Varför pratar så många om ”The ick”, en plötslig motvilja mot ens partners små, egentligen obetydliga, egenheter? Min partner uttalar David Bowie fel – jag kan omöjligen tänka mig en relation med denna person! Psykologen My Eriksdotter analyserar fenomenet.

Allt är frid och fröjd när du plötsligt märker det. Du är inte säker på vad som väckte det. Kanske är det hans tendens att borsta undan osynligt mjäll från sina axlar med jämna mellanrum? Kanske beror det på att han, liksom ett barn, inte kan låta bli att rita med fingret på immiga rutor? Kanske är det hur hans tonläge förändras när han pratar med sin mamma i telefon? Det enda du vet är att det från och med nu är oåterkalleligt. Personen framför dig, som du fram till nyss trånat efter, har väckt the ick.

The ick, från början ett begrepp med 90-talsrötter, ingick i 2023 års nyordslista, efter att ha fått förnyad popularitet på sociala medier under pandemin. Enligt Språkrådet definieras begreppet ick som: “[ett] drag eller beteende hos en person som en annan person finner frånstötande”.¹ Detta fokus på “icket”, det vill säga det hos den andre som väcker önskan om att ta avstånd, riskerar dock att leda till olyckliga missuppfattningar. En enligt mig (mitt ethos här utgörs av att vara född 1997) skarpare definition är följande: “Ett plötsligt varseblivande av avsmak eller motvilja, som orsakar en permanent känslomässig förändring gentemot en romantisk (eller potentiellt romantisk) partner”.²

Kanske är det hur hans tonläge förändras när han pratar med sin mamma i telefon? Det enda du vet är att det från och med nu är oåterkalleligt. Personen framför dig, som du fram till nyss trånat efter, har väckt the ick.

Härigenom läggs nämligen tonvikt vid the ick som intrapsykisk process. För the ick är inte en rationell kritik av den andre. Snarare utgör the ick en plötslig och oförutsedd känslomässig lägesförändring. Fog för förnimmelsen konstrueras därefter i begripliggörande syfte, genom rationaliserande och moraliserande mekanismer.

Därmed sker också en förskjutning av den andre från subjekt i egen rätt, till att utgöra ett objekt som man har rätt att störa sig på. Ta följande exempel: Han gjorde eller sa egentligen inget särskilt, men jag lade märke till att kombinationen av hans huvtröja och skinnjacka faktiskt var ett 2-i-1-plagg och inte två separata plagg, vilket kanske gjorde mig lite avtänd.³

Fenomenologiskt kan the ick jämföras med avsmak, på så vis att förnimmelsen signalerar till oss att backa och undvika beröring. Avsmaken, som evolutionärt fyller funktionen att skydda individen från smitta och sjukdom, har dock hyfsat universella utlösande faktorer (majoriteten rynkar exempelvis på näsan vid doften av avföring). Detta skiljer avsmaken från the ick, vars orsaker är påtagligt individuella. Jag uppmuntrar dig som läser att googla “weirdest icks” – det är svårt att inte roas av de extremt specifika irritationsmoment som lett till relationers frånfälle.

Och det som gör the ick till just the ick, snarare än till en genuin upplevelse av inkompatibilitet, är att det som väckt känslan är trivialt och småaktigt.⁴ Att klä sig i capribyxor, använda mobilskal med inbyggd korthållare, uttala David Bowie fel, eller applådera vid flygplanslandningar utgör förstås inte någon egentlig fara. Ändå rapporterar många hur the ick uppstår som en omedelbar ryggradsreflex med medföljande flyktimpuls.

Vissa tycks vara av uppfattningen att the ick skulle vara ett kvinnofenomen. Så är dock inte nödvändigtvis fallet. Rhik Samadder noterar i The Guardian att även om de flesta inlägg under #theick har gjorts av kvinnor, så är fenomenet också högst kulturellt manligt, där Jerrys behandling av kvinnor i serien Seinfeld får utgöra ett av många exempel.⁵

Att klä sig i capribyxor, använda mobilskal med inbyggd korthållare, uttala David Bowie fel, eller applådera vid flygplanslandningar utgör förstås inte någon egentlig fara

Även Anna Björklund resonerar kring att det i “den internetbaserade manskulturen cirkulerar ingående beskrivningar av hur en kvinna ska vara”, där ick-listorna framställs som en motattack i det större könskriget.⁶ Vi verkar alltså alla vara lika goda kålsupare. Även om vi härleder the ick till enskilda attribut hos den andre, är det av vikt att förstå att det inte är dessa i sig som är orsaken. Åtminstone räcker de inte för att the ick ska uppstå och få makt att påverka oss på djupet. Man får nämligen inte the ick av fullständiga främlingar – intimiteten utgör en nödvändig ingrediens. För att kunna uppleva en så plötslig förskjutning av önskan om fortsatt närhet, krävs ju nämligen en redan etablerad, eller åtminstone nära förestående, närhet.

