I kapitalismen finns vinnare och förlorare. När marknadslogiken spiller över på både kulturen och politiken gör det teatern räddhågsen och publikfriande. Men när liberaler kramas med rasister är den konstnärliga fräckheten bränslet demokratin behöver, skriver Frida Röhl och bär med sig ett bråk på en teater i Berlin.

Jag sitter i en teatersalong i Berlin och njuter av ett bråk som uppstått mellan scen och salong. Det skriks på tyska och jag har ingen aning om vad de bråkar om. Stämningen är elektrisk, upprorisk. Det kokar i luften och jag upplever en djup känsla av meningsfullhet. Teatern är satt i bruk. Berättelsen på scenen angår publiken. Så till den grad att de högljutt protesterar. Även om jag inte förstår allt de säger så är det uppenbart att det är gestaltningen på scen det hela handlar om. Någon störtar ut ur salongen med en smäll i dörren och så fortsätter föreställningen. Som en passionerad scen ur ett äktenskap där två som älskar varandra ryker samman.

Efteråt bar jag med mig den här händelsen som ett slags bevis på att teatern kan vara meningsfull, att vårt arbete gör avtryck och att berättelser är fundamentala för vår uppfattning om världen. “Att tala är att appropriera makten att få andra att se och tro, att bekräfta eller transformera visionen av världen”, skrev den franske sociologen Pierre Bourdieu i Décrire et prescrire 1981.¹ Han menade att det i alla sociala rum uppstår en kamp om vilken beskrivning av världen som ska bli den giltiga. Och att sanningen därför aldrig är stilla, den är alltid föremål för konflikt. I det kraftfältet, i centrum av den konflikten kan en demokrati nå sin verkliga potential.

Picasso visste inte hur hans tavlor skulle se ut, de uppstod ur en process och skapade en ny form av måleri. Benjamin Franklin visste inte att blixtarna innehöll elektricitet, han upptäckte det. När den med högst publiksiffror vinner tävlingen är det inte längre teaterkonst vi tävlar om. Det är bara pengar.

Konsten och teatern i synnerhet är ett påstående om hur verkligheten kan tolkas. På teatern kan det outsagda sägas och det förbjudna synliggöras. Det är farligt och mycket hotfullt för den som vill ha makt över narrativen. Den klassiska hovnarren kunde bli halshuggen för sina skämt men likväl var han anställd för att om makten säga det som ingen annan vågade. I moderna demokratier blir ingen halshuggen, men många konstnärer vittnar om hur de bestraffas genom tystnad eller minskade resurser när deras verk eller åsikter är kontroversiella eller när deras arbetsprocesser blir för krångliga. I tidningen AKT (fackförbundet Scen & Films medlemstidning) kan man läsa att i vissa nordiska konstnärsorganisationer har upp till 61 % av utsatts för hot om våld eller trakasserier i sitt yrke och fler än 50 % är rädda att öppet uttrycka sina politiska åsikter.²

Med tanke på att nittio procent av våra scenkonstnärer är frilansare, vilket innebär att de är oerhört beroende av teaterledningar, stipendiejurys och annat som kan ge inkomster och att våra teaterinstitutioner är beroende av anslag som den politiska makten fördelar, är det inte konstigt om repertoaren på teatrarna ibland blir slätstruken, räddhågsen eller publikfriande. I den kulturella kapprustningen är det publiksiffror och kulturens förmåga att ”stå på egna ben” – som gäller, konstnärligt krångel och alltför höga ambitioner blir besvärande. Men teatern ska inte berätta solskenshistorier.

Världen är en grym plats. Vad får oss att tro att den kan gestaltas utan att det uppstår problem?

Samtiden kräver att vi fördjupar vår blick på både oss själva och varandra. Världen är en grym plats. Vad får oss att tro att den kan gestaltas utan att det uppstår problem? Det handlar inte om att ta bort det obekväma – det handlar om att härbärgera det. Inom oss själva och inom våra organisationer. Konstnärligt arbete kan inte vara något annat än ett krånglande. För då är det inte längre konst. Den verkliga tystnadskulturen är vetskapen om att du måste hålla dig till ramarna, för att få vara kvar. Och ramarna de upprättas inte av den konstnärliga processen, ramarna dikteras av organisationernas administration och ekonomi.

I kapitalismens värld finns det vinnare och förlorare. I kampen om att vinna uppstår en konkurrens som påstås skapa innovation. Men för att bli bäst behöver vi vara överens om vad som är bäst. För att någon ska komma först i mål behöver vi veta vad som är mål. Det är motsatsen till en konstnärlig process. Det går inte att uppfinna något nytt om du på förhand vet vad det nya är. Picasso visste inte hur hans tavlor skulle se ut, de uppstod ur en process och skapade en ny form av måleri. Benjamin Franklin visste inte att blixtarna innehöll elektricitet, han upptäckte det. När den med högst publiksiffror vinner tävlingen är det inte längre teaterkonst vi tävlar om. Det är bara pengar.

