Trump har ridit på det växande missnöjet mot eliten i USA, samtidigt som Demokraterna stått handlingsförlamade. Men nu finns en öppning. Progressiva demokrater har nu tagit initiativet, säger kampanjstrategen Johathan Smucker. Parabol har träffat honom.

Plats för intervju: Organize! Movement Meetup, Malmö. Drack: Vatten. Åt: Pasta

Jonathan Smucker är ett välkänt ansikte i det progressiva USA. Han har tjugofem års erfarenhet som politisk organisatör och kampanjstrateg och är medgrundare till Popular Comms Institute som forskar och utbildar i politiskt kampanjarbete. Nu är han aktuell med boken The Many vs. The Few: A Practical Guide to Populism som ska fungera som en handbok för hur den auktoritära populismen och Trump ska besegras.

Det är därför inte särskilt förvånande att jag stöter på Smucker i Malmö i maj på Zetkins helt unika internationella konferens Organize! Movement Meetup 2026 där över 85 organisationer från 27 länder samlas för att diskutera organisering och politisk strategi. Han har precis avslutat en mycket välbesökt workshop om hur man förvandlar små, självrefererande aktivistklubbar till potentiella massrörelser.

– Vi pratade mycket om att organisera och mobilisera bortom ”de redan övertygade”, säger en glad Smucker när vi ses utanför konferensen i ett soligt Malmö.

Trots trumpismens grepp om politiken i USA och ett oroligt världsläge är du ändå rätt optimist.
Ja, under de senaste åren har vi visat en oväntad förmåga att utmanövrera mäktiga motståndare. Nu senast med Mamdanis historiska seger som är ett färskt exempel på att hoppet lever.

Är MAGA på väg att ebba ut eller blir den mer etablerad som politisk kraft?
Jag tycker att det är lite av båda samtidigt. Det är fortfarande en process och det är oklart vart den tar vägen. Här måste man gå tillbaka till Tea Party-rörelsen som startade 2009 och det uppror inom det republikanska partiet som den satte igång. En av de mäktigaste republikanerna Eric Cantor förlorade i primärvalet 2014 mot en Tea Party-stödd outsider och visade hur starkt missnöjet med det republikanska etablissemanget var. Det blev en viktig milstolpe i partiets interna uppror.

Mamdanis historiska seger är ett färskt exempel på att hoppet lever för demokraterna i USA.

Sedan kom Trump och tog över stafettpinnen. Även om det är frestande att klumpa ihop Trump och Tea Party med de konservativa republikanerna som om de vore samma sak, förde faktiskt Trump ett öppet uppror mot etablissemanget i det republikanska partiet. De försökte stoppa honom, men Trump lyckades slog ut den ena etablerade kandidaten efter den andra i primärvalen 2016.

Det upproret var avgörande för att vinna stöd från missnöjda grupper, särskilt arbetarklassväljare och landsbygdsväljare som tröttnat på politiken och de etablerade partierna. Att öppet attackera etablissemanget – även om det saknade substans och mest handlade om slogans som “drain the swamp” – skapade en bild av Trump som en outsider. Det är hyckleri eftersom han är miljardär och en del av systemet, men stilmässigt lyckades han positionera sig som en outsider. Därefter har han konsoliderat ett nästan fullständigt grepp om republikanska partiet. Och därför är det nu mer rimligt att uppfatta partiet som mer enhetligt, eftersom de flesta som inte håller med honom håller tyst.

Men mellan 2016 och 2024 fick Trump inte bara kontroll över partiet, han fortsatte också att utöka sin väljarbas. Samtidigt tappade han de mer välbärgade förortsväljare som brukar svänga mellan partierna, och som Demokraterna, tyvärr enligt min mening, prioriterade. Strategin att satsa på välbärgade, välutbildade förortsväljare fungerade i början, men de bytte till Demokraterna främst på grund av sitt motstånd mot Trump.

Trump har tappat de mer välbärgade förortsväljare som brukar svänga mellan partierna, och som Demokraterna, tyvärr enligt min mening, prioriterade.

