Alla tycker att public service ska bedriva opartisk journalistik. Men ingen verka tycka att de gör det eller veta riktigt vad det är. De ständiga utspelen om höger- eller vänstervridning är en fördummande debatt, skriver Ulf Bjereld som önskar sig ett modigare public service, med sanningen i främsta rummet.

Är nyhetsrapporteringen i public service-företagen Sveriges Radio och Sveriges Television vänstervriden? Javisst, hojtar högern, och skyller Tidöpartiernas svaga läge i opinionen på att nyhetsmedierna inte tillräckligt granskar och avslöjar Socialdemokraternas många ”bluffar”.¹

Public service kampanjar helt uppenbart åt Socialdemokraterna. Det borde granskas av internationella valobservatörer, skriver den moderate riksdagsledamoten Oliver Rosengren på X.

”Public service kampanjar helt uppenbart åt Socialdemokraterna. Det borde granskas av internationella valobservatörer”, skriver den moderate riksdagsledamoten Oliver Rosengren på X. ”Alla dina frågor är otroligt politiskt färgade, det är inte neutrala ingångar” sa energiminister Ebba Busch (KD) till en SVTreporter som frågade varför elbilsförsäljningen planat ut i Sverige.²

Det är inte bara public service-företagen som framträdande Tidöpolitiker anklagar för vänstervridning. Ministern för civilt försvar Carl-Oskar Bohlin (M) påstår till exempel att Dagens Nyheter på nyhetsplats gynnar Socialdemokraterna: ”Antingen är man medvetet en aktiv del av uppenbara och vinklade spinn direkt producerade av S, eller så är man oförmögen att göra bakgrundsresearch kring vem man pratar med.”³

Nej, public service-journalistiken är sannerligen inte vänstervriden – snarare tvärtom, hävdar vänstern. Framför allt Sveriges Television anklagas för att vara ”ängsligt” i sin bevakning av Sverigedemokraterna. ”Dagens SVT skulle aldrig våga göra en motsvarande granskning som TV4 gjorde av SD:s trollfabrik. Den ängsligheten är ett allt större problem”, påstår till exempel Aftonbladets politiska chefredaktör Anders Lindberg.⁴ Den fackföreningsägda tankesmedjan Katalys har nyligen publicerat en rapport som visar att 70 procent av talartiden i Sveriges Televisions prestigefyllda nyhetsmagasin Agenda upptas av röster som är konservativa, borgerliga eller liberala. Titeln på rapporten är ”Högervridningen av public service”.

Nej, public service-journalistiken är sannerligen inte vänstervriden – snarare tvärtom, hävdar vänstern.

En viktig skillnad i debatten är att påståendet om public services och andra mediers vänstervridning lyfts fram av framträdande högerpolitiker på elitnivå – riksdagsledamöter och ministrar. Argument om att public service och andra medier skulle vara högervridna lyfts i stället fram av opinionsbildare och tankesmedjor, nästan aldrig av framträdande politiker på vänstersidan.

Debatten om huruvida Sveriges Radios och Sveriges Televisions nyhetsförmedling är vänstervriden eller högervriden är lika gammal som dessa nyhetsmedier själva. De flesta studier som genomförts visar att det inte finns belägg för att public service-journalistiken över tid skulle vara vänster- eller högervriden. De undersökningar som till exempel genomförts vid Göteborgs universitet i samband med mediernas valbevakning visar att ibland kan högersidan gynnas något, ibland kan vänstersidan gynnas något. Men sammantaget uppfyller Sveriges Radio och Sveriges Television kraven på opartiskhet.⁵

Debatten om huruvida Sveriges Radios och Sveriges Televisions nyhetsförmedling är vänstervriden eller högervriden är lika gammal som dessa nyhetsmedier själva. De flesta studier som genomförts visar att det inte finns belägg för att public service-journalistiken över tid skulle vara vänster- eller högervriden.

