Den 15 juni ska riksdagen fatta beslut om ett ny lagändring. Det går ut på att vi ska kunna upplåta svensk mark för utländska makter om de behöver det, på grund av något krig som vi inte ens själva är inblandade i. Annika Westman frågar sig varför inga medier har gjort sitt jobb och rapporterat.

DCA-avtalet och NATO-medlemskapet räckte tydligen inte. Detta nya lagförslag heter ”Förbättrade förutsättningar för operativt militärt samarbete, Ds 2025:21”.¹² 

Det nu aktuella förslaget innebär att regeringen, med tillämpning av det bemyndigande som föreslås, kan tillåta åtgärder som medför att Sverige kan anses vara part i en väpnad konflikt.

Skälen för regeringens förslag får en att undra över vems ”behov” de syftar på. De skriver nämligen såhär i lagrådsremissen:

”Det finns behov av att kunna överlåta förvaltningsuppgifter till Nato eller vissa stater för att försvara en allierad stats territorium. Regeringen föreslår bland annat att regeringen får besluta att Nato, eller en stat som är medlem i den organisationen eller i EU, vid genomförandet av militär verksamhet för avskräckning och försvar får vidta militära försvarsåtgärder på svenskt territorium. Vidare föreslås ett antal lagändringar som syftar till att förbättra förutsättningarna för utländska styrkor att genomföra militär verksamhet i Sverige.”³

Och i promemorian, dvs själva lagförslaget, skriver regeringen: “En följd av detta kan bli att Sverige är att anse som part till den väpnade konflikten, även om det inte är svenska styrkor som agerar. Så kan till exempel fallet vara om Sverige tillåter att allierade styrkor riktar stridshandlingar mot angripande styrkor från svenskt territorium. Det nu aktuella förslaget innebär att regeringen, med tillämpning av det bemyndigande som föreslås, kan tillåta åtgärder som medför att Sverige kan anses vara part i en väpnad konflikt.”⁴

Lagändringen kommer att genomföras utan att det hittills har nämnts ett enda ord om det i media.

Regeringen vill alltså ha fria händer att tillåta utländska militära operationer på svenskt territorium och därmed göra Sverige till ett uppmarschområde, oavsett om landet är hotat eller inte.Man vill göra svenskt territorium tillgängligt för krigföring av en annan stats militär. USA är en allierad stat, och regeringen kan med det mandat den eftersträvar ge exempelvis USA – men även övriga Nato-länder och alla EU/EES-medlemmar – rätten att operera militärt på svensk mark utan andra begränsningar än det ska handla om ”avskräckning och försvar” och ”försvarsåtgärder i enlighet med internationell rätt”.

De amerikanska militärbaser som kommer att inrättas i Sverige genom DCA-avtalet ökar redan risken betydligt för att vi blir en måltavla – med Irankriget som färskt exempel. Med detta nya lagförslag, som med all säkerhet kommer att klubbas av riksdagen 15 juni, accelererar inte “bara” militariseringen utan även riskerna. Det finns ju fler potentiella tillämpningsområden, genom att det öppnar dörren för militär närvaro för ett stort antal länder utöver USA.

Regeringen vill alltså ha fria händer att tillåta utländska militära operationer på svenskt territorium och därmed göra Sverige till ett uppmarschområde, oavsett om landet är hotat eller inte. Man vill göra svenskt territorium tillgängligt för krigföring av en annan stats militär.

Låter detta ofattbart? Men det är sant, och lagändringen kommer att genomföras utan att det hittills har nämnts ett enda ord om det i media – förutom en insändare i VK. Det är alltså ännu tystare än inför DCA-avtalet, där det i alla fall förekom flera debattartiklar under våren 2024, innan riksdagen den 18 juni röstade igenom avtalet.

Lagförslaget har varit ute på remiss i vintras hos 46 remissinstanser: alla länsstyrelser, ett tiotal myndigheter kopplade till försvarsmakten, men bara tre universitet, nämligen Uppsala, Göteborg, Stockholm. Alltså inte de övriga tretton – och det är just från universiteten som de kritiska remissvaren kom. Här finns hela listan och länkar till svaren.⁵

DCA-avtalet gick till skillnad från detta förslag också ut till kommuner, och ganska många av dessa uttryckte kritik, vilket dock inte hejdade den processen.

Men det finns faktiskt kritik mot detta nya förslag, t ex i remissvaret från Juridiska fakulteten på Göteborgs Universitet som ifrågasätter om detta är förenligt med grundlagen. Professor Joachim Åhman som är ansvarig för yttrandet sammanfattar det såhär: ”Kritiken i remissvaret handlar i första hand om tre saker: räckvidd, tydlighet och konstitutionell kontroll. För det första är bemyndigandet mycket omfattande och kan användas i fred, vid krigshot och i krig i förhållande till ett stort antal utländska aktörer. (…) För det andra är lagtexten otydlig. Centrala begrepp som ”militär verksamhet för avskräckning och försvar” och ”militära försvarsåtgärder” är inte närmare definierade och viktiga begränsningar – exempelvis att utländsk militär inte får använda makt mot svensk civilbefolkning utan särskilt lagstöd – framgår inte av lagtexten utan endast av förarbetena. För det tredje väcks frågor om förhållandet till grundlagen. Regeringen har enligt grundlagen ett eget ansvar och egna befogenheter när det gäller att sätta in Sveriges försvarsmakt. Dessa befogenheter får inte överlåtas till andra stater. Samtidigt öppnar förslaget för att svenska militära förband på svenskt territorium kan ställas under utländskt befäl.”⁶  

Av landets 20 länsstyrelser har 15 inga kommentarer utan skriver bara att de tillstyrker.