Demokraterna vann 2018 och tog tillbaka representanthuset. Men under tiden tappade de fler och fler arbetarklassväljare. Till en början handlade det nästan bara om vita arbetarklassväljare, men det började också påverka svarta och latinamerikanska arbetarklassväljare. Inte majoriteten av dem, men allt större delar av dessa grupper.

Trump och det republikanska partiet, genom att framställa sig själva som arbetarklassens parti, lyckades vinna över allt fler av dessa väljare genom ganska sofistikerade metoder för väljarkontakt och annonser. Och demokraterna var i princip handlingsförlamade. Det fanns till och med ett internt memo inom republikanerna, efter att de förlorat Vita huset 2020, där det stod att ”ja, vi förlorade Vita huset, men titta på den här förflyttningen av vita, svarta, latinamerikanska och asiatiska arbetarklassväljare. Om vi kan öka detta kommer vi att fortsätta definiera oss själva som arbetarklassens parti och definiera demokraterna som elitens parti”.

Vad var det som gjorde att Trump kunde ta makten igen?
Vi befinner oss i en institutionell kris som båda partierna bär ansvar för. Trump förstod den folkliga ilskan och genomförde ett slags “lockbete och skifte” – han gick till angrepp mot kulturella eliter, han framstod som om han slog uppåt, men egentligen slog han nedåt mot sårbara syndabockar, invandrare och transpersoner. Hans attackerade den kulturella eliten, medierna, Hollywood, akademin och demokratiska politiker. Demokraterna spelade delvis med i detta genom att framstå som elitistiska och genom att inte erbjuda en tillräckligt stark alternativ berättelse.

Vi minns alla Hillary Clintons kommentar om att man kunde placera Trumps väljare i en “basket of deplorables”. Demokraterna framstod som elitistiska och stod dessutom själva för högerpolitik.

Vi kartlade detta i Popular Comms Institute. 2016 gick jag runt och sa att den här killen troligen kommer att vinna om vi inte stoppar honom. Hans väg till seger gick genom Rust Belt-delstaterna. Men när vi pratade med folk inom Demokraterna fick vi höra: “Nej, det är bra att Trump ställer upp, för han kan omöjligt vinna.” Och så fanns den där nedlåtande attityden. Vi minns alla Hillary Clintons kommentar om att man kunde placera Trumps väljare i en “basket of deplorables” (ungefär: en korg av beklagansvärda). Demokraterna spelade rakt in i det där, samtidigt som de själva stod för högerpolitik. De omfamnade frihandelsagendan och nyliberalismen. På 90‑talet drog Clinton ner på välfärden mer än vad Reagan någonsin ens drömt om. Demokraterna röstade också för Bushs Irakkrig och USA under Clinton både bombade och införde ekonomiska sanktioner mot Irak.

Det fanns i praktiken inget verkligt oppositionsparti i USA under flera år. På 90‑talet drog Clinton ner på välfärden mer än vad Reagan någonsin ens drömt om. Demokraterna röstade också för Bushs Irakkrig.

Så det fanns i praktiken inget verkligt oppositionsparti under flera år. Och båda partierna fick med rätta rykte om sig att ha tappat kontakten med vanliga arbetande människor, att svika dem och att inte hålla någon ansvarig för finanskrisen eller för att miljontals amerikaner förlorade sina hem. Trump skapade istället distans till etablissemanget och gav sken av att “spränga systemet” – mer som en stil och framtoning. Demokraterna avstod inte bara från att göra samma sak, utan gjorde allt de kunde för att stoppa den mest populära kandidaten som faktiskt försökte göra det, nämligen Bernie Sanders.

Men om etablissemanget och Demokraterna misslyckas så grovt, borde inte vänstern och de progressiva inom demokraterna då ha ett jätteläge att lyckas mycket bättre?
Ja, men det är komplicerat. Demokraterna är väldigt dåliga på att möta Trump‑kandidater, pseudo‑populistiska auktoritära kandidater, eftersom de själva driver en berättelse som försvarar etablissemanget. Och etablissemanget är inte populärt. Samtidigt är de väldigt bra på att stoppa utmanare i de interna demokratiska primärvalen. Missnöjda väljare som gillar kandidater som Bernie Sanders är ofta inte registrerade som demokrater och kan därför inte rösta i primärvalen. En utmaning är att registrera nya väljare. Dessutom är primärval svåra att vinna och det finns också en obalans i resurser.

