Sedan oktober 2023 har Israels krigsbrott i Gaza prövats i två av världens viktigaste juridiska institutioner, ICC och ICJ. Benjamin Netanyahu kommer, om han förs till Haag, att häktas och prövas. Men kommer han utlämnas dit – och vem vågar utlämna honom? Folkmordsexperten Winton Higgins analyserar de pågående rättsprocesserna.

Israels spektakulära grymheter i Gaza sedan oktober 2023 har utlöst pågående förhandlingar i två viktiga globala domstolar, Internationella domstolen (ICJ) och Internationella brottmålsdomstolen, ICC. Vad gäller den förstnämnda stämde Republiken Sydafrika Israel den 29 december 2023 och hävdade att landet bryter mot FN-konventionen från 1948 gällande förebyggande och bestraffning av brottet folkmord, som båda staterna har undertecknat.

Vad gäller den senare utfärdade ICC den 21 november 2024 en arresteringsorder mot Israels premiärminister, Benjamin Netanyahu, och hans tidigare försvarsminister, Yoav Gallant, för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Genèvekonventionerna från 1949 och Romstadgan från 1998 fastställer de aktuella brotten i internationell straffrätt.

Trots att de båda domstolarnas anställda fortsätter att samla in och utvärdera bevis har båda fallen i praktiken kört fast.

Trots att de båda domstolarnas anställda fortsätter att samla in och utvärdera bevis har båda fallen i praktiken kört fast. Ingen av dem talar klarspråk om grymheten i Israels attacker mot de försvarslösa Gazaborna eller erbjuder någon realistisk väg till rättvisa. Chansen att de som är ansvariga för förbrytelserna ska ställas till svars förblir liten. För att förstå varför, och vad denna straffrihet innebär, måste vi titta på tribunalernas uppbyggnad och ursprung, hur de fungerar och på de geopolitiska krafter som nu begränsar dem.

Fallet i Internationella domstolen ICJ
Kapitel 14 i FN-stadgan från 1945 fastslår att Internationella domstolen, ICJ, inrättas som ersättning för FN:s permanenta domstol för internationell rättvisa. Dess rättsliga befogenhet omfattar alla FN:s medlemsstater. Det innebär även att endast FN:s medlemsstater kan framträda inför den, domstolen saknar straffrättslig jurisdiktion. Den kan inte ställa någon individ eller organisation inför rätta. Liksom för sin föregångare är uppdraget att erbjuda fredliga lösningar på internationella tvister för att förebygga krig mellan stater. Den har två typer av förfaranden.

När stater har intressekonflikter – vanligen om territoriella anspråk – kan Internationella domstolen avkunna dom, som vilken annan civilrättslig domstol som helst. Eller så kan den utfärda icke-bindande rådgivande yttranden om tillämpningen av internationell rätt.

Den slutgiltiga domen kan dröja flera år. Men det är första gången Internationella domstolen har vidtagit provisoriska åtgärder som syftar till att stoppa ett pågående folkmord.

I sin 84-sidiga ansökan till domstolen begärde Sydafrika ett rådgivande yttrande om huruvida Israels handlingar på Gazaremsan stred mot folkmordskonventionen, genom sitt uppenbara syfte att helt eller delvis förgöra det palestinska folk som lever där. I Sydafrikas ansökan hänvisas både till israeliska våldsamheter och till uttryckliga avsiktsförklaringar från Israels premiärminister, president och försvarsminister om att utplåna Gazas palestinier som en identifierbar grupp. Den sätter det nuvarande folkmordet i relation till Israels 56-åriga våldsamma historia av militär ockupation och kolonisering av de palestinska territorierna, och dess långa blockad av Gaza.¹

Domstolen gjorde sitt bästa. Den höll snabbt en tvådagarsförhandling den 11-12 januari 2024, där både Sydafrika och Israel presenterade sin hållning. Två veckor senare avkunnade domstolen en preliminär, icke-bindande dom som sa att det sydafrikanska fallet var giltigt och att Israel borde vidta åtgärder för att förhindra folkmord, avstå från uppvigling till folkmord, bidra till att tillhandahålla grundläggande tjänster och humanitärt bistånd till Gazaborna och lämna in kontinuerliga rapporter om vilka åtgärder som vidtagits för att uppfylla dessa krav.

