I december förra året kom Brottsförebyggande rådet med en rapport om hur företagande har blivit en ny arena för kriminalitet, där det offentliga används som finansiär. Mats Alexandersson analyserar hur den nyliberala nedmonteringen av staten hänger samman med den kriminelle entreprenören.

Den nyliberala nedmonteringen av staten och den nätverkskriminella entreprenören drar i praktiken åt samma håll – mot en ordning där skattebetalande löntagare finansierar både de ”respektabla” kapitalägarnas skatteplanering och den organiserade brottslighetens affärsmodeller.

Den samtida svenska nyliberalismen bygger på en sammanhängande moralisk arkitektur där privat äganderätt upphöjs till förutsättning för frihet, vinst definieras som mått på samhällsnytta, skatt ses som stöld eller åtminstone som ett nödvändigt ont och utbudsinriktade reformer – skattesänkningar, avregleringar, privatiseringar – lyfts fram som motorn i allt verkligt välstånd.

Johan Norberg är författare, debattör och dokumentärfilmare och har gjort sig internationellt känd för sitt passionerade försvar av nyliberalism och globalisering. I hans tolkning, framfört i boken Det kapitalistiska manifestet, är marknadssamhället den ordning där människor kan agera utan att be staten om lov, så länge de håller sig till frivilliga avtal, och där statens roll ska begränsas till att skydda äganderätt, kontrakt och ett minimum av rättsstat.¹

Skattebetalarna finansierar nu både de ‘respektabla’ kapitalägarnas skatteplanering och den organiserade brottslighetens affärsmodeller.

All ekonomisk makt som inte är baserad på tvång – det vill säga allt som sker inom den privata äganderättens sfär – framställs därmed som i grunden legitim, medan politiska ingrepp i form av regleringar och skatter betraktas som misstänkta inskränkningar i individens rätt att förfoga över frukten av sitt arbete.

Carl-Johan Westholm är en statsvetare och författare på Timbro som för in denna logik i svensk företagsdebatt genom att hävda att det ”upplysta företaget” skapar värde för alla sina intressenter och att vinst – så länge den tjänas ”inom spelreglerna” – är det bästa beviset på att företaget långsiktigt gör rätt för sig gentemot kunder, anställda, ägare och samhälle.² Milton Friedmans tes om att företagens sociala ansvar är att öka vinsten tas som utgångspunkt, men tolkas som att just strävan efter vinst tvingar fram effektivitet, innovation och hänsyn till omvärlden eftersom företag som skadar sina intressenter i längden antas slås ut.

En femtedel av alla vuxna i den nätverkskriminella miljön under åren 2020–2023 hade engagemang i minst ett företag.

När skatten kommer in i bilden förskjuts perspektivet ytterligare. Inom den radikalliberala traditionen ses skatt som ett tvångsingrepp i självägandet: varje krona staten tar i skatt är i princip timmar av tvångsarbete, där individen tvingas arbeta åt politiskt definierade mål hon inte själv valt.

Fastighetsmagnaten och miljardären Roger Akelius förkroppsligar denna hållning i sin svenska superkapitalist-version, där aggressiv skatteplanering inte bara är rationellt utan också framställs som moraliskt försvarbart: staten slösar, entreprenören skapar värden, alltså är det rimligt att minimera det offentliga beslagtaget genom flytt till lågskatteländer, finurliga bolagsstrukturer och maximal användning av alla lagliga kryphål. ³

Företaget blir deras verktyg för social klättring utanför lönearbetets ram, men klättringen består i att skära kuponger på välfärdssystem, skattebaser och andra människors arbete.

Slutligen knyter professorn och grundaren av näringslivets forskningsinstitut Ratio, Nils Karlson, ihop paketet i en teoretiserad version av utbudsekonomi. I hans berättelse om ”liberal reform” i avancerade demokratier är det just sänkta skatter, privatiseringar och avregleringar – riktade mot de mest produktiva aktörerna – som driver tillväxten. ⁴ Genom att frigöra kapitalägare, företagare och investerare från högskattetvång och tung reglering antas man skapa mer investeringar, högre produktivitet och därmed större ekonomisk ”kaka”, som i sin tur ska gynna även vanliga hushåll via jobb och reallöner.

Sammantaget tecknar dessa tänkare en bild av det nyliberala projektet, där kapitalets frihet likställs med samhällsnytta, där vinst ses som moralisk signal, där skatt och reglering är problem och där politiken främst ska bana väg för de redan mest resursstarka aktörerna.

Det är mot denna ideologiska bakgrund som Brottsförebyggande rådets (BRÅ) rapport ”Företag som brottsverktyg” landar – och spräcker den nyliberala självbilden. ⁵ Studien visar att en femtedel av alla vuxna i den nätverkskriminella miljön under åren 2020–2023 hade engagemang i minst ett företag. Cirka 11 000 kriminella personer var tillsammans inblandade i drygt 23 000 företag, vilket motsvarar ungefär 1,7 procent av alla företag i Sverige.