En central utvecklingsutmaning är att lära sig uppfatta, och uppskatta, sig själv och andra som komplexa helheter.⁷ Många känner igen Melanie Kleins metafor kring “det goda” och “det onda” bröstet, som illustrerar bebisens oförmåga till sådan komplexitet. Man kan, enligt Klein och hennes efterföljare, nämligen tänka sig att det lilla barnet inte förmår förstå att modern både kan ta hand om och frustrera på samma gång, varför upplevelsen klyvs till hennes två bröst med idealiserade (njutning, mjölk) respektive devalverade (lidande, hunger) egenskaper.⁸

Med mognaden integreras dessa bilder, så att barnet förstår att bådadera tillhör ett och samma objekt. Även i vuxen ålder utgör dock splittring ett frestande sätt att undvika vardagens komplexiteter. Människan är nämligen, trots förmågan att tänka flera tankar samtidigt, förtjust i att förenkla och kategorisera, för att effektivisera tankeverksamheten liksom för att undvika smärtan som tvetydighet innebär. Se exempelvis hur snabbt en förväntas “välja sida” i samband med komplexa politiska skeenden (Ryssland eller Ukraina, Israel eller Palestina, Trump eller Maduro, höger eller vänster).

Jag vill alltså mena att the ick skulle kunna förstås som ett slags vardagens splitting, där den andres komplexitet inte kan tas emot, och därför reduceras till ett enda, nedvärderat drag. Och ofta beskrivs upplevelsen av the ick just som ett ofrivilligt hyperfokus på det som stör – När man väl har … fått the ick så försvinner det inte … Det har smittat en och tagit över … Det går inte att skaka av sig det det.⁹

The ick kan alltså utgöra ett renande försvar: Det är inte jag som är ambivalent inför att vara med dig – det är något fel på sättet du knyter dina skor

The ick kan också ses som ett misslyckat försök att symbolisera aggression i nära relationer.¹⁰ Att verkligen älska någon innebär att tåla att den andre samtidigt irriterar, begränsar och stör: endast ytliga relationer är friktionslösa, eftersom de förstås inte betyder någonting, och därmed varken väcker kärlek eller hat.

Om inte detta ofrånkomliga hat kan härbärgeras inom relationen, behöver det omvandlas till någonting mer acceptabelt. The ick kan alltså utgöra ett renande försvar: Det är inte jag som är ambivalent inför att vara med dig – det är något fel på sättet du knyter dina skor. Således antas en passivt-aggressiv, lätt humoristisk, position, som skyddar från djupare sinnesrörelser. Risken är förstås att relationer slutar innan de verkligen hunnit börja.

Att vi i viss mån avskyr dem vi älskar, är alltså fullt naturligt, liksom önskan om att slippa känna så. Men varifrån kommer ingivelsen att dela med sig av sina icks? Aggressivitet gentemot dem vi älskar kan ge upphov till skuldkänslor, särskilt i en kultur som tydligt premierar “snälltolkning”. Och vad är inte skönare då, än att känna det gemensamma skrattets lindrande kraft?

I “Skavlan och Sverige” berättade influencern Hanna Friberg tidigare i år om en av sina icks, varefter hon erfor både hat och hejarop. I en uppföljande kommentar uppgav Friberg att hon, trots kritiken, glatts åt att andra känt igen sig och delat liknande innehåll: “De [folk som skämtar om det] har fattat grejen med icks, … det är så de ska tas”.

The ick kan därför även förstås som ett affektivt larm som syftar till att motverka beroende, återta kontroll, och omvandla längtan till överlägsenhet.

Man kan således betrakta delandet av the ick som ett slags socialt sanktionerad aggression. Och låt oss tala klarspråk: retsamheten, denna alldeles särskilda kombination av ömhet och illvilja, hyser stor potential att ta udden av blandade känslor.¹¹ Genom humor tillåts man att förlöjliga det som också skrämmer och omvandla smärta till njutning. (Jämför hur boggarten i Harry Potter hanteras genom skrattets kraft. En annan parallell kan  dras till det skämtsamma “jag hatar min fru”-narrativet som sedan länge uppskattats av “boomergenerationen”, men som även yngre generationer lagt sig an med – lex Anna Björklund).

Bortom det att alla nära relationer ofrånkomligen väcker blandade känslor, kan det tänkas att intimitet innebär ett särdeles stort hot i ett samhälle som premierar självförverkligande och autonomi, som jag skrev angående sexmissbruk i Parabol nr 11/25. Sårbarheten som riskerar väckas i en kärleksrelation kan lätt hota upplevelsen av att vara en fri agent. The ick kan därför även förstås som ett affektivt larm som syftar till att motverka beroende, återta kontroll, och omvandla längtan till överlägsenhet.

Vi moderna människor vill dock gärna se oss själva som förnuftiga, snarare än att erkänna våra tidvis primitiva sidor. Därmed nödgas vi att finna en orsak till vår plötsliga avsmak, varefter allsköns märkliga icks blir resultatet. Och vi skrattar åt hur tokiga vi är. För i en dejtingkultur där utbytbarheten är konstant närvarande, och där relationer inte behöver överleva ambivalens, finns förstås ingen anledning att fördjupa sig i orsakerna till att vi känner som vi gör. Den dåre som läst så här långt utgör alltså en del av minoriteten.