Poeten Karin Nilsson debuterar som romanförfattare med Sömlösa, en berättelse om en kommunalpolitiker med arbetarbakgrund vars kropp långsamt börjar svika. Frida Tånghag, själv kommunalpolitiker med arbetarbakgrund, har läst den.

Karin Nilsson är författare och debuterade som poet 2019. Tidigare har hon släppt två diktsamlingar, Valkvisor och Verkfall. Författaren har en bakgrund som politiker i sin hemkommun Sandviken. Boken Sömlösa är hennes första roman, där läsaren får följa Harriet genom nedslag i livet som har väckt tankar och format henne emotionellt.

Författaren ger en tydlig bild av hur det är att vara mamma när saker är kaos och livet är helt utanför hennes kontroll.

Boken är skriven utifrån Harriets egna ögon, i händelser och utmaningar som kommunalt oppositionsråd i en arbetarstad präglad av sin historia. Att tillhöra ett politiskt parti och det faktiska i att inte äga sin egen tid när livet pågår. Jag får följa med i frågeställningar om ständigt närvarande sjukdom. Nilsson ger en tydlig bild av hur det är att vara mamma när saker är kaos och livet är helt utanför ens kontroll. Vi följer med i Harriets relation till Erik, med både trygga och ambivalenta stunder. Tankar om barnen, sommaren i stugan och flytten från balkongen i söderläge till huset med sexton steg upp för trappan.

“Balkongen låg i söderläge och sena eftermiddagar nådde solen fortfarande dit. De brukade sitta där och titta över till de äldre husen. Kommit att drömma sig de få meterna bort.”

I boken finns det återkommande skildringar av kvinnor som gett hela sina liv och sina kroppar till att jobba på bruket, de som lever i utsatthet. Subtila bilder av hur det är att vara kvinna med olika tillhörigheter inom klassamhället genom små berättelser.

Författaren beskriver en verklighet i hur det politiska arbetet i är uppbyggt, något som kanske går många läsare obemärkt förbi. Eftersom jag har egna erfarenheter inom politiken noterar jag små detaljer som jag känner igen. I det här fallet inte de konkreta händelserna utan i en helhet som författaren förmedlar mellan raderna. Där viljan finns att påverka och försök till att skapa förändring driver en framåt. Utan en enda tanke att stanna upp och reflektera över vad det kan ha för konsekvenser, om det är Harriets själv som kommer få betala det högsta priset.

I boken finns det återkommande skildringar av kvinnor som gett hela sina liv och sina kroppar till att jobba på bruket, de som lever i utsatthet. Subtila bilder av hur det är att vara kvinna med olika tillhörigheter inom klassamhället genom små berättelser.

Under läsningen hinner jag reflektera över att stereotypa könsroller stundtals är utbytta. Harriet har en man som hjälper henne, tar hand om henne och underlättar för att hon ska kunna jobba heltid med politik. Men mycket ansvar ligger kvar på Harriet. Hon är hård mot sig själv när hon är en frånvarande mamma, när det havererade sopsorteringsystemet står på diskbänken och köksbordet är överfullt med frukostrester.

Författaren beskriver en verklighet i hur det politiska arbetet i är uppbyggt, något som kanske går många läsare obemärkt förbi. Eftersom jag har egna erfarenheter inom politiken noterar jag små detaljer som jag känner igen.

Historier om mormor finns med som en röd tråd, berättelser om när någon nära inte kunde klara sig själv längre. Precis som Harriet som inte heller kan klara sig själv. En stor del av boken är känslor som följer med. De består av en ovisshet och rädsla inför att vara sjuk och en skam inför att inte orka rent fysiskt när kroppen domnar bort. Det är svårt att gå de sexton stegen uppför trappan. I stunder när världen snurrar och Harriet inte kan fokusera blicken. Är det MS? Har hon cancer? Varför ger inte läkaren några svar? Gömmer de diagnosen för henne?

Boken är skriven på en vacker prosa med spår av poesi – det märks att Nilsson är poet i grunden. Något som bara blir positivt när det ger boken ett lugn och en rytm som är enkel att läsa. Samtidigt som författaren lyckas med att få varje känsla att kännas. Harriets tankar kunde ha varit mina. Förvisso finns det en sorg ständigt närvarande under tiden jag läser, men med största respekt för en av de tyngsta tankarna, då Harriet adresserar rädslor och känslor inför sin egen död.

“Men sörjer sig själv, säger förlåt. Förstår att ingen annan kommer att göra det. Att ingen kommer att sakna att det inte kommer att skrivas fler förslag och motioner genom henne längre.”

Att jag likt Harriet förra sommaren flyttade från min balkong i söderläge till drömmar om ett hem lite längre bort gör att jag som läsare tar med mig egna positiva känslor när jag läser. Att jag likt Harriet älskar dokumentärerna från P3 ger mig en känsla av samhörighet med henne, som bidrar till min läsupplevelse. Små detaljer som får mig att le när jag läser. När författaren ger en målande bild av sommarstugan i skogen tas jag med till en trygg plats som blir min stuga i skogen, vilket gör att boken är lätt för mig att ta till mig och tycka om. Det som är väsentligt i läsningen är den oro och omsorg jag känner för Harriet som följer genom boken och blir starkare allt eftersom. Jag vill fortsätta läsa,  jag vill veta hur det slutar, om det slutar?