Kriget i Iran handlar inte bara om Mellanöstern. Världens främsta aktörer – USA, Kina och Ryssland är alla involverade på olika sätt, samtidigt som FN blir alltmer impotent, skriver Jaime Gómez Alcaraz.

Den 28 februari 2026 genomförde USA och Israel en gemensam militär attack mot Iran som resulterade i att Irans högste ledare Ali Khamenei dödades och att delar av den iranska militära ledningen slogs ut. Inom några timmar svarade Iran med motattacker riktade mot installationer och infrastrukturer kopplade till USA:s militära närvaro i regionen. Samtidigt hotade Teheran att begränsa trafiken genom Hormuzsundet. Därmed upphörde konflikten att vara en regional angelägenhet och utvecklades till en kris med systemiska konsekvenser. Detta beror både på dess geografiska läge, på Persiska vikens centrala roll i den globala energiförsörjningen och på det normativa prejudikat som händelsen skapar.

Vi står inte inför ännu en kris i Mellanöstern. Vi bevittnar snarare en systemisk spricka som signalerar slutet på den säkerhetsarkitektur som etablerades efter 1945 och början på en ny epok där unilateral militär makt återigen ersätter juridiska normer som det dominerande språket i internationell politik.

Vi står inte inför ännu en kris i Mellanöstern. Vi bevittnar snarare en systemisk spricka som signalerar slutet på den säkerhetsarkitektur som etablerades efter 1945 och början på en ny epok där unilateral militär makt återigen ersätter juridiska normer som det dominerande verktyget i internationell politik.

Denna typ av eskalation tolkas ofta i termer av säkerhet – staters säkerhet. En kritisk och dekolonial analys kräver dock att perspektivet förskjuts. Vilka liv blir utbytbara i säkerhetens namn? Vilka ekonomier utsätts för energichocker? Vilka juridiska mekanismer urholkas när aktörer med störst militär kapacitet väljer att agera utanför dem? Global ojämlikhet är inte en bakgrund, utan som en aktiv struktur som avgör vem som bär kostnaderna, vem som absorberar inflationen, vem som förlorar rättigheter och vem som omvandlar krisen till möjlighet.

FN har blivit impotent
Frågan om FN fortfarande spelar en viktig roll måste besvaras utan förskönande formuleringar. I denna konflikt framträder organisationen främst som en arena för retoriska deklarationer snarare än som en institution med verklig handlingsförmåga. Säkerhetsrådet, som utgör kärnan i systemet för kollektiv säkerhet, befinner sig i ett tillstånd av strukturell paralysering på grund av de ömsesidiga vetona mellan stormakterna.

FN framträder numera främst som en arena för retoriska deklarationer snarare än som en institution med verklig handlingsförmåga.

Samtidigt som generalsekreteraren António Guterres fördömer attackerna som oförenliga med internationell rätt agerar de involverade makterna utan något multilateralt mandat. Resultatet är förutsägbart: diplomatiska uttalanden, nödsessioner och uppmaningar till återhållsamhet, men i slutänden inga materiella konsekvenser för dem som bryter mot FN-stadgan eller mot internationell humanitär rätt.

FN har i praktiken reducerats till en institution med ceremoniella funktioner. Den producerar språk, organiserar diplomatiska ritualer och fungerar som arkiv över kriser och deklarationer. I bästa fall kan den öppna begränsade humanitära korridorer. Men organisationen saknar reella instrument för att genomdriva sina beslut eller för att konsekvent sanktionera mäktiga stater.

I stället flyttas tvångsmakten till ad hoc-koalitioner, ensidiga sanktioner, finansiella påtryckningar och extraterritoriella bestraffningar som tillämpas selektivt. Denna förskjutning är inte neutral. Den koncentrerar makt hos dem som kontrollerar finansiella nätverk, försäkringssystem, handelsrutter och teknologisk infrastruktur. För majoriteten av världens stater innebär detta ett förödmjukande dilemma mellan politisk anpassning och strukturell sårbarhet.

När FN inte kan stoppa våld eller bestraffa mäktiga aktörer sänds ett tydligt budskap till mindre och mer sårbara stater: internationell rätt skyddar i praktiken endast dem som redan besitter makt.

