Vissa olyckor händer aldrig – åtminstone inte enligt den officiella versionen. Ända sedan Three Mile Island har kärnkraftsindustrin lutat sig mot sannolikhetskalkyler, tur och glömska. Det här är berättelsen om det som ”nästan” hände i Forsmark 2006 – och varför just det borde oroa oss mest. Klas Lundström berättar.

Den 25 juli 2026 är det 20 år sedan Sveriges hittills mest allvarliga kärnkraftstillbud. Det hände – eller hände inte, beroende på vem man frågar – vid Forsmark den 25 juli 2006. Vi kommer dit så småningom. Men vägen till Östhammar leder via tre andra ”tillbud” och vi börjar på scenen i Berns i början av 1980.¹

Det var nämligen här Tage Danielsson levererade sin beryktade ”sannolikhetsmonolog”. En sannolikhetskalkyl som fångar och blottlägger kärnkraftsindustrins historiska försäljningsjingel där olyckor framhålls som så pass osannolika att de alls bör anses vara sannolika. Danielssons monolog rev ner skratt och applåder i en värld och en tid då energipolitiken – i olika tappningar och former – diskuterades vid köksbord, i plenisalar och mediehus.

Den 25 juli 2026 är det 20 år sedan Sveriges hittills mest allvarliga kärnkraftstillbud. Det hände – eller hände inte, beroende på vem man frågar – vid Forsmark den 25 juli 2006.

1970-talets första hälft präglades av avkolonialiseringens många krig – Vietnam, Angola, Mozambique – och OPEC-ländernas oljeembargo. Det kollektiva svaret på Israels USA-stödda krig mot Egypten och Syrien 1973 orsakade ekonomiska svallvågor som snart reste sig till politiska tsunamier runtom i världen. Oljeindustrins nöd blev kärnkraftslobbyns chans att flytta fram sina positioner – framför allt i Tyskland och USA.²

Men i USA fick kärnkraftslobbyn snart skäl till huvudbry.

Three Mile Islands sista vittnen
03.53 den 28 mars 1979 förlorade energibolaget Metropolitan Edison kontrollen över reaktor 2 klockan vid kärnkraftverket Three Mile Island, vackert beläget utmed Susquehannafloden i delstaten Pennsylvania. Risken för en härdsmälta var överhängande, men reaktorspersonalen fick snabbt situationen under kontroll och ytterst lite radioaktivitet läckte ut.

USA:s dåvarande president Jimmy Carters beställda haverikommission landade i slutsatsen att det saknades skäl till att stoppa reaktor 2 vid TMI och tvinga fram några ordentliga säkerhetsrutiner vid USA:s övriga kärnkraftverksarsenal.

Alltsammans landade i ett enda stort ”nästan”. Eller som Tage Danielsson formulerade det: ”Det som hände i Harrisburg var så otroligt osannolikt så egentligen har det nog inte hänt.”

Censurerad forskning
Tusentals invånare evakuerades under dagarna då TMI-reaktorns status var okänt och läget ytterst allvarligt. Lokalbefolkningen led av bristande information och oorganiserade evakueringsrutiner.

Under min andra reportageresa till Pennsylvania och samhällena som drabbades värst av TMI-olyckan 2015 träffar jag Cindy Folkers, strålnings- och hälsoexpert vid organisationen Beyond Nuclear. Häromkring är hon en av många som ifrågasätter den officiella versionen om TMI:s händelseförlopp och hälsokonsekvenser bland lokalbefolkningen.

I stället har påträffade cancerfall i samhällen som ligger inom radien för TMI-reaktorerna beskrivits som konsekvenser av ‘stress’ och ändrade primärvårdsrutiner.

– Det går inte att fastställa hur mycket radioaktivitet som läckte ut, säger hon. Att officiella narrativ fortsätter att påstå att endast ”små doser” radioaktivitet läckte ut är ju märkligt med tanke på att mätinstrumenten var trasiga.

En annan jag stämmer träff med 2015 är Steve Wing, epidemiolog vid University of North Carolina. Han bedrev länge forskning i regionen intill TMI:s havererade reaktor 2 och samlade in intressanta data under de första åren efter kärnkraftsolyckan.³

– Vi fann spår av höga radioaktiva halter i naturen, konstaterar han. Vi kunde även visa hur antalet cancerfall ökade efter olyckan i samhällen inom en radie av 15 kilometer från TMI.

