En nygammal figur har gjort entré i den svenska debatten: Barnsoldaten. Med krigets språk och har fängelse för barn gjorts legitimt. Först när barn slutat vara barn kan de bli säkerhetshot, skriver Samira Said, som ser social utsatthet där politiken ser gängkrig och kommandokedjor.

I sitt tal till nationen hösten 2023 uttryckte sig Statsminister Ulf Kristersson ovanligt explicit: ”Svensk lagstiftning är inte utformad för gängkrig och barnsoldater. Men det ändrar vi nu på.”¹

Det är en formulering värd att stanna vid. När barn beskrivs som soldater är de inte längre i första hand barn att skydda, förstå eller hjälpa. De blir delar av en konflikt. Aktörer i ett krig. Potentiella hot. Och om samhället befinner sig i krig förändras vad som framstår som legitimt. Då blir kontroll mer naturligt än omsorg. Inlåsning mer rimligt än behandling. Neutralisering mer begripligt än prevention.

När barn beskrivs som soldater är de inte längre barn att skydda, förstå eller hjälpa. De blir delar av en konflikt. Aktörer i ett krig.

Det är språkets politiska funktion. Ord beskriver inte bara verkligheten. De formar den. Det stämmer visserligen att barn exploateras av vuxna våldsaktörer. Så varför då inte använda det starkaste språk vi har? Det är en legitim invändning. Ibland behövs moraliskt skarpt språk och alltför neutrala formuleringar kan dölja brutaliteten i det som faktiskt sker. Men starka metaforer hjälper oss ofta mer att känna rätt än att förstå rätt.

Om målet är att förstå varför barn dras in i kriminalitet, vad som håller dem kvar och vilka vägar ut som fungerar, behöver vi språk som ökar förståelsen snarare än indignationen. Hur vi talar om barn i våldsamma miljöer spelar roll. Inte för att ord i sig förändrar verkligheten, utan för att orden formar vad vi tror oss se, och därmed hur vi väljer att agera.

Barnsoldaten är en kraftfull figur för att den förskjuter blicken: från barnet i djup utsatthet till barnet som representerar ett hot. I den förskjutningen ryms avhumanisering; barnet upphör att vara ett barn med behov av skydd, omsorg och relationer. Det blir i stället ett problem som ska hanteras, oskadliggöras eller neutraliseras.

När Sveriges statsminister beskriver barn och unga i gängkriminalitet som barnsoldater gör han mer än att sätta ord på en utveckling. Han placerar fenomenet i en särskild tolkningsram, där frågor om social utsatthet alltmer förstås genom säkerhetens och konfliktens språk. Begreppet har sedan dess blivit allt vanligare i den offentliga debatten. Det har använts av politiker, ledarskribenter och andra debattörer för att understryka allvaret i den växande rekryteringen av barn till grovt våld.²

Jag tänker på en 13-årig pojke som med vuxen saklighet beskrev ett morduppdrag han fått. Språket var avskalat, nästan professionellt. Senare frågade han om jag trodde att hans mamma fortfarande var arg.

Begreppet barnsoldat fångar något verkligt och djupt obehagligt: att barn exploateras av äldre ungdomar och vuxna för syften de inte fullt ut kan överblicka. De används för våldsuppdrag, manipuleras genom skuld, beroende och hot, samtidigt som deras låga ålder blir en strategisk tillgång för äldre aktörer som vill minska den egna risken för upptäckt eller straff.

Som socialarbetande kriminolog har jag under många år arbetat nära barn och unga i kriminalitet och deras familjer. Jag har lyssnat till deras berättelser, lärt känna deras relationer och de livsvillkor som omger dem. Med den bakgrunden är det svårt att förstå dessa unga genom enkla moraliska kategorier. De är sällan enbart offer. Sällan enbart förövare.

Jag tänker ibland på en 13-årig pojke som med vuxen saklighet beskrev ett morduppdrag han fått. Språket var avskalat, pragmatiskt, nästan professionellt – som om han redogjorde för en arbetsuppgift snarare än ett planerat dödligt våld. Senare i samma samtal frågade han om jag trodde att hans mamma fortfarande var arg på honom.

När ett samhälle börjar tala om sina barn som soldater har något redan gått förlorat. Inte bara för barnen. Utan för samhällets förmåga att se dem som barn.

Det plötsliga skiftet – från till synes känslomässig avstängdhet till barnslig oro över en förälders reaktion – säger något centralt. Det blottlägger en motsättning som inte bara finns hos barnen, utan också i vårt sätt att förstå dem. De är kapabla till handlingar som förknippas med vuxen kriminalitet, samtidigt som de bär på behov, rädslor och beroenden som påminner oss om att de fortfarande är barn.

Kanske är det därför den kriminalpolitiska debatten så ofta fastnar i frågan om ålder. Regeringen har nu flyttat gränsen från 13 till 14 år i förslaget om att yngre personer ska kunna dömas till fängelse för vissa grova brott. Men förskjutningen gör egentligen bara motsättningen tydligare. Som om ett enda år skulle kunna lösa den fråga som hela debatten kretsar kring: när upphör ett barn att vara ett barn?

Det rapporteras om beslut att barn som döms till fängelse ska få ta med sig gosedjur.³ Kontrasten är slående. Samma samhälle som diskuterar fängelsestraff för 14-åringar erkänner samtidigt deras behov av trygghet, anknytning och omsorg. Vi talar om unga människor kapabla till extremt våld, men som fortfarande bär på mycket konkreta uttryck för barns sårbarhet. Är dessa barn säkerhetshot? Ansvariga gärningspersoner? Barn i behov av skydd? Eller allt detta samtidigt?

