Kritiken mot teknik har ofta handlat om alienation, om meningsförlust och utarmning av naturen. Men vid sidan av det problemet finns ett annat, som handlar om global rättvisa. Humanekologen Alf Hornborg diskuterar modern teknik som ett sätt att fördela tillgången till tid och rum.

I över tvåhundra år har vi grubblat över teknikens väsen. Sedan de första ångmaskinerna byggdes i slutet av sjuttonhundratalet har forskare och människor i allmänhet försökt förstå vad det är som driver den tekniska utvecklingen och vilka följder den får för samhälle och natur.

Nu, ett kvartssekel in i tvåtusentalet, kretsar mycket av tekniksamtalen kring artificiell intelligens. Några varnar för att AI kommer att ersätta människor inte bara på arbetsmarknaden utan som utvecklingens senaste och mäktigaste livsform.

Oron att tekniken utgör ett existentiellt hot mot mänskligheten löper som en röd tråd genom historien ända sedan den industriella revolutionen. Teknikfilosofen Langdon Winner sammanfattade för femtio år sedan huvuddragen i den oron i boken Autonomous Technology: Technics-out-of-Control as a Theme in Political Thought (1977). Från romantiken till den nutida miljörörelsen har den tekniska utvecklingen av många människor uppfattats som ett hot mot både humanistiska och ekologiska värden.

Genom att förskjuta sina behov bortom synhåll, till världsdelar där priser på arbete och andra resurser är mycket lägre, ändrar tekniken förutsättningarna för mänskligt liv och naturumgänge på ett sätt som aldrig tidigare förekommit.

Otaliga försök har gjorts att fånga kärnan i den unikt mänskliga företeelse som vi kallar teknik. Men den humanistiska och ekologiska teknikkritiken har nästan undantagslöst fokuserat på teknikens lokala konsekvenser för dess användare, för arbetare och för miljön. Den har handlat om meningsförluster, alienation och utarmning av naturen.

Även om sådan kritik är berättigad och viktig är den begränsad till den ena av teknikens två problematiska sidor. Den andra sidan är mycket mindre tydlig och svårare att formulera – kanske är det just därför teknikutvecklingen har kunnat pågå obehindrad? Dess mest grundläggande iakttagelse är att modern teknik i allmänhet handlar om att förskjuta arbets- och miljöbelastning till andra delar av världssamhället. En sådan kritik fokuserar på teknikens globala implikationer.

Jag vill försöka koppla samman de två typerna av kritik. Det finns nämligen skäl att tro att de är tätt knutna till varandra. De humanistiska och ekologiska invändningarna mot modern teknikutveckling antyder att det finns något moraliskt oegentligt i den. Det tidiga 1800-talets ludditer och deras efterföljare upplevde de nya maskiner som de förstörde som ett slags moraliskt regelbrott.

Det underliggande budskap som förmedlas av romantikens diktare, dystopiska filosofer och miljöaktivister verkar vara att tekniken på något sätt bryter mot moraliskt korrekta spelregler. I samklang med sådana invändningar vill jag påstå att det är just detta som kännetecknar den moderna teknikens roll i världssamhället. Tekniken ändrar kontinuerligt spelplanen.

Genom att förskjuta sina behov bortom synhåll, till världsdelar där priser på arbete och andra resurser är mycket lägre, ändrar tekniken förutsättningarna för mänskligt liv och naturumgänge på ett sätt som aldrig tidigare förekommit. Det som gör den tekniskt avancerade människans tillvaro och stigande miljöbelastning så unik och problematisk är att hon subventioneras av avlägsna människors arbetstid och landskap. Tekniken har blivit en samhällelig strategi för att omfördela tillgången till tid och rum.

Jag förutser och förstår att många läsare frågar sig vad jag menar med spelregler. Jag skulle svara att regler i alla spel sätter gränser för vilka strategier som är möjliga. Gränser kan till exempel definieras av spelbrädans yta och av spelpjäsernas alternativa rörelser. På olika sätt har djurarters möjligheter också begränsats av deras omgivningar och handlingsutrymmen. Människans historia har däremot under de senaste tiotusen åren präglats av upprepade gränsförskjutningar.