Han var redo och inställd på att presentera sina fynd inför Carters beställda TMI-kommission – men förhindrades. Forskarlagets fynd bidrog aldrig till den empiri som utgjorde officiella data till den cementerade historiebeskrivningen. I stället har påträffade cancerfall i samhällen som ligger inom radien för TMI-reaktorerna beskrivits som konsekvenser av ”stress” och ändrade primärvårdsrutiner.⁴

– Det var helt klart något allvarligare än ”stress” som gjorde människor sjuka under de första åren efter olyckan, invänder Steve Wing. Vi kunde fastslå att höga halter av radioaktivitet fanns i luften, det råder inga tvivel om den saken. Och förutom våra fynd var vittnesmålen många som beskrev metallsmak i munnen, hudproblem eller kvinnor som fick plötsliga missfall.⁵

”Metallsmaken i morgonluften”
Jag åker hem till Mary Osborns hus utmed Susquehannafloden i småstaden Middleton. Det är andra gången vi ses och talar om hennes upplevelser i slutet av mars 1979. Hennes starkaste – och första – minne av kärnkraftsolyckan är metallsmaken i morgonluften. Det var som om hon just hade druckit något metalliskt. Hon hade aldrig upplevt det tidigare, men när hon gjorde det var det fortfarande tidig morgon den 28 mars 1979 och bara några timmar hade förflutit sedan reaktor 2 hade börjat läcka ut radioaktivitet.

Genom åren har Mary samlat på sig fotografier på muterade växter och djur påträffade i omgivningen runt Three Mile Island. Det är kalvar med två huvuden, fyrfotade spindlar, regnbågsfärgade grässtrån, enorma baljväxter.

Hon bor kvar i samma hus och från sängen på övervåningen ser hon ångmolnen från TMI:s kyltorn stiga mot himlen utanför sovrumsfönstret. På så sätt påminns hon ständigt om olyckan. Att sälja och flytta är inget alternativ.

– Det är svårt att gå vidare när man inte erbjuds något avslut, säger Mary. Olyckan förstörde mitt liv.

Allt som Mary tvingades uppleva i kärnkraftsolyckans spår – den kaotiska evakueringen, alla behandlingar för allehanda sjukdomar, sonen som plötsligt tappade håret, grannar som dog i cancersjukdomar – vägrar släppa taget. Hon kallar sig själv och andra i regionen för ”de sista vittnena”. De har fått berätta sina historier inför nickande och förstående myndighetspersoner, men för Mary blev hennes vittnesmål ett slags ”politisk teater”.

– De lät oss prata så att vi inte skulle kunna säga att vi har tystats ner. Men ingen tog oss på allvar.

Genom åren har Mary samlat på sig fotografier på muterade växter och djur påträffade i omgivningen runt Three Mile Island. Det är kalvar med två huvuden, fyrfotade spindlar, regnbågsfärgade grässtrån, enorma baljväxter. Samtliga enskilda pusselbitar som bidrar till en skrämmande helhetsbild.

Redan när reaktor 2 alltjämt var skådeplats för en pågående kärnkraftsolycka försäkrade president Carter allmänheten om att ”allt var under kontroll” vid Three Mile Island. För att undvika ytterligare panik besökte han själv kärnkraftverket och gav personalen sitt stöd. En vecka senare, när Mary återvände med familjen till Harrisburg, sades det att allt var över.

– Då började allting på allvar, säger hon.

”Studera det förflutna”
Patty Longnecker, pensionerad lärare som länge arbetade med administrativa sysslor på Harrisburgs sjukhus, vittnar om paniken och ovetskapen om läget, om myndigheternas tvära informationskast. Men framför allt saknar hon klassperspektivet i kärnkraftsdebatten.

– Alla nya kärnkraftsprojekt återfinns i fattiga områden, berättar hon. Det är allt annat än en slump. Sämre utbildade personer hyser mindre benägenhet att ifrågasätta makten – och vem skulle lyssna till de socialt och ekonomiskt minst inflytelserika aktörerna i en så komplex fråga i alla fall?

Slumpen avgjorde att två batterier fortsatte att fungera, medan två slogs ut. Om samtliga fyra hade havererat hade en svensk härdsmälta varit ett faktum.

Genom åren är det därför till Longnecker snarare än till myndigheter som otaliga kvinnor genom åren har hört av sig med sina cancerbesked.

– Ja, det är till mig de ringer, säger hon. Det är cancerbesked och oro för att TMI-olyckan har ”sprungit ifatt dem”.⁶

Klockan 13.20 den 25 juli 2006
Sveriges ”nästan”-händelse inträffade i samband med en kortslutning i 400 kV-ställverket utanför Forsmark 1 klockan 13.20 den 25 juli 2006. Reaktorn kördes på full effekt, 990 megawatt, när kortslutningen utlöste kraftiga spänningsvariationer som sedermera spred sig i flera av kraftverkets interna elsystem.⁷

Forsmark 1 kopplades från det externa elnätet och reaktorn snabbstoppades automatiskt. Delar av det batteristödda växelströmsnätet slogs ut och två av de fyra dieseldrivna reservgeneratorerna startade därefter automatiskt. 22 minuter senare återställdes strömmen manuellt från kontrollrummet, varpå de två övriga dieselaggregaten startade.