Påståendena om public service-företagens vänstervridning är en del av ett internationellt mönster där argumenten främst förs fram av populistiska, högerradikala grupper och partier. I Sverige har vi sett hur tesen framförs även av traditionella etablerade högerpolitiker, främst från Moderaterna men även från Kristdemokraterna. Sverigedemokraternas främsta företrädare har – inte oväntat – gått längst i sina formuleringar: ”Public service ska banne mig reformeras i grunden”, hävdade Björn Söder på X. Jimmie Åkesson har hävdat att radiokanalen P3 sänder ”vänsterliberal smörja” och borde läggas ned.⁶

Ett bekymmer för de som bestämt hävdar att public service-företagens nyhetsbevakning är vänstervriden är att Sveriges Television och Sveriges Radio med god marginal är de svenska medier som svenska folket har högst förtroende för. Förtroendet för public service-företagen ligger i topp även vid en jämförelse med förtroendet för andra samhällsinstitutioner.  

På senare tid har förtroendet för public service politiserats. Sverigedemokraternas sympatisörer uppvisar ett signifikant lägre förtroende för Sveriges Television och för Sveriges Radio än vad andra partiers sympatisörer gör. Då är det viktigt att komma ihåg att Sverigedemokraternas sympatisörer hyser ett lägre förtroende för nästan alla samhällsinstitutioner än var andra partiers sympatisörer gör. Därför blir det svårt att på allvar hävda att Sverigedemokraternas lägre tillit till Sveriges Television och Sveriges Radio skulle ha sin grund i medierapporteringen är vänstervriden. I stället är Sverigedemokraternas lägre tillit till Sveriges Television och Sveriges Radio ett uttryck för deras misstro mot samhällets institutioner överhuvudtaget.⁷

För att blidka arga Sverigedemokrater valde regeringen att i sin proposition om public service våren 2026 besluta att det ska genomföras en studie som belyser villkoret om opartiskhet – ”i syfte att stärka verksamhetens legitimitet och höga förtroende”. Flera tunga remissinstanser var kritiska till beslutet eftersom de uppfattade studien som ett försök till politisk styrning av public services programverksamhet. De betonade särskilt att begreppet ”opartiskhet” var svårt att definiera.⁸

Mediemyndigheten granskar om program som sänts i tv och radio följer radio- och tv-lagen. Myndigheten definierar opartiskhet som att ha ett neutralt förhållningssätt till något utan att blanda in vinklade åsikter. En märklig formulering – finns åsikter som inte är vinklade?

Och ja – de olika uppfattningarna om public service-företagens opartiskhet har förstås också sin grund i olika uppfattningar om vad som menas med opartiskhet. Vad säger till exempel public service-företagens regelverk om Sveriges Radios och Sveriges Televisions journalistik med avseende på ”opartiskhet”? Det viktigaste dokumentet – Lag (2025:986) om public service – ger inte mycket vägledning. Där stadgas endast att programverksamheten ska ”utövas opartiskt och sakligt” och med beaktande av en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet. Därutöver ska programverksamheten präglas av ”det demokratiska statsskickets grundidéer” och ”principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet” (den så kallade demokratiparagrafen, § 5.1).

Länge utgick diskussionen om saklighet och opartiskhet från en modell som utvecklats redan under 1970-talet av professorn i statsvetenskap vid Göteborgs universitet Jörgen Westerståhl. I hans modell var saklighet och opartiskhet två underkategorier till det bredare begreppet objektivitet. Sakligheten bestod av två kriterier: sanning och relevans. Opartiskhet bestod också av två kriterier: balans/icke partiskhet och neutral presentation. Med balans/icke partiskhet avsågs bland annat att alla väsentliga parter skulle belysas och få komma till tals. Med neutral presentation avsågs att meddelandet inte utformas på ett sådant sätt att meddelaren identifierar sig med eller tar avstånd från den berörda parten.⁹

Public service regler säger att programverksamheten ska utövas opartiskt och sakligt. Därutöver ska programverksamheten präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.