Även Stockholms Universitet och Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen uttrycker kritik. Av landets 20 länsstyrelser har 15 inga kommentarer utan skriver bara att de tillstyrker. Övriga fem ber om vissa förtydliganden, vilket även en handfull andra instanser gör, t ex Tullverket, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Atlantkommittén, Civilförsvaret och PTS. Bland de fyra militära organ som har tillfrågats finns en viss tveksamhet, särskilt från FHS, Försvarshögskolan: ”FHS bedömer att det är möjligt att Sverige redan kan befinna sig i krigsfara när stridshandlingar genomförs från svenskt territorium med stöd av bemyndigandet. Det går dock inte att utesluta att stridshandlingar vidtas från svenskt territorium utan en sådan föregående bedömning. Stridshandlingarna skulle kunna leda till att motståndaren betraktar Sverige som en part i den väpnade konflikten varför ett fientligt angrepp mot Sverige som svarsåtgärd kan vara att vänta. FHS förordar att regeringen i en kommande proposition tydliggör hur den anser att nyttjandet av bemyndigandet kan relatera till krigsfara och ett eventuellt beslut om höjd beredskap.”⁷

Även Försvarsmakten och FRA ber att förslaget ska förtydligas på vissa punkter. Men FOI, Totalförsvarets forskningsinstitut – känt för sin beredvillighet att stödja militära åtgärder, med forskningen som alibi – skriver i sitt korta och positiva remissvar skriver såhär: ”FOI delar uppfattningen att de föreslagna bestämmelserna kommer att förenkla för utländska militära styrkor att bedriva militär verksamhet på svenskt territorium inom ramen för Natos avskräckning och försvar och avlasta Försvarsmakten”.⁸

84 procent sa nej till att främmande makt ska få placera militär- och krigsmateriel på svenska militärbaser utan svensk insyn. Och tre av fyra svenskar uppgav att de inte ens visste vad DCA är för något.

Förenkla är väl ett nyckelord för resonemangen kring denna lagändring. Varför krångla till det, när utländsk militär vill använda svensk mark? Om det ”finns behov” som det står i lagförslaget…

De flesta remissinstanser hade alltså inga synpunkter alls. Och med tanke på hur lätt det gick att få igenom DCA-avtalet och NATO-medlemskapet känns det kanske inte så väldigt mycket tryggare om det är riksdagen och inte regeringen som fattar beslutet att släppa in de där utländska militära styrkorna.
Dessutom är det ju helt osannolikt att riksdagsledamöterna hinner läsa promemorian (111 sidor) eller lagrådsremissen (89 sidor), än mindre remissvaren –  så de vet egentligen inte vad de tar ställning till.
Eventuellt har försvarsutskottets medlemmar läst dokumenten, och ger riksdagsledamöterna i sina respektive partier en sammanfattning. Så var det när det gällde DCA-avtalet, där ju alla partier utom MP och V röstade för. Vad de båda partierna tycker om denna nya lagändring är det ingen som vet, eftersom tystnaden är total.

Det är ju helt osannolikt att riksdagsledamöterna hinner läsa promemorian (111 sidor) eller lagrådsremissen (89 sidor), än mindre remissvaren –  så de vet egentligen inte vad de tar ställning till.

Men vi vet också att befolkningen är skeptisk. En opinionsundersökning som gjordes av Novus 2024 inför DCA-avtalets införande visade att 84 procent sa nej till att främmande makt ska få placera militär- och krigsmateriel på svenska militärbaser utan svensk insyn. Och tre av fyra svenskar uppgav att de inte ens visste vad DCA är för något.

Kritiken mot militariseringen, och dess inneboende tes att ständig upprustning minskar risken för krig, ökar. Svenska Freds- och Skiljedomsföreningens medlemsantal har nästan tredubblats sedan 2022. När denna artikel publiceras har två stora demonstrationer ägt rum i samband med Natos toppmöte i Helsingborg 21 – 22 maj. Storleken och genomslagskraften för manifestationerna är ju i skrivande stund okända faktorer. Men de som var med, eller har studerat historien, vet vilka enorma aktioner mot kärnvapen som ägde rum på 1950- och 60-talet i många länder, och även mot kärnkraften på 70-talet. Kanske kommer även den nutida fredsrörelsen att växa i styrka, parallellt med den ökade militariseringen och de allt skoningslösare krigen.

Militariseringen och Sveriges avtal med USA och NATO kommer säkert att uppmärksammas mer av kommande generationer. Inte bara för att de vill – utan för att de måste!

Dessutom, om vi även tittar framåt i tiden ett antal år: det krig som sedan drygt fyra år pågår i Ukraina och som utlöste både den massiva upprustningen och den svenska Natoanslutningen kommer ju en dag att upphöra, även om vi ännu inte vet när eller hur. Det gör faktiskt alla krig förr eller senare. Och både krigen och vapenindustrin orsakar massiva utsläpp och därmed mycket stor påverkan på klimat och miljö.⁹ Detta kommer säkert att uppmärksammas mer av kommande generationer. Inte bara för att de vill – utan för att de måste!