Vänsterns kandidat Iván Cepeda ledde stort inför presidentvalet den 31 maj i Colombia, men hamnade strax bakom överklassens kandidat. Nu väntar tre ödesdigra veckor innan den andra omgången, skriver Oscar Barajas Rojas.

Klockan är fem på morgonen i Hässelby Gård. Utanför fönstret börjar förortsmorgonen vakna i ett gråkallt ljus, men här inne i köket är det fortfarande natt. Teven surrar med extrasändningar från Colombia och på köksbordet står en urdrucken termos med tinto – det starka, söta kaffet som har hållit mig vaken nätterna igenom.

​Jag har stirrat på grafiken från valmyndigheten tills ögonen svider. Siffrorna har precis spikats och de landar som en tung sten i magen: Abelardo de la Espriella och hans rörelse Defensores de la Patria tar förstaplatsen med 43,7 procent. Över 10,3 miljoner röster. Iván Cepeda och vänsterkoalitionen Pacto Histórico skrapar ihop 40,9 procent. En skillnad på drygt 660 000 röster.

​Om Cepeda ska ha en chans att vända det här på tre veckor måste han sluta prata som en universitetsprofessor.

​Det var ju inte så här det skulle bli. Vi var många här i exilen som hoppades att Cepeda – filosofen, senatorn och fredsmäklaren – skulle rida vidare på den progressiva vågen som ledde Gustavo Petro till makten för fyra år sedan. Men nu står vi här inför en andra valomgång den 21 juni, och det känns som om hela Latinamerika håller på att tippa över kanten igen.

​Det som gör mig mest frustrerad, där jag sitter i tryggheten längs gröna linjen, är hur motsägelsefullt allt är. Tittar man på rapporterna från Världsbanken och IMF som flimrar förbi på skärmen mår Colombia faktiskt bra. Ekonomin växer med över två procent, inflationen har dämpats till runt fem procent, fattigdomen sjunker och arbetsmarknaden är starkare än på länge under den sittande regeringen. Det råder ingen akut ekonomisk kris. Ändå röstar folk i miljontal på en färgstark, lyxlirande kändisadvokat i skräddarsydda italienska kostymer, bara för att han skrämt upp dem med TikTok-videor om lokal brottslighet tills den stabila statistiken helt raderats ut av ren statusångest.

Colombia går allt bättre – ändå röstar folk i miljontal på en färgstark, lyxlirande kändisadvokat i skräddarsydda italienska kostymer, bara för att han skrämt upp dem med TikTok-videor om lokal brottslighet.

​De la Espriella, eller ”Tigern” som han kallar sig, säljer en livsfarlig illusion. Han vill nå en chocktillväxt på sju procent genom att privatisera allt och ge vinstintressena fria händer. Han hyllar öppet El Salvadors president Nayib Bukele och Argentinas Javier Milei. Han lovar att bygga tio nya megafängelser, stänga fredsdomstolarna och återinföra giftbesprutning med flygplan över kokafälten. Det är en total miljökatastrof och ett brutalt hån mot allt vad hållbarhet och klimatarbete heter, i ett land som nyss var en global röst för att skydda Amazonas och fasa ut fossila bränslen.

​Det som skrämmer mig mest är vad det här innebär för freden. Att de la Espriella – en man som gjort karriär på att försvara landets absolut mest korrupta eliter, från ekobrottslingar till paramilitärer – nu kan bli president är ett sjukt skämt. Ändå sväljer medelklassen hans snack om att han försvarar konstitutionen, eftersom de är livrädda för vänsterns reformer.

​Och högern vet precis vilka strängar de ska spela på. De la Espriella och den nygamla högern utnyttjar inbördeskrigets långa skugga. I Colombia sitter det i väggarna: i decennier har krigspropagandan likställt social rättvisa och välfärd med FARC-gerillan, terrorism och totalitärt sammanbrott. När Iván Cepeda pratar, ser högerväljarna inte arkitekten bakom landets historiska fredsprocesser. De ser en vänsterintellektuell vars pappa mördades av paramilitärer, och de tolkar hans krav på förändring som ett hot. För dem blir de la Espriellas auktoritära järnhand det trygga alternativet, trots att hans plattform är vetenskapligt urholkad.

När Iván Cepeda pratar, ser högerväljarna inte arkitekten bakom landets historiska fredsprocesser. De ser en vänsterintellektuell vars pappa mördades av paramilitärer, och de tolkar hans krav på förändring som ett hot.

​Men min ilska så här tidigt på morgonen riktar sig också mot vänstern. Hur kunde de tappa det här? Nästan hälften av valmanskåren – de miljontals colombianer som sliter i den informella sektorn utan minsta trygghet – stannade hemma i apati. De la Espriella vann för att han pratar i enkla, brutala soundbites om “ordning”. Cepeda och hans gäng fastnade i en krånglig, akademisk jargong om ”strukturella reformer” och ”institutionell rättvisa”. Den typen av floskler mättar inga magar i barrierna.

​Om Cepeda ska ha en chans att vända det här på tre veckor måste han sluta prata som en universitetsprofessor. Han måste ner på jorden och ge folk glasklara löften som alla förstår: gratis och värdig hälsovård i stället för privata vinstintressen, billigare mat på bordet genom statligt stöd till böndernas gödningsmedel, och en garanterad pension till de informella arbetarna.

​Jag stänger av teven. Hässelby Gård har vaknat, tunnelbanan gnisslar förbi utanför på väg mot stan. Jag ska försöka få några timmars sömn innan jobbet, men tankarna är kvar på andra sidan Atlanten. Kampen om Colombias själ, om freden och vår jords framtid, har bara börjat. Om tre veckor vet vi om vi väljer framtidens värdighet – eller om vi kastar oss tillbaka in i mörkret.