Den slutgiltiga domen kan dröja flera år. Men det är första gången Internationella domstolen har vidtagit provisoriska åtgärder som syftar till att stoppa ett pågående folkmord.

Inte oväntat avfärdade Israel och dess huvudsakliga möjliggörare (USA och Tyskland) i högt tonläge den interimistiska domen som antisemitism, som “blodsförtal” och en gåva till Hamas. Israel intensifierade sina attacker mot civilbefolkningen i Gaza, och dess allierade fortsatte att förse landet med de rikliga mängder bomber och vapen som är nödvändiga.

Det som är långt mer intressant är hur stödet ser ut som de två parterna har fått allt eftersom fallet har utvecklats. Trettioen stater och flera mellanstatliga organisationer – såsom Afrikanska unionen, Arabförbundet och Alliansfria rörelsen – har stött Sydafrika. Av dessa är bara fyra (Belgien, Irland, Slovenien och Spanien) stater i västvärlden. Tio stater har uttryck sitt stöd för Israel, alla utom två tillhör väst – USA, Tyskland, Frankrike, Österrike, Storbritannien, Italien, Ungern och Tjeckien.

Trettioen stater och flera mellanstatliga organisationer har stött Sydafrika i sin anmälan av Israel. Av dessa är bara fyra stater i västvärlden.

Vi kan också notera att bara sex av de 15 domarna i ICJ kommer från väst.² Jag återkommer till vad detta geopolitiska mönster innebär.

Fallet i Internationella brottmålsdomstolen
Till skillnad från ICJ är ICC, Internationella brottmålsdomstolen, (som namnet antyder) en särskild brottmålsdomstol. Den prövar individer som åtalas för något av de fyra brott som dess stadga namnger och definierar – folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser och aggression. Men den får bara pröva fall där inte någon nationell domstol är tillgänglig och villig att agera.

”Domstolen deltar i en global kamp för att få slut på straffriheten”, deklarerar dess webbplats djärvt.³ Därmed pekar den på det centrala historiska problemet med att utrota grov brottslighet: förövarna undgår nästan alltid rättvisa och framtida förövare avskräcks följaktligen inte.

Genom sin inriktning återupptar ICC den roll som Internationella militärtribunalen, IMT, spelade. Den ställde 21 ledande nazister inför rätta i den första Nürnbergprocessen 1945-1946. Här fick världen äntligen se de värsta förövarna dras inför en internationell domstol och möta drastiska konsekvenser.

I årtionden fanns ingen permanent efterträdare till IMT. Istället nöjde sig FN med ad hoc-tribunaler för att ställa förövare av de mer ökända fallen av folkmord, ”brottens brott”, inför rätta, i Kambodja, Rwanda och f d Jugoslavien. Men i juli 1998 sammankallade FN ”en församling av konventionsstater” i Rom för att inrätta en permanent internationell brottmålsdomstol.

Fallen kan bara gå vidare till rättegång om de åtalade är i ICC:s förvar. Framsteg hänger alltså på om medlemsstaterna överlämnar sina egna åtalade medborgare, eller arresterar åtalade som kommer in på deras territorium. I praktiken kan en gärningsman alltså undvika rättegång genom att hålla sig borta från de 125 länder som undertecknat Romstadgan.

Den församlingen utarbetade Romstadgan som ligger till grund för ICC. Den antogs som ett FN-fördrag med stöd av 120 stater, medan sju (däribland Israel och USA) röstade emot. Som fördrag binder och bemyndigar det endast de 125 stater (inklusive staten Palestina från 2015) som nu har anslutit sig till fördraget. Israel och USA har haft goda skäl att hålla sig på avstånd med tanke på våldet i samband med Israels bildande 1948 och de våldsamheter som följt, liksom CIA:s många blodiga (öppna och hemliga) intrång i andra länder sedan dess grundande 1947.⁴

ICC inledde sin verksamhet i Haag 2002. Dess åklagar- och domstolsväsende håller armlängds avstånd i arbetet. Åklagare utreder fall som hänvisats till dem och samlar in en mängd bevis som de kan lägga fram för domarna, som underlag så att dessa sedan ska kunna ta ställning till om internationella arresteringsorder ska utfärdas. Fallen kan bara gå vidare till rättegång om de åtalade är i domstolens förvar. Framsteg hänger alltså på om medlemsstaterna överlämnar sina egna åtalade medborgare (något som inträffade i mars 2025 när Filippinerna överlämnade sin tidigare president, Rodrigo Duterte), eller arresterar åtalade som kommer in på deras territorium. I praktiken kan en gärningsman alltså undvika rättegång genom att helt enkelt hålla sig borta från de 125 staters territorier som undertecknat Romstadgan. De vita kan alltid söka skydd i USA.

