E-handeln blomstrar och det mesta går att få hemkört på nolltid. Priset för de fraktfria leveranserna betalar gig-arbetande migrantarbetare. Vilka är de? Och vad händer när AI inte tar över arbetarens, utan chefens jobb? Läs journalisten Julia Lindbloms bok och få infarkt, skriver Lotta Lindqvist.

Sen jag läste Julia Lindbloms Den sista milen – om e-handelns osynliga arbetare och de snabba paketens dolda pris (Forum förlag) ser jag dem överallt. Gig-arbetarna. Vid min spårvagnshållplats finns paketskåp från två olika företag. Just efter att jag gått förbi dem en kväll passerar jag en man i Foodoras rosa uniform. Han står och trampar från den ena foten till den andra. Märkbart stressad ringer han på en porttelefon. På samma gata ligger ett flertal restauranger och varför någon som inte ens ids öppna dörren behöver buda hem mat får anses oklart. Ett par minuter senare möter jag två Bolt-bilar och en Budbee-märkt liten lastbil. En kille i Ubereats-jacka sladdar iväg på moped ifrån porten bredvid min.

Samma kväll som jag läste första kapitlet hade jag rensat och sålt grejer på Sellpy för att dryga ut julklappskassan. Dagarna efter besökte jag en vän som shoppat från samma sajt. Hon gav mig två kappor som inte passade, de kostade knappt något. Hon hade mest klickat av tristess.

Lindbloms bok handlar om budbranchen. E-handeln har formligen exploderat och bolag som Airmee, Instabee, Early bird och massor av andra erbjuder gratis eller superbilliga leveranser. Den sista milen är ett branschbegrepp som handlar om den allra sista sträckan ut till kunden. Där finns en gräns för hur mycket man kan effektivisera. Där krävs fordon, bränsle och framförallt, riktiga människor. Med avancerade system försöker bolagen ändå och driver kostnadseffektiviteten till max med hjälp av avancerad övervakning, appar och algoritmer.

”Appen är både karta, chef och kontrollant” berättar Airmee föraren Faez under ett arbetspass som bland annat går via mitt bostadsområde, där jag nu alltså ser hans kollegor varannan minut. Faez jobbar 80 timmar i veckan på två jobb och träffar sin nyfödda dotter via videosamtal ifrån budbilens förarsäte. Rutten han kör är planerad av en app och mätt i minuter. Hinner man inte kommer en automatisk varning och en uppmaning om att gå en halvtimmes digital ”utbildning” utanför arbetstid. Den som inte lyckas nå minutmålen blir avstängd och förlorar jobbet.

Faez jobbar 80 timmar i veckan på två jobb och träffar sin nyfödda dotter via videosamtal ifrån budbilens förarsäte. Rutten han kör är planerad av en app och mätt i minuter.

”De sa inte rakt ut att man var sparkad. Man bara… försvann från schemat”, berättar Davit som också kört för en av Airmees underleverantörer. Sparkad utan inblandning av en enda människa. Faktum är att Airmee inte är arbetsgivare åt dem som kör runt deras bilar och springer i trappuppgångar i deras jackor. Sådär ser det ut överallt, ett smart planerat gytter av ständigt konkursade och återuppståndna underleverantörer och noll arbetsgivaransvar för gig-företagen vilka endast erbjuder ”en plattform för tjänster”.

AI tar över och i budbranschen är det mellanskiktet; schemaläggare, teamledare, småchefer och HR-representanter som bytts ut mot maskiner. På så sätt skapas enorma avstånd mellan tak och golv. Mänsklig kontakt är sällsynt. Att det är farligt vet vi inte minst ifrån militärindustrin. Den som aldrig träffar sitt offer kommer att kunna utföra långt grymmare handlingar än den som måste konfronteras med konsekvenserna av dem. Liknelsen är grov men har helt klart bäring på den verklighet som Lindblom tecknar, sida upp och sida ner, med få ljuspunkter. Arbetarna är rädda, de framträder bara med förnamn och många riskerar utvisning om algoritmen kickar ut dem.

