Den stora stjärnan på konferensen Organize Movement Meetup i Malmö i 15-17 maj, som samlade över 400 aktivister och kampanjarbetare från 27 länder, var utan tvekan den brittiske politikern och tidigare Labourledaren Jeremy Corbyn. Parabols Francisco Contreras rapporterar.

Inledningsvis bad Corbyn om ursäkt för att han inte kunde stanna hela konferensen, då han redan dagen efter behövde återvända till London för att delta i en stor demonstration i samband med Nakbadagen. Samma dag hade extremhögern i London, ledd av Tommy Robinson, utlyst en marsch under parollen ”Unite the Kingdom”, vilket tydligt speglar den växande rasistiska extremhögern. Som svar på detta hade den antirasistiska rörelsen och Palestinarörelsen gått samman i en gemensam manifestation. Corbyn betonade att det var avgörande för honom att närvara – något han menade att alla kunde förstå.

Att stå rörelserna nära har varit Corbyns främsta styrka ända sedan han blev parlamentsledamot i Storbritannien 1983. Han satt i den nationella ledningen för Anti‑Apartheid Movement och var en av ledarna bakom den globala antikrigsrörelsen mot Bush:s Irakkrig 2003. Han är också en inbiten aktivist i Palestinarörelsen.

Men just i sitt engagemang i folkrörelserna ligger också Jeremy Corbyns största sårbarhet. Det har gjort honom till mediernas och det politiska etablissemangets måltavla.

Men just i sitt engagemang i folkrörelserna ligger också hans största sårbarhet. Det har gjort honom till mediernas och det politiska etablissemangets måltavla. När Corbyn sensationellt valdes till Labourledare utsattes han för en häxjakt anklagad för att vara antisemit och för att radikalisera partiet. Och han ändrade vad som varit Labours politiska inriktning sedan Tony Blair, förordade återförstatligande av offentlig verksamhet och järnvägar och att stoppa nedskärningarna inom välfärden och var dessutom förespråkare av en tydlig antimilitaristisk politik.

I valet 2017 ledde Corbyn Labour till det bästa valresultatet sedan valet 1945. Attackerna bara intensifieras. Efter partiets valförlust 2019 avgick dock Corbyn som Labourledare. I spåren av en mycket kontroversiell intern partirapport om antisemitism blev han först avstängd och senare fråntagen rätten att ställa upp i val. Corbyn ställde ändå upp i valet 2024 som oberoende kandidat. Han blev återvald med stor majoritet och idag sitter han i det brittiska parlamentet som oberoende ledamot och är initiativtagare till det nystartade vänsterpartiet Your Party i England.

Nu finns Corbyn i Malmö i en fullsatt sal för en öppen frågestund, där publiken fritt får ställa frågor och han svarar utförligt och resonerande.

Du brinner för vissa specifika frågor, det handlar om att besegra extremhögern, stoppa miljöförstöringen, skapa större ekonomisk rättvisa och också prata om mediernas roll. Är det de viktigaste frågorna just nu, tycker du?
Jag anser att de frågor vi står inför i hela Europa är den skrämmande tillväxten av extremhögern, som livnär sig på en mediedriven kampanj mot flyktingar och asylsökande. Det skrämmande är avhumaniseringen av människor i allt detta. Jag hör människor i Storbritannien och i andra länder säga att vi måste stoppa ”båtmänniskor” från att komma från Calais till Storbritannien, eller från Libyen till Italien, eller från Turkiet till Grekland, eller var det nu är. Men de är inte ”båtmänniskor”. De är inte statistik. De är människor. Jag har varit i Calais flera gånger, och jag ska snart åka dit igen och tala med organisationen Care for Calais. Jag har pratat med människor där. De är offer för krig, för kränkningar av mänskliga rättigheter, för miljöförstöring. De är människor precis som vi alla. Och jag är säker på att det finns människor i detta rum som själva är flyktingar, eller vars familjer har varit det. Vad har hänt med vår mänsklighet när vi inte kan tala om de mänskliga konsekvenserna av de krig som vi finansierar? Vi finansierar krig i Syrien, i Sudan, i Demokratiska republiken Kongo och på många andra platser.

