Nyligen arresterades den danske konstnären Kristian von Hornsleth anklagad för att ha köpt röster i folketingsvalet med konstverk som betalning. Projektet sägs vara en kritik mot demokratins kommersialisering, men fungerar det verkligen? Ida Thunström tvivlar.

Under Folketingsvalet i Danmark tidigare i år utförde den danske konstnären Kristian von Hornsleth en konstaktion där han betalade människor för att rösta på ett speciellt parti. Han döpte verket till Democracy For Sale, och syftet med det var att synliggöra något i stil med att allt är till salu, till och med yttrandefriheten. Vet vi inte det redan? Det är något med just Hornsleth som får mig att tvivla på att det endast rör sig om en vilja att hitta brister i den danska röstningsprocessen. Tittar man lite närmre på hans konstnärskap ser man att det oftast handlar om ren provokation. På hans hemsida avslutas texten om Democracy For Sale med ”The fight continues.” 

Under Folketingsvalet i Danmark tidigare i år utförde den danske konstnären Kristian von Hornsleth en konstaktion där han betalade människor för att rösta på ett speciellt parti. Han blev avbruten och anhållen. 

Min fråga är: The fight against what? 

Under konstnärens neutrala flagg anser jag förvisso inte att man själv nödvändigtvis behöver veta vad man vill eller tycker, men om man som konstnär väljer att arbeta med provokation som konstnärligt verktyg krävs det en väl utvecklad fingertoppskänsla. 

I sitt projekt från 2006 The Village Project Uganda – We Want To Help You But We Need To Own You erbjöd Hornsleth invånarna i den ugandiska byn Buteyongera en gris, eller en get, i utbyte mot att de tog hans efternamn. De fick nya pass och hela baletten. Med detta ville han rikta kritik mot västvärldens exploatering av kontinenten Afrika. 

Det var ett kontroversiellt projekt som fick en hel del uppmärksamhet. Fotografierna av dessa bybor kan man fortfarande köpa på nätet, för pengar som de ekonomiskt pressade byborna förmodligen inte får se röken av. Just det känns lite märkligt, men altruism är inget konstnärligt krav, inte heller välgörenhet eller socialt engagemang. 

Otydligt i sin intention och konstnärliga ambition, något som är karakteristiskt för Hornsleths verk. Jag får en olustig känsla av att hans konst genomgående behandlar omvärlden lite som en lekstuga.

Men det är inte de moraliska bristerna som är problemet med det här konstprojektet, utan att det är slarvigt utfört. Otydligt i sin intention och konstnärliga ambition, och därför inte särskilt slagkraftigt, något som är karakteristiskt för Hornsleths verk. Jag får en olustig känsla av att hans konst genomgående behandlar omvärlden lite som en lekstuga. Av oklar anledning.

Respektlöshet är en sak, den kan jag kanske köpa, liksom bristen på ödmjukhet. Det är snarare det aningslösa i projekten som irriterar mig. En naiv inställning till dess faktiska konsekvenser i debatten. Var går gränsen mellan samhällskritik och ren cynism?

Jag kommer att tänka på den spanske konstnären Santiago Sierra. I videoverket 160 cm Line Tattooed on 4 People (från år 2000), får vi se hur fyra kvinnliga prostituerade får en linje intatuerad i sina ryggar. För det har de fått en summa pengar som motsvarar priset för en fix heroin, och som det hade krävts många avsugningar för att få ihop till. Cynismen i verket är plågsam, men eftersom det är så väl utfört består min känsla av flera lager. Min avsmak riktas inte mot Sierra, utan mot den verklighet han vill kritisera. Kanske rentav mot något inom mig själv som jag inte kan komma undan, min position i samhället och allt vad den innebär. Kanske känslan av maktlöshet, eller bara skam. 

Hornsleth vill nog säga ungefär samma sak, men det blir mer som en pinsam slags kopia. Han missar helt de avgörande nyanser som utgör skillnaden mellan ett konstverk, politisk aktivism, och ett irriterande pojkstreck. 

2006 erbjöd Hornsleth invånarna i den ugandiska byn Buteyongera en gris, eller en get, i utbyte mot att de tog hans efternamn.