På pappret är det små inaktiva bolag – i praktiken används de för transaktioner, falska fakturor och penningtvätt där pengar förs in från välfärdssystem och slussas vidare innan skulderna dumpas hos Kronofogden.

Dessa företag ser inte ut som den småföretagarmyten som Norberg eller Westholm gärna lyfter fram. Omkring 80 procent är aktiebolag, jämfört med 65 procent i företagsstocken i stort. Sju av tio saknar helt registrerade anställda och hälften saknar deklarerad omsättning eller redovisar noll kronor. Endast cirka 6 procent omsätter mer än tio miljoner.

På pappret är det alltså små, ofta ”inaktiva” bolag – men i praktiken används de för transaktioner, falska fakturor och penningtvätt, som noder i upplägg där pengar förs in från välfärdssystem, stödformer eller andra företag och sedan slussas vidare innan skulderna dumpas hos Kronofogden.

Den mest extrema kärnan i denna struktur är den grupp på under 300 individer som Brå kallar ”ekoaktörer”. De står för över 12 procent av alla de 23 000 företagen, har i genomsnitt 19 företagsengagemang bara under perioden 2020–2023, och en fjärdedel av de företag de varit inblandade i hade försatts i konkurs redan 2025. Trots att 17 procent av dem haft näringsförbud har de fortsatt att rotera genom bolag, ofta sådana de inte själva startat, i ett mönster av seriekonsumtion av företag, korta engagemang och efterföljande konkurser – en industriell skala på bolagsplundring.

Siffrorna är brutala. De kriminella företagen har tillsammans över 11,5 miljarder kronor i förfallna skulder till staten och har samtidigt tagit emot miljardbelopp i statliga stöd – bland annat korttidsstöd och subventionerade anställningar – under de undersökta åren. De har alltså inte bara undvikit skatt, utan i stor skala utnyttjat det offentliga som finansiär för sin brottsverksamhet. Och detta sker i en kontext där den kriminella ekonomin i Sverige uppskattas generera omkring 39 miljarder kronor per år, där bedrägerier mot EU och välfärdssystemen utgör en stor del.

BRÅ pekar särskilt ut branscher som bygg, restaurang, handel, fastigheter och olika former av välfärds-och arbetsmarknadstjänster som riskzoner – exakt de sektorer som varit föremål för omfattande privatiseringar, avregleringar och upphandlingsvågor under de senaste decennierna.

BRÅ pekar särskilt ut olika former av välfärds- och arbetsmarknadstjänster som riskzoner – exakt de sektorer som varit föremål för upphandlingsvågor under de senaste decennierna.

Mot denna bakgrund räcker det inte att tala om ”gäng” eller traditionella maffiastrukturer, BRÅs material pekar mot uppkomsten av en kriminell företagsklass – en grupp aktörer som inte bara använder våld eller droger, utan framför allt bolag, bokföring, upphandlingar och stödsystem som sina centrala verktyg.

Denna kriminella företagsklass kännetecknas av tre saker. För det första ett systematiskt bruk av företaget som brottsverktyg. Företag används för att få tillgång till offentliga marknader, upphandlingskontrakt och ersättningssystem – inom vårdcentraler, assistans, arbetsmarknadscoaching, omsorg, byggprojekt – där det är möjligt att fakturera för luft, överdebitera, manipulera underlag eller helt enkelt låta skattemedel gå rakt in i privata fickor. Ekobrottsmyndigheten lyfter exempel som vårdcentraler som misstänks ha fått närmare 100 miljoner på felaktiga grunder och där offentliga vårdmedel används till lyxkonsumtion – bilar, lyxresor, märkesväskor – samtidigt som tiotusentals patienter drabbas när avtalen bryts.

För det andra en affärsmodell byggd på att socialisera risk och skulder. De kriminella företagen betalar i stor utsträckning inte in skatt, samlar på sig skulder och försätts i konkurs när de gjort sitt. De 11,5 miljarderna i förfallna skulder till staten är inte en olycklig bieffekt, utan en del av själva kalkylen: vinsterna tas ut längs vägen, skulderna lämnas kvar hos det offentliga. Ekoaktörernas 19 bolagsengagemang i snitt, med en fjärdedel i konkurs inom några år, är inte slump utan industriellt organiserad plundring.

För det tredje en position i klassamhället som varken är ren underklass eller legal borgerlighet utan något mittemellan. Nätverkskriminella är generellt unga, mansdominerade, med låg utbildning, låga deklarerade inkomster och höga privata skulder – över 12 miljarder totalt – men de har samtidigt genom företagsformen öppnat en väg in i det kapitalistiska ägandet, om än på ett parasitärt sätt. Företaget blir deras verktyg för social klättring utanför lönearbetets ram, men klättringen består i att skära kuponger på välfärdssystem, skattebaser och andra människors arbete.

