez utlyste för att hantera bostadskrisen, som förvärrades av översvämningarna i landet 2010–2011. Klockan 03.00, den 22 januari 2011 ockuperade kvinnorna från omkring 300 familjer från Stridsrummet 17 tomter som de klassade som underutnyttjad mark. De ville passa på att poliskåren hade en examensfest och hoppades på att poliserna skulle vara slöa av alkohol. Men samtidigt ville de skona männen i familjerna från polisernas ilska då dem förstörde deras fest.

De var mestadels hemmafruar, hembiträden, frisörskor, kokerskor och hotellstäderskor och ville anmäla dessa tomter som platser där det gick att bygga bostäder för de fattiga, i stället för att regeringen skulle fortsätta uppföra dyra bostäder i städernas bergiga utkanter. De bodde centralt, men längs ravinerna som tog emot avloppsvatten från Chacaos rika, och varje regnsäsong översvämmades deras prekära bostäder av en blandning av lera och borgerlig avföring.

De bodde centralt, men längs ravinerna som tog emot avloppsvatten från Chacaos rika, och varje regnsäsong översvämmades deras prekära bostäder av en blandning av lera och borgerlig avföring.

Ledda av kvinnorna utkämpade de under flera timmar en hård strid mot den lokala polisen. Många misshandlades svårt av polisens brutala ingrepp och övergavs praktiskt taget åt sitt öde av den dåvarande justitieministern Tarek El Aisami, som idag sitter fängslad, dömd som tjuv och förrädare. Vid den tiden beskrev han de fattigas massaktion i Chacao som olaglig och kontraproduktiv under en presskonferens där han uppträdde tillsammans med två tysta vittnen vid sidan om: Elias Jaua, dåvarande vicepresident, och dåvarande utrikesministern Nicolás Maduro.

När de trodde att allt var över ingrep president Chávez personligen några dagar senare för att hylla dem och tilldela dem en av de tomter som de hade avgränsat, tre hektar med ägorna kring en avstängd bassäng och festlokaler för personalen till Caracas elbolag. Företaget hade tidigare ägts av ett amerikanskt bolag och av María Corina Machados familj. Men när Chávez nationaliserade det för att grunda det nationella elbolaget Corpoelec, den avgående lednigen såg till att förstöra lokalerna för att hämnas mot regeringen och de anställda.

Med finansiering och byggmaterial från den bolivianska regeringen började dessa 300 familjer bygga sitt bostadsprojekt där, ibland i öppen konflikt med företagets anställda, som med tydligt klass- och rasistisk förakt var ovilliga att acceptera familjernas närvaro i närheten av sina administrativa utrymmen.
Genom bygglägret anslöt sig familjerna gradvis till poblador@s-rörelsen, med vilken de fortsatte att politisera byggprocessen tillsammans med 13 andra liknande projekt i Caracas storstadsområde. Med det sociala stridsrummet invånarna i de tidigare osynliggjorda, ignorerade och stigmatiserade fattiga områdena började avkolonisera administrationen av offentliga platser i Chacao.

De återtog kontrollen av gymnasieskolan Gustavo Herreras förfallna lokaler samt en stor polisstation, där de inrättade en vårdcentral med tandvårdsklinik och ögonmottagning. Sedan tidigare hade de etablerat två vårdcentraler med kubanska läkare i fattiga barrios och, med hjälp av ett statligt renoveringsprogram, samordnat upprustning av de hem i deras barrios som drabbats hårdast av fukt och brist på sanitära faciliteter.

Med sina självförvaltade tjänster erbjöd stridsrummet ett alternativ till dyra bostäder, fördyrade matpriser, samt privatiseringen av hälsovård och skolor i Chacao.