I mars 2025 överlämnade Filippinerna sin tidigare president, Rodrigo Duterte, som sedan dess sitter häktad i Haag. Idag finns Netanyahu och Gallant med på ICC:s lista över “åtalade på fri fot”, tillsammans med Putin och 29 andra anklagade.

Idag finns Netanyahu och Gallant med på ICC:s lista över “åtalade på fri fot”, tillsammans med Vladimir Vladimirovitj Putin och 29 andra anklagade brottslingar där domstolen har utfärdat arresteringsorder och Interpol röda efterlysningar⁵ Såvida de inte är osedvanligt slarviga eller vårdslösa kommer dessa personer att kunna fortsätta leva som idag, fria men på flykt undan ICC.

Skulle de ställas inför domstolen finns gott om bevis och expertutlåtanden som stöder de nuvarande åtalen, såväl som en ytterligare anklagelse om folkmord. Jag har diskuterat innehållet i den anklagelsen i “Nu är det folkmord” i Parabol 8/24.⁶

Rättslig tandlöshet
Varken ICJ eller ICC kan kalla på polis eller militär för att verkställa sina arresteringsorder och domar. De har inget stöd av någon statsmakt och ingen möjlighet att begära rättelse ifall medlems- eller icke-medlemsländer inte följer deras order. För att tydliggöra vad detta innebär behöver vi bara jämföra ICC:s situation med dess föregångare, IMT. Det senare var huvudsakligen en rättslig gren åt det allierade kontrollrådet – de fyra allierade generaler som stationerade i Berlin utövade absolut makt i Tyskland vid krigsslutet, efter den formella upplösningen av Tredje riket.

Varken ICJ eller ICC kan kalla på polis eller militär för att verkställa sina arresteringsorder och domar. De har inget stöd av någon statsmakt och ingen möjlighet att begära rättelse ifall medlems- eller icke-medlemsländer inte följer deras order.

IMT hade fyra militära underrättelsetjänster till sin tjänst för att gripa de åtalade, samla in bevis och stödja en årslång rättegång. De hade till och med tillgång till en militär bödel, som hade rådets order att verkställa dödsdomar inom fjorton dagar efter en dom.⁷

Det var en tankesmedja inom Pentagon som i slutet av 1944 utformade IMT, med avsikten att inviga en ny era där det heliga västerländska konceptet om rättsstatsprincip skulle utvidgas till att omfatta hela världen. Domstolen skulle skapa ett prejudikat inom internationell straffrätt där krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och aggression skulle vara straffbara var de än begicks, oavsett nationell suveränitet eller förövarnas höga ställning.⁸

En unik period, 1944 till 1948, inleddes således då USA hade en framstegsvänlig utrikespolitik. Under denna period spelade landet en ledande roll i upprättandet av FN, Internationella domstolen, ICJ, Internationella brottmålsdomstolen, IMT den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter från 1948 och folkmordskonventionen. På så sätt lade landet grunden för det som nu benämns “den regelbaserade världsordningen”.

Den progressiva perioden slutade med kalla krigets början, då USA:s utrikespolitik återgick till fokus på att konsolidera imperiet. De nya institutionerna (inklusive Internationella domstolen) och idealet om en regelbaserad världsordning hade dock i sig en etisk dragningskraft, inte minst i väst. Genom dem kunde väst sätta sig på den överlägsna moralens höga hästar, och utgöra kontrast till förhållandena i sovjetblocket. Internationella domstolen utövade endast moralisk auktoritet, men det var tillräckligt i årtionden, eftersom domstolen utgjorde grundpelaren i den regelbaserade världsordningen.