I spåren av en mycket kontroversiell intern partirapport om antisemitism blev Jeremy Corbyn först avstängd och senare fråntagen rätten att ställa upp i val. Han ställde ändå upp i valet 2024 som oberoende kandidat och blev återvald med stor majoritet.

Jag tycker att vi måste samlas kring ekonomisk och social rättvisa. Vi måste undanröja grogrunden för extremhögern genom att ta itu med bostadskrisen i Europa. Minska deras stöd genom att finansiera offentlig välfärd ordentligt under offentlig äganderätt och kontroll, i stället för att låta amerikanska multinationella företag ta över. Ta bort deras stöd genom att kampanja tillsammans med alla samhällsgrupper för att uppnå social rättvisa. Det är vad socialister måste göra.

Vi kan enas om grundläggande frågor: miljörättvisa, social rättvisa, välfärd istället för krig, och motstånd mot militarism. Och jag kommer själv att vara i Bryssel den 14 juni vid en europeisk demonstration mot militarisering av vår kontinent. Vi kan göra detta – vi behöver bara organisation och självförtroende.

Vad är din tolkning av valen som nyligen hölls i Storbritannien? Vad är din syn på de nationalistiska partier som SNP i Skottland, SNP, Plaid Cymrui Wales och Sinn Féin Irland?
Okej, för dem av er som inte följde resultaten i Storbritannien så noga förra veckan: det hölls lokala val i de flesta delar av England, men inte alla, och även val till det skotska parlamentet och den walesiska församlingen. När det gäller de lokala valen i England förlorade Labour omkring 2 000 mandat i kommunfullmäktige. Reformpartiet ökade och fick något mindre än så, runt 1 900 nya mandat. De gröna ökade med omkring 500, oberoende kandidater med cirka 200 över hela landet, och Liberaldemokraterna låg ungefär kvar på samma nivå som tidigare.

Det skedde alltså en tydlig ökning av stödet för Reform, ett högerextremt parti. I vissa fall berodde det på splittring mellan De gröna, Labour och oberoende kandidater i vissa områden. I andra fall var det en direkt förskjutning till högerextrema partier, ofta baserad på missnöje kring bostadskostnader och bostadsbrist.

Jag kommer stödja varje begäran om en folkomröstning i Skottland. Om det skotska folket begär det, tycker jag att de ska få hålla den omröstningen. Jag förstår inte varför det brittiska parlamentet, som i huvudsak är engelskt, skulle kunna neka dem den rätten.

I Skottland vann Scottish National Party (SNP) återigen majoritet, och de har nu suttit vid makten i mer än 15 år. De gör det på basis av att det nu finns en majoritet som kräver en andra folkomröstning – en folkomröstning om självständighet. Ett sådant beslut måste tas av den brittiska regeringen och genom en omröstning i det brittiska parlamentet. Jag kommer att stödja varje begäran om en folkomröstning i Skottland, eftersom det är en skotsk fråga. Om det skotska folket begär det, tycker jag att de ska få hålla den omröstningen. Jag förstår inte varför det brittiska parlamentet, som i huvudsak är engelskt, skulle kunna neka dem den rätten. Jag har redan sagt till SNP att vår parlamentariska grupp av oberoende kommer att stödja en andra folkomröstning, vilket kräver lagstiftning.

Det här är en stor fråga. SNP:s politik är i stort sett socialdemokratisk, med fokus på offentliga utgifter, offentlig service och liknande. Det finns också en högre grad av offentligt ägande i Skottland än i England där de har befogenhet att genomföra det. Så jag är intresserad av att se hur den folkomröstningen utvecklas.