Principen om folkens självbestämmande, som utgör en central del av dekolonial politisk etik, underordnas i denna kontext de dominerande makternas krav på absolut säkerhet. FN överlever därför främst som ett symboliskt forum för legitimitet och humanitärt bistånd, men dess oförmåga att stoppa unilateral militär aggression bekräftar att världen har gått in i en fas av normaliserat undantagstillstånd.

Den mest destruktiva konsekvensen är både moralisk och politisk. När det multilaterala systemet inte kan stoppa våld eller bestraffa mäktiga aktörer sänds ett tydligt budskap till mindre och mer sårbara stater: internationell rätt skyddar i praktiken endast dem som redan besitter makt.

Israels expansion
För att förstå djupet i den nuvarande offensiven måste man analysera samspelet mellan Washingtons geostrategiska intressen och den ideologiska vision om ett så kallat Storisrael som länge förknippats med Benjamin Netanyahus politiska projekt.

Flera geopolitiska analytiker som Jeffrey Sachs menar att attacken mot Iran inte endast syftar till att neutralisera ett säkerhetshot utan till att befästa en israelisk regional hegemoni. Den iranska staten fungerar i denna logik som den centrala motvikten till ett regionalt system där Israel skulle inta en dominerande militär och politisk roll.¹

Flera geopolitiska analytiker som Jeffrey Sachs menar att attacken mot Iran inte endast syftar till att neutralisera ett säkerhetshot utan till att befästa en israelisk regional hegemoni.

Denna vision innebär inte bara att den arabiska världen underordnas, utan också att Rysslands och Kinas inflytande i regionen definitivt trängs undan. Projektet stöds dessutom ideologiskt av vissa maktfraktioner i Washington. Personer som Mike Huckabee, USA:s ambassadör i Israel och företrädare för kristen sionism, har till och med argumenterat för att Israel bör utöva dominans över hela regionen med hänvisning till bibliska mandat. Detta ger aggressionen ett farligt metafysiskt rättfärdigande som bortser från och underminerar den samtida internationella rättens ramar.²

Ekonomiska dimensioner förstärker denna geopolitiska logik. De omfattande gasfyndigheterna i östra Medelhavet och möjligheten att etablera energikorridorer mellan Persiska viken och Europa har ökat regionens strategiska betydelse. I detta scenario skulle Israel inte enbart fungera som militär makt utan också som en central energipolitisk aktör i ett västorienterat regionalt system.

Den europeiska dimensionen av kriget
Konflikten mellan Iran och den amerikansk-israeliska koalitionen har betydande geopolitiska konsekvenser för Europa. Den Europeiska unionen framstår i detta sammanhang som både politiskt marginaliserad och ekonomiskt sårbar. Trots att konflikten påverkar Europas säkerhet, energiförsörjning och ekonomiska stabilitet har unionens respons präglats av en anmärkningsvärd strategisk passivitet.

EU:s diplomatiska reaktioner har i huvudsak bestått av uppmaningar till återhållsamhet och generella deklarationer om behovet av dialog. Dessa uttalanden har dock haft mycket begränsad effekt på konfliktens faktiska dynamik. Unionen har inte presenterat några konkreta initiativ som kan bidra till att minska konfrontationen mellan parterna och skapa en verklig diplomatisk process för deskalering. I praktiken har Europa reducerats till en underordnad roll med ett skamligt stöd för USA:s och Israels militära aggression vars konsekvenser i hög grad kommer att påverka kontinenten negativt.

I praktiken har Europa reducerats till en underordnad roll med ett skamligt stöd för USA:s och Israels militära aggression vars konsekvenser i hög grad kommer att påverka kontinenten negativt.

Denna passivitet speglar en djupare strukturell svaghet i den europeiska utrikespolitiken. Trots att EU ofta framställer sig som en normativ makt, grundad på internationell rätt och multilaterala principer, har unionen i denna kris visat sig oförmögen att agera självständigt gentemot sin viktigaste strategiska allierade. I stället har Europas position i stor utsträckning präglats av en implicit anpassning till Washingtons geopolitiska prioriteringar.

Den mest direkta konsekvensen för Europa är inte längre potentiell utan pågående och energipolitisk till sin natur. Hormuzsundet, en av världens viktigaste transportleder för olje- och gasflöden, präglas redan av osäkerhet och störningar. Detta har börjat få konkreta effekter i form av stigande energipriser, ökad marknadsvolatilitet och ett växande tryck på europeisk industri, inflation och social sammanhållning.