Säkerhetschefen på Forsmark erkände senare att personalen aldrig insåg hur allvarligt läget faktiskt var 2006. Anställda har i efterhand tryckt upp t-shirts med trycket: Jag räddade Sverige från härdsmälta och allt jag fick var denna löjliga t-shirt.

Under 22 minuter hade operatörerna ingen helhetsbild över läget eller vetskap om hur lång tid felet skulle bestå.

Skiftingenjören Lena Strid har berättat om en kaosartad situation där delar av kontrollrumsutrustningen också var utslagen. Det innebar att operatörerna inledningsvis saknade fullständig överblick över läget. Säkerhetschefen Ingvar Berglund erkände senare att personalen aldrig insåg hur allvarligt läget faktiskt var. Anställda har i efterhand tryckt upp t-shirts med trycket: ”Jag räddade Sverige från härdsmälta och allt jag fick var denna löjliga t-shirt.”⁸

Slumpen som säkerhetssystem
Det avgörande faktum som kärnkraftsmyndigheterna och Forsmarks ledning var sena med att kommunicera är att fyra säkerhetskretsar hade samma konstruktionsfel. Slumpen avgjorde att två batterier fortsatte att fungera, medan två slogs ut. Om samtliga fyra hade havererat hade en svensk härdsmälta varit ett faktum.⁹

Lars-Olov Höglund, tidigare konstruktionschef vid Forsmark och oberoende kärnkraftsexpert, kallade det den farligaste internationella kärnkraftshändelsen sedan Tjernobyl tjugo år tidigare.

– Det var ren tur att det inte blev en härdsmälta, sade han. Utan strömförsörjning hade temperaturen blivit för hög efter en halvtimme – och inom två timmar hade vi haft en härdsmälta.¹⁰

Det var ren tur att det inte blev en härdsmälta, sade han. Utan strömförsörjning hade temperaturen blivit för hög efter en halvtimme – och inom två timmar hade vi haft en härdsmälta.

Forsmarks säkerhetschef och SKI avfärdade Höglunds bedömning. Men SKI-forskaren Kjell Olsson uppgav vid ett senare tillfälle – i ett informellt sammanhang med skolelever – att en härdsmälta tekniskt sett hade kunnat utvecklas ur incidenten. Då och senare är det dessutom svårt att bortförklara de facto att hälften av nödkylsystemen och hälften av kontrollrumsinformationen slogs ut till följd av en enda yttre störning.¹¹

Information och kontroll
Uppsala Nya Tidning (18/8 2006) avslöjade att en bolagsjurist vid Forsmarks Kraftgrupp försåg svenska medier (däribland UNT) med falska uppgifter om såväl juliincidenten som Höglunds trovärdighet (trots att denne mellan 1984 och 1986 var chef för bland annat Forsmarks kärnkraftstekniska område). Avsikten var att spela ner juliincidenten och dämpa kritiken. Den svenska kärnkraftsindustrins personangrepp och rykteskampanjer 2006 vittnar om vilka stora intressen som stod på spel – ett tillvägagångssätt som påminner om hur Metropolitan Edison i Pennsylvania ett kvarts sekel tidigare försäkrade Harrisburgs invånare om att ingenting allvarligt inträffat vid Three Mile Island.¹²

I Sverige tenderar vi att betrakta Tjernobyl och Forsmark genom nationalistiska glasögon som kommit att navigera vårt kollektiva minne av Tjernobylkatastrofen samtidigt som Forsmarkhändelsen 2006 förfallit i lika kollektiv glömska.

Mörkläggningens logik är inte unik för Sverige. När härdsmältan var ett faktum i Fukushima 2011 såg det ansvariga japanska energibolaget Tepco kommando om informationsflödet från första stund. Tack vare mångåriga investeringar i allehanda japanska medier kunde kärnkraftverkets ägare försäkra sig om vänlig rapportering. Tepcos inflytelserika position har åren efter kärnkraftsolyckan renderat i censurerade granskningar och systematisk motverkan av granskande journalistik om olyckans långsiktiga konsekvenser och alltjämt pågående miljöskador.¹³