När det gäller Wales förlorade Labour för första gången på hundra år sin totala dominans i landet. Det berodde på missnöje kring många frågor. Men intressant nog trodde Reform att de skulle vinna majoritet i Wales – vilket de inte gjorde. I stället var det Plaid Cymru som fick flest mandat. Wales har ett proportionellt valsystem, vilket gör det svårt för något parti att få egen majoritet. Men Plaid Cymru leder, och de har tidigare samarbetat med Labour. Jag kan tänka mig att de bara behöver ett par röster till i senaten (det walesiska parlamentet) för att kunna styra, och de kommer sannolikt att få det. De kommer inte att kräva en folkomröstning om självständighet för Wales, men de kommer att kräva större befogenheter för den walesiska senaten, särskilt när det gäller rättsväsende och polis – vilket jag personligen tycker att de borde få. Om man tror på decentralisering, så gör man det fullt ut.

En folkomröstning måste hållas samtidigt i både Nordirland och republiken Irland, med samma fråga och samma villkor, och det måste finnas majoritet i båda för att ändringen ska genomföras – vilket skulle innebära ett enat Irland.

När det gäller Irland är situationen annorlunda, på grund av landets historia. Sinn Féin har nu för första gången blivit största parti i Nordirland. Jag har känt och arbetat med Sinn Féin hela mitt liv. Vi brukade skämta i Belfast om att vi en dag skulle nå 100 000 röster i Nordirland. Nu har de mer än dubbelt så många. De är det största partiet i Nordirland och även det största partiet i republiken Irland. De kommer att kräva en folkomröstning om återförening av Irland. Om och när det sker finns det tydlig lagstiftning i Belfastavtalet från 1998 som säger två saker: en folkomröstning måste hållas samtidigt i både Nordirland och republiken Irland, med samma fråga och samma villkor, och det måste finnas majoritet i båda för att ändringen ska genomföras – vilket skulle innebära ett enat Irland.

Jag har deltagit i många diskussioner om ett enat Irland genom åren, inklusive möten i parlamentet där även unionister från Ulster deltog. Även om de inte höll med, var det betydelsefullt att de överhuvudtaget deltog i diskussionen. Så jag kommer att delta i ett möte med Sinn Féin i London på måndag om detta. Jag ska också tala på en festival i Dublin i juli om just dessa frågor. Jag tror att förändringar är på väg, och det är mycket viktigt att vänstern och oberoende krafter fortsätter att samarbeta och enas.

Det är tio år sedan Brexit‑folkomröstningen. Vad har förändrats när det gäller möjligheter att organisera sig sedan Brexit?
Jag tror att Brexit‑folkomröstningen genomfördes i en miljö där större delen av medierna framställde det som en splittring inom högern. Det var “blått mot blått” – eftersom blått traditionellt är de konservativas färg i Storbritannien – mellan David Cameron och Boris Johnson, som hade gått på universitet tillsammans och arbetat ihop. Det var en bra historia för medierna, men i grunden felaktig. Det präglades också av en mycket nationalistisk ton, med motstånd mot europeiskt samarbete. Vi fick höra att vi skulle bli kolonier till Europa och liknande argument.

Resultatet blev väldigt splittrat över landet. I min egen valkrets i norra London, som har valt mig i elva allmänna val, röstade cirka 80 % för att stanna kvar i EU. I motsvarande områden i Yorkshire, med liknande socioekonomiska villkor – fattigdom, arbetslöshet och social utsatthet – röstade ungefär 80 % för att lämna EU. Klasskillnaderna mellan dessa områden var i princip obefintliga. Det var alltså till stor del också en kulturell röstning, vilket är svårare att hantera.

Labourpartiet var formellt för EU. De flesta Labour‑parlamentarikerna var för EU, och även de flesta medlemmarna – men inte en majoritet av väljarna. Ungefär 60 % av Labours väljare röstade för att stanna, medan cirka 40 % inte gjorde det. Som partiledare stod jag inför en mycket svår uppgift: att försöka hålla ihop dessa grupper, samtidigt som vi förde fram vår sociala politik och respekterade folkomröstningens resultat.

Kommer Storbritannien att återgå till EU? Nej, det tror jag inte. Inte ens sannolikt.