USA fortsatte att upprätthålla idealen retoriskt, men undvek ansvaret. I sin klassiska insiderstudie, A problem from hell: America and the age of genocide, visar Samantha Power hur den amerikanska regeringen undvek ordet folkmord även i sin interna kommunikation.⁹ Ett erkännande av att ett folkmord pågick skulle kunna förpliktiga landet att vidta åtgärder via FN för att stoppa det, enligt artiklarna VII och VIII i folkmordskonventionen.

Den amerikanska regeringen undviker ordet folkmord även i sin interna kommunikation. Ett erkännande av att ett folkmord pågår skulle kunna förpliktiga landet att vidta åtgärder via FN för att stoppa det, enligt artiklarna VII och VIII i folkmordskonventionen.

Israel utgjorde ett ännu värre ”problem från helvetet” för den amerikanska regeringen. Dess myndigheter gav näring åt den fortfarande aktuella västerländska myten om Israel som ett brohuvud för västerländsk demokrati och civilisation i det turbulenta och barbariska Mellanöstern. Israels alla övergrepp framställdes som modigt självförsvar och hävdande av västerländska ideal. Imperiets bästa och den inhemska Israel-lobbyn krävde detta. Men fakta på marken i Palestina talade ett annat språk – inte minst efter att Israel våldsamt börjat kolonisera de palestinska territorier som erövrades i kriget 1967. Manegen var krattad för den amerikansk-israeliska motsträvigheten vid Romkonferensen 1998, då de tillsammans vände ryggen åt ICC, som börjat visa sin potential.

Från och med sekelskiftet har USA börjat frångå rättsstatsprincipen såväl nationellt som internationellt. Under parollen “krig mot terrorismen”, och tillsammans med sina närmaste allierade begick landet det kardinala brottet aggression genom att invadera de suveräna staterna Afghanistan och Irak. USA gav CIA i uppdrag att kidnappa och tortera inbillade fiender var som helst i världen – till och med Sverige!¹⁰ Framstående intellektuella började publicera böcker med titlar som ‘Slutet på Amerika’ och ‘Laglös värld’ som belyste amerikanska auktoriteters attacker mot rättssäkerheten såväl hemma som utomlands.¹¹

Det var i detta sammanhang som den amerikanska regeringen riktade en direkt attack mot ICC. År 2002 antogs en lag, American Service-Members’ Protection Act, som fortfarande är i kraft. Den ger presidenten befogenhet att använda “alla nödvändiga medel” (läs: inklusive militär invasion) för att frige all amerikansk regeringspersonal som befinner sig i ICC:s förvar. Av denna anledning har lagen fått tilläggsnamnet The Hague Invasion Act.

Den amerikanska regeringen riktade en direkt attack mot ICC år 2002. Då antogs en lag, American Service-Members’ Protection Act, som fortfarande är i kraft. Den ger USA befogenhet att använda alla nödvändiga medel, inklusive militär invasion, för att frige amerikansk regeringspersonal som befinner sig i ICC:s förvar.

Lagen ger också presidenten befogenhet att utvidga detta skydd till att även omfatta funktionärer från Nato-länder och namngivna större icke-Nato-allierade, inklusive Israel. Med tanke på Trump-administrationens opålitliga natur skulle den alltså kunna förlita sig på denna lag för att invadera Haag i syfte att “befria” Netanyahu eller Gallant, om de på något sätt skulle hamna i ICC:s förvar. Lagen förbjuder också amerikanska offentliga institutioner på såväl federal, statlig som lokal nivå att bistå ICC på något sätt, till exempel i utlämningsförfaranden.

Trump inledde inte denna amerikanska flykt från rättsstatsprincipen, men han har definitivt påskyndat den. Militär ockupation av demokratiskt röstande amerikanska städer, införande av pöbelvälde (inklusive den avlönade ICE-pöbeln), undergrävande av rättsväsendets oberoende, brott mot konstitutionella bestämmelser och rättsliga beslut – allt driver på reträtten från rättsstatsprincipen på hemmaplan. Alltmedan såväl genomförda militära aktioner mot andra stater, som hot om sådana – mot Iran, Venezuela, Danmark, Kanada – uttrycker hans förakt för det egna landets hållning från 1900-talets mitt, att stärka rättsstatsprincipen och ge den global räckvidd.