Kriget i Mellanöstern har ökat det akuta säkerhetspolitiska trycket på EU där flera regeringar har börjat prioritera militär upprustning i en omfattning som inte setts sedan kalla kriget. Diskussionerna intensifieras om unionens gemensamma hållning och kapacitet och till en strategisk omorientering där säkerhet och geopolitik får ökad tyngd. I dessa diskussioner har även kärnvapenfrågan återkommit till den politiska dagordningen. I vissa europeiska säkerhetskretsar förs nu resonemang om behovet av ett mer självständigt europeiskt kärnvapenparaply, oberoende av USA:s strategiska skydd. 

Denna utveckling innebär en paradox. Samtidigt som EU saknar en effektiv diplomatisk strategi för att minska spänningarna i Mellanöstern, prioriteras militära lösningar och strategisk avskräckning som svar på den växande osäkerheten. Europa riskerar därmed att bli både en passiv åskådare till konfliktens orsaker och en aktiv deltagare i dess militariserade konsekvenser.

Kontinenten befinner sig därför i ett strategiskt vägskäl. Antingen fortsätter Europa att acceptera en underordnad roll inom den amerikanska säkerhetsarkitekturen eller så försöker det, om än sent, utveckla en genuin strategisk autonomi. Den senare vägen skulle innebära en djup omprövning av Europas säkerhetspolitik och dess relation till både NATO och den globala maktbalansen.

Energichockens geopolitiska logik
Hormuzsundet utgör en geopolitisk knutpunkt eftersom det förenar säkerhet, finans och vardagsliv. Genom denna passage transporteras omkring 20 procent av världens olja och flytande naturgas, vilket gör sundet till en central livsnerv i den globala ekonomin. I den pågående konflikten har osäkerheten kring denna transportled redan materialiserats i konkreta störningar. Energipriserna stiger, marknaderna präglas av ökad volatilitet och de ekonomiska effekterna sprider sig snabbt genom globala försörjningskedjor. Resultatet är en accelererande inflation som driver upp kostnaderna för transporter, livsmedel och industrivaror. Det centrala är därför inte priset i sig, utan dess sociala konsekvenser: en fördjupad energifattigdom, ökande livsmedelsosäkerhet, urholkade reallöner och ett växande tryck på redan ansträngda offentliga budgetar

Energipriserna stiger, marknaderna präglas av ökad volatilitet och de ekonomiska effekterna sprider sig snabbt genom globala försörjningskedjor.

Effekterna är djupt asymmetriska. För länderna i det globala nord innebär detta främst industriella energikriser. För det globala syd innebär det däremot en social tragedi av nästan oöverskådlig omfattning. Livsmedel och gödningsmedel blir dyrare, samtidigt som betalningsbalanserna i de mest sårbara ekonomierna pressas till bristningsgränsen.

Med begränsat finanspolitiskt utrymme tvingas många regeringar minska sociala utgifter eller öka sin skuldsättning under allt mer betungande villkor. Detta är redan synligt i flera ekonomiskt sårbara stater, såsom Egypten, Pakistan, Kenya, Vietnam och Bangladesh, där stigande energipriser driver upp kostnaderna för livsmedel och transporter och förvärrar redan ansträngda statsbudgetar. Samtidigt får den stora majoriteten av befolkningen bära kostnaden i form av stigande levnadsomkostnader.

Ekonomier med större finansiell kapacitet, strategiska reserver eller egen energiproduktion kan däremot mildra effekterna av chocken och i vissa fall till och med dra nytta av stigande energipriser. Krisen avslöjar därmed, med brutal tydlighet, en oskriven regel i den globala ekonomiska ordning som präglas av kapitalismens strukturer: när geopolitiken exploderar fördelas kostnaderna enligt historiska makthierarkier.

Samtidigt fungerar Hormuzsundet också som ett instrument för asymmetrisk avskräckning. Den amerikansk-israeliska axelns kontroll över denna region måste tolkas i ett bredare geopolitiskt perspektiv än det rent energipolitiska. Det handlar också om ett försök att neutralisera Kinas och Rysslands inflytande. Peking, som är den största köparen av iransk olja och som skapat Belt and Road Initiative (en internationell plan för ekonomiskt samarbete och infrastruktur som lanserades av Kina 2013 och som syftar till att sammankoppla Asien, Europa, Afrika och Latinamerika genom land- och sjönätverk), uppfattar denna offensiv som ett direkt hot mot sin nationella säkerhet.