Den som aldrig träffar sitt offer kommer att kunna utföra långt grymmare handlingar än den som konfronteras med konsekvenserna. Liknelsen är grov men har helt klart bäring på den bild som Lindblom tecknar av gigjobben.

I en annan värld än Faez och Davit, befinner sig den glättige Alexis Priftis, VD för Instabee och medgrundare till Instabox. Att Lindblom bryr sig om att nämna den storslagna utsikten, de gula snittblommorna och mintgröna neonnskyltar på huvudkontoret är lustigt, men framför allt markerar detaljerna de skilda världarna, med appar emellan. Priftis pratar med Lindblom trots att han inte har nåt att ”vinna på” det. Att han inte har så mycket att förlora på det heller blir tydligt ju mer han lägger ut texten. Priftis har ”arbetat” som entreprenör i 16 år och beskriver det som att segla. Han glider omkring på vågorna och tycker att det är viktigt med arbetsrätt och löner men det vore för ”tungrott” om företaget själva ägde fordon och anställde personal, moraliskt och praktiskt ansvar har man ju men det är så svårt att utöva när man inte är arbetsgivare.

Han får mycket utrymme. Det är lätt att förstå varför, killen är som en parodi och menar att ingen vill vara taskig men lönar det sig och andra gör det, då ”tvingas” han agera likadant. Om Instabee ”vill finnas på den här marknaden” måste de helt enkelt hålla nere kostnaderna. Priftis har så mycket pengar att han inte måste jobba och förverkliga sig själv har han redan gjort. Numera är det klimatfrågan som är meningen med allt för honom. Han ”tar hellre dåliga arbetsvillkor för alla på Instabee i hundra år än att planeten blir ohållbar att leva på”. Priftis tycker att människor konsumerar för mycket men om hans företag lägger ner kommer ju bara någon annan ta över ändå.

Läsaren måste förakta denne seglare, men allt han säger är sant. Det är marknadens logik med snittblommor och total deprivation på köpet. Den moderna marknaden har plockat upp vårt behov av mening och värderingar. Men jag tror som han, att konsumenten inte bryr sig nämnvärt om arbetsvillkoren för buden, billigast vinner. Men för att göra det hela mindre obekvämt flyttas den konkrete arbetaren inte bara från ledningen, utan också från konsumenten. De flesta väljer alternativet ”lämna vid dörren” och slipper på så sätt möta någon alls.

”Folk tror att paket bara magiskt dyker upp vid dörren, men det finns människor bakom varje leverans. Människor som kämpar, som sliter ut sig, som riskerar allt för att få stanna i Sverige”, säger Davit till Lindblom. Konsumenten slipper också förhålla sig till att det som marknadsförs som klimatvänlig transport (och konsumtion): ”100% electric” och ”zero emissions” är, som Lindblom visar, egentligen alldeles vanliga dieselbilar som skruttar fram.

Allra bäst är delarna där Lindblom pratar med arbetare. Det är då de globala processerna blir mänskliga, begripliga. Men personporträtten, de som kan kallas så, är korta och samtliga människor som skymtar förbi vill man veta mer om.

För den verkligt klimaträttfärdige finns dock möjligheten att hyra människor som cyklar ut tunga leveranser. Om inte hans knän gått sönder hade kanske Sami fortfarande trampat fram till medvetna konsumenter. Han studerar SFI och har tre jobb. Tillsammans med Lindblom dricker han en varm choklad som kostar mer än en timmes arbete på Velove ger efter skatt. När en av de anställda frågade (i en chatt med företaget) om de kunde få regnponchos, handskar och skal till sina privata mobiler som de måste använda i jobbet fick de veta att det inte passar Veloves ”gröna mål”.