Min uppfattning var att om vi skulle stanna i EU, behövde EU förändras. Vi behövde frångå begränsningar av statligt stöd till industrin, privatisering av järnväg och post, och istället röra oss mot en modell baserad på social rättvisa i hela Europa – något jag tror att många här håller med om. Problemet var att vi möttes av ett känslomässigt narrativ: att Storbritannien hade blivit “koloniserat” av Europa. Samtidigt ignorerade de starka EU‑förespråkarna det faktum att valdeltagandet i EU‑val sällan översteg 35–40 %. Det var alltså inte så att hela landet var starkt engagerat i EU. Det var man inte. Man accepterade vissa delar av det.

Nu börjar stämningen förändras något. Storbritannien kommer sannolikt att återansluta sig till Erasmusprogrammet, vilket är bra. Handelsrelationen med Europa kommer att förbättras. Kommer Storbritannien att återgå till EU? Nej, det tror jag inte. Inte ens sannolikt. En ny folkomröstning skulle troligen ge ännu större majoritet emot. Men jag tror att vänstern måste gå vidare och inte fastna i frågan om EU‑medlemskap eller inte. Vi måste visa solidaritet med människor i Turkiet, Storbritannien, Schweiz – lika mycket som i Sverige, Frankrike, Tyskland, Belgien eller Italien. Det handlar om att förena arbetarrörelser och vänsterrörelser över hela kontinenten kring gemensamma mål: motstånd mot åtstramning, stöd för miljö och hållbarhet, och motstånd mot militarism i Europa. Det är det som kan ena oss. Om vi istället fastnar i interna debatter kommer vi inte att locka fler människor eller vinna stöd i framtiden.

Brexitkampanjen var en högerextrem kampanj. Men hur ska vänstern se på EU idag?
Jag går långt tillbaka i tiden till den gemensamma marknaden, som EU då kallades, och jag var faktiskt en del av kampanjen mot EU i folkomröstningen i Storbritannien 1975. Vår kritik handlade om EG:s ekonomiska inriktning – fri marknad och risken att det utvecklades till ett militärt block. Vi förlorade den folkomröstningen, som vi vet, och Storbritannien blev kvar i EU.

Senare kom idéer om ett “socialt Europa” med Jacques Delors och 2006 Lissabontoppmötet som jag anser förde utvecklingen i helt fel riktning, eftersom det flyttade EU bort från att främst vara ett ekonomiskt projekt. Vi fick Maastrichtfördraget med den Europeiska centralbanken och idén om gemensam utrikes‑ och militärpolitik. Och nu har vi Ursula von der Leyen som försöker leda oss i riktning mot en europeisk militär makt, vilket jag anser är mycket farligt och innebär en militarisering av Europa – på bekostnad av sociala mål. Finns det ett vänsteralternativ för att motverka detta? Ja, motstånd mot militarism och enighet kring sociala frågor.

Och ni är lika medvetna som jag om att angreppen på arbetarklassens liv – på arbetsrätt, arbetsvillkor och levnadsstandard – nu sker i varje land, både inom och utanför EU.

Och ni är lika medvetna som jag om att angreppen på arbetarklassens liv – på arbetsrätt, arbetsvillkor och levnadsstandard – nu sker i varje land, både inom och utanför EU. Och jag är säker på att exakt samma argument används i Sverige som i mitt land, att arbetsgivare säger att vi inte kan konkurrera med arbetare i Bangladesh, vi kan inte konkurrera med Indonesien, vi kan inte konkurrera med Sydafrika eller Moçambique – eller något annat land där produktion sker till lägre kostnader och med högre miljöpåverkan än i Europa

Därför, säger de att man måste försämra arbetsvillkoren och försvaga regelverken. Det är en mycket farlig väg att gå, vilket leder mig till den uppenbara utmaningen. Vi behöver en mycket starkare sammankoppling av internationella fackföreningar. Det är därför jag arbetar mycket nära med International Transport Workers’ Federation, som är en av de största och förmodligen mest effektiva internationella fackliga organisationerna – men vi behöver mycket mer av den typen av samarbete. Annars, vad gör vi i Europa? I praktiken begränsar vi oss till att skydda vår luftkvalitet, våra floders kvalitet och vår vattenkvalitet.

