Psykoanalytikern Per Magnus Johanssons nya bok Om skrivande handlar om vad läsande och skrivande kräver och vad det kan ge – och inte ge – oss i gengäld. My Eriksdotter har läst en författare som står på finkulturens barrikader.

Det är en påtagligt vacker liten bok som jag får hem i brevlådan, formgiven av Lukas Möllersten och prydd av Strindbergs Rosendals Trädgård II. Omslagsvalet gör det omedelbart tydligt vilken typ av skrift det är jag håller i handen, liksom vilken sorts skribent det är som ligger bakom publikationen.

Per Magnus Johansson, psykologen, psykoterapeuten, psykoanalytikern, idéhistorikern och tidsskriftsgrundaren (en kombination av titlar som väcker lika mycket respekt som avund hos mig) har i sin senaste bok Om skrivandet (2026, Fri Tanke) skrivit om just det titeln anger.

Frågan är därmed om inte den människa Johansson refererar till som Skribenten/Författaren/Läsaren, också, eller egentligen, syftar till att beskriva den djupsinniga människan.

Och Johansson gör sannerligen ett både ambitiöst och vackert genomfört arbete i att redogöra för skrivandets bevekelsegrunder, liksom för skrivandets (och läsandets) värde för honom som individ. Flertalet formuleringar, såsom: “Tankarna kommer, orden hittar fram och nya meningar bildas. Fönstret har öppnats och än en gång är sikten friare”, och: “Jag står inte ut med mitt nuvarande liv. Jag är instängd och det enda som kan rädda mig och mitt liv är skrivandet”, ger prov på Johanssons förståelse för det mänskliga tillståndet och vassa penna i beskrivningarna av detsamma.

Särskilt öm och kraftfull blir texten då Johansson delar med sig av sig själv, som när han konstaterar att han i sin ungdom “knappast [hade] någon drift att skriva. Det kändes inte naturligt. Nödvändigheten att skriva kom senare, jämsides med att jag blev far”. Dessa korta passager utgör dock undantag, i en text som annars tar sig friheten att nyttja det indefinita pronomenet man.

Titeln till trots, är detta en bok om betydligt mer än bara skrivande. Över drygt 200 sidor hinner Johansson med att också kritisera samtidens syn på psykiskt lidande (som Johansson menar präglas av “ekonomismen, och dess parhäst biologismen”), redovisa för Freuds driftsbegrepp, argumentera för den systematiska läsningens betydelse i en värld präglad av konflikter, konsumism och mellanmänskliga klyftor, och mycket mer därtill. Nedslagen är många och tidvis litet för snabbt övergivna, och det sker en hel del upprepningar (antalet gånger språket konstateras vara centralt för människan är fler än jag förmått räkna). Men å andra sidan är ju repetition kunskapens moder.

Men kunskapen är oändlig och språket ofullständigt. En Sisyfoskamp väntar den som söker sin mening i böckerna.

Psykoanalysen utgör, som förväntat, en röd tråd genom Johanssons sätt att tänka kring och angripa sitt ämne. Tidvis är detta uttalat, såsom när den psykoanalytiska arbetsprocessen jämförs med skrivarbetet. Andra gånger kommer den psykoanalytiska hållningen fram mer subtilt, såsom i den återkommande dialektiken mellan mening-meningslöshet, tal-tystnad, njutning-lidande, vilken läses med stor behållning. Att Johansson är franskt skolad är också tydligt, inte minst genom valet av just skrivandet/läsandet som ämne för sin bok (L’inconscient est structuré comme un langage, på franska ”Det omedvetna är strukturerat som ett språk”, ett av den franska psykoanalytikern Jacques Lacans mest kända citat, och så vidare).

