Författaren Helena Granström menar i Expressen att den svenska skolan knäcker barnen. Tvärtom, menar Jens Randrup: att kräva att eleverna är i skolan är att bry sig och att inte orosanmäla är att försumma hemmasittarna.

Jag hade mycket hög skolfrånvaro under min högstadieperiod. Det var en på flera sätt svår tid för mig och för den som känner detaljerna är det begripligt att jag skolkade. Ändå kan man lugnt säga att frånvaron inte var ursäktad av skolan och inte heller sanktionerad hemifrån. Min mamma och min klassföreståndare (mentor heter det nu) var båda svinjobbiga. Jobbiga, tjatiga – och engagerade. De krävde hundraprocentig närvaro. Jag gav dem 50%. Om de krävt 50% hade jag gett dem 25%. Sikta mot stjärnorna, nå trädtopparna är ett av de bästa ordspråken. Bakom det där ordspråket finns en grundsyn som säger: Ha höga förväntningar på dig själv och i förlängningen på andra. Det heter inte sikta mot trädtopparna, för till stjärnorna når du aldrig.

Min mamma och min klassföreståndare var båda svinjobbiga. Jobbiga, tjatiga – och engagerade. De krävde hundraprocentig närvaro. Jag gav dem 50%. Om de krävt 50% hade jag gett dem 25%.

Ordspråkets grundsyn medför att det inte är ett alternativ att ge upp, lägga av, sluta sig. Att låta jobbigheter passivera en kan kännas kortsiktigt befriande men gör i själva verket allting värre. Långvarig skolfrånvaro skjuter upp den oundvikliga konfrontationen med det som är jobbigt och gör återgången till ett socialt fungerande liv till ett allt större och svårare projekt.

De senaste årens diskussioner om den svenska skolplikten har i bästa fall haft tonen: Det är så jobbigt att gå i skolan, kan man inte bara få ta lite pauser då och då? I värsta fall har tonen varit: Varför tvinga barn att gå i skolan om de inte vill? Ett debattinlägg av den senare sorten levererades i december av Helena Granström i Expressen.¹ 

I artikeln stångas Granström med den svenska skolan i alla riktningar. Hon framställer skolplikten som ett slags förtryck. Hon påstår att skolan bestraffar föräldrar till så kallade hemmasittare genom att anmäla dem till Socialtjänsten.¹

Granström beskriver det bemötande hon fått som mamma till en elev med hög frånvaro: “Du kanske helt enkelt borde vara otrevlig mot honom de dagar han är hemma. Du borde kanske vägra prata med honom om något annat än att han inte är i skolan?”¹

Att ställa mitt exempel mot Granströms har sina begränsningar. Alla elevöden är unika. Jag vill dock säga följande: Min mammas och min klassföreståndares jobbighet fungerade. Jag gick ut högstadiet med fullständiga betyg.

Det är allt annat än kärlekslöst att ställa krav. Ramar och kramar är lika viktiga, inte minst för barn i svårigheter.

Min mammas och min klassföreståndares jobbighet fungerade. Jag gick ut högstadiet med fullständiga betyg. Det är allt annat än kärlekslöst att ställa krav. Ramar och kramar är lika viktiga, inte minst för barn i svårigheter.

Låt oss lyfta blicken från personliga erfarenheter och anekdoter. Granström gör ett antal påståenden som måste utmanas. På några punkter delar jag inte hennes uppfattning. På andra kan man konstatera att hon far med direkt osanning. Jag ska börja med det senare, och det absolut allvarligaste.

Granström ondgör sig över att skolor orosanmäler barn med hög frånvaro. Hon påstår att anmälan egentligen ska syfta till att “uppmärksamma barn som “riskerar att fara illa i hemmet.””¹ Orosanmälan till följd av hög skolfrånvaro är inget annat än ett maktmedel från skolans sida, resonerar Granström.