Regeringen har flyttat gränsen från 13 till 14 år i förslaget om att yngre personer ska kunna dömas till fängelse. Som om ett enda år skulle kunna lösa den fråga hela debatten kretsar kring: när upphör ett barn att vara ett barn?

Den offentliga debatten söker ofta tydliga berättelser: barnet som offer eller barnet som förövare. Men verkligheten är sällan så renodlad. Brottsförebyggande rådets rapport Barn och unga i kriminella nätverk visar hur rekrytering ofta sker gradvis, genom sociala relationer, lokal tillhörighet och exploatering av redan befintlig utsatthet.⁴

Det ligger nära det jag själv möter. Många av de barn som dras in i kriminalitet lever under sociala villkor präglade av otrygghet, våld, bristande vuxennärvaro, ekonomisk utsatthet och/eller erfarenheter av svek från de institutioner som förväntas skydda dem. För en del erbjuder det kriminella sammanhanget något de inte funnit någon annanstans: status, tillhörighet, skydd eller mening.

Det innebär inte att de saknar handlingsförmåga. Men handlingsförmåga är inte samma sak som frihet. En ungdom kan framstå som strategisk, rationell och beslutsam, men samtidigt sakna grundläggande erfarenheter av trygghet, tillit och verkliga alternativ. Formell frivillighet är inte alltid detsamma som faktisk handlingsfrihet. Ungas val måste därför förstås inom ramen för det begränsade handlingsutrymme deras livsvillkor skapar.

Barnsoldatsmetaforen korrigerar den förenklade föreställningen om fria rationella val och påminner oss om exploateringens realitet. Men barnsoldaten är inte bara ett starkt moraliskt ord. Det är också en mycket specifik figur.

UNICEF använder begreppet om barn som rekryteras eller används av väpnade styrkor eller grupper i väpnad konflikt. Begreppet hör hemma i sammanhang präglade av militarisering, organiserat väpnat våld och i många fall statlig kollaps. UNICEF betonar samtidigt att barnsoldater, oavsett vilken roll de har haft eller vilka handlingar de utfört, i första hand ska förstås som barn vars rättigheter har kränkts. Organisationen beskriver rekryteringen och användningen av barn i väpnade konflikter som en allvarlig kränkning av barns rättigheter och av den internationella humanitära rätten.⁵

Att barn exploateras av kriminella nätverk innebär inte automatiskt att krigets begrepp är de mest träffsäkra för att förstå deras situation. Ordet soldat betecknar inte bara någon som använder våld. Det bär med sig en hel föreställningsvärld: disciplin, kommandokedjor, fiender, territorier, strategiska mål och konfliktlinjer.

Att barn exploateras av kriminella nätverk innebär inte automatiskt att krigets begrepp är de mest träffsäkra för att förstå deras situation. Visst finns likheter. Exploatering. Rekrytering. Våld. Lojalitetskrav. Men analogin är långt ifrån neutral. Ordet soldat betecknar inte bara någon som använder våld. Det bär med sig en hel föreställningsvärld: disciplin, kommandokedjor, fiender, territorier, strategiska mål och konfliktlinjer.

Det är inte den verklighet jag möter. Det jag ser är inte krigets logik, utan social fragmentering. Barn vars relation till vuxenvärlden präglats av instabilitet långt innan kriminaliteten blev synlig. Barn med erfarenheter av skolmisslyckanden, trauma, familjekonflikter, avbrutna insatser och låg tillit till institutioner. Barn som söker status, skydd, pengar eller tillhörighet i miljöer där våld blivit normaliserat.

Ordet soldat bär med sig en hel föreställningsvärld: disciplin, kommandokedjor, fiender, territorier, strategiska mål och konfliktlinjer.

Forskningen om säkerhetisering har länge visat hur politiska aktörer genom språk kan omdefiniera ett fenomen från ett socialt eller politiskt problem till ett existentiellt säkerhetshot. Den kanske mest inflytelserika teorin utvecklades av Barry Buzan, Ole Wæver och Jaap de Wilde inom den s.k Köpenhamnsskolan. I Security: A New Framework for Analysis argumenterar de för att säkerhet inte är något objektivt givet. Säkerhet skapas politiskt och språkligt. En fråga blir en säkerhetsfråga när makthavare beskriver den som ett så allvarligt hot att extraordinära åtgärder framstår som nödvändiga.

Denna process brukar inom teorin benämnas sekuritisering. Men språket verkar inte i ett vakuum, för att sekuritisering ska lyckas krävs också att medborgarna accepterar problembeskrivningen. Först när den får fäste i opinionen kan åtgärder som tidigare hade uppfattats som orimliga börja framstå som legitima.⁶

Historiskt har samma logik använts i relation till terrorism, migration och nationell säkerhet. När medborgarna accepterar att situationen är exceptionell öppnas också utrymme för sådant som annars hade varit politiskt eller rättsligt svårt att genomföra: undantagslagar, utökad övervakning, repressiv lagstiftning eller inskränkningar av rättigheter.

När ett samhälle börjar tala om sina barn som soldater har något redan gått förlorat. Inte bara för barnen. Utan för samhällets förmåga att se dem som barn. Först när vi helt slutat att göra det, kan vi börja fylla fängelserna med dem. Om det minskar våldet eller inte blir sekundärt när krigets logik har ersatt varje försök att förstå de sociala villkor som producerar det.