För länderna i det globala nord innebär detta främst industriella energikriser. För det globala syd innebär det däremot en social tragedi av nästan oöverskådlig omfattning.

För Iran innebär hotet om att begränsa sjöfarten genom sundet ett sätt att höja de globala kostnaderna för konflikten utan att behöva uppnå militär överlägsenhet i konventionell mening. Samtidigt innebär en sådan strategi betydande interna och regionala risker. Den kan strypa statens egna inkomster, öka spänningarna med Gulfstaterna och höja sannolikheten för incidenter som snabbt kan eskalera bortom kontroll.

I detta sammanhang blottlägger energins militarisering en djup geopolitisk paradox. Ju mer handeln används som ett vapen, desto snabbare intensifieras sökandet efter strukturella alternativ. Nya handelsvägar, alternativa leverantörer och selektiva energiomställningar blir strategiska prioriteringar för många stater. Men dessa övergångar är inte nödvändigtvis gröna eller rättvisa. Ofta innebär de inte att beroendestrukturer försvinner, utan snarare att de omorganiseras och förskjuts till nya geografiska och politiska sammanhang.

Kina och Ryssland: framväxten av ett alternativt maktblock
Kina och Ryssland spelar en central roll i denna konflikt av andra skäl än direkt militär intervention. Deras agerande syftar inte till att begränsa eskalationen utan att gå in i en öppen militär konfrontation med USA, samtidigt som de försöker utnyttja krisen för att försvaga legitimiteten hos den väpnade unilateralismen och stärka alternativa former av internationellt samarbete. Denna hållning är i grunden pragmatisk. Båda aktörerna försöker maximera de strategiska fördelar som uppstår när västvärlden försvagas av sina egna militära äventyr, men de undviker samtidigt det kvalitativa språng som skulle innebära en direkt konfrontation mellan kärnvapenmakter.

För Kina är energidimensionen avgörande. Iran och Persiska viken utgör centrala komponenter i landets energiförsörjning och i de handelsvägar som knyter samman Eurasien inom ramen för den kinesiska Belt and Road Initiative. Det nuvarande läget i Hormuzsundet, präglat av osäkerhet och störningar, har redan börjat skapa påtagliga risker för kinesiska industriella försörjningskedjor som kan driva upp produktionskostnader. Som svar har Peking valt att tydligt prioritera ekonomiska och diplomatiska instrument framför militär eskalation. Strategin omfattar att säkra alternativa energiflöden, minska beroendet av västkontrollerade finansiella system och aktivt stödja regionala medlingsprocesser som kan återställa stabiliteten i handelsrutterna.

I detta sammanhang är det särskilt anmärkningsvärt att USA:s president Donald Trump har efterfrågat stöd från andra stater, däribland Kina, för att säkerställa att Hormuzsundet förblir öppet. Responsen har dock varit negativ, vilket tydligt speglar de geopolitiska gränserna för samarbete i ett alltmer fragmenterat internationellt system. Kina framträder därmed inte som en aktör villig att bära kostnaderna för att upprätthålla en global ordning som i huvudsak kontrolleras av andra makter, utan positionerar sig i stället som en selektiv systemaktör där rollen som ekonomisk garant väger tyngre än militär intervention.

Kina och Ryssland spelar en central roll i denna konflikt av andra skäl än direkt militär intervention. Deras agerande syftar inte till att begränsa eskalationen utan att gå in i en öppen militär konfrontation med USA.

Rysslands position är mer ambivalent men följer en liknande logik. Moskva kombinerar fördömanden av attacken med försök till diplomatiskt inflytande. Landet har politiskt kapital genom att upprätthålla kommunikationskanaler med flera av konfliktens aktörer och har dessutom direkta intressen i civil kärnkraftssamarbete med Iran. Samtidigt ger krisen Ryssland en möjlighet att förstärka sin kritik av västvärldens dubbla standarder i internationell politik och att avleda internationell uppmärksamhet från andra konflikter där landet självt är involverat. Samtidigt har kriget öppnat ett strategiskt utrymme för rysk olja och gas, eftersom störningar i Mellanöstern ökar beroendet av alternativa energikällor och därigenom delvis återlegitimerar Ryssland som energileverantör i en annars sanktionspräglad kontext.