Du är arbetar väldigt nära fackföreningarna, varför?
Fackföreningar är ofta bättre organiserade än vänsterpartier. Om detta till exempel vore ett stormöte med medlemmar på en viss arbetsplats eller fabrik, och vi hotades av uppsägningar eftersom arbetsgivaren tänkte flytta verksamheten någon annanstans – till Prag, till Italien, till Bangladesh eller var som helst – då skulle vi ha kartlagt vad företaget egentligen höll på med. Vi hade tagit reda på vad aktieägarna gjorde och vad de ville. Vi hade försökt förstå situationen och bygga solidaritet med arbetare på andra platser. En fackförening skulle organisera allt detta och kartlägga det. Det är därför fackföreningar har utredningsavdelningar och internationella nätverk. Och som jag nämnde arbetar jag med International Transport Workers’ Federation, och de analyserar sådant här mycket tidigt – vem som köper fartygen, vem som äger dem, var de placeras och allt annat som hör till.

I min egen valkrets är rädslan för islamofobiska attacker bland den muslimska befolkningen oerhört stor. Om du frågade någon journalist som täcker området skulle de säga att de inte ens förstår vad du pratar om – de skulle inte ens vara medvetna om problemet.

Man måste känna till allt det där, annars kan man inte försvara sina medlemmar. Och i grunden är fackföreningar, även om de naturligtvis ställer krav, också i hög grad defensiva organisationer – samtidigt som de driver framsteg. Jag tror att vänstern inte alltid kartlägger två saker som vi borde. Det första är sammansättningen av de samhällen vi verkar i och vilka problem olika grupper möter. I min egen valkrets är rädslan för islamofobiska attacker bland den muslimska befolkningen oerhört stor. Om du frågade någon journalist som täcker området skulle de säga att de inte ens förstår vad du pratar om – de skulle inte ens vara medvetna om problemet.

Därför måste man verkligen förstå det samhälle man verkar i, på djupet. Och det handlar inte bara om att knacka dörr – det handlar också om att vistas på kaféer och andra mötesplatser, lyssna på vad människor säger och försöka förstå vilka frågor som är viktiga för dem. Men det innebär också att kartlägga varifrån motståndet kommer att komma.  Och det är där frågan om medier kommer in. Jag nämnde tidigare algoritmer och hur sociala medier används i val, men det handlar också om vilken medieagenda som sätts.

Någon frågade mig hur Donald Trump kunde komma till makten i USA. Jag tänkte att det nästan var en retorisk fråga. Jag svarade: mycket enkelt, två ord: Fox News. Fox News satte Trump i makten. Fox News urholkade journalistiken, urholkade varje värde jag någonsin hört talas om, förvandlade allt till sensationsjournalistik riktad mot andra och utmanade aldrig Trump eller extremhögern i det de gjorde. Det är resultatet av en avreglerad fri marknad inom mediesektorn, där Rupert Murdoch och andra mycket mäktiga mediemoguler i praktiken styr nyhetsflödet och vilka värderingar som dominerar. Och därför handlar det om vikten av kvalitetsjournalistik. Det handlar om att vi måste slå tillbaka så kraftfullt som möjligt.

Någon gav Nigel Farage fem miljoner pund för två veckor sedan, som en gåva, tydligen. Och det sägs knappt något om det. Det är just det – följ pengarna, så hittar du både motståndet och vilka som är motståndarna.