Vänstern i USA håller på att återhämta sig. Vi är på god väg igen och på vissa håll med ganska stor framgång.

Demokraternas ledning (DNC), som ansvarar för partiets valstrategi och resurser, har tappat i trovärdighet. 2016 var det ett tapp, men då kunde folk fortfarande tänka att det kanske var ett undantag. Men 2024, när Trump vann igen, var ett enormt tapp i förtroende. Folk har slutat lyssna på DNC. Missnöjet inom det demokratiska partiet har vuxit, inte bara bland vänsterfolk, utan också bland politiker som helt enkelt vill vinna val och börjar inse att de måste prata med arbetande människor och peka ut storföretag och miljardärer. De måste stå upp för fackföreningar. Det håller sakta på att bli något som uppfattas som sunt förnuft. Det är fortfarande ett uppror, det är ännu inte det dominerande tänkesättet, men jag tror att vi just nu håller på att passera en slags tröskel.

Och inte nog med det, vänstern i USA håller på att återhämta sig. För 15 år sedan befann den sig i slutet av en 40‑årig nedgångsperiod, där fackföreningar varit på tillbakagång och under attack, individualismen har ökat och färre människor har varit del av kollektiva organisationer. Nu ser vi ett uppsving för att återerövra de politiska färdigheterna, hur man bedriver politiska kampanjer, politisk fingertoppskänsla, grundläggande demokratiska färdigheter och hur man organiserar. Vi är på god väg igen och på vissa håll med ganska stor framgång.

Och även om Bernie Sanders förlorade både 2016 och 2020 fungerade hans kampanj som en enorm plattform för kampanjarbetare och nytt ledarskap. Samma sak med de senaste valkampanjerna till kongressen. Vi har börjat vinna, vi har tagit mark. “The Squad”, med Alexandria Ocasio-Cortez (AOC), har vuxit. I år ser den ut att växa ännu mer med fler kandidater. Och sedan ser folk någon som Mamdani vinna och Graham Plattner som kommer sannolikt att slå republikanen Susan Collins i senatsvalet i Maine.

Ser du nån intern splittring inom MAGA-rörelsen?
Ja, nu börjar man se vissa brott och sprickor. Men de ska varken över- eller underskattas. Det finns fortfarande en mycket stark och lojal kärna på ungefär 34–37 % av väljarna som är helt lojala mot Trump. Det liknar på vissa sätt en kult, och den är väldigt svår att rubba. Men vissa beslut har kostat honom stöd. Det finns framförallt två beslut, och som jag inte skulle kalla misstag, som blivit kostsamma och lett till att han förlorat arbetarklassväljare. Han tappar exempelvis många yngre män i åldern 19 till 29 år.

Det första när han under sin mandatperiod 2025 började omge sig med miljardärer som Elon Musk och Jeff Bezos.  Han gav Musk, världens rikaste man, i praktiken enormt inflytande. Det känns inte särskilt populistiskt. Trumps populism har alltid varit falsk, en sorts pseudopopulism, som mobiliserar mot de rika utan att peka ut dem och som snabbt skiftar fokus bort från dem. Men när Musk och Bezos blir så synligt kopplade till Trump underminerar det hans stöd bland exempelvis arbetarklassväljare.

Det andra beslutet är kriget mot Iran. Det är en katastrof för Trump på flera sätt. Trumps valseger 2016 berodde på många saker och en av dem var att många var arga på båda partierna för att de startade Irakkriget och de såg Trump som motståndare till utländska militära interventioner. Nu undergräver han sin egen trovärdighet.

Det andra beslutet är kriget mot Iran. Det är en katastrof för Trump på flera sätt. Trumps valseger 2016 berodde på många saker och en av dem var att många var arga på båda partierna för att de startade Irakkriget och de såg Trump som motståndare till utländska militära interventioner. Nu undergräver han sin egen trovärdighet. Och om man dessutom lägger till vad kriget gör med ekonomin med inflationen och med bensinpriserna börjar fler väljare ifrågasätta honom.