I kapitalismens värld finns det vinnare och förlorare. I kampen om att vinna uppstår en konkurrens som påstås skapa innovation. Men det går inte att uppfinna något nytt om du på förhand vet vad det nya är.

Inom politiken har samma tankesätt fått fäste. Det är inte längre bevingade ord som ”politik är att vilja” som genomsyrar våra partiledare och ministrar, nej ”politik är att vinna”.  De lusläser demoskopundersökningar och tävlar om att bli omtyckta av flest. De anlitar dyra mediebyråer som tar fram ”huvudbudskap” som upprepas glädjelöst i varje intervju och debatt. De ska ”ta ansvar för Sverige” och de ”hårt arbetande” människorna. Innehållslösa meningar som gärna manar fram alla möjliga fula sidor i befolkningen.

För arbetar min granne verkligen lika hårt som jag? Och finns det några som inte tar ansvar, som bara glider fram och njuter av tillvaron? Som surfar på systemet? Meningarna blir till berättelser som kan göra politiken trovärdig. Mediebyråerna tar fram strategier och valplattformar. Bäst byrå vinner valet.

När kramen mellan L och SD prånglades ut i varenda kanal tycktes den stora frågan vara huruvida strategin skulle fungera. Vinna ett slag eller förlora ett krig? Själva politiken gav inte upphov till särskilt många analyser. Vad innebär det att ett parti med rötter i en nazistisk rörelse kan komma att leda Sverige? När liberaler omfamnar de som normaliserat rasismen i Sverige och kastar tonåringar och barn i fängelse är hela den demokratiska apparaten satt ur spel. Vi tar ansvar för Sverige, upprepar dom. Partierna konkurrerar sinsemellan, om vem som uppfann välfärden. En slags politisk gaslighting utspelar sig. Vem kan man lita på? Med ett patetiskt det-var-bättre-förr-manér söker jag upp Per Albin Hansson på mobilen:

För att någon ska bli bäst behöver vi vara överens om vad som är bäst. För att någon ska komma först i mål behöver vi veta vad som är mål. Det är motsatsen till en konstnärlig process.

”Den känsla av trygghet till existensen, som förvissningen om bistånd vid arbetslöshet, sjukdom och annan olycka samt på ålderdomen skänker, gör den enskilde mera medveten om sitt medborgarskap. Den alstrar också den samhörighet med det allmänna, den hemkänsla som är kännetecknande för en god demokrati.”  säger han i Folkhemstalet 1928.³

Bokstäverna lyser upp min skärm i mörkret. Samhörighet och hemkänsla är främmande ord i politiken idag. Målbilden har förändrats. Det är inte gemenskap våra politiker eftersträvar, det är vinst. Strategiernas vinst. Politikens innehåll blir allt osynligare. Deras kamp ter sig alltmer som ett skådespel. Och kanske är det just så vi ska betrakta deras utspel när de nu kliver in valåret. Som en föreställning.
I Tyskland där en gång ett nazistiskt parti tog makten över landet vet man vilket inflytande en berättelse kan få. Till exempel den fördomsfulla sagan om de rika judarna som tjänade pengar på tyskarnas nöd under depressionen, till exempel genom den nazistiska propagandafilmen ”Den eviga juden”. ⁴ Den berättelsen är inte helt olik den som jag ofta hör berättas idag om att det finns människor som inte sköter sig som därför bör skickas ut, tillbaka till sina hemländer.

Det var inte en slump att bråket skedde på en teater i Tyskland. Det är inte ett planlöst uppror. Det var ett uttryck för en djup kunskap hos både publik och skådespelare om den makt och det inflytande en berättelse kan få.

Vår stackars förvirrade samtid behöver autencitet och medmänsklighet. Den behöver få fram det bästa i människorna. Den behöver en hemkänsla så stark att vi börjar tro på en morgondag. I den världen tänker jag skapa många upprorsviglande teaterföreställningar.

Bakom slogans och huvudbudskap bor verkligheten – komplicerad, mångbottnad, svårtolkad, och det är med den som fond både politiken och konsten uttrycker sig, i gliporna mellan fiktion och verklighet, mellan realitet och utopi. Men verkligheten är inte någon saga. Vi måste slå vakt om hur den gestaltas och med vilket syfte. En mångfald av perspektiv krävs för att komma nära sanningen om den. Och sanningen behöver alltid ifrågasättas, det är det som är skillnaden mellan en diktatur och en demokrati.

I en civiliserad demokratisk välfärd borde därför den konstnärliga fräckheten vara bränslet som genererar liv och framåtrörelse. Kulturen och konstens upproriska energi borde erkännas som ett demokratiskt fundament för det samhällsbygge som påstår sig välja utveckling och nytänkande. För precis som vid andra världskrigets utbrott sitter en galen man vid makten och försöker äga narrativen och avhumanisera sina fiender.

Vår stackars förvirrade samtid behöver autencitet och medmänsklighet. Den behöver få fram det bästa i människorna. Den behöver en hemkänsla så stark att vi börjar tro på en morgondag. I den världen tänker jag skapa många upprorsviglande teaterföreställningar. I den världen söker vi utveckling i stället för vinst.