Till skillnad från den förindustriella hantverkarens redskap framstår maskinen som en främmande kraft som följer beräkningar som har sitt ursprung i andra människors medvetande.

Ett omvälvande steg för att övervinna naturgivna gränser var den s.k. neolitiska revolutionen. Övergången till bofast jordbruk och boskapsskötsel gjorde att människor inte längre behövde förlita sig på tillgången till vilda djur och följa deras vandringar. Nya bosättningsmönster möjliggjorde nya samhällsformer. De första städerna i Mesopotamien samlade omkring 3000 f.Kr. tusentals arbetare i verkstäder som var specialiserade på att exportera textilier i utbyte mot metaller och ädelstenar. För att reglera utbytet utvecklade man föreställningar om bytesvärde, så att en viss mängd av en vara motsvarades av en viss mängd silver, mätt i vikt.

Det skulle dröja till 700-talet f.Kr. innan de första mynten präglades, i trakterna kring Egeiska havet. Uppkomsten av pengar blev en avgörande gränsförskjutning, eftersom de möjliggjorde bokstavligen gränslösa transaktioner som utvidgade enskilda människors inflytande långt bortom deras sociala och moraliska synfält. Det är pengarna som har möjliggjort den moderna världsmarknaden – och därmed också modern teknik. Sedan 80-talet har den globaliserade ekonomins tilltagande finansialisering ytterligare illustrerat pengarnas gränslösa möjligheter.

Pengar är gränslösa därför att de – och deras konsekvenser – kan röra sig över hela världen. De är också gränslösa i den mening att det inte finns någon gräns för hur mycket pengar en människa kan äga – och åtrå.

Idag är vi plågsamt medvetna både om världsekonomins ohållbarhet och dess orättvisor, men i stället för att betrakta modern teknik som dess centrala problem ser många den som en källa till lösningar.

Det är i ljuset av pengarnas gränslöshet vi kan förstå det senaste halvseklets upprepade ansträngningar att åberopa gränser av olika slag, från Georg Borgströms bok Gränser för vår tillvaro (1964), Romklubbens Tillväxtens gränser (1972), Johan Rockströms begrepp ”planetära gränser” och nerväxtförespråkaren Giorgos Kallis bok Limits (2019).

Det återkommande budskapet i diverse recept på hållbarhet är att vi måste få världsekonomin att respektera gränser. Det som bör tilläggas är att pengarnas gränslöshet är förutsättningen för teknikens gränslöshet. Den teknik som förändrar tillvaron i ett hörn av Europa kan bygga på arbetsinsatser och resursutvinning varsomhelst i världen.

Gemensamt för ekonomiska transaktioner och tekniska uppfinningar är att de utgår från beräkningar. Ekonomiska och tekniska beräkningar syftar alltid till att nå på förhand föreställda målsättningar utifrån vissa antaganden, vare sig det handlar om marknadspriser, fysiska lagar eller väderleksförhållanden. De är dessutom sammantvinnade på ett sätt som vi oftast inte tänker på. För att en given teknisk apparat skall kunna hållas i gång måste vissa marknadsförhållanden råda, och omvänt bygger ekonomiska kalkyler ofta på att tekniken fungerar enligt planerna.

Det täta samspelet mellan ekonomi och teknik var en grundläggande förutsättning för resonemangen hos Charles Babbage, vars tankar i boken On the Economy of Machinery and Manufactures (1832) fick stort inflytande under viktiga skeden av den industriella revolutionen. Babbage personifierade det abstrakta beräknande som är den gemensamma utgångspunkten för ekonomi och ingenjörsvetenskap. Han visade hur vinster i industriproduktion kunde maximeras om man systematiskt beräknade hur arbetet organiseras och maskinerna konstrueras.

I detta att arbetet organiseras av andra människor än de som utför det såg Karl Marx grunden för den moderna arbetarens alienation. För honom var det själva definitionen av en maskin. Till skillnad från den förindustriella hantverkarens redskap framstår maskinen som en främmande kraft som följer beräkningar som har sitt ursprung i andra människors medvetande.

Det som gör den tekniskt avancerade människans tillvaro och stigande miljöbelastning så unik och problematisk är att hon subventioneras av avlägsna människors arbetstid och landskap.

