Kinas Sidenvägsinitiativ har justerats. Partistaten har gått från att vara ledare för stora infrastrukturprojekt till att samarbeta med kommunledningar och näringslivet – utifrån de lokala behoven. Det nya tillvägagångssättet är mer nedtonat, mer förhandlingsinriktat och mer politiskt anpassningsbart och därmed svårare för väst att utmana, skriver Gordana Malešević.

Just nu raserar Donald Trump den gamla världsordningen och samarbetet med EU, startar krig i Mellanöstern samt samlar latinamerikanska högerledare till följd av att USA under de senaste decennierna tappat sitt ekonomiska inflytande i Latinamerika och Karibien. Samtidigt finjusterar Kinas politiska ledning sitt Sidenvägsinitiativ.

Sidenvägsinitiativet (även kallad Belt and Road Initiativ på engelska) utgör grunden i Xi Jinpings plan för Kinas plats som ledare i den nya världsordningen. Megaprojekt inom ramen för initiativet, som en gång var symboler för Kinas ekonomiska framgång, har mött omfattande kritik på grund av skuldsättning och miljöskador och lett till att projekt har avbrutits eller stoppats. I stället för att backa eller vara lomhörd inför kritiken har partistaten förfinat sitt initiativ till ett mer disciplinerat och strukturellt inbäddat ramverk. Den kinesiska statsmakten har gått från att prioritera storskaliga infrastrukturprojekt och snabbhet till att främja mindre, modulära och teknikdrivna initiativ som betonar strategisk anpassning, stegvis finansiering, lokala partnerskap och integration i inhemska utvecklingsagendor – att integrera kinesiska statliga och privata företag, standarder och leveranskedjor i värdländers ekonomier.

Sydostasien som testregion

Sydostasien är ett bra exempel på hur finjusteringen av Sidenvägsinitiativet har gått till. Inledningsvis sökte regeringarna i regionen aktivt infrastrukturinvesteringar och välkomnade kinesisk finansiering. De tidiga projekten väckte dock snabbt oro hos befolkningen, både kring ökad statsskuld och frågor om dominans och kontroll över strategiska tillgångar. Malaysias östkustbana, en järnväg som till stor del finansierades genom lån från China Exim Bank och byggdes av China Communications Construction Company, ansågs till exempel ligga utanför Malaysias finansiella kapacitet, vara dåligt anpassat till den inhemska ekonomiska efterfrågan och skapa ett skuldberoende.

I Sidenvägsinitiativet 2.0 härrör inflytandet inte längre från byggnadernas storlek, utan från hur funktionellt oumbärliga dessa investeringar blir för den inhemska utvecklingen.

Den första tiden av Sidenvägsinitivativet präglades av så kallad synlighetspolitik. Storskaliga hamnar, järnvägar, motorvägar och kraftverk fungerade som signaler om Kinas framväxt som ekonomisk stormakt. I den nya fasen av initiativet, Sidenvägsinitiativet 2.0, har skalan skiftat till strategisk anpassning som ska göra den kinesiska partistaten till ledare för den nya världsordningen genom att vara både mer lyhörd för de lokala behoven och genom att göra den kinesiska närvaron oumbärlig för värdlandets ekonomiska utveckling. Nu fokuserar partistaten på projekt som industriparker, logistikplattformar, infrastruktur för leveranskedjor, förnybar energi och datainfrastruktur. Dessa sektorer integrerar kinesiskt kapital och kinesiska företag i värdlandets utvecklingsstrategier samtidigt som de utnyttjar Kinas tekniska och industriella styrkor.

Detta är tydligt i den roll som kinesiska privata teknikföretag som Huawei och ZTE har spelat genom att stödja Thailands utbyggnad av 5G-nätet och datacenterinfrastrukturen, och därmed integrera kinesiska digitala standarder i Bangkoks framväxande digitala ekonomi.

I Sidenvägsinitiativet 2.0 härrör inflytandet inte längre från byggnadernas storlek, utan från hur funktionellt oumbärliga dessa investeringar blir för den inhemska utvecklingen.

