Svensk rovdjurspolitik använder ord som skyddsjakt, acceptansnivå, förvaltningsmål. De låter som verktyg för att hålla ordning, men är i praktiken beslut om att döda ett bestämt antal djur av en hotad art. Misha Istratov läser László Krasznahorkai och påminns som språket som möjliggör dödandet.

När László Krasznahorkai tilldelades Nobelpriset i litteratur hösten 2025 lyfte Svenska Akademien fram ett författarskap som “som mitt i undergångens fasa upprätthåller tron på konstens möjligheter.” I hans novell Den sista vargen finns inget utbrott, inget klimax. Bara en långsam rörelse mot ett slut som redan tycks ha inträffat.

En misslyckad filosof skickas till spanska Extremadura för att dokumentera det sista som återstår av en vargstam. Han talar med jägare, med tjänstemän, med människor som på olika sätt deltagit i processen. I en vetenskaplig rapport fastnar han vid ett enda ord: vargen hade “omkommit” 1983.

Inte dött. Inte skjutits. Omkommit.

Skyddsjakt, acceptansnivå, förvaltningsmål – termer som låter som verktyg för att hålla ordning, men som i praktiken är beslut om att döda ett bestämt antal djur av en hotad art.

Som om det rörde sig om något naturligt. Något oundvikligt. Som om ingen hade fattat ett beslut, och ingen därför bar något ansvar. Sedan återberättar han alltihop för en bartender i Berlin. Men bartendern lyssnar inte. Han torkar glas, rör sig bort, vänder ryggen till. Berättelsen finns där, men den når inte fram. Det är svårt att läsa detta som enbart en berättelse om vargar.

Det handlar snarare om vad ett enda verb kan uträtta. Omkommit förvandlar ett dödat djur till ett offer för omständigheterna. Det flyttar händelsen från någons hand till naturens. Ingen sköt, ingen beslutade, ingen bär ansvar – djuret bara dog. Skillnaderna mellan novellens värld och vår egen är uppenbara. Ändå känns mönstret igen.

Också i svensk rovdjurspolitik finns ord som gör samma sak. Skyddsjakt, acceptansnivå, förvaltningsmål – termer som låter som verktyg för att hålla ordning, men som i praktiken är beslut om att döda ett bestämt antal djur av en hotad art. Vokabulären är inte neutral. Den flyttar blicken från den som trycker av till det system som administrerar.

Också i svensk rovdjurspolitik finns dessa ord: skyddsjakt, acceptansnivå, förvaltningsmål – termer som låter som verktyg för att hålla ordning, men som i praktiken är beslut om att döda ett bestämt antal djur av en hotad art.

Statsvetare har ett namn för det som händer när de som ska regleras får inflytande över regleringen: regulatory capture. I svensk viltförvaltning behöver man inte leta efter fenomenet. Statsvetaren Simon Matti vid Luleå tekniska universitet följde tre delegationer och fann att nio av femton politiker själva identifierade sig som jägare.¹

Hans slutsats var att det är svårt att driva igenom förändringar mot vad jaktsidan vill. Naturvårdsdelegater som protesterat har vittnat om hot — i ett fall jaktammunition i brevlådan. Min egen granskning visar att det sedan dess bara blivit ännu mer asymmetriskt. I vissa delegationer står de två naturvårdsstolarna skuggade av tretton stolar besuttna av jaktintresset.

Besluten som fattas av länsstyrelserna underkänns sällan, trots att EU-kommissionen bevakar och flera gånger varnat Sverige. Men i december 2025 rev Förvaltningsrätten i Luleå upp samtliga beslut om licensjakt på 48 vargar i fem län, eftersom länsstyrelserna inte kunnat visa att jakten var förenlig med vargens gynnsamma bevarandestatus. Alla fem länsstyrelser överklagade men Kammarrätten i Sundsvall lät stoppet stå fast. Både den svenska vargen och lodjuret är hotade. Ändå återkommer besluten, år efter år, i justerad form.

Det är svårt att driva igenom förändringar mot vad jaktsidan vill. Naturvårdsdelegater som protesterat har vittnat om hot — i ett fall jaktammunition i brevlådan. I vissa delegationer står de två naturvårdsstolarna skuggade av tretton stolar besuttna av jaktintresset.

När allt detta beskrivs i offentligheten framstår det sällan som konflikter. Det framstår som justeringar. Som nödvändiga avvägningar inom ett etablerat ramverk. Precis som “omkommit”.

I Krasznahorkais följenovell Herman finns en skogvaktare som sätts att röja ett skogsområde på “skadliga” rovdjur. Han är skicklig, samvetsgrann, stolt över sitt hantverk. Men med tiden börjar han ana att han spårat fel. Att det han jagar inte är det han trodde. Herman byter sida, och möts av systemets fulla kraft.

I Den sista vargen finns en liknande figur: loberon, den professionelle vargjägaren som anlitats för att utrota de sista vargarna i Extremadura. Han lyckas med sju av nio. Men sedan upphör jakten. De två kvarvarande vargarna lämnas ifred. Inte av juridiska skäl. Inte av politiska beslut. Av något som existerar bortom språket, bortom systemets etiketter. Vargarna dör ändå. Men inte av hans hand.

I Sverige har få inom systemet ännu berättat vad de egentligen vet. Jag har tillbringat tre år med att dokumentera situationen: mer än åttio intervjuer, över femhundra källbelagda påståenden om hur jaktintressen tagit kontroll över de myndigheter som är satta att reglera dem, om hur domstolsbeslut systematiskt kringgås och om hur systemet skyddar sig självt mot insyn.

I den svenska viltförvaltningen fattas beslut, underkänns av domstol, och fattas igen. Ingen tycks lägga märke till att det är samma beslut.

Det blev inte en bok om vargar. Jägarnas Rike handlar om makt, och om myndigheter som slutat följa de lagar de är satta att upprätthålla.

I novellen torkar bartendern sina glas och slutar lyssna. I den svenska viltförvaltningen fattas beslut, underkänns av domstol, och fattas igen. Ingen tycks lägga märke till att det är samma beslut.