Laglig eutanasi skördar fler offer i dess förlovade land Kanada. Kiano Vafaeian godkändes för dödshjälp då han hade diabetes och var blind på ett öga. Hans mamma kämpade in i det sista för att stoppa avlivningen. Helena Brors berättar om ett fall som skakar Kanada.

Jag berättade om Toronto-bon Kiano Vafaeian i Parabol nr 6-2024. Vid 23 års ålder godkändes han för eutanasi, eller MAiD som det kallas i Kanada, för diabetes och förlorad syn på vänster öga som underliggande tillstånd. Dock hade läkaren på självmordskliniken MAiDHouse avbokat avlivningen efter att Vafaeians mamma Margaret Marsilla hade skrämt sagda läkare. I efterhand hade Vafaeian erkänt att han hade velat dö för att han var deprimerad och att hans diabetes och synnedsättning hade varit svepskäl.

Kiano Vafaeian dog i Vancouver den 30 december 2025 vid 26 års ålder. Han blev dödad av den herostratiskt ryktbara läkaren Ellen Wiebe, även känd som Doktor Död. Som jag har skrivit tidigare ska dödshjälp för psykisk ohälsa som enda underliggande tillstånd inte bli lagligt i Kanada förrän den 17 mars 2027, men Wiebe hittade ett kryphål.

Vid 23 års ålder godkändes Kiano Vafeian för eutanasi i Kanada, för diabetes och förlorad syn på vänster öga som underliggande tillstånd.

”För fyra år sedan, här i Ontario, förmådde vi stoppa hans eutanasi och skaffa hjälp åt honom”, skriver Margaret Marsilla i ett Facebook-inlägg. ”Detta är motbjudande i alla avseenden. Jag lovar att jag kommer att bekämpa detta med näbbar och klor för min son och andra föräldrar som också har barn som lider av psykisk ohälsa. Ingen förälder ska någonsin behöva begrava sitt barn för att ett system – och en läkare – valde döden istället för omsorg, hjälp eller kärlek.”¹

Till den konservativa nyhetssidan Juno News säger Wiebe att hon aldrig har godkänt MAiD för någon som inte har uppfyllt dödskriteriet ”oåterkallelig och oacceptabel åkomma, sjukdom eller funktionsnedsättning” som orsakar ”fysiskt eller psykiskt lidande som är outhärdligt för personen och inte kan lindras under omständigheter som personen anser vara tillfredsställande.” På frågan om diabetes eller synnedsättning kan vara det enda kriteriet för att avlivas svarar hon ”Det är inte diagnosen som är viktig.”²

Detta illustrerar de inbyggda riskerna med statligt sanktionerade barmhärtighetsmord. Med sina luddigt formulerade dödskriterier och brist på kontrollsystem för efterlevanderapporter ger Kanada MAiD-praktiker oändligt handlingsutrymme att avgöra vem som har medicinsk beslutsförmåga, lider outhärdligt och bör tas av daga. MAiD-systemet är högeffektivt för att finna skäl till att döda folk och ineffektivt för att finna skäl till att inte döda dem.

Detta illustrerar de inbyggda riskerna med statligt sanktionerade barmhärtighetsmord. Med sina luddigt formulerade dödskriterier ger Kanada praktiker oändligt handlingsutrymme att avgöra vem som bör tas av daga. MAiD-systemet är högeffektivt för att finna skäl till att döda folk och ineffektivt för att finna skäl till att inte döda dem.

Ellen Wiebe sitter i Dying with Dignity Canadas rådgivande nämnd och är forskningschef för Canadian Association of MAiD Assessors and Providers (CAMAP). Hon brukar skryta med att hon har dödat långt över 400 personer. ”I vissa lägen frågar jag faktiskt ’Skulle du vilja leva längre om du finge en bättre bostad och bättre tjänster?’ Vissa säger ’ja’”, säger Wiebe i en intervju. ”Den personen bör ändå ha rätt att fatta detta beslut (att dö).”³

Att många drivs till assisterat självmord av armod snarare än fysiskt lidande är CAMAP väl medvetna om. Av de digitala seminarier organisationen höll under karantänen 2020-2022 handlade ett flertal om MAiD för fattiga samt om hur MAiD-praktiker kan hantera de samvetskval som ingår när man sticker giftsprutan i någon som varken är döende eller plågad av outhärdlig smärta.⁴

2017 smög Wiebe in på det judiska äldreboendet Louis Brier i Vancouver nattetid och dödade en av de boende med giftinjektion. Louis Brier har uttryckliga regler mot eutanasi. Inget fläsk, inga skaldjur och inga giftinjektioner. Boendets ledning lämnade in ett klagomål till British Columbias tillsynsmyndighet för hälso- och sjukvårdspersonal.

2017 smög Wiebe in på det judiska äldreboendet Louis Brier i Vancouver nattetid och dödade en av de boende med giftinjektion. Louis Brier har uttryckliga regler mot eutanasi. Inget fläsk, inga skaldjur och inga giftinjektioner.

I augusti 2019 kom myndighetens undersökningskommitté fram till att Wiebe inte hade gjort något oetiskt. ”Vi har ett stort antal Förintelseöverlevande i byggnaden”, sa Louis Briers föreståndare David Keselman i en intervju i samband med utslaget. ”När detta framkom uppstod mycket omfattande ångest och kaos, särskilt för de individerna.”⁵

Wiebe intervjuas i den funktionsnedsatta skådespelerskan Liz Carrs dödshjälpsdokumentär Better Off Dead? från 2024. Kameran panorerar över en svart lädersoffa på Doktor Döds kontor. ”Den är fällbar”, förklarar Wiebe för Tyst vittne-stjärnan. ”Så folk lutar sig tillbaka här och de kan gosa med sina närstående om de vill.”⁶

I samtliga Wiebe-videor jag har sett flinar och skrattar hon när hon pratar om att döda människor. Hennes joie de tuer är skrämmande. ”[Wiebe] har ett skratt som man kan tro är nervositet och det är det verkligen inte”, kommenterar Liz Carr i en intervju. ”När man tittar på andra intervjuer och klipp med henne på internet är hon alltid så där; det är nästan kackel.”⁷

I samtliga Wiebe-videor jag har sett flinar och skrattar hon när hon pratar om att döda människor.

2022 avlivade Doktor Död en 52-årig man som var på permission från den psykiatriavdelning där han var tvångsintagen. Giftinjektionen skedde på den abortklinik i Vancouver som Wiebe själv hade grundat 1997. Som underliggande tillstånd hade 52-åringen angett ryggont. I december 2024 stämde mannens exfru, far och tre barn Wiebe för olovlig död.⁸

Månaden och året därpå förbjöd den ideella organisationen som numera driver abortkliniken sina anställda att agera vittnen vid Wiebes dödsgodkännanden.⁹

Kiano Vafaeian begrovs i Toronto den tionde januari. I dödsrunan ber hans föräldrar och fyra systrar om minnesgåvor till organisationer som arbetar med diabetesvård, synförlust och psykisk hälsa.¹⁰