Den kinesiska partistaten har även rört sig bort från snabba utbetalningar, statlig finansiering och hög tolerans för politiska och finansiella risker, till en stegvis finansiering, förlängda tidsplaner och stegvisa förhandlingar. Djuphavshamnen Kyaukpyu i Rakhine-regionen i västra Myanmar är ett exempel. Hamnen ger Kina direkt tillgång till Indiska oceanen och Bengaliska viken och är slutstationen för en olje- och gasledning som löper direkt till Kunming i Yunnanprovinsen, Kina. Detta gör att Kina kan kringgå det trånga och strategiskt sårbara Malackasundet. Hamnen, som var tänkt som ett stort, skuldintensivt projekt, minskades avsevärt efter 2018, och utvecklingen omstrukturerades i stegvisa faser för att mildra Myanmars ”finansiella exponering och politiska turbulens”.

Istället för att insistera på den ursprungliga utformningen eller dra sig tillbaka under tryck från värdlandet, accepterade den kinesiska partistaten en långsammare, mer modulär strategi, vilket signalerade en taktisk justering.

Sammanlänkningen mäts inte längre i kilometer järnvägslinjer eller antalet hamnar, utan i hur djupt kinesiska statliga och privata företag integreras i värdlandets ekonomiska strukturer och långsiktiga utvecklingsplaner.

Regionala ekosystem

Därutöver har Kinas politiska ledning ändrat sin strategi för hur man genomför internationella infrastrukturprojekt. Tidigare slöts avtalen främst mellan stater, där kinesiska myndigheter och banker samarbetade med centralregeringen i värdlandet. Denna toppstyrda modell gjorde det möjligt att genomföra projekten snabbt, men den medförde även en betydande sårbarhet: om den politiska ledningen i värdlandet ändrades kunde projekten omprövas, bromsas eller stoppas. I Sidenvägsinitiativet 2.0 arbetar Kina istället närmare regionala och lokala aktörer. Projekten genomförs tillsammans med kommunledningar och lokala företag, vilket skapar ett bredare och mer långsiktigt engagemang. Detta tillvägagångssätt tar dessutom större hänsyn till lokala utvecklingsbehov och minskar risken för att projekten faller med politiska nationella skiften.

I Indonesien ligger kinesiska investeringar nu i linje med Jakartas satsning på nedströmsförädling och industriell självständighet, särskilt inom nickelraffinering och leveranskedjor för elfordon. I Vietnam sker integrationen genom komplexa tillverkningskedjor och gränsöverskridande leveranskedjor, ofta utan någon tydlig Kinakoppling. Sammanlänkningen mäts inte längre i kilometer järnvägslinjer eller antalet hamnar, utan i hur djupt kinesiska statliga och privata företag integreras i värdlandets ekonomiska strukturer och långsiktiga utvecklingsplaner.

Till saken hör att Sydostasiens roll för den globala ekonomiska tillväxten gjort regionen till en av de mest omtvistade när det gäller utländska direktinvesteringar. Den snabba befolkningstillväxten, urbaniseringen och de stora outnyttjade resurserna har väckt ett fortsatt investeringsintresse från USA, EU, Storbritannien, Japan och Sydkorea. De senaste investeringsmönstren visar denna ekonomiska konkurrens. Enligt ASEAN:s investeringsrapport för 2025 nästan fyrdubblades Storbritanniens utländska direktinvesteringar från 5 miljarder US-dollar 2023 till 19 miljarder US-dollar. 2024 ökade Japans investeringar med 38 procent, från 13 miljarder US-dollar till 18 miljarder. Samtidigt förblev USA den största investeraren i regionen. Tillsammans speglar dessa trender den intensifierade ekonomiska konkurrensen mellan globala och regionala makter som försöker stärka sin närvaro i regionen.

Narrativ som strategi

Parallellt har den kinesiska statsmakten ändrat sitt narrativ och presenterar nu Sidenvägsinitiativet som ”ett varaktigt och gemensamt byggande”. Både omställningen och omformuleringen visar att initiativet nu befinner sig i en mer disciplinerad och hållbar fas – mer nedtonad, mer förhandlingsinriktad och mer anpassningsbar till politiska förändringar i värdlandet samtidigt som den förblir strategiskt relevant.

