I Maj Wechselmanns nya film Aktivisterna möter vi människor som gått från ord till handling. Leo Palmestål har sett en film som i ljuset av händelserna på årets Ship to Gaza blivit än mer aktuell.

I över 50 år har Maj Wechselmann outtröttligt använt filmskapande som en form av aktivism. Weschelmann för ut politiska budskap och berättar om både historiska och nutida skeenden som annars ofta tystas ner. I hennes senaste verk, Aktivisterna, som hade premiär i mars, skildras först rörelsen för klimatet och därefter sätts fokus på solidaritetsrörelsen för Palestina. Vi får följa Palestinademonstrationer i Stockholm och går sen vidare till historien om Ship to Gaza som är filmens centrala berättelse.

Tittaren får möta flera olika aktivister, de flesta kvinnor, och se exempel på olika typer av aktivism. Allt från enkel flygbladsutdelning, tysta manifestationer, stora ljudliga demonstrationer till att faktiskt färdas med båt över medelhavet för att bryta en olaglig blockad.

Med sin nya film vill Wechselmann visa hur aktivister är, för att fler ska bli just, aktivister. Det finns en tanke om att avmystifiera aktivisten, som ofta framställs som antingen extremist eller dumdristigt naiv i medias rapportering. Egentligen är de personer, vilka som helst, som helt enkelt fått nog av orättvisorna i samhället och bestämt sig för att göra något åt dem.

I en tid då aktivism för Palestina utmålas som antisemitisk är det modigt av Maj Wechselmann att berätta hur hon själv förleddes av den Israeliska propagandan och det sionistiska projektet, men sedan såg det för vad det är: folkmord.

Genom Weschelmanns egen livshistoria, hur hon på 40-talet flydde förintelsen och kom till Sverige, får tittaren en historielektion om situationen i Palestina. I en tid då aktivism för Palestina allt som oftast utmålas som antisemitisk är det modigt av filmskaparen att berätta hur hon själv förleddes av den Israeliska propagandan och det sionistiska projektet till en början, men sedan såg förtrycket av Palestinier för vad det är: folkmord.

Från Nakban, Israels ockupation av Palestina 1948 och fördrivningen av över 700.000 Palestinier, hoppar filmen till början av 2000 talet då Israels grepp om Gaza hårdnar. Blockaden av Gaza, att Israel bestämde sig för att införa svältransoner och förvägra importen av nödvändiga varor, gav upphov till idén att med båtar föra in förnödenheter till Gaza och bryta den olagliga blockaden.

Genom intervjuer och videobilder från den första Ship to Gaza resan 2010 får vi följa när skeppet attackeras av israelisk militär på internationellt vatten och nio Palestinaaktivister mördas. Händelsen och Israels agerande fick stor uppmärksamhet internationellt och fördömdes av politiska ledare i flera europeiska länder, däribland Sverige. Året därefter gjordes ett nytt försök att segla till Gaza, men båten saboterades i Grekisk hamn.

Mattias Gardell, som var med på Ship to Gazas första resa, intervjuas om sina upplevelser. Han är tydlig med att Israel konstant bryter mot internationell lag, främst mot Palestinier genom sin koloniala ockupation och sitt våldsamma apartheidsystem, men även mot internationella aktivister som agerar i solidaritet med Palestina. Gardell menar att Israel ständigt testar gränserna för hur långt de kan gå, hur många lagar de kan bryta, hur många krigsbrott de kan utföra.

Saif Abu Keshek, en svensk-spansk aktivist, kidnappades av Israelisk militär under årets Ship to Gaza. Han utsattes för misshandel i fångenskap och svenska politikers ovilja att agera blir i sammanhanget talande för deras delaktighet i Israels krigsbrott.

I filmen tydliggörs Gardells resonemang genom att den starka reaktion morden 2010 fick av politiker och media runt om i världen verkar ha haft effekt. Israel har inte gått lika långt vid de följande Ship to Gaza aktionerna. Aktivisterna har visserligen misshandlats, kidnappats och torterats, utan protester från stora delar av omvärlden. Men Israel är beroende av USA och Europa, och om politiska ledare i väst drar streck i sanden så kommer Israel att lyda.

Just denna poäng är extra aktuell just nu. Saif Abu Keshek, en svensk-spansk aktivist, kidnappades av Israelisk militär under årets Ship to Gaza. Han utsattes för misshandel i fångenskap och svenska politikers ovilja att agera blir i sammanhanget talande för deras delaktighet i Israels krigsbrott. Utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) har inte riktat någon kritik mot Israel och inte heller krävt svenskens frisläppande, till skillnad från Spanska politiker som skarpt kritiserade Israel och krävde frigivning av Abu Keshek såväl som spanska aktivister.

Filmen fortsätter sen med intervjuer med deltagare från resan 2025. Här får tittaren ta del av några av de svenska deltagarnas berättelser om hur livet på båtarna var under resan, och om vad som motiverade dem att åka med. Man kommer nära personerna och får en känsla av att det faktiskt kan vara vem som helst som ger sig ut och blir aktivist, det krävs bara att besluta sig för att det får vara nog nu. Vi kan alla göra något, och när vi ser vad som sker i Palestina uppstår ett ansvar att agera. Att ”göra det vi kan för att försvara mänskliga rättigheter”, som en av de intervjuade uttrycker det.

Skildrande av aktivism för Palestina blir allt viktigare i en tid då Israels krigsbrott normaliserats av media och politiker, vilket gör den svenska filmen Aktivister brännande aktuell.

Två personer återkommer filmen igenom, Greta Thunberg och Jenny Fjell. Thunberg knyter ihop miljörörelsen med Palestinarörelsen och Fjell är läkaren som också organiserade protester mot försämringar i sjukförsäkringssystemet 2012. Hennes berättelse om sitt engagemang och vikten av att tillsammans med andra arbeta för att göra något åt samhällets orättvisor går som en röd tråd genom filmen, och de avslutande orden om hur ett kollektivt kämpande är det bästa botemedlet mot ångest och hopplöshet väger tungt.

Maj Wechselmanns filmer är ofta ganska spretiga historier, de har ett påtagligt driv och engagemang som överskuggar de tekniska och berättarmässiga skavankerna. Så även här, det växlar mellan olika berättarspår ganska tvärt, och alla historier får inte följas hela vägen, men helheten blir ändå engagerande och en viktig dokumentation av historien. Samtidigt blir skildrande av aktivism för Palestina allt viktigare i en tid då Israels krigsbrott normaliserats av media och politiker, vilket gör Aktivister brännande aktuell.