En film eller serie är alltid en berättelse om tiden den gjordes i mer än tiden den utger sig för att skildra. Tv-tablån rör sig i takt med upprustning, militarisering och Natomedlemskap. Om kriget påstås stå för dörren är det hjälm på och rättning i ledet även för kulturen, skriver Erik Haking.

Sverige ska få ett eget CIA.¹ Socialdemokraterna knorrar över att förslaget kläckts av Carl Bildt och inte har beretts i god ordning, men själva riktningen på den svenska försvars- och säkerhetspolitiken finns det fortsatt inga konflikter kring mellan blocken. Försvarsanslagen höjs med 26,6 miljarder i år, vilket motsvarar en ökning med 18 procent och Nato-integrationen ska intensifieras.²

Så hur gör man då krigshökar av ett före detta alliansfritt folk? Det räcker inte med att pumpa in miljarder i vapenföretagen och upprätta ljusskygga fördrag med Washington. Den ideologiska överbyggnaden måste hänga med. USA har täta band mellan Hollywood och CIA att förlita sig på när det kommer till att hamra in nödvändigheten av imperialistiska äventyr, men hur ser det ut här i Sverige?³

Lag-och-ordning-tillvända polisserier – långt ifrån underifrånperspektivet och samhällskritiken hos Sjöwall/Wahlöö – är redan standard. Gunde Svan har gått från att hunsa dvärgar i Fångarna på fortet till att uppsträcka C-kändisrekryter i Svans kompani.

Tendensen är att det börjar röra på sig över hela tablån. Lag-och-ordning-tillvända polisserier – långt ifrån underifrånperspektivet och samhällskritiken hos till exempel Sjöwall/Wahlöö – är redan standard.⁴ Gunde Svan har övergått från att hunsa dvärgar i Fångarna på fortet till att uppsträcka C-kändisrekryter i Svans kompani. För att ta tempen på hur långt militarismen trängt in i fiktionen får vi börja med att backa bandet till julen 2024 och titta på mottagandet i kultur-Sverige.

Mellandagarna ska ju vara en tid av blodtryckssänkande aktiviteter, men inte hemma hos familjen Liljestrand. Pappa Jens – som enligt egen utsago grät av rörelse när Nato-medlemskapet var i hamn eftersom hans dotter nu ”aldrig skulle bli någons slav” – råkade nämligen zappa över till SVT:s miniserie Whiskey on the rocks.⁵

Serien med Rolf Lassgård som statsminister Thorbjörn Fälldin är en farsartad skildring byggd på ”tusen sköna lögner”, för att referera till Hasse och Tages Picasso-”biografi”, om den så kallade ubåtskrisen 1981.Den bourbonpimplande amerikanska presidenten har cowboyhatt och den vodkaidisslande sovjetiska motsvarigheten ögonbryn som Chewbacca. Det samförståndsgrundande bondförnuftet hos den gamle centerledaren – med ena handen runt pipan och den andra i en ko-stjärt – är det enda som står i vägen för en världsomspännande atomvinter. Finalen rymmer en avslutande varningsblink åt samtiden när ryssarna visserligen beslutar sig för att dra ner på ubåtstrafiken men i stället svär en helig ed att investera i en gasledning genom Östersjön som på sikt ska få de ”giriga, energislukande” västmakterna beroende av deras välvilja.

Det är kort sagt en produktion som jobbar med på-näsan-skrivna-överdrifter – ”Diplomati?! Vad är det för ord?!” (amerikanska presidenten) – och där komplicerade politiska och historiska skeenden reduceras till förenklade och manusbundna replikskiften för komisk och dramaturgisk effekt.

Att i detta allvarliga säkerhetspolitiska läge skoja om Jens Liljestrands neuroser är såklart lågt och helt i enlighet med fiendens intentioner. Om det kan vara till någon tröst, var han inte ensam om att reagera överspänt på Whiskey on the rocks.