Den myndighet som reglerar orosanmälningar är Socialstyrelsen och deras ord är därför facit. Myndigheten gör gällande: “Anställda på vissa myndigheter och i vissa verksamheter som berör barn och unga (skola, hälso- och sjukvård och tandvård till exempel) är skyldiga enligt lag att genast anmäla om de i sitt arbete misstänker att ett barn far illa.”²

Det handlar om barn som far illa, och far illa i vidaste bemärkelse. Det är inte, som Granström påstår, en anmälan mot vårdnadshavaren eller, som hon insinuerar, en bestraffning av densamme. Ordet anmälan ska inte förstås på samma sätt som det likalydande andraledet i ordet polisanmälan. Man kan anmäla ett brott till polisen. Man kan anmäla sig till en kurs. Man kan anmäla ett barn till Socialtjänsten. Det är tre olika betydelser och tre olika sorters anmälningar med helt olika juridisk status.

Om jag befarar att en elev blir misshandlad av sin partner, då ska jag orosanmäla eleven. Om jag befarar att eleven är den som misshandlar, då ska jag orosanmäla eleven. Kraftigt bristande föräldraförmåga är blott en möjlig orsak till oro – en bland många.

Idag arbetar jag själv som lärare och jag tillhör därmed de tjänstemän som har anmälningsplikt. Om jag befarar att en elev blir misshandlad av sin partner, då ska jag orosanmäla eleven. Om jag befarar att eleven är den som misshandlar, då ska jag orosanmäla eleven. Om jag misstänker att eleven tar eller säljer droger, har blivit värvad av ett kriminellt gäng eller mår extremt psykiskt dåligt, då ska jag orosanmäla eleven. Om eleven inte sover eller äter, då ska jag orosanmäla eleven. Om eleven har blåmärken över hela kroppen, då ska jag orosanmäla eleven. Och ja, om jag misstänker att föräldrarna brister i sitt föräldraskap på ett allvarligt sätt, då ska jag orosanmäla eleven.

Kraftigt bristande föräldraförmåga är blott en möjlig orsak till oro – en bland många.

I Granströms resonemang finns en undertext av att barnen är föräldrarnas exklusiva angelägenheter. När samhället – skolan eller Socialtjänsten – blandar sig i inkräktar de så på föräldrarnas territorium.

Balansen mellan samhällets och föräldrarnas tillsynsansvar är en fullt legitim sak att diskutera. Granström formulerar dock ingen hederlig kritik av fördelningen mellan samhällets respektive föräldrarnas ansvar för barnet. Hon tecknar inte bilden av ett annat möjligt system, av ett samhälle där familj och samhälle inte har ett gemensamt ansvar över barnet, där allmän skolgång är ersatt av en privatiserad ordning i vilken föräldrarna själva väljer mellan skola, hemskolning och ingen skola alls.

Nej, precis som så ofta i kritiken mot skolan (och Socialtjänsten) är Granströms text inget ärligt förslag på förändringar, snarare ett uttryck för ilska och ressentiment, en personlig vendetta mot en skola som varit henne misshaglig. Hennes inställning har mer gemensamt med föräldranätverk som delar tips på hur man kringgår skolplikten och med diverse Facebookgrupper som sprider konspirationsteorier om Socialtjänsten. Snarare än en konstruktiv ansats till att förändra samhället i enlighet med de egna ideologiska övertygelserna förs en rosenrasande men uddlös kamp mot det nuvarande systemet.

Precis som så ofta i kritiken mot skolan är Granströms text inget ärligt förslag på förändringar, snarare ett uttryck för ilska och ressentiment, en personlig vendetta mot en skola som varit henne misshaglig.

Det finns naturligtvis grader i motståndet gentemot det samhälle som blandar sig i. Det torde vara allmänt bekant att det i Sverige förs kampanjer mot Socialtjänsten och att det finns en inte obetydlig opinion för att avskaffa den och totalprivatisera familjelivet. Medan somliga vill att föräldrar ska äga sina barn kräver man i den diskurs Granström tillhör snarare att samhället ska backa några steg. Det är exempelvis tydligt att Granström inte anser det legitimt att orosanmäla barn som har det bra i hemmet, en hållning som är att betrakta som en mindre raffinerad och en mildare form av bort med tassarna-ideologin, men mild är den knappast. Skolan framstår hos Granström närmast som en maffiastruktur som (medelst orosanmälan) saboterar för den som lämnar den påtvingade gemenskapen – eller den “godtycklig[a] auktoritet[en],” som hon själv formulerar det.