Den här formen av konst ställer stora krav på konstnären. Kravet på konstnärlig kvalitet är större. När man arbetar med frågor som moral och politik och samhällsstrukturer är det extra viktigt att man tar sin egen position i makthierarkin på allvar, och då måste man ibland nedlåta sig till att hantera omvärlden med viss anständighet. 

Gränser som utgörs av nationella lagar är dock en helt annan sak. De är konstruerade, nationsspecifika och föränderliga. De måste kunna kritiseras och omdefinieras. 

Democracy For Sale bryter alltså mot dansk lag, trots eventuellt konstnärligt uppsåt, och det har jag i princip ingenting emot. Om Democracy For Sale pekat ut en verklig brist i det danska valsystemet skulle det varit en framgångsrik politisk aktion. Men det verkar snarare ha blivit en bekräftelse på att det danska rättssystemet fungerar. Han blev ju ändå avbruten och anhållen. 

Vi behöver fria utrymmen i vårt samhälle, och ibland måste vi tänja på gränserna för att utvidga dem.

Och måste Hornsleth verkligen dra in konceptet kultur i sin katt och råtta lek med myndigheterna? Vi behöver ideologiskt fria utrymmen i vårt samhälle, och ibland måste vi tänja lite på gränserna för att utvidga dem. Konst har länge haft en speciell fristad i samhället, som vi inte ska missbruka eftersom risken blir att utrymmet istället krymper. 

I gamla Sovjetunionen pratade folk kritiskt om det kommunistiska systemet i köket när ingen kunde höra, gärna med radion på. I Sverige kan de som vill vara hur politiskt inkorrekta som helst i sina lägenheter, man behöver inte ens sätta på radion. Vill vi däremot gå ut offentligt med våra åsikter får vi ta samhällets konsekvenser, och där är det oviktigt under vilken flagg det görs. Konst är inget frikort undan lagen (som vi i teorin är lika inför) men att få en rättvis juridisk bedömning är närmast en lyx. Det hårdaste straffet Democracy For Sale kan ge är två års fängelse, men förmodligen blir det inte mer än böter och villkorlig dom. Vi får se. 

Konst har länge haft en speciell fristad i samhället, som vi inte ska missbruka eftersom risken blir att utrymmet istället krymper.

Konstnären Banksy bryter också mot lagen. Alla älskar ändå Banksy. Att göra det betyder inte att man vill lagliggöra skadegörelse, men det är heller inte något jag tror Banksy har som politisk ambition. Lagen om skadegörelse står fast i England, trots Banksys sporadiska överträdelser. Att det i hans fall är befogat att strunta i den betyder inte att det är juridiskt riktigt, utan att det han gör har konstnärligt värde. 

När Pussy Riot blev kända i väst för sina Putinkritiska aktioner var det betydligt enklare att känna sympati för dem än för provokationer som Hornsleths eller Sierras. Pussy Riots konstaktioner är högst olagliga och blasfemiska och absolut politiskt radikala i Ryssland, men de hade inte givit några djupare moraliska sår i den västerländska själen. De flesta av oss håller med om att det ryska systemet är helt fel, och Pussy Riot står upp för något som i våra ögon är den rätta saken. I deras fall blev det dock som bekant värre straff än böter. Sprunget ur ett existentiellt behov av ett större ideologiskt rum att röra sig i, satte de sina liv på spel. Man skulle kunna argumentera för att deras provokation därför har ett konstnärligt värde i sig. 

Hos konstnärer som Hornsleth, som visas i grupputställningar bredvid Lars Vilks och Dan Park, blir provokationen däremot bara sunkig.

Hos konstnärer som Hornsleth, som visas i grupputställningar bredvid Lars Vilks och Dan Park, blir provokationen däremot bara sunkig. De visar upp en svårslagen aningslöshet vad gäller maktstrukturer. 

Konst går ofta ut på att undersöka den mänskliga naturen och samhällets strukturer. Politik är i hög grad existentiellt, och hör ofta hemma i konstsammanhang. Det är oundvikligt. 

Men ett politiskt provokativt konstverk behöver vara oerhört mångfasetterat för att kunna få frikort från moraliskt ansvar. Annars blir det bara en del av problemet.