Bidrar filmer som Mecenaten och The Square till att den verkliga konsten sätts på svältkur? Dan Jönsson längtar efter realism i populärkulturens skildringar av konstens värld.

Jag blir inte riktigt klok på det där hemska stentrollet som dyker upp i en dramatisk scen mot slutet av Julia Thelins film Mecenaten. Thelins regidebut, som fram till dess mest rullat på i någon sorts halvsmält, mjukporrig standardfantasi om städerskan som av en slump ser sin chans att spela rollen som världsberömd gallerist, får plötsligt nerv när de två unga konstskolestudenterna hon raggat upp på en vernissage tvingar henne med sig till en ö i skärgården för att ”Annika”, som hon kallar sig, ska visa dem ett monument hon påstår finns där. Utan att hon vet det har de genomskådat hennes bluff, och efter att hon alltmer desperat lett dem runt på jakt efter sin fantasiskulptur bestämmer de sig till slut för att ställa henne till svars.

Kan det möjligen vara så att det är Konsten själv som visar sitt fula tryne?

Det är då det visar sig. Som ett förfärligt spöke mellan stenarna: en ansikte stelnat i ett avgrundsvrål som genast får den ene av de båda unga konstnärerna att med något vilt i blicken vilja ge sig på det med ett tillhygge. Men den andre håller honom tillbaka. Scenen framstår som en central vändpunkt i filmen men förblir egendomligt vag och gåtfull – drömlik, skulle man kanske säga om det inte snarare var så att den får karaktären av ett uppvaknande. Från och med det ögonblicket är det som om filmen ”nyktrar till”; den falska Annika tvingas inse att spelet är förlorat och störtar tillbaka ner i den brutala verkligheten. Konstens skenvärld har, som i en klassisk folksaga, förjagat henne. Dess insignier och privilegier är ingenting för andra än de verkligt utvalda.

Mötet med stenansiktet blir alltså ett sanningens ögonblick, kanske inte först och främst för ”Annika” – som ju hela tiden vetat att hon är en fejk – utan för de aspirerande konstnärerna som alltså reagerar med reptilhjärnan i någon sorts chockartad, aggressiv affekt. Kan det möjligen vara så att det är Konsten själv som visar sitt fula tryne? Tvärtemot alla romantiska illusioner om en bättre och vackrare värld avslöjar den sig som det den i verkligheten är: bara en hårdare och mer förljugen version av den gamla vanliga. Alla dess blåögda adepter tvingas förr eller senare underkasta sig den insikten.

Föreställningen om konstvärlden som något slags undantagstillstånd är uppenbarligen stark. I Mecenaten serverar Thelin hela menyn av estetiska och moraliska extravaganser: svindyra inredningsdetaljer, originella designkläder, gränslösa resvanor och lössläppt sexualitet.

Föreställningen om konstvärlden som något slags undantagstillstånd är uppenbarligen stark. I Mecenaten serverar Thelin hela menyn av estetiska och moraliska extravaganser: svindyra inredningsdetaljer, originella designkläder, gränslösa resvanor och lössläppt sexualitet. Men också en demonstrativ likgiltighet inför allt detta överdåd. De båda konststudenterna utvecklar under de exceptionella dygn de tillbringar i galleristens lånade lyxvilla en nakenperformance med knallblå målarfärg som framstår som ett mer eller mindre direkt attentat mot husets utsökta möbler och överkänsliga parkettgolv. Konstvärlden, så som vi möter den i populärkulturen, tycks vara en plats där sådana överdrifter inte bara tolereras. De utgör hela dess essens. Faktiskt på sätt och vis dess existensberättigande.

Här finns två saker att fundera på. För det första: vilket behov dessa karikatyrer egentligen fyller i den offentliga kulturen. Och för det andra: vad de gör med vårt sett att se på konstens sociala funktion, och därmed vår benägenhet att stödja en fri och oberoende konstscen. Det ska givetvis inte förnekas att det i konstvärlden finns en stark dragning till, rentav en identifikation med lyxkonsumtionen. Under öppningen av Stockholm Art Week i april annonserade Moderna museet evenemanget som en mondän gala: “inauguration speech by Lars Strannegård, champagne by Louis Roederer, art car by Porsche…” I konstvärldens övre skikt är den sortens blingbling långt ifrån något som sticker ut, snarare är det en del av vardagslunken för dess internationella jetset – alltså sådana, just, som galleristen i Thelins Mecenaten.

En konstgjord värld som helt tappat kontakten med den verkliga, och fyller tomheten med lyx och extravaganser.

Eller museichefen Christian i Ruben Östlunds The Square, för att ta ett annat typiskt exempel. Östlunds film odlar, vid sidan den tacksamma idén om konstvärldens lyxiga överdåd också den om konsten som en frizon bortom sociala krav och normer. Det verk som hela filmen kretsar kring – själva The Square, alltså – är mycket konkret en sådan zon, begränsad men skarp, med sina egna lagar där total tillit sägs råda mellan dem som befinner sig där. Filmens bärande ironi är förstås att denna zon av högstämt proklamerad tillit omges av en cynisk, dekadent institution – konstvärlden – där raka motsatsen är fallet, där folk inte skyr några medel för att ta sig fram och den andliga principlösheten är en överlevnadsstrategi. En konstgjord värld som helt tappat kontakten med den verkliga, och fyller tomheten med lyx och extravaganser.

Det finns, som sagt, ett drag av berättigad civilisationskritik i den bilden. Samtidigt måste det sägas att den faktiskt ligger oändligt långt från den konstvärld som utgör verkligheten för nittionio procent av alla yrkesverksamma inom konstens fält. En värld, där konstnärer lever ur hand i mun på otillräckliga och godtyckliga stipendier, och jobbar deltid som vårdbiträden och busschaufförer, brevbärare och hemtjänstassistenter för att få ihop till ateljéhyran. En värld där institutionerna sakta men säkert ser sina resurser krympa och där konstnärliga grundutbildningar på folkhögskolor och gymnasier blir alltmer ifrågasatta och kringskurna. En konstvärld med andra ord där knapphet och otrygghet råder, snarare än lyx och dekadans.

Trollet i Mecenaten är, misstänker jag, utsänt av denna ideologiska konspiration. Inträder du i konstens – bokstavligen förtrollande – värld, förkunnar det, är det så här du slutar: som ett stenansikte med en stensjäl. Jag instämmer, och längtar efter en film om verkligheten.

Med risk att låta konspiratorisk – kanske finns ändå ett samband här? Kan det rentav vara så att samtidens motvilja inför att finansiera konsten och dess basinstitutioner delvis har sin ideologiska förutsättning i dessa populära interiörer från en kallhamrad och cynisk spegelvärld? Bilder som ju, kan tilläggas, också avleder systemkritiken av en destruktiv, kapitalistisk värdeackumulation och riktar om den mot ett i grund och botten överflödigt randfenomen.

Trollet i Mecenaten är, misstänker jag, utsänt av denna ideologiska konspiration. Det dyker upp där för att varna alla konstens stjärnögda proselyter för dess falska sanningar och frihetsideal. Inträder du i konstens – bokstavligen förtrollande – värld, förkunnar det, är det så här du slutar: som ett stenansikte med en stensjäl. Jag instämmer, och längtar efter en film om verkligheten.