Mediemyndigheten har bland annat till uppgift att granska om program som sänts i tv och radio står i överensstämmelse med radio- och tv-lagen. Myndigheten definierar opartiskhet som att ”ha ett neutralt förhållningssätt till något utan att blanda in vinklade åsikter”. Det är en märklig formulering – finns det åsikter som inte är vinklade? Myndigheten menar vidare att opartiskhet för en programverksamhet innebär tre saker. För det första att om någon blir klart utpekad och kritiserad ska denne få möjlighet att bemöta kritiken. För det andra att kontroversiella ämnen eller händelser får inte behandlas på ett ensidigt sätt. För det tredje att en representant för programföretaget inte får inte ta ställning i en kontroversiell fråga.

Särskilt det tredje punkten leder ofta till kontroverser. I mars i år petades till exempel SR-medarbetaren Mårten Arndtzén från sitt uppdrag som programledare för ”Kulturnytt”, bland annat eftersom han på sitt privata konto på plattformen X beskrivit kulturminister Parisa Liljestrands (M) kritik av den svenska filmbranschen som ”hård, snygg och fullkomligt rättvis”. Sveriges Radios behandling av Mårten Arndtzen jämfördes av kritiker med SR:s reaktioner när utrikeskorrespondent Cecilia Uddén undertecknade ett upprop som bland annat pekade ut Israels handlingar i Gaza som ”oerhörda krigsbrott” mot den palestinska civilbefolkningen. Undertecknandet av uppropet ledde inte till några begränsningar i Cecilia Uddéns fortsatta journalistiska verksamhet på Sveriges Radio.

Opartiskhet reduceras till ett mantra som ständigt upprepas och aldrig ifrågasätts. Frågan Bör public service vara opartiskt? blir en icke-fråga. Alla svarar ja, men svaren går inte att tolka och frågan blir meningslös.

Än mer komplicerad blir situationen när public service-företagen ska väga kravet på opartiskhet mot kravet i demokratiparagrafen som ju bland annat föranstaltar att programverksamheten ska präglas av principen om ”alla människors lika värde”. Hur gör man då om man ska bevaka och skildra ett rasistiskt parti? Eller ett parti som Sverigedemokraterna, med nazistiska rötter och som många uppfattar som ett parti impregnerat av rasism? Ska man låtsas som att det regnar och bevaka Sverigedemokraterna som vilket parti som helst? Hur ser proceduren på nyhetsredaktionen ut när man ska avgöra om ett parti som Sverigedemokraterna ska betecknas som rasistiskt, främlingsfientligt eller kanske bara lite invandringskritiskt?

Det finns således en inbyggd spänning – jag skulle säga ett olösligt dilemma – i Sveriges Radios och Sveriges Televisions programregler. Det är omöjligt att vara opartisk och samtidigt värna demokratiska värden. Denna spänning har ställts på sin spets genom Sverigedemokraternas växande styrka i svensk politik.

Alla svarar ja på frågan om public service-företagen ska representera bedriva en opartisk journalistik. Men som visats ovan råder det ingen enighet om vad som egentligen menas med opartiskhet eller om hur kravet på opartiskhet ska förenas med public service-lagens krav på att programverksamheten ska präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer, principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet. Begreppet opartiskhet reduceras till ett mantra, ett uttryck som ständigt upprepas och som sällan eller aldrig ifrågasätts. Därför blir frågan ”Bör public service vara opartiskt?” en icke-fråga. Alla svarar ja, men svaren går inte att tolka och frågan blir därför meningslös.

Public Service har odlat en hen-säger-si, hen-säger-så journalistik där programledarens roll reducerats till att fördela ordet mellan de debatterande parterna

Normen om den opartiska journalistiken utmanas också av digitaliseringen och framväxten av sociala medier. Traditionell journalistik har fått svårare att hävda sig. Mångfalden i nyhetsrapporteringen gör opartiskhet mindre efterfrågad. Det opartiskhetstänkande som präglat Sveriges Radios och Sveriges Televisions verksamhet har haft tyngdpunkten på att ”inte ta ställning”. Alltför ofta har public service låtsats som om spänningen mellan kraven på opartiskhet och kraven på att utgår från demokratin och principen om alla människors lika värde inte finns. I stället har public service odlat en ”hen säger si, hen säger så-journalistik” där programledarens roll reducerats till att fördela ordet mellan de debatterande parterna.