Det är dock viktigt att upprätthålla en analytisk försiktighet. En kritisk analys bör inte romantisera någon stormakt. Att fördöma attackens olaglighet innebär inte automatiskt att ge moralisk överlägsenhet åt dem som kritiserar den. Den centrala frågan är vilken internationell ordning dessa makter själva förespråkar, vilka kostnader de för över på andra samhällen och vilket utrymme de lämnar för verklig självbestämmanderätt för världens folk.

De mest oroande konsekvenserna av denna intervention kan dock observeras i den kraftiga stimulansen till kärnvapenspridning. Den politik för regimförändring som tillämpats mot Iran sänder ett tydligt budskap till stater som står utanför västliga maktallianser. Diplomatiska kompromisser och efterlevnad av internationella avtal garanterar inte nödvändigtvis säkerhet eller överlevnad när stormakters strategiska intressen står på spel. Om ett land kan attackeras trots att det förhandlat om sitt kärnprogram kan andra stater dra slutsatsen att massförstörelsevapen utgör det enda verkliga avskräckningsmedlet mot invasion.

I denna form av hybridkrigföring blir ekonomiskt beroende inte längre ett hinder för konflikt, utan ett verktyg för att underkasta motståndare.

Denna utveckling innebär ett historiskt bakslag för de nedrustningsinitiativ som länge drivits av många länder i det globala syd. Den internationella ordningen fragmenteras i allt högre grad i inflytelsesfärer där suveränitet inte längre främst baseras på juridiskt erkännande utan på förmågan att projicera ett trovärdigt hot.

Det innebär inte nödvändigtvis att världen står inför ett tredje världskrig i klassisk mening, med direkta militära fronter mellan supermakter. Däremot växer ett mer komplext och fragmenterat globalt konfliktmönster fram. Krigets logik sprider sig över flera domäner samtidigt. Den utspelar sig i finansmarknader, i cybersfären, i informationssystem och längs de logistiska handels rutter som håller den globala ekonomin samman. I denna form av hybridkrigföring blir ekonomiskt beroende inte längre ett hinder för konflikt, utan ett verktyg för att underkasta motståndare.

EU försvagas
Europeiska unionen framträder i denna kris som en politiskt försvagad och ekonomiskt exponerad aktör. Dess typiska reaktion, baserad på generella uppmaningar till återhållsamhet och diplomatiska initiativ utan reell påverkan på Washingtons beslut, placerar Europa i en position av strategisk underordning.

Europa talar allt oftare om autonomi men förblir i praktiken beroende av samma maktstruktur som det säger sig vilja frigöra sig från.

Denna underordning innebär också ett normativt pris. Om Europa undviker att tydligt fördöma brott mot förbudet mot användning av militärt våld eller urholkningen av internationell humanitär rätt riskerar unionen att förlora sin självbild som en så kallad normativ makt i världspolitiken. Samtidigt har konflikten en konkret materiell dimension. Energichocken påverkar Europas industri, inflation och sociala stabilitet i ett läge där högerpopulistiska rörelser ofta exploaterar ekonomisk osäkerhet.

Framöver kan Europa försöka genomföra två parallella strategier. Den första är att diversifiera energiförsörjningen för att minska beroendet av instabila regioner. Den andra är att stärka egna militära kapaciteter och utveckla en mer självständig säkerhetspolitik. En tredje alternativ är inte realistisk: att EU tar ledarpinne och arbetar för en diplomatisk lösning. De flesta länder inom EU är med i NATO och det gör att stöd för USA är ett faktum och trovärdigheten försvinner som medlare i konflikten. Dessa ambitioner stöter dock på betydande hinder i form av politiska splittringar mellan medlemsstaterna, budgetmässiga begränsningar och fortsatt beroende av USA:s säkerhetsstruktur.

Det mer sannolika scenariot är i stället ett fragmenterat världskrig, där flera konflikter kopplas samman genom sanktioner, indirekta militära operationer, cyberattacker, informationskrigföring och strider om strategiska handels rutter.