Vad som utgjorde den definitiva triggern vet Jens bara själv men han fattade hursomhelst pennan, skrev av sig, lackerade och skickade in sina balanserade reflektioner till arbetsplatsen på Expressen medan Ris à la Maltan stelnade.⁶

Han skriver: ”I en tid när Rysslands köttvågor skördar tusentals offer dagligen i Ukraina är det talande att det nyblivna Natolandet Sverige vill ägna julhelgen åt att flabba bort kommunismens offer. Vad, exakt vad, är det som är så komiskt med att min hembygd var på väg att förstöras av en blodig och barbarisk diktatur?”

Att i detta allvarliga säkerhetspolitiska läge skoja om Jens Liljestrands neuroser är såklart lågt och helt i enlighet med fiendens intentioner. Samtidigt är det svårt att låta bli. Och, om det kan vara till någon tröst, var han långt ifrån ensam om att reagera överspänt på Whiskey on the rocks. För trots stereotypa skildringar av ryssar som kognitivt nedsatta fyllon som konsekvent tilltalar varandra med invektiv och som politiskt endast drivs av mindervärdeskomplex – förklaringsmodeller som fortfarande används för att förklara Putins nycker – var Nato-supporterklubbens medlemmar allt annat än nöjda.

Någon sorts hasbara verkar ha gått ut från den svenska krigsmakten att Whiskey on the rocks, en serie som likt alla mellandagsserier var totalt raderad ur det folkliga medvetandet lagom till tjugondagknut, till varje pris måste nedkämpas på kultursidesslagfältet.

Aftonbladet skickade för säkerhets skull inte ens en kulturskribent utan en reporter med ”särskilt fokus på försvarsfrågor och säkerhetspolitik” för att recensera. Denne Niclas Vent, en i raden av den ständigt svällande gruppen av krigsindustrins hovreportrar och som till vardags skriver underdånigt om ”hur bra försvarets nya premiumvapen är” var föga överraskande inte heller imponerad av Whiskey on the rocks.⁷ Vent var tydlig med att han när det kom till geopolitisk satir i stället föredrog Death of Stalin som ”lyckas säga något om maktens innersta väsen”.⁸

Samtidigt hade TV4 premiär för sin egen militära-förvecklingarserie Doktrinen som tryggt nog för tittare som Liljestrand och Vent, grafiskt inkorporerat Nato-loggan redan i titeln på reklamaffischen.

Ungefär samtidigt som Whiskey on the rocks hade TV4 premiär för sin egen militära-förvecklingarserie Doktrinen som tryggt nog för tittare som Liljestrand och Vent, grafiskt inkorporerat Nato-loggan redan i titeln på reklamaffischen. Att anslaget är allvarligare och säkerhetspolitiskt hänsynstagande framgår genom att DN-skrapan syns i bild redan 39 sekunder in i första avsnittet.

Handlingen är förlagd till den absoluta samtiden med Sissela Kyle som socialdemokratisk statsminister vars första uppdrag efter valsegern blir att hantera en skandal med en utrikesminister, Björn ”Bongo” Bergwall, (Kjell Wilhelmsson) som förirrat sig in på en bordell under ett utlandsbesök. Även filmmakarna är, till skillnad från upphovspersonerna bakom Whiskey on the rocks, öppna med att Doktrinen utgör en viktig del av den mjuka arsenalen i den säkerhetspolitiska omläggning Sverige gjort de senaste åren:

”Med Rysslands invasion av Ukraina och ansträngda förhandlingar om NATO medlemskap så befinner sig Sverige i ett helt nytt säkerhetsläge”, förklarar regissören Jens Jonsson sina konstnärliga ambitioner i ett pressmeddelande inför lanseringen.⁹

(Vid 5.51 syns DN-skrapan igen.)

Ny utrikesminister blir den ”opolitiske” hunken Jacob Weiss (August Wittgenstein) som med en gedigen diplomatisk bakgrund ser ut att stå över det vanliga höger-vänsterkäbblet. Panik utbryter dock i Rosenbad när Weiss öppet börjar ifrågasätta om inte Nato-anslutningen har gått för snabbt. När Weiss håller en lång utläggning om USA:s historia av folkmord och militärkupper och Natos aggressiva expansion förstår till och med berättelsens huvudperson, den struliga Tintin-journalisten Nina Wedén (Josefin Neldén) att han rentav är ett av Putins verktyg. Vad värre är: Weiss flirtande med Natoskepsisen visar sig gå hem i de desinformerade stugorna. ”Den casanovan har lyckats göra Natomotstånd till något chict!” utbrister Kyle under ett av sina återkommande, tätt inzoomade munbloss.