Med sina självförvaltade tjänster erbjöd stridsrummet ett alternativ till dyra bostäder, fördyrade matpriser, samt privatiseringen av hälsovård och skolor i Chacao. Erfarenheten av socialistisk självförvaltning i Chacao är naturligtvis unik i sina lokala förhållanden, men den står inte ensam. I hela Venezuela finns hundratals exempel på denna övergång från markkommittéer till lokala folkliga råd, Stridsrum och socialistiska, självförvaltande gräsrotskommuner. Vissa har utvecklats med regeringens mentorskap, andra är betydligt mer radikala och självständiga. I samtliga dessa sammanhang framträder de fattiga, i synnerhet ensamma mödrar, som tidigare var osynliga på kartorna, nu som politiska subjekt. Genom sin deltagande närvaro i territoriet väntar de inte längre på att någon kolonial och rasistisk USA-invasion ska lyfta dem ur fattigdom, utan ett nätverk av hundratals gräsrotskommuner fortsätter att bygga upp en gemensam kommunal stat underifrån. De leder i det tysta en osynlig barrio-feministisk revolution inom revolutionen.

Efter att ha misslyckats med Guaidó-draget under Trumps andra mandatperiod hotar USA nu att invadera landet och obehindrat lägga beslag på dess resurser som sina egna.

Under Nicolás Maduros regering definierade president Barack Obama, mottagare av Nobels fredspris, denna frigörande process som ett hot mot USA:s säkerhet. Trump har gått vidare med försök att krossa denna revolution, först genom en mediekupp där han påtvingade Juan Guaidó som interimspresident. Efter att ha misslyckats med Guaidó-draget under Trumps andra mandatperiod hotar USA nu att invadera landet och obehindrat lägga beslag på dess resurser som sina egna. Det är i själva verket inte på grund av oljan eller guldet som hotet riktas mot Venezuela. Den globala vänstern har också fallit in i en objektifierande diskurs som reducerar landet till en reservoar av råvaror och naturresurser.

Om Venezuela i stället betraktas utifrån sitt revolutionära motstånd utgör det egentligen den största revolutionen i hela hemisfärens historia. Trots statskupper och ett imperialistiskt plundrande av dess guld- och valutatillgångar, i stället för att kollapsa står den fast och fortsätter att växa. Utan olja och guld är det proletärerna i stadsdelarna, ledda av sina kvinnor, som fortsätter att bygga självförvaltning i motstånd. Denna process skulle kunna utgöra den första stora revolution som sänker fossilekonomin, om den fick internationell solidaritet och stöd i detta syfte.

Här skiljer jag ut mig från olje- och guldvänstern och ställer mig, som akademiker och video aRtivist, på ursprungsbefolkningens sida. Precis som de fattiga i barrios lever de i periferin av olje- och guldinkomsterna, men till skillnad från dessa har de alltid föredragit att låta oljan och andra rikedomar stanna kvar i jorden. De har lärt sig att respektera jorden och vara en del av dess livsbärande processer, i stället för att agera som dess bödel.

Att vissa Latinamerikaforskare benämner dessa folkliga självförvaltningsprocesser som auktoritära speglar den maktekologi som dominerar i vårt samhälle, både i synen på demokrati och på miljö.

Den nationella och internationella högern vill inte tillåta att gräsrotskommuner medvetandegör motstånd mot den fossila ekonomin, som efter att ha blockerat landet under ett decennium har i praktiken gjort gräsrotskommunerna helt oberoende av olje- och guldekonomin. Att vissa latinamerikaforskare benämner dessa folkliga självförvaltningsprocesser som auktoritära speglar den maktekologi som dominerar i vårt samhälle, både i synen på demokrati och på miljö. Dessa forskare bjuds in till bolagspressen som experter för att saluföra USA:s invasion av Venezuela. De framför starka åsikter om allt som rör landet, men utan några som helst etnografiska underlag som kan styrka deras snäva föreställningar.

För de fattigas självförvaltning och autonomi i Venezuela är inte tecken på auktoritarism, utan snarare tecken på en fördjupad form av deltagande demokrati. Ett hot eller en befrielse – det beror på vad man brinner för.