Disciplinen tycks vara av stor betydelse för Johansson, som redan på första sidan låter begreppet askes utgöra sin egen, fullständiga mening. Därefter blir uppmaningarna många: “Författaren måste försöka förbinda sig till askesen”; “Försöka avstå från det oväsentliga”; “Fortsätta anstränga sig”; “Inte låta bli att läsa”; “Enträget och kompromisslöst ägna [sig] åt [sitt] kall”. Och i en intervju med anledning av det kommande boksläppet uppgav han att: “Jag inleder varje morgon med att skriva. Det brukar bli ett fyra timmar långt skrivpass från klockan sex till tio. Efter lite vila på eftermiddagen brukar jag sedan återuppta skrivandet klockan 15 och håller ofta på i ytterligare fyra timmar kombinerat med läsning”. ¹

Impulsen att berätta om mängden man läser och skriver, liksom hur disciplinerat man genomför det, är inte Johansson ensam om. Han tar i sin bok upp ett flertal exempel på självutnämnda bokslukare, däribland Emmanuel Macron, Mathieu Terence och Michel Houellebecq. Jag erinras också om det bråkmakande kritikerynglet (tillika min vän) Dante Löfmarck, och hans allmänna imperativ om minst tre timmars fokuserad läsning per dag. ².

Johansson gör sannerligen ett både ambitiöst och vackert genomfört arbete i att redogöra för skrivandets bevekelsegrunder, liksom för skrivandets (och läsandets) värde för honom som individ.

I samtliga dessa fall kan jag inte låta bli att undra om inte tonvikten vid det disciplinerade läsandet och skrivandet utgör ett uttryck för en form av psykisk ekvivalens: att läsa mycket är detsamma som att varaen beläst (och begåvad?) person. Detta är givetvis ett tankefel – antalet lästa timmar spelar förstås ingen roll, om man inte förstått det innehåll man tagit del av. Som barn lade jag exempelvis ett helt sommarlov på att “läsa”, eftersom min två äldre kusin just hade förskansat sig denna avundsvärda förmåga. Antalet timmar fokuserad läsning jag ägnade mig åt den sommaren var omfattande. Även om alltsammans förstås var på låtsas.

Frågan är därmed om inte den människa Johansson refererar till som Skribenten/Författaren/Läsaren, också, eller egentligen, syftar till att beskriva den djupsinniga människan, som förmår stå emot det “babbel, tvärsäkra påståenden, tomma ord och ytliga brösttoner” som omger henne. Driften att skriva jämförs med Freuds begrepp “kunskapsdrift” (Wießtrieb) och “forskardrift”  (Forschertrieb), och ordet “allvar” återkommer gång på gång. Johansson är därtill tydlig, lika mycket på som mellan raderna, med att han med läsande och skrivande inte syftar till vilken typ av läsande och skrivande som helst. Den långa litteraturlistan i slutet ger en fingervisning i vilka sorts författarskap som åsyftas: Ekelöf, Strindberg, Duras, Mann och Proust, för att nämna några. Seriös litteratur, alltså.

Johanssons ger dessvärre inga falska löften om att den skrivande/läsande människans ansträngningar ska leda någonstans. Han konstaterar: “Det finns ingenting som kan utgöra en garanti mot känslan av meningslöshet. Det gäller även skrivandet”, och påminner oss om att: “Även den spränglärde har enbart läst en bråkdel av det som han eller hon borde ha läst”. Genom detta framträder också boken, eller biblioteket, som ett Lacanskt objet petit a, ett ouppnåeligt begärsobjekt. Bok efter bok plockas upp, mening efter mening skrivs och skrivs om, i förhoppning om att snart finna tillvarons slutgiltiga förklaring. Men kunskapen är oändlig och språket ofullständigt. En Sisyfoskamp väntar den som söker sin mening i böckerna.

Disciplinen tycks vara av stor betydelse för Johansson, som redan på första sidan låter begreppet askes utgöra sin egen, fullständiga mening.

Oavsett vad Om skrivande egentligen handlar om, är det människor som Johansson vi bör tacka för att vi fortfarande har en kultur att tala om. I ett samhälle där många inte har öppnat en bok senaste året står sådana som Johansson på barrikaderna, medan vi andra nöjer oss med att skryta om att vi minsann läst det senaste årets nobelpristagare, eller åtminstone tänkt göra det. ³