Enligt den marxistiske filosofen Alfred Sohn-Rethel kan klyftan mellan beräkning och utförande spåras till uppkomsten av pengar i det gamla Grekland. Hans hypotes i boken Intellectual and Manual Labour (1970) är att föreställningen om abstrakt och kvantifierbart bytesvärde, som fick ”verklig” form i mynten, stimulerade abstrakt tänkande inom filosofi, matematik och vetenskap ­vilket så småningom skulle utmynna i industriella revolutionen. Utifrån ett omfattande empiriskt underlag har samma grundidé senare framlagts av Richard Seaford i boken Money and the Early Greek Mind (2004).

Om Sohn-Rethel och Seaford har rätt betyder det att sambandet mellan ekonomi och teknik har en idéhistoria som går mycket längre tillbaka än industriella revolutionen. Det är just klyftan mellan abstrakt planering och utförande som enligt Karl Marx och senare teknikfilosofer definierar maskinen. Den klyftan kan betraktas som nära besläktad med modernitetens åtskillnad mellan själ och kropp, mentalt och materiellt, kultur och natur.

Paradoxalt nog verkar den begreppsliga åtskillnaden mellan samhälle och natur ha försvårat för Marx och hans efterföljare att se maskintekniken som en strategi för att exploatera andra världsdelar.

Paradoxalt nog verkar den begreppsliga åtskillnaden mellan samhälle och natur ha försvårat för Marx och hans efterföljare att se maskintekniken som en strategi för att exploatera andra världsdelar. Maskinens konkreta och högst verkliga materialitet kunde svårligen förstås som en social komplott. Trots att den brittiska maskinparken växte fram genom överföringar av inbäddat arbete och andra resurser från hela kolonialväldet, osynliggjordes de biofysiska överföringarna av marknadsprisernas skenbara ömsesidighet. Än idag fortsätter ekonomi och teknik på detta sätt att vara tätt sammantvinnade.

Idag är vi plågsamt medvetna både om världsekonomins ohållbarhet och dess orättvisor, men i stället för att betrakta modern teknik som dess centrala problem ser många den som en källa till lösningar. Samtidigt fortlever den humanistiska och ekologiska teknikkritiken, oftast utan att sammankopplas med globala rättvisefrågor. Bland nyare bidrag till denna litteratur märks Nicols Fox Against the Machine (2002), Steven E. Jones Against Technology (2006) och Paul Kingsnorth Against the Machine (2025). Även om den opinion de ger uttryck för inte representerar en majoritetsposition finns det tecken på att den diffusa olust över teknikens utveckling som Winner identifierade 1977 kan ha vuxit i styrka, inte minst i klimatproblematikens och den artificiella intelligensens tid.

Och vi måste fråga oss, som Ivan Illich gjorde, om våra tekniska framsteg inte redan för länge sedan har nått den brytpunkt där de inte längre kan betraktas som framsteg.

Även den till synes immateriella tekniken för AI förutsätter en omfattande resursförbrukning och ett ojämnt utbyte på världsmarknaden. Till och med dess fundamentala affärsidé – att omvandla stora mängder specifik och kontextbunden information (från användare världen över) till abstrakta data – är strukturellt besläktad med den konventionella industrins omvandling av människors levda tid och naturmiljö till marknadsvaror och avfall. I bägge fallen tjänar företag pengar på att kvalitativt degradera information och produktionspotential.

Vi har skäl att vara öppna för en grundläggande synvända när det gäller modern teknik. I stället för att fortplanta den industriella revolutionens närsynta hyllande av teknikutvecklingen som ett resultat av brittisk uppfinningsrikedom bör vi nu kunna se maskinernas arbete som en omvandling av allt det globalt nedlagda arbete – i gruvor, fabriker, lastfartyg, plantager och andra sammanhang – som har inbäddats i dem. Vår bild av maskinen måste bli lika gränslöst global som den världsekonomi som har frambringat den. Och vi måste fråga oss, som Ivan Illich gjorde i Tools for Conviviality (1973), om våra tekniska framsteg inte redan för länge sedan har nått den brytpunkt där de inte längre kan betraktas som framsteg.