I Sverige har Forsmark 2006 förblivit en relativt bortglömd ”nästan”-händelse. Verkligheten vittnar emellertid om en mer komplex epilog till juliincidenten. Det visade sig att ett utbyte av elektriska komponenter i Forsmark 1 hade genomförts felaktigt och att snabbtestningenefteråt inte varit tillräckligt omfattande. Hösten 2006 ställdes Oskarshamn 1 av för att bygga om delar av elsystemen sedan det konstaterades att reaktorn hade en liknande utformning i den avbrottsfria elförsörjningen som Forsmark 1. Felet var alltså inte unikt för Forsmark – det bottnade i ett systemfel med potentiella inneboende och förödande konsekvenser.¹⁴

Det Forsmark som nästan smälte ner en sommardag 2006 passar sämre in i den berättelsen av den enkla anledningen att den tvingar oss att ifrågasätta vår egen ingenjörskonst och säkerhetskultur.

En intern rapport från anställda vid Forsmark som vittnade om en ”försvagad säkerhetskultur” läckte till medier i januari 2007 och gav upphov till en storm som slutade med att kraftverkets VD avgick.¹⁵

Forsmark och Tjernobyl
Ändå är det ”nästan”-perspektivet som levt vidare. Ett perspektiv som framhåller Forsmark som ett föredöme och det kraftverk vars personal var först i världen att upptäcka Tjernobylmolnet 1986.¹⁶

I Sverige tenderar vi att betrakta Tjernobyl och Forsmark genom nationalistiska glasögon som kommit att navigera vårt kollektiva minne av Tjernobylkatastrofen samtidigt som Forsmarkhändelsen 2006 förfallit i lika kollektiv glömska. Det är enklare att peka på den ”sovjetiska” radioaktiviteten som förgiftade våra skogar, bär, svampar, bäckar, djur och människokroppar än att konstruktivt och seriöst diskutera kärnkraftens inneboende faror med händelsen 2006 som fond.

Det Forsmarksincidenten 2006 avslöjar är nämligen inget enskilt tekniskt misslyckande. Den visar på ett institutionellt mönster där säkerhetssystem är utformade efter principen att inget enskilt fel ska kunna lamslå systemskyddsnivåer.

Det Forsmark som nästan smälte ner en sommardag 2006 passar sämre in i den berättelsen av den enkla anledningen att den tvingar oss att ifrågasätta vår egen ingenjörskonst och säkerhetskultur.¹⁷

Kärnkraftens verkliga prislapp
Kärnkraften förblir presenterad som en ”koldioxidfri” energikälla som i klimatkrisens tidevarv sägs bidra till att föra de planetära levnadsförhållandena ett stycke närmre de globala klimatmålen till år 2050. Vad som desto mer sällan inkluderas i dessa glädjekalkyler är utsläppen som följer längs vägen fram till dess att reaktorerna börjar producera någon el. Utsläpp som är kopplade till uranutvinning och dess sociala och ekologiska följder, transportutsläpp och CO2-avtryck knutna till produktion och import av byggnadsmaterial, samt den energi – mänsklig och producerad – som krävs för att uppföra reaktorområden. Priset är därtill sällan det utlovade.

Kärnkraften presenteras som en koldioxidfri energikälla. Vad som sällan inkluderas i dessa glädjekalkyler är utsläppen som följer längs vägen fram till dess att reaktorerna börjar producera någon el.

Sex nya reaktorer i Frankrike beräknas kosta motsvarande 790 miljarder kronor.¹⁸

Sannolikhet som varnar eller lugnar
Tage Danielsson höll sin monolog på Berns samtidigt som Three Mile Island genomled en kärnkraftsolycka och Forsmark 1 integrerades på det svenska elnätet. Danielssons sannolikhetskalkyl förblir aktuell eftersom dess modell antingen lugnar eller skrämmer, beroende på vem du frågar.

Det Forsmarksincidenten 2006 avslöjar är nämligen inget enskilt tekniskt misslyckande. Den visar på ett institutionellt mönster där säkerhetssystem är utformade efter principen att inget enskilt fel ska kunna lamslå systemskyddsnivåer. Likväl är verkligheten en komplex sak och i praktiken var säkerhetssystemen kopplade till varandra på ett sätt som ingen hade modellerat.¹⁹

Det som höll på att hända i Forsmark 2006 var just det som sannolikhetskalkylen försäkrar oss om aldrig borde kunna hända – förrän det nästan gör det.

I 22 minuter var driftspersonalen oförmögen att kontrollera reaktorn. Det är här som Danielssons ”sannolikhet” antingen levererar ett varnande eller lugnande perspektiv. Det som höll på att hända i Forsmark 2006 var just det som sannolikhetskalkylen försäkrar oss om aldrig borde kunna hända – förrän det nästan gör det.²⁰