En starkt alienerande känsla uppstår i all denna förljugenhet. Den ena orättfärdigheten efter den andra kommenteras av arbetsrättsjuristen Tommy Iseskog med att det sannolikt är olagligt. Men vad spelar det för roll? Ingen verkar kunna hållas ansvarig när det kommer till kritan, och dit kommer det sällan ändå. Stephen Schad, vd för bolagen i koncernen Invoicery business är ”övertygad och helt trygg” med att deras avtal är en del av migrantarbetarnas och internationella studenters ”hållbara arbetsliv”. Den svenska modellen är helt satt ur spel och fackmöten ersätts med ett obligatoriskt quiz. Ständigt kommer nya inkomstkrav för arbetstillstånd.

Men rörigt blir det. Texten hoppar snabbt mellan möten med arbetare, forskare, jurister, chefer och företagsrepresentanter, fackfolk och faktastycken. Ingenstans finns någon ingående analys.

I den mån myndigheternas insatser ökat i branschen har det handlat om brott mot utlänningslagen och genomförande av utvisningar. Arbetarna jagas från alla håll och facken står med få undantag handfallna. ”Jag är rädd att behöva återvända till Syrien”, säger Zami som trots att han inte längre jobbar för Airmee inte vågar använda sitt riktiga namn. Efter sju år i i Sverige saknar han fortfarande permanent uppehållstillstånd. Det är tydligt att det växande ”skuggsamhället” är resultatet av just den politik som påstås undanröja det.

Det är mörkt. Avancerat. Och egentligen inte alls oväntat. Lindbloms bok lämnar mig djupt frustrerad. Över det oerhörda innehållet, över att jag trots det inte blir det minsta förvånad, över maktlösheten inför den globala kapitalismen men också över de korta, hastigt blandade inslagen. Det blir liksom lite för lite om för mycket. Detta hade kunnat vara och borde ha fått bli flera böcker. Den om KTH och företagsinkubatorer hade jag skippat, den om klimatet hade jag läst av plikt och den om människorna; migrantarbetarna i Sverige, data-annoterarna i Globala Syd, gubbarna på posten och studenttjejerna på kundtjänst hade jag inte kunnat lägga ifrån mig.

För allra bäst är delarna där Lindblom pratar med arbetare. Det är då de globala processerna blir mänskliga, begripliga. Men personporträtten, de som kan kallas så, är korta och samtliga människor som skymtar förbi vill man veta mer om. Samtidigt förstärker de korta beskrivningarna av oerhörda orättvisor bilden av människor som en ström av utbytbara och helt obetydliga resurser.

Kommer den växande gig-ekonomin få oss att sakna och glorifiera lönearbetet? Jag tror det. För detta är något mycket mörkare än det gamla vanliga exploaterande anställningsförhållandet där företag köper folks arbete och tid.

Men rörigt blir det. Texten hoppar snabbt mellan möten med arbetare, forskare, jurister, chefer och företagsrepresentanter, fackfolk och faktastycken. Ingenstans finns någon ingående analys. Kanske hade en sån kunnat minska frustrationen av att leva i och läsa om en tid då kunskap och information finns tillgänglig utan att det på något sätt betyder att förändring sker. Jag vill veta, vad ska vi ta oss till med detta?

Pontus Blüme, utredare på Transport som intervjuas i boken berättade en gång över ett par öl för mig om sitt doktorandprojekt om gig-ekonomin. Jag frågade honom då om det kommer bli som med välfärdsstaten, att det enda vänstern förmår är att längta tillbaka till ett system som inte var det man önskade – men som åtminstone är bättre än det vi har nu. Kommer den växande gig-ekonomin få oss att sakna och glorifiera lönearbetet? Jag tror det. För detta är något mycket mörkare än det gamla vanliga exploaterande anställningsförhållandet där företag köper folks arbete och tid. Detta är gamla marknadsekonomiska mönster, men dopade med avhumaniserande innovation. Läs och få infarkt.