Hon förvränger därmed både skolans anspråk, vilket jag redan berört, och dess befogenheter. Det borde inte vara en nyhet, men jag kan avslöja att skolan och dess medarbetare inte styr över Socialtjänsten. Den senare fattar sina egna beslut. Den värderar själv inkomna orosanmälningar och inhämtar eget underlag för att göra en självständig bedömning av situationen och sätta in lämpliga, eller inga, insatser.

Den gör det för att på bästa sätt kunna ge barnet och dess familj stöd – om det finns ett behov av det.

Om Granström som förälder helt saknar behov av stöd utifrån är det bara att gratulera. Alla föräldrar är dock inte så starka, och det är för dem de sociala skyddsnäten finns. Alla barn har inte välutbildade och välbemedlade föräldrar. Det är för de mindre resursstarka familjerna – och då talar jag om ekonomiska, sociala och psykologiska resurser – som både skolan och Socialtjänsten finns.
Många föräldrar tar tacksamt emot den hjälp Socialtjänsten erbjuder. Hjälp finns nämligen att få. För somliga har orosanmälan lett till en förbittrad skol- och samhällssyn. För andra har orosanmälan lett till föräldrastöd, ungdomsbehandling och ett mer välfungerande och harmoniskt liv för barnet och dess familj.

Granström sammanfattar skolans inställning till närvaro som “skolplikt framför välbefinnande.” Det är olyckligt att dessa saker ställs mot varandra. För många barn- jag var själv ett sådant, och jag har mött många i min yrkesroll – är rutiner, sammanhang och studieresultat en långsiktig väg till välbefinnande.

Granström sammanfattar skolans inställning till närvaro som “skolplikt framför välbefinnande.” Det är olyckligt att dessa saker ställs mot varandra. För många barn- jag var själv ett sådant, och jag har mött många i min yrkesroll – är rutiner, sammanhang och studieresultat en långsiktig väg till välbefinnande.

Både Granström och jag målar med stora penseldrag och dessa har sina begränsningar i vilka bilder som får framträda. För vissa barn är inte skolnärvaro något som med nödvändighet bör prioriteras. I detta har Granström rätt, och hon exploaterar dessa barn hänsynslöst för att göra sina poänger:

“Som en annan debattör (psykolog till yrket) invänder i [Vi lärare]: ”Vad gör du om ditt barn börjar skada sig själv för att hantera pressen om skolplikt? Vad gör du när ditt barn inte vill leva? Vad gör du med ett barn som inte förmår sig gå upp ur sängen? Bär honom i pyjamasen till skolan och lägger honom på golvet i klassrummet?”

Det skulle jag tro att exakt ingen vårdnadshavare gör. Det är osmakligt av Granström att utnyttja den sortens tragedier. Det har heller inget att göra med hennes erfarenheter som vårdnadshavare, något hon själv berättar: “Mitt barn har inga särskilda svårigheter – han gillar helt enkelt inte skolan.”

Jag påminner om den centrala frågeställningen i Granströms diskurs: Varför tvinga barn att gå i skolan om de inte vill? Det är vad det hela verkar handla om. Bort med tassarna, skolan. Bort med tassarna, staten. Bort med tassarna, samhället.

Det är vad det hela verkar handla om. Bort med tassarna, skolan. Bort med tassarna, staten. Bort med tassarna, samhället.

Granström nämner i förbigående några brister i den svenska skolan. Avslutningsvis vill jag faktiskt instämma med henne på flera punkter: Ja, skolan passar inte alla barn och borde individanpassas mer. Ja, skolans undervisningsgrupper borde vara mindre än de är. Ja, elever som har svårt att sitta stilla hela dagarna borde få större möjlighet till regelbunden fysisk aktivitet under skoltid. 

De här sakerna kräver fler lärare (och annan skolpersonal), fler skolbyggnader och mer pengar.

Vill Granström och hennes gelikar ha ett samhälle där skolan tilldelas sådana resurser, eller vill de, och nu ska jag tillåta mig att uttrycka mig lika slängigt som Granström själv, att den svenska skolan jämnas med marken, en gång för alla?