För att förbli relevanta måste public service-företagen fylla sin definition av opartiskhet med ett tydligare innehåll. Annars förvandlar man sig själv till vad professorn i journalistik vid New York University Jay Rosen kallar ”a view from nowhere”. En röst från ingenstans blir alltid ointressant. En utsikt kräver en utgångspunkt. Vad vi ser beror på vilken utgångspunkt vi väljer. Ett budskap utan riktning eller avsändare väger för lätt.¹⁰

Jay Rosen menar att journalistiken sviker sitt ansvar genom att behandla båda sidor i en konflikt lika, oavsett om någon av dem framför osanningar eller presenterar en uppenbart förvriden verklighetsbild. Opartiskheten prioriteras på sanningens bekostnad. Opartiskheten blir en chimär – rösten från ingenstans döljer avsändarens faktiska utgångspunkter och perspektiv.

Jay Rosen menar att opartiskhetens i stället bör präglas av transparens och mångfald. Han talar om ”viewpoint transparency” – att rösten har en avsändare på riktigt. Genom att ge plats åt flera aktörer, med tydliga och transparenta tillhörigheter från olika håll, kan public service-företagen och traditionella medier värna sin relevans även i vår tid. En sådan hållning kan också skjuta undan den ängslan som i alltför stor utsträckning präglar dagens nyhetsbevakning.

Ur ett sådant perspektiv var det fel av Sveriges Radio att stänga av Mårten Arndtzen från delar av hans journalistiska uppdrag efter att han uttalat sig positivt om den moderata kulturministerns uttalanden om den svenska kultursfären. Men det var rätt att låta Cecilia Uddén fortsätta men sina arbetsuppgifter, trots att hon skrivet under ett upprop som kritiserade Israels krigsbrott i Gaza.

All journalistik har åtminstone en avsändare – journalisten själv. Jay Rosens uttryck ”a view from nowhere” syftar på det naiva i normen att en journalist inte skulle vara en människa av kött och blod, full med värderingar och åsikter. Det som ska bedömas är inte journalisten, utan journalistiken. En professionell journalist förmår sätta sig över sina egna utgångspunkter. Som Göran Rosenberg uttrycker det: ”Opartiskhet kan inte göras till en fråga om vad en journalist subjektivt tänker och tycker och kanske någon gång yttrar, utan om sannfärdigheten, noggrannheten, tillförlitligheten, omdömesgillheten och relevansen i de program och reportage som journalisten producerar.” Rosenberg tillägger: ”Det finns ingen opartisk journalistik, bara en journalistik som bättre eller sämre förmår hantera sina subjektiva utgångspunkter.”¹¹

Problemet med dagens public service-journalistik är inte om den är vänstervriden eller högervriden, utan att den alltför ofta är hållningslös och därför riskerar att bli irrelevant.

Bort allt vad oro gör, skaldade Bellman. Jag skulle så gärna se en mer frimodig public service-journalistik där Sveriges Radio och Sveriges Television värnade det positiva i opartiskheten, som till exempel möjligheten till genmäle och undvikande av ensidighet. Men som också fyllde denna form av opartiskhet med mångfald och transparens, där demokratiparagrafen togs på allvar och där kravet på sanning sattes i främsta rummet. En sådan journalistik skulle också bli ett värn mot den fördummande debatten om huruvida public service-journalistiken är vänstervriden eller högervriden. Problemet med dagens public service-journalistik är inte om den är vänstervriden eller högervriden, utan att den alltför ofta är hållningslös och därför riskerar att bli irrelevant.