Tekniken idag är helt fantastisk. Vi organiserar något som kallas “Bandung 50 år senare” i Bryssel nästa år, 2027. Vi hade ett möte förra veckan för att planera detta, och på det mötet deltog jag, någon i Tyskland, någon i Kina, någon i Sydafrika, någon i Bolivia och så vidare. Vi hade ett globalt möte med omkring 30 personer, och allt sattes upp till nästan ingen kostnad alls. Vi har tekniken och möjligheterna. Ändå vet vi mycket väl att om man lägger upp något på X eller på Facebook så påverkas det av algoritmer – vilket innebär att det antingen får stor spridning, mycket liten spridning eller drar till sig så mycket kritik och attacker som möjligt. Om jag lägger upp något om Palestina får det oftast ganska stor spridning. Men då kommer det också en våg av enorma angrepp. Så varför kan vi inte gå samman och tänka kring ett globalt nätverk för sociala medier – ett globalt nätverk för tillgång till internet, där vi kan förstå vad som händer i Angola, i Namibia, lika väl som vad som händer i Papua Nya Guinea eller i Italien?

För det är vi som vill ha en global folkrörelse, men vi försvagar oss själva genom att tvingas använda system som vi vet används mot oss och underminerar oss. Det är något vi behöver tänka på – hur vi går vidare med det. Och det är självförtroendet att faktiskt göra det som är så viktigt. Att kartlägga var motståndet finns, varifrån det kommer att komma och var pengarna kommer ifrån. Elon Musk, världens rikaste man – varför finansierar han extremhögerns demonstration i London imorgon? Ja, vi vet alla varför. Och någon gav Nigel Farage fem miljoner pund för två veckor sedan, som en gåva, tydligen. Och det sägs knappt något om det. Det är just det – följ pengarna, så hittar du både motståndet och vilka som är motståndarna.

Mitt råd till svenska vänstern är att bli bra på sociala medier. Förstå hur ni får ut ert budskap där. Om ni ser desinformation – svara direkt och kraftfullt. Högern har enormt mycket mer pengar än vi, och de kommer att attackera era kandidater och ni måste bygga nätverk som kan försvara dem.

Men vet ni vad? När vi går samman kan vi vara mycket starka. Jag har varit med i val där de har satsat enorma summor pengar mot oss – och vi har ändå vunnit. Varför? För att vi knackade dörr. Och det gjorde inte dem.

Har du några råd till svenska vänsterorganisationer och partier inför valet i år?
Vi bedriver idag valkampanjer i en tid som präglas starkt av sociala medier. Traditionella metoder som att knacka dörr, hålla möten och delta i debatter är fortfarande viktiga och effektiva. Men samtidigt har vi begränsad insyn i hur algoritmer fungerar och vilket genomslag budskap faktiskt får via sociala medier.

I valet 2017 i Storbritannien började vi med bara 24 % i opinionsmätningarna. Och faktiskt, samma dag som valet utlystes fick jag en delegation av Labour‑parlamentariker till mitt kontor som krävde att jag skulle avgå omedelbart. Eftersom jag var generös, bjöd jag dem på te, önskade dem lycka till – och bad dem gå. Sedan samlade jag mitt team och bad dem titta ut genom fönstret. De såg människor som gick på gatan. Jag sa: det är därför vi är här – för dem, inte för oss själva. Vi gav oss ut och kampanjade överallt. Jag höll 100 möten runt om i landet. Vi skapade engagemang. Vi hade ett starkt valmanifest. Och vi använde sociala medier effektivt. Vi lyckades registrera 700 000–800 000 nya väljare via sociala medier. Vi nådde miljontals människor – vårt manifest lästes av 7 miljoner personer online, vilket var rekord. Men 2019 hade högern lärt sig våra metoder – och använde dem bättre. Genom algoritmer styrdes nyheter och budskap. Falska påståenden spreds, till exempel att jag ville avskaffa armén – vilket inte var sant. Men budskapet fick spridning och påverkade opinionen.

Mitt råd till er är att bli bra på sociala medier. Förstå hur ni får ut ert budskap där. Om ni ser desinformation – svara direkt och kraftfullt. Högern har enormt mycket mer pengar än vi, och de kommer att attackera era kandidater och ni måste bygga nätverk som kan försvara dem.