Också kriminalitetens form anpassas till kapitalets logik: det mest lönsamma sättet att bedriva brott blir att organisera sig i bolag, utnyttja ersättningssystem, leka med moms, stöd och upphandlingar.

NÄR chefsåklagaren på Ekobrottsmyndigheten, Jonas Svanfeldt i en intervju i DN beskriver hur företag ”blir brottsverktyg” och hur privatiseringen av offentlig verksamhet skapat nya möjligheter för ekonomisk kriminalitet – assistansbedrägerier, välfärdsplundring, avancerade upplägg i vård och skola – talar han i praktiken om denna kriminella företagsklass. ⁶

Hur förhåller sig då denna empiriska verklighet till Norbergs frihetspatos, Westholms upplysta företag, Akelius skattefiendskap och Karlsons liberaliseringsagenda?

Norberg hävdar att marknadens frivilliga utbyten gör kapitalets makt ofarlig jämfört med statens tvång. Men i BRÅs värld är det just marknadens institutioner – bolagsformen, upphandling, fria kapitalflöden – som gör det möjligt för kriminella nätverk att operera i skala, gömma sig bakom legitima fasader och suga upp miljarder i offentliga medel innan någon reagerar. Det är inte den starka staten som tystar kritiker, utan den försvagade staten som misslyckas med att försvara medborgarnas resurser mot en kombination av ”respektabla” kapitalägare och kriminella entreprenörer.

Westholm menar att vinst visar att företaget gjort rätt mot sina intressenter. I den kriminella företagsklassen är vinst i stället kvittot på hur effektivt man lyckats exploatera systemets svagheter: varje uppblåst faktura, varje felaktigt utbetalat bidrag, varje upphandlad välfärdstjänst som i verkligheten består av underbemanning och urholkad kvalitet är en vinst för bolaget – och en förlust för brukare, skattebetalare och seriösa konkurrenter. Vinsten säger ingenting om samhällsnytta i sig; den säger bara att någon lyckats omvandla en viss struktur av makt, regler och kontrollbrister till pengar.

Akelius logik att skatt är något som rationella människor bör undvika för att bättre kunna ”skapa värden” får sin perversa spegelbild i den kriminella företagsklassen. Även där är målet att minimera skatt – men med betydligt hårdare metoder. De betalar inte in det de ska, de bygger skulder, de gör företagen konkursmässiga och låter staten stå kvar med notan. I båda fallen är riktningen densamma: så lite som möjligt ska gå till det gemensamma, så mycket som möjligt ska hållas inom den egna kretsen. Skillnaden är graden av legalitet, inte grundinställningen.

Det är just marknadens institutioner – bolagsformen, upphandling, fria kapitalflöden – som gör det möjligt för kriminella nätverk att operera i skala, gömma sig bakom legitima fasader och suga upp miljarder i offentliga medel innan någon reagerar.

Karlsons berättelse, slutligen, om liberal reform förutsätter att de mest produktiva krafterna ska gynnas och sedan dra resten med sig. Men det vi faktiskt ser är att de institutionella reformer han hyllar – skatteomläggningar, privatiseringar, konkurrensutsättning, avregleringar – också skapat de strukturella hål där kriminella företag nu verkar. Offentlig verksamhet som tidigare drevs i egen regi och stod under direkt demokratisk kontroll har blivit upphandlingsmarknader där en kombination av seriösa aktörer, vinstdrivna välfärdsbolag och rena brottsbolag konkurrerar om samma skattemedel.

När Ekobrottsmyndigheten konstaterar att privatisering skapat nya brottsarenor sätter de fingret på just denna nyliberala blindhet: man har frigjort kapital och skrutit om effektivitet, men samtidigt frigjort utrymme för en parasitär företagsflora som lever på att mjölka systemet.

Ur ett marxistiskt perspektiv är det knappast överraskande. Kapitalismen tenderar, som Marx beskrev, att underordna allt under profitjakt. När sociala motkrafter – stark facklig organisering, omfattande offentlig sektor, hård reglering – försvagas, uppstår en situation där också kriminalitetens form anpassas till kapitalets logik: det mest lönsamma sättet att bedriva brott blir att organisera sig i bolag, utnyttja ersättningssystem, leka med moms, stöd och upphandlingar. Statens roll omformats från aktiv motmakt till svag rest som i bästa fall försöker jaga i efterhand.

