När Lionel Messi log bredvid Donald Trump i Vita huset blev det rubriker i hela Latinamerika. Många jämförde med Maradona, som tackade nej till pris i USA och istället åkte till Kuba. Juan Pablo Méndez Restrepo, som kände Maradona nära, skriver om skillnaden mellan honom och Messi.

Det var en torsdagsförmiddag den 6 mars när Lionel Andrés Messi, den världskände fotbollsstjärnan, klev in i Vita huset för att besöka Donald Trump. På plats fanns också Inter Miami – de nykorade mästarna i MLS-ligan – och klubbägaren Jorge Más, son till den kubanska revolutionens mest högljudde motståndare Jorge Más Canosa. Redan samma dag tog debatten fart i Argentina och världen.

Det var bara några månader efter kidnappningen av Nicolás Maduro i Caracas, några dagar efter mordet på ayatollah Ali Khamenei i Iran av USA-styrkor och mitt under ICE:s brutala förföljelser av latinamerikaner i USA. Bilden på en leende Messi som skakade hand med Trump kändes som ett hån. Då, som aldrig tidigare sedan hans bortgång i november 2020, kändes Diego Armando Maradonas frånvaro tydligt.

Bilden på en leende Messi som skakade hand med Trump kändes som ett hån. Då, som aldrig tidigare sedan hans bortgång i november 2020, kändes Diego Armando Maradonas frånvaro tydligt.

Jämförelsen lät förstås inte vänta på sig. Den var inte bara oundviklig – den var ofrånkomlig. Argentinas två största fotbollsikoner representerar varsin världsbild: å ena sidan Maradona, hjälten som kom från enkla förhållanden, som inte förrådde sitt ursprung och som tatuerade in Che Guevara på armen; å andra sidan Messi, mycket mer anpassad till det nya årtusendets villkor, som definierar sig själv som opolitisk och verkar antingen blyg eller drabbad av Aspergers – vilket i teorin borde få honom att enbart tänka bollen och inte ta ställning till något som händer utanför planen.

Det är inte svårt att förklara varför det inte finns något mer politiskt – eller politiskt riskfyllt – än den “opolitiska” hållningen. Om den maradonska sidan präglas av stöd till revolutionära rörelser och ett modigt motstånd mot FIFA:s övergrepp, framstår Messis ljumma hållning som desto mer problematisk när han syns svassa efter USA:s president. Maradona kände vi: man kunde gilla eller ogilla hans ståndpunkter, men de var ingen hemlighet. I Messis fall är de däremot dolda och därför farliga – vi vet inte om mötet med Trump var ett resultat av underlåtenhet, brist på karaktär, Asperger eller om han rentav hejar på Trump!

Argentinas två största fotbollsikoner representerar varsin världsbild: å ena sidan Maradona, hjälten som kom från enkla förhållanden, som inte förrådde sitt ursprung och som tatuerade in Che Guevara på armen; å andra sidan Messi, som definierar sig själv som opolitisk och skakar hand med Donald Trump.

Och det är just i föreställningen om det opolitiska som fascismen frodas. Den brukar framställa ideologi som något som uteslutande tillhör vänstern, som om högern eller nyliberalismen vore tömda på idéer. I detta hav av skenbar banalitet trivs FIFA-maffian som fisken i vattnet. När Gianni Infantino efterträdde Joseph Blatter som världsfotbollens högsta chef lovade han att rensa ut korruptionen i denna ideellt drivna organisation, vars tillgångar kan uppgå till 13 miljarder dollar. Så “opolitisk” var Infantino att han uteslöt Ryssland från all internationell tävlan bara en vecka efter att konflikten med Ukraina brutit ut. Samtidigt fortsätter Israel att delta i samtliga fotbollstävlingar mer än två år efter mer än två år av folkmord.

FIFA är Messis bästa vän. Maradona, däremot, konfronterade FIFA under både Havelange och Blatter. Det FIFA som Messi frotterar sig med, hittade på ett fredspris och tilldelade det till Donald Trump för ”hans insatser för att ena folken”, samtidigt som hans migrationspolis förföljer och dödar människor – migranter eller inte – i USA. Det är ett FIFA som är i maskopi med spelbolagen i en värld där unga människor alltmer drabbas av spelberoendets epidemi. Faktum är att det verkliga skälet att utöka VM till 48 lag är enkel: ju fler matcher, desto mer pengar till spelbolagen.

Maradona kände vi: man kunde gilla eller ogilla hans ståndpunkter, men de var ingen hemlighet. I Messis fall är de däremot dolda och därför farliga – vi vet inte om mötet med Trump var ett resultat av underlåtenhet, brist på karaktär, Asperger eller om han rentav hejar på Trump!

Kort sagt: det är samma FIFA som köper sina hjältars tystnad. Vi lever i en tid då fotbollsspelare, som Marcelo Bielsa uttrycker det, är alltför unga miljardärer. De blir symboler för en inbillad meritokrati där du kan bli rik som tonåring bara du kämpar hårt. I meritokratins land finns varken plats för kollektivism eller för att minnas sitt ursprung, och varje antydan till kritiskt tänkande bestraffas. Så skedde för några veckor sedan när USA-landslagets spelare Tim Weah kritiserade de höga biljettpriserna till VM-matcherna, som håller de fattiga borta från arenorna. Hans tränare, argentinaren och libertarianen Mauricio Pochettino, tystade honom omedelbart: Spelarna ska tala på planen! Vi är inte politiker!

Därför saknar vi Diego Armando Maradona så mycket idag. Under VM 2014 följde jag honom i arbetet med fotbollsprogrammet De Zurda, producerat av Telesur. I en intervju erbjöds han att delta i det klassiska pingisformatet, med snabba frågor som skulle besvaras med ett enda ord. När de frågade ”Maradona?”, svarade Diego, utan att tänka en sekund: ”min pappa”.

Messi hade kunnat tacka nej till att besöka Donald Trump. Han har makten att göra det. Men kanske är det för mycket att begära. Nästan alla samtida fotbollsspelare är som han. De sitter fast i roulettehjulet i den gigantiska spelhåla som är dagens fotboll.

Chi ama non dimentica – den som älskar glömmer aldrig – säger man i Neapel när man talar om Maradona. Och vi glömmer honom inte, just därför att han aldrig glömde oss. Varken oss eller sitt eget ursprung. Han förrådde aldrig sig själv och aldrig bollen. Lionel Andrés Messi hade kunnat tacka nej till att besöka Donald Trump. Han har makten att göra det. Men kanske är det för mycket att begära av rosarion. Nästan alla samtida fotbollsspelare är som han. De får inte vara på annat sätt. De sitter fast i roulettehjulet i den gigantiska spelhåla som är dagens fotboll.

Man skulle behöva vara mycket stor, mycket konsekvent och mycket modig för att vägra delta i cirkusen.
Man skulle behöva vara Maradona.

Detta är en originaltext för Parabol. Översättning från spanska: Francisco Contreras