I takt med att Kinas globala avtryck har expanderat och väckt större politisk uppmärksamhet har narrativet blivit ett verktyg för att hantera risker, motstånd och bristande samordning. Förändringen kunde ses vid det tredje Belt and Road Forum for International Cooperation som hölls 2023, där Xi Jinping betonade principen ”planera tillsammans, bygga tillsammans och dra nytta tillsammans” samt åtaganden med ”öppna, gröna och rena samarbeten”. Numera talar Xi Jinping ofta om ”högkvalitativt samarbete” och framhäver ”strategiskt förtroende, fokus och ansvarsfullt agerande”.

Att formulera Sidenvägsinitiativet på detta vis markerar en tydlig avvikelse från den triumfatoriska retoriken under Sidenvägsinitiativets första år. Genom att betona ett gemensamt skapande vill Xi signalera att inflytande fungerar bäst när det är i linje med lokala utvecklingsprioriteringar snarare än när det påtvingas uppifrån. Denna förändring är särskilt tydlig i partistatens Beijing Initiative on Belt and Road International Digital Economy Cooperation, som lanserades 2023. Genom att koppla ihop samarbete inom digital ekonomi och förankra det i principer som öppenhet och ömsesidig nytta försöker Kinas regering förändra Sidenvägsinitiativet från en modell för export av projekt till en modell för gemensam agenda – en inramning som också överensstämmer med dess Global Data Security Initiative. I Sydostasien, liksom i många andra länder, är digital omvandling både en nationell prioritering och politiskt känslig. Denna inkluderande ram minskar motståndet utan att väcka den oro som ofta följer med stora, uppmärksammade projekt.

Dessutom beskriver president Xi samarbeten inom ramen för Sidenvägsinitiativet som något som överskrider skillnader i civilisation, kultur, politiska system och utvecklingsstadier. I Sydostasien, där mångfald är en politisk realitet, är denna inramning viktig. Den sänker den ideologiska temperaturen och gör det möjligt att försvara samarbete med Kina som en pragmatisk utveckling snarare än en geopolitisk allians, vilket gör Sidenvägsinitivet 2.0 svårare för väst att utmana.

Nya “samarbetsekonomier” uppstår

Oavsett om praktiken alltid stämmer överens med retoriken visar Sidenvägsinitiativet 2.0 att partistaten är villig att anpassa sig till de lokala villkoren för att uppnå sitt mål – att göra Kina till det ledande landet i den nya världsordningen.
Detta betyder inte att länderna i Sydostasien har underordnat sig, eller att den lokala handlingskraften har försvunnit. Regeringarna och kommunledningar i regionen fortsätter att omförhandla, fördröja och selektivt acceptera kinesiska projekt, ofta genom att utnyttja konkurrensen mellan externa partner för att maximera sin egen manöverförmåga.

Det som dock är klart är att Sidenvägsinitiativet har gjorts till ett flexibelt ramverk genom vilket den kinesiska statsmakten experimenterar med nya sätt att utöva inflytande under begränsade förutsättningar.

Partistatens nya tillvägagångssätt tillämpas även i Latinamerika och MENA-regionen. Egypten, Marocko, Förenade Arabemiraten och Saudiarabien har gjorts till så kallade samarbetsekonomier. De bygger gröna korridorer som är tänkta att förbinda Kina med Europa och utvecklingsländer i Afrika genom att integrera leveranskedjor, digitala nätverk och industriella kluster för att förankra kinesiska standarder och kunskaper globalt.

Om denna nya strategi i slutändan kommer att lyckas beror inte bara på den kinesiska partistatens anpassningsförmåga utan också på hur andra stater fortsätter att navigera mellan ekonomiska möjligheter och strategisk autonomi. Det som dock är klart är att Sidenvägsinitiativet har gjorts till ett flexibelt ramverk genom vilket den kinesiska statsmakten experimenterar med nya sätt att utöva inflytande under begränsade förutsättningar.