Under trycket från den geopolitiska konfrontationen riskerar kontinenten att förskjutas mot en säkerhetslogik som gradvis reducerar sociala rättigheter och normaliserar undantagstillstånd. Samtidigt kvarstår den strategiska paradoxen: Europa talar allt oftare om autonomi men förblir i praktiken beroende av samma maktstruktur som det säger sig vilja frigöra sig från. Framtiden tycks därför röra sig mellan två alternativ. Antingen accepterar Europa en ännu tydligare underordning under USA:s säkerhetsprioriteringar eller försöker det, om än sent, utveckla en genuin strategisk autonomi som till och med kan inkludera en europeisk kärnvapenupprustning.

Debatten om ett möjligt tredje världskrig förekommer allt oftare i den internationella diskussionen. Här krävs dock analytisk balans. Ett fullskaligt krig mellan stormakter förblir relativt osannolikt på grund av kärnvapenavskräckning och den djupa ekonomiska ömsesidiga beroendestrukturen i världsekonomin. Det mer sannolika scenariot är i stället ett fragmenterat världskrig, där flera konflikter kopplas samman genom sanktioner, indirekta militära operationer, cyberattacker, informationskrigföring och strider om strategiska handels rutter. För de befolkningar som drabbas av dessa konflikter är skillnaden mellan ett formellt världskrig och ett sådant fragmenterat system i praktiken liten. Förstörelse, tvångsförflyttningar och ekonomiskt sammanbrott kan upplevas lika katastrofalt oavsett hur konflikten definieras.

Den avgörande frågan är därför om de geopolitiska omstruktureringarna kommer att minska globala ojämlikheter och stärka folkens suveränitet, eller om de endast kommer att omfördela makt mellan statliga och ekonomiska eliter.

För länderna i det globala syd innebär denna situation både risker och möjligheter. Riskerna är uppenbara. Inflation, skuldkriser och finansiellt tvång kan fördjupa redan existerande ojämlikheter. Samtidigt öppnar krisen ett politiskt utrymme för nya former av syd-syd-samarbete, för alternativa handelsmekanismer och för stärkta multilaterala forum som BRICS. Men dessa möjligheter garanterar inte verklig emancipation. De kan lika gärna skapa nya beroendestrukturer och nya hierarkier i världsekonomin.

Den avgörande frågan är därför om de geopolitiska omstruktureringarna kommer att minska globala ojämlikheter och stärka folkens suveränitet, eller om de endast kommer att omfördela makt mellan statliga och ekonomiska eliter.

I slutändan innebär attacken mot Iran en djup försvagning av den internationella rättsordningen och en återkomst för maktpolitikens logik. Kostnaderna för denna utveckling fördelas, som så ofta i världspolitiken, ytterst ojämlikt. FN framstår inte längre som en effektiv skiljedomare utan som ett maktlöst forum som saknar förmåga att sanktionera de mäktiga och därför inte kan skydda stater eller civila befolkningar när våldet beslutas ovanifrån.

Slutsatsen är därför svår att undvika. Angreppet mot Iran markerar slutet på den liberala multilaterala epoken. Det spelar ingen roll att mer än 160 flickor dödades i en iransk skola i samband med attackerna. Det spelar ingen roll att USA:s nationella underrättelsechef Tulsi Gabbard i mars 2025 uppgav inför kongressen att Iran inte byggde något kärnvapen.³

Världen rör sig därmed in i ett landskap av multipolärt kaos där straffrihet och osäkerhet blir den enda konstanten.

Det spelar heller ingen roll att Omans utrikesminister Badr al-Busaidi dagen före attacken förklarade att Teheran för första gången hade accepterat att begränsa sitt anrikade uranlager och att ett avtal låg inom räckhåll. Inte heller tycks det spela någon roll att Romstadgan i artikel 8bis definierar en militär invasion eller attack mot en annan stats territorium som ett internationellt brott.⁴

Världen rör sig därmed in i ett landskap av multipolärt kaos där straffrihet och osäkerhet blir den enda konstanten. Den internationella gemenskapen står inför uppgiften att återskapa en säkerhetsarkitektur som inte enbart speglar stormakternas intressen utan som skyddar människoliv och folkens suveränitet mot det som allt oftare framträder som förebyggande barbarism.

En verklig nedtrappning kommer inte bara att kräva ett nytt kärnenergiavtal utan också en global rättviseordning som minskar de strukturella ojämlikheter som driver konflikterna. Annars kommer mänskligheten att fortsätta vandra längs denna väg av permanent undantagstillstånd där fred inte är mer än ett kort avbrott mellan aggressioner som imperialistiska stater försöker rättfärdiga.