Mönstret är, precis som de dåligt upplysta kulisserna, bekant. I den West Wing-värld som politiska spinndoktors och hovleverantörer av underhållning utgår ifrån fyller folket de styr och roar antingen rollen som statistiskt underlag eller som spottkopp. Är det något vi lärt oss, och får lära igen genom Doktrinen, är att ifrågasättande av de styrandes anspråk och intressen alltid är ett tecken på att ryssen gripit makten om våra sinnen.

Skurkarna visar sig dock till slut, något ologiskt, vara nyliberala EU-motståndare. Hjälten, den avpolletterade minister Bongo, har för svenskarnas säkerhets skull gjort ett hemligt avtal med USA om att placera kärnvapen på svenskt territorium och hela bordellhärvan är en avancerad påverkansoperation från Moskva. Historien är förutsägbar och sensmoralen enkel: (1) Massan är farlig. (2) Demokratin bör förbli inhägnad i enlighet med elitens kloka begränsningar. (3) Nato-kritik är alltid fjärrstyrd från Moskva.

”Politisk spänning på hög nivå”, tyckte Fredrik Sahlin i DN när alla avsnitt var slut.¹⁰

Whiskey on the rocks och Doktrinen är både till uttryck och ärende väldigt olika produktioner. Likheten finns dock i de, lika olika, mottagandena. När kriget påstås stå för dörren är det hjälm på och rättning i ledet som gäller även inom kulturens dito. Den förste som skrattar är landsförrädare.

När kriget påstås stå för dörren är det hjälm på och rättning i ledet som gäller även inom kulturen. Den förste som skrattar är landsförrädare.

Den Liljestrandska hållningen att man inte borde få skoja om svensk försvarspolitik i allvarliga tider gällde inte förr. De första filmerna om 91:an och Soldat Bom kom förvisso först efter krigsslutet, men i de så kallade beredskapsfilmerna under andra världskriget drevs det friskt med militären trots tidens allvar.

Visst, Sickan Carlsson genomgår den karaktärsdanande resan från ”societetshoppa” som surar över att ransoneringarna leder till brist på cocktails till ”en modern klämmig flicka” (enligt sitt Lotta-befäl, grevinnan Tornskiöld) i Landstormens lilla argbigga från 1941. Men vägen dit är kantad av raska gossar och ärtiga jäntor som driver gäck på logementet. Budskap om klassöverskridande uppslutning under fanan finns i botten men tar sig på ytan mest i uttryck i de komiska förvecklingar som uppstår när bankdirektören måste finna sig i att få sin anställde till överordnad i baracken. En och annan lärdom om att inte lita på oljiga utlänningar med örnnäsor följer visserligen också med. Den svenska soldat som ryssen numera smädar som feminiserad sojapojke har man i tidens största hitlåt Min soldat från 1940 inga ängsligheter kring att besjunga som marscherandes runt i för stora skor och för trång mössa.

På 70-talet har en vänsterbris letat sig in. I Repmånad (1979) hånas den förljugna neutraliteten och befälen påminns om Ådalen -31 för att han ska minnas att han är ”de besuttnas redskap”. Vietnamradikaliserade barn kallar sina pappor för yrkesmördare och velourpappor byter blöjor. Men det stora skämtet är, den av överspända löjtnanter befängda antydningen, att det svenska folkhemslandet någonsin kan hamna i krig igen. Därför är det Loffe Karlsson som framstår som förnuftets röst när han hellre tar ett par rackabajsare på bondpermis än förbereder sig på den strid som aldrig kommer.