Det finns fortfarande en kärnväljarbas, men det finns också många som tänker “nu skiter vi i det här”. Alltså, hela systemet framstår som helt värdelöst. De ser hur våra ekonomiska och politiska institutioner misslyckats att utkräva ansvar för nyliberalismens kris, för bolånekrisen 2008 eller för hur man agerat under covidpandemin. Staten uppfattas inte längre som en legitim företrädare för medborgarnas intressen, och inte heller som förmögen att mildra de mest allvarliga konsekvenserna.

Du har tagit fram en Guide till populism. Vad handlar det om?
Det är som en praktisk guide till populism. Jag tycker att populism egentligen tillhör vänstern. Och historiskt sett stämmer det. Själva begreppet populism myntades av en rörelse i USA på 1880‑ och 1890‑talen – en agrar omfördelningsrörelse som riktade in sig på koncentrerad rikedom och politisk makt och ville omfördela den.

Personer som Trump är däremot auktoritära pseudopopulister. Men de förstår vad ett populistiskt ögonblick är. Ett sådant ögonblick uppstår när etablissemanget – de som styr – misslyckas. Det finns en institutionskris. Då uppstår en möjlighet att omformulera politiska lojaliteter och berättelsen om vilka “vi, folket” är och vilka hoten mot oss är. De förstår kraften i populistisk retorik och kapar den formen. Sättet de gör det på är att de väcker ilska mot de rika och makten, men skiftar snabbt fokus bort från dem.

Istället riktar de in sig på kultureliten som vanligtvis är människor i den översta femtedelen av den ekonomiska skalan, inte den rikaste procenten, utan personer med kvalificerade jobb, politiker inom demokraterna, medierna, Hollywood och akademiker.

Hur kommer det sig att detta fungerar?
Det fungerar av flera skäl. Dels för att många känner en sorts uppgivenhet inför ekonomin, de tänker att den är som vädret, vad kan man egentligen göra åt den? Men när välbärgade människor uppfattas som nedlåtande, som när Hillary Clinton pratade om en “basket of deplorables”, då blir folk riktigt arga. När man befinner sig bland de nedre 80 procenten och ser upp mot de översta 20 procenten, ser det ut som att det är där toppen finns även om det egentligen finns en ännu mer koncentrerad makt och ett större hot allra högst upp.

Folk som inte har det bra vill förstå vem som bär skulden. De har en intuitiv känsla av att det är de där jävlarna högst upp. Men om oppositionspartiet då säger “låt oss återgå till staus quo” och inte tydligt pekar ut de ansvariga, så skapas det ett tomrum som personer som Trump har kunnat fylla.

Det fungerar också för att Demokraterna, som inte har varit särskilt bra som oppositionsparti, konsekvent vägrar att peka ut de skyldiga. Folk som inte har det bra vill förstå vem som bär skulden. De har en intuitiv känsla av att det är de där jävlarna högst upp. Men om oppositionspartiet då säger “låt oss återgå till staus quo” och inte tydligt pekar ut de ansvariga, så skapas det ett tomrum som personer som Trump har kunnat fylla.

Vi vet från opinionsmätningar, exempelvis från Center for Working Class Politics, att när man faktiskt pekar ut makteliten uppfattas det som mer övertygande förklaring än att skylla på rasifierade syndabockar eller driva främlingsfientliga narrativ. Man vinner inte alla, men tillräckligt många för att få majoritet.

Men Demokraterna misslyckas med detta konsekvent. När Mamdani, Bernie Sanders och AOC faktiskt gör det möts de ofta av kritik från ledande politiker inom partiet. Så istället för att dra nytta av detta tar partiet öppet avstånd och undergräver möjligheten för att stärka partiets profil, det vill säga att förändra politiken så att Demokraterna uppfattas stå på arbetande människors sida. För det är vad Trump har gjort. Även om det är skitsnack så har han lyckats förmedla bilden av att “jag kämpar för dig, jag står på din sida”. Och eftersom han har etablerat den bilden ger många av hans väljare honom frikort för saker de egentligen inte håller med om.

Demokraterna har hittills misslyckats med att skapa den berättelsen om att de står på folkets sida. De framstår som elitistiska. Därför behövs fler som Mamdani och Graham Plattner. Och mycket tyder på att en sådan utveckling redan är på gång.