Den nyliberala ideologen och den kriminella företagsbossen spelar på olika planhalvor, men de drar i samma riktning. Ideologens tankesystem syftar till att delegitimera statlig kontroll, höga skatter och omfattande välfärd. Den senare utnyttjar det utrymme som skapas när kontrollen monteras ned, skatterna sänks för kapital, välfärden delas upp och bolagisering blir norm. Resultatet är en ordning där den skattebetalande löntagaren står ensam längst ned: hon betalar sin skatt, får en allt mer läckande välfärd, finansierar både de rumsrena skatteplanerarnas ”optimering” och den kriminella företagsklassens skuldsatta bolagsimperier.

Den avgörande frågan är därför inte om vi ska ha ”mer” eller ”mindre” stat i abstrakt mening, utan ”vilken” stat och på vems uppdrag. BRÅs rapport och Ekobrottsmyndighetens larm pekar i en riktning: vi behöver en starkare, mer närvarande, demokratiskt kontrollerad stat i just de sfärer där den nyliberala politiken har släppt taget – företagens ägarstrukturer, upphandlingssystemen, välfärdsmarknaderna, skattebasernas försvar.

Det innebär att bolagsformen inte kan lämnas som neutral teknik, utan måste politiseras. En vänster som menar allvar med att försvara välfärdsstaten måste kräva hårda inträdeskontroller till skyddsvärda branscher, skärpta krav på historik, transparens och ägarprövning, stopp för vinstdriven drift i centrala välfärdssektorer, och en skattepolitik som riktas mot de faktiska förmögenhetskoncentrationerna) – inte bara mot lön. ⁷ Den måste också se den kriminella företagsklassen som en integrerad del av kapitalismens klasstruktur, inte som ett utomstående ”gängproblem”.

Nyliberalismen har i årtionden sålt drömmen om den fria entreprenören som alla andras välgörare. BRÅs siffror visar något annat: en verklighet där företaget blivit ett av vår tids effektivaste brottsverktyg och där en liten grupp ekoaktörer och nätverkskriminella kontrollerar tusentals bolag, sitter på miljarder i obetalda skulder och lever på skattemedel de aldrig haft för avsikt att göra rätt för sig med. Att i det läget fortsätta sjunga samma nyliberala psalm om sänkta skatter, mer marknad och blind tro på vinst som samhällskompass är inte bara verklighetsfrånvänt – det är att ställa sig på plundrarnas sida mot de människor som varje månad betalar sin skatt och fortfarande tror att välfärdsstaten är till för dem.

Nyliberalismen har i årtionden sålt drömmen om den fria entreprenören. BRÅs siffror visar istället en verklighet där företaget blivit ett av vår tids effektivaste brottsverktyg och där en liten grupp ekoaktörer och nätverkskriminella kontrollerar tusentals bolag.

I dag vet vi att nätverkskriminellas företag sitter på 11,5 miljarder i förfallna skulder till staten, att de på bara tre år fått miljardbelopp i stöd, korttidsbidrag och anstånd och att välfärdsbrotten nu bedöms vara minst lika allvarliga som den mer spektakulära gängkriminaliteten. Ändå är det skjutningar och straffskärpningar i botten som dominerar regeringspolitiken, medan de bolag och system där de stora pengarna faktiskt försvinner behandlas som en teknisk detaljfråga. Det är inte en slump, utan ett uttryck för en politisk bekvämlighet där det är lättare att slå hårt nedåt än att gå uppåt – in i de företagsstrukturer, upphandlingar och välfärdsmarknader som både nyliberal ideologi och starka ekonomiska intressen har byggt upp.

En seriös politik mot den kriminella ekonomin måste börja i andra änden. Det innebär att stoppa vinstdrift i centrala välfärdssektorer och införa hårda inträdesprövningar, ägargranskningar och tät kontroll i de branscher BRÅ pekat ut som särskilt drabbade av brottsbolag. Det innebär att ge Ekobrottsmyndigheten, Skatteverket och andra nyckelmyndigheter inte bara symboliska förstärkningar utan varaktiga, kraftiga resurstillskott för att bygga upp kvalificerad kapacitet mot avancerade bolagsupplägg – i nivå med de tiotals miljarder som läcker ur systemen. Och det innebär att politiskt erkänna att modellen med bolagiserad välfärd, upphandling och blind tro på ”marknadsdisciplin” i dag fungerar som en infrastruktur också för en kriminell företagsklass, inte bara för privata entreprenörer.

Så länge den insikten saknas kvarstår grundkonflikten: mellan den skattebetalande löntagare som finansierar en välfärdsstat hon tror på och en politisk och ekonomisk elit som i praktiken accepterar att samma välfärd gjorts till kassako för både rumsrena skatteplanerare och organiserade brottsbolag. Att bli förbannad på det är inte överdrivet. Det är det enda rimliga svaret på ett system där de som skriker högst om lag och ordning fortfarande vägrar följa pengarna dit de faktiskt tar vägen.