I mer allvarsamma produktioner som Någonstans i Sverige (1973) är den socialdemokratiska hegemonin och historieskrivningen solid. Struttande befäl och fabrikörer som diskret byter Hitlerporträtten mot Churchill när vindarna vänder varvas med initialt gnabbandes sossar och kommunister som lägger grollet åt sidan och räddar såväl norska flyktingar som tyska desertörer. Allt utifrån sin klassöverskridande svenska humanism.

En film eller serie är såklart alltid en berättelse om tiden den gjordes i och aldrig om tiden den faktiskt utger sig för att skildra.

En film eller serie är såklart alltid en berättelse om tiden den gjordes i och aldrig om tiden den faktiskt utger sig för att skildra. I Någonstans i Sverige är det rådande politiska läge 1973 som genomsyrar berättelsen. De vanliga soldaterna och deras vedermödor står i centrum. Alliansfriheten utgör den svenska historiens slut. De inkallades tillvaro är på sin höjd lite kolloliv där man ägnar sig åt kortspel, pilsner och låga anspelningar på den förmodade storleken på varandras fortplantningsorgan.

På liknande sätt är inte storfilmen General von Döbeln från 1942, efter Sven Stolpes manus, en film om den svenska förlusten av Finland 1809 utan måste ses med 1940-talets kulturhögerglasögon. När filmen utspelar sig har Sverige förvisso just förlorat Finland till Ryssland, en förlust den svenska överklassen känt sig lika kastrerade som Stolpe av efteråt. När filmen spelas in har blodet från de finska torpare som mördats av svenska officerare 1919 knappt koagulerat innan Finland kliver in på Nazitysklands sida i Operation Barbarossa. Angreppet mot Sovjetunionen i det så kallade ”Fortsättningskriget” återuppväcker drömmen hos den svenska överklassen om ett återtagande av, om inte hela ”östra rikshalvan”, så i alla fall det svenska kapitalets intressesfärer i Östersjön som Sovjetstaten ryckt ifrån dem.

Fienden den här gången är dock inte konkurrenterna inom den ryska överheten utan socialismen. Striden står inte om gamla hederliga marknadsandelar utan mot otäcka jämlikhetsideal. Tillsammans med de svenska vapen och fascister som strömmar in i Finland växer överhetens förhoppningar om den nykläckta demokratins sammanbrott och hierarkiernas återupprättande både i öst och på hemmaplan. Sven Stolpe noterar själv hur han ser på framtiden 1940: ”Ett besegrat Tyskland vore en förfärlig olycka nu. Jag tror att Tyskland är vår enda möjlighet mot Ryssland”.¹¹

Men vad står i vägen för drömmen? Enligt filmen: politiskt käbbel och (i Stolpes värld en ständigt återkommande) impotens. Andra Napoleonkriget går mot sin kulmen och Sverige ser resterna av stormaktsväldet karvas upp av segermakterna. På stan i, det snart inte längre, Svenska Pommern ler pöbeln i mjugg över fegisarna i den svenska hären medan den koleriske franske kungen Bernadottes enda motdrag är att förhandla med tsaren. “Förr brukade vi slåss MOT ryssarna”, utbrister en sur major då den handlingskraftige general von Döbeln trotsar en kunglig order om halt och i stället skickar sina trupper på offensiven.

Kungen blir naturligtvis rasande där han ligger bekvämt tillbakalutad i sängen iklädd särk och stänker eau de toilette på sina råbarkade officerare. Von Döbeln är halvvägs ute på slagfältet med sin ariska snok fylld av krutrök när han arresteras och den svenska dolkstötslegenden, i högsta grad levande under tiden för inspelning, om hur klantiga (utländska) element inom gåspenna-och-peruk-klassen förlorade Finland är född.

Rättsprocessen mot von Döbeln blir en fars. Fjompiga skrivbordsgeneraler – vars enda medaljer härrör från när de hjälpte till att förlösa kronprinsessan (bögigt) – can’t handle the truth. Än mindre kan de förstå von Döbelns bevingade ordspråk “ära – skyldighet – vilja” ingraverat i generalens värja, redo att stickas i nacken på en smutsig moskovit. “Berättelsen rymmer även ett bud till senare släkten, ett bud som tolkas i hans stolta valspråk”, förtydligar förtexterna.