ICC hamnade åter i skottgluggen när Trump införde successiva sanktioner mot elva domare, åklagare och annan ICC-personal. Trumps ursprungliga exekutiva order av den 12 februari 2025 anger uttryckligen att det var ICC´s agerande mot Netanyahu och Gallant som motiverade honom till detta.¹²

Han försöker helt klart vingklippa ICC. Sanktionerade personer kan inte längre använda kreditkort utfärdade av amerikanska banker för att boka hotell och flygresor, till exempel. Detta är ett stort hinder för domstolens anställda som kommer från många olika länder och behöver resa till ännu fler.

Militär ockupation av demokratiskt röstande amerikanska städer, införande av pöbelvälde (inklusive den avlönade ICE-pöbeln), undergrävande av rättsväsendets oberoende, brott mot konstitutionella bestämmelser och rättsliga beslut – allt driver på USA:s reträtt från rättsstatsprincipen på hemmaplan.

Såväl ICC som ICJ befinner sig nu i en fientlig geopolitisk miljö, som försvårar deras möjligheter att komma vidare mot ett normbrytande Israel. I ett epokgörande tal till World Economic Forum i Davos den 20 januari påtalade Kanadas premiärminister Mark Carney den oöverbryggbara sprickan i den regelbaserade världsordningen som Trump-administrationen har åstadkommit.

Den gamla ordningen (som de två domstolarna tillhörde) var aldrig helt trovärdig, då de stora aktörerna (”hegemonerna”) gjorde undantag när det passade dem, sa Carney. Men efter den nuvarande brytningen har vi återgått till situation som den grekiske historikern Thukydides från 500 f.Kr. beskrev på följande sätt: ”De starka gör vad de kan och de svaga lider vad de måste.”¹³

En perfekt summering av palestiniernas erfarenheter sedan oktober 2023.

Vi kan inte återuppliva den regelbaserade världsordningen, argumenterar Carney. Men vi kan återuppliva dess värden ifall medelstora länder som hans eget – som värnar om dessa värden – bygger nya allianser och institutioner för att upprätthålla dem och kollektivt gör motstånd mot dominerande makter.

”Vi förlitar oss inte längre bara på styrkan i våra värderingar, utan också på värdet av vår styrka.” Alternativet för medelstora makter är annars att utnyttjas en efter en i orättvisa bilaterala avtal som främjar stormaktsintressen och omintetgör våra etiska ambitioner. Enade vi stå, splittrade vi falla.

USA har övergett västvärlden, förkastat dess värderingar och vänt sig emot den, antyder Carney. Detta är inte bara en avvikelse som kommer att upphöra med Trumps regeringstid. Länder som håller fast vid västerländska värderingar måste nu omgruppera sig för att hålla stånd, mot i första hand USA. Internationella domstolens, ICJ, och Internationella brottmålsdomstolens, ICC, överlevnad verkar nu hänga på den omgruppering som Carney förespråkar, för att inte tala om deras förmåga att skipa rättvisa för palestinierna.

Starkt stöd för västerländska värderingar som rättsstatsprincipen kommer nu från icke-västerländska länder. Kanske borde vi rikta vår hoppfulla blick längre mot söder och öster.

Tidigare i den här artikeln tog jag upp det oroande mönstret i stödet för Sydafrika och Israel i folkmordsfallet vid Internationella domstolen. De flesta västerländska regeringarna fortsätter att “leva i en lögn” – frasen som Carney lånar från Václav Havel för att karakterisera deras fortsatta läpparnas bekännelse till en numera nedlagd regelbaserad ordning. De är också skrämda av amerikanska hot om ekonomisk vedergällning. Alltså förblir dessa västländer lojala mot USA, “den fria världens ledare” och mot Israel, dess krigsherre i Mellanöstern. Ländernas agerande lämnar föga utrymme för optimism om att Carneys strategi kommer att förverkligas. Å andra sidan verkar starkt stöd för västerländska värderingar som rättsstatsprincipen nu komma från icke-västerländska länder. Kanske borde vi rikta vår hoppfulla blick längre mot söder och öster.

Detta är en originaltext för Parabol. Översättning från engelska: Eva Berlin.