Pjäsen om von Döbeln gjorde succé bland aristokratin i Helsingfors 1942, samma år som Mannerheim tog emot Hitler. Stolpes personliga minnen från detta Finland var också varma. I memoarboken Krigstid (1976) berättar han glatt om sitt besök hos svenska frivilliga i Rovaniemi. Det hela mynnar ut i ett beundrarporträtt av den finska generalmajoren Kurt Martti Wallenius , främst ihågkommen som en ledande figur inom Lapporörelsen.

Von Döbeln och Bernadotte förenas, trots sina politiska, taktiska och rasliga motsättningar, i slutet av berättelsen, precis som den svenska överklassen tenderar att göra när det gäller och de upptäcker det gemensamma klassintresset. “Det här gamla landet som av en underlig nåd fått bestå så länge – det gagnas inte av inre slitningar! Mycket är orättvist och dumt.  Fel personer sitter på många höga poster” men “”revolution – jag tycker inte om det ordet”, förtydligar von Döbeln med blicken riktad mot biopubliken.

Ängsligheten att avvika från linjen, illustreras tacksamt av Vänsterpartiets säkerhetspolitiska talesperson Hanna Gunnarsson vars enda kommentar till Nato-mötet var att berömma utrikesministerns och drottningens klänningar, sprider sig in i kulturen.

Sven Stolpes förödande avtryck på svenskt kulturliv är väldokumenterade.¹² Trots avståndet i tid är det även hans perspektiv som överlevt till våra dagar. Precis som det inte figurerar några indelta soldater, bönder, fattigänkor eller arbetare i filmen ges det heller inga verktyg för att ändra på sakernas tillstånd. På så vis ligger en serie som Doktrinen mycket närmare General von Döbeln än vad den gör Någonstans i Sverige. Protagonisterna är ensamkrigare i amerikansk anda och berättelserna kretsar kring hjältemodiga politisk/militära högdjur snarare än de skriver folkets krigshistoria.

I vår tid när militarismen och de storsvenska drömmarna återigen visar sig i all sin pösmagighet verkar kopplingen mellan demokratiföraktande krigarideal och amorösa tillkortakommanden vara lika tydligt sammankopplade som de var på Sven Stolpes tid.

Ängsligheten inför att avvika från den blocköverskridande linjen, tacksamt illustrerat genom att Vänsterpartiets säkerhetspolitiska talesperson Hanna Gunnarsson enda kommentar till Nato-toppmötet i Helsingborg var att berömma utrikesministerns och drottningens klänningar, sprider sig in i kulturen.¹³ Det märks dock oftast med några års fördröjning. Det är trots allt dyrt och tidskrävande att göra film, även när man som i Hollywood gör det med aktivt deltagande och finansiering av CIA.¹⁴

Inom kort lär vi kunna se fram emot gripande berättelser om svenska heroiska insatser för att skydda Swedbanks och ICA:s marknadsandelar i Baltikum.

När det svenska deltagandet i Bosnienkriget på 90-talet ska skildras är huvudrollsinnehavaren Johan Rheborg noga med att understryka att han ”känner stort ansvar” för uppdraget som bataljonschef eftersom ”berättelsen känns skrämmande aktuell med tanke på vad som sker i vårt närområde”.¹⁵

Nu när det svenska kapitalet har återtagit gamla intressesfärer efter Sovjetunionens fall måste den med näbbar och klor alltmer aggressivt försvara dessa från sina konkurrenter, vilket i grunden är vad chockdoktrinen bakom Natoanslutningen 2022 hämtade sin genomslagskraft ifrån. Inom kort lär vi därför kunna se fram emot gripande berättelser om svenska heroiska insatser för att skydda Swedbanks och ICA:s marknadsandelar i Baltikum.

Men filmmakarna får snabba på om de vill ha tittarna och folket med sig. Stödet för Nato, som piskades upp under påståendet om en förestående invasion av Sverige, fortsätter att rasa.¹⁶