Magdalena Nordin återvänder till ett tjugo år gammalt konstverk, där hon klippte och klistrade i självbiografiska romaner i Inte utan min dotter-genren, och frågar sig om vår tid är för allvarlig för den typen av konstgrepp.

Det finns ett 20 år gammalt verk som jag ibland återvänder till. Titeln är Fångad och verket är egentligen en bok. När den släpptes 2005 så var det ett verk som lyfte, för den blev också omskriven. Men det har också omtolkats över tid. För så kan det bli när man använder samtida referenser. För när kulturella fenomen glöms bort och dåtidens diskussioner ändrar form, så ändras också innebörden. Det har gått från att vara något gott, något som vill göra världen bättre, till att uppfattas som det motsatta. 

Till utseendet liknar den vilken pocketbok som helst, men Fångad är alltigenom handgjord och hela upplagan har kopierats upp för hand. Projektet gjordes som en kommentar till en viss typ av litteratur som var populär under samma period, som i sin tur leder fram till en särskild roman. 

När kulturella fenomen glöms bort och dåtidens diskussioner ändrar form, så ändras också innebörden. Det har gått från att vara något gott, något som vill göra världen bättre, till att uppfattas som det motsatta.

År 1987 släpptes Inte utan min dotter av Betty Mahmoody. Den självbiografiska romanen handlar om en amerikansk kvinna, som gifter sig med en man från Iran. När hennes man föreslår en resa till sitt före detta hemland, så tror hon att det är en semester. Men när de väl landar i Iran, så inser hon att de inte kommer att återvända. Här tar också våldet vid och till slut bestämmer sig Mahmoody för att försöka fly ut ur landet tillsammans med sin dotter. 

Inte utan min dotter blev en stor försäljningssuccé och några år senare kom även filmen, baserad på boken. Men trots att den var mycket populär, så fanns det också en uttalad kritik mot den. Kritikerna ansåg att hon hade skildrat mellanöstern på ett onyanserat sätt, som talar till våra fördomar. Under de kommande åren skulle en mängd romaner med liknande teman ges ut på förlagen, som vardagligt började beskrivas som en “Inte utan min dotter-genre”.¹ Men den fick även ett riktigt namn; populärorientalism. 

I boken Hudud – En essä om populärorientalismens bruksvärde och världsbild så skriver Magnus Berg att dessa romaner har ett särskilt ackord, där Inte utan min dotter utgör dess centrum. I samma genre ingår exempelvis Bakom slöjan av Jean P Sasson och Såld av Zana Muhsen. Men även Shejken av Edith Maud Hull från 1922, hör hit enligt Berg: “Det som förenar alla dessa verk är fångenskap och tvång: Manligt orientaliskt tvång riktat mot – oftast, men inte alltid, västerländska kvinnor, inte sällan via deras barn. Kvinnorna reagerar utifrån detta tvång utifrån en modern, kvinnlig självmedvetenhet”.

Idén var egentligen mycket enkel. Jag tog åtta böcker, som jag bedömde vara ‘Inte utan min dotter-romaner’, klippte isär dem och sammanfogade dem till en någorlunda sammanhängande berättelse.

Han ser dem som problematiska eftersom han anser att de förmedlar en endimensionell bild av mellanöstern. Eftersom de skrivs fram på samma sätt i de olika romanerna, så skapas en större bild som skymmer det mångfacetterade. En bild som bekräftar vår föreställning om att väst står för det goda och överlägsna, medan orienten får stå för det onda och underutvecklade. Och där mannen från mellanöstern får symbolisera grymhet, förtryck, haremfantasi, övervåld och fasa blandat med exotism. (Hudud)

Tidigt 00-tal var också en tid då de “sanna berättelserna” hade fått stort genomslag på marknaden, en genre där populärorientalismen ofta ingår. I en artikel från 2005 så beskriver Annette Årheim genren som något som verkligen suger tag i läsaren och hon vill problematisera dessa böcker eftersom en stark verklighetsbaserad skildring gör något med läsaren. För om man har ett starkt sanningsanspråk och samtidigt skildrar något självupplevt, så kommer läsningen bli mer intim, vilket gör läsaren mindre kritisk. Hon diskuterar även glidande sanningsanspråk, som hon menar blir särskilt märkbart i romaner där författaren har valt att blanda verklighet och fiktion. För om man då har ett högt sanningsanspråk, samtidigt som man har bearbetat sin berättelse på ett konstnärligt vis, så kan läsaren förledas in i en mindre subjektiv läsning.²

Under samma period hade frågan om mäns våld mot kvinnor uppmärksammas och därför började dessa böcker plockas upp av feministiska rörelser. Liza Marklunds roman Gömda en roman som ville lyfta den typen av berättelser. En roman som handlar om en svensk kvinna som tvingas på flykt från sin våldsamma exman. Men några år senare skulle hennes bok få utstå massiv kritik, dels började man ifrågasätta sanningshalten, men man ansåg även att boken innehöll många stereotypa skildringar. I ett program på P1 från 2009 beskrivs hennes roman som en “romantiserad skräckberättelse med starkt rasistiska övertoner”.³

Jag frågar mig själv om det verkligen är etiskt försvarbart att återanvända en sådan berättelse, sönderklippt och sammanfogad med en massa andra texter. Ett ganska omdebatterat ämne dessutom, som jag helst vill undvika. Hade kunnat förutspå framtidens debattklimat, så hade Fångad aldrig gjorts.

Det var i den tidsandan som Fångad gjordes. Idén var egentligen mycket enkel. Jag tog åtta böcker, som jag bedömde vara “Inte utan min dotter-romaner”, klippte isär dem och sammanfogade dem till en någorlunda sammanhängande berättelse. Fångad bestod av: Inte utan min dotter, Såld, Bortrövade, Slav, Slavinnan, Tamars dotter, Stulna döttrar och Gömda.

Fångad blev en succé. Samma år blir den recenserad i tidskriften OEI. Året därpå publicerades en C-uppsats om boken. Studenten skriver: ”Fångads styrka består även i dess enkelhet – den är i en mening inget annat än det den kritiserar, eller snarare, den är som det den kritiserar.”

Nu har vi kommit fram till 2026 och jag inser att Fångad har blivit en annan bok. På omslaget ser jag ett foto av en kvinna som är iklädd slöja. Jag vänder på boken och läser baksidestexten: ”Nadia blir snarligen havande och förbindelsen mellan dem förändras. Hon har föga förståelse för den islamiska synen på kvinnans lott i livet. När hon av Abdullahs intolerans drivs in i Terrys armar, blir Abdullahs rabiata reaktion ett fasansfullt slag för Nadia. Han för henne till Jemen där hon utsätts för de mest ohyggliga övergrepp och där hon tvingas leva i fångenskap”. 

Jag minns hur baksidestexten kom till. Jag tog en befintlig text, ändrade den och så att den skulle bli mer absurd. Men jag är inte säker på att den lilla förskjutningen kommer fram idag. Jag öppnar boken och det inledande kapitlet gör mig illamående. Fångad inleds med en självbiografisk skildring av en kvinna som blir bortgift i ung ålder. Jag frågar mig själv om det verkligen är etiskt försvarbart att återanvända en sådan berättelse, sönderklippt och sammanfogad med en massa andra texter. Ett ganska omdebatterat ämne dessutom, som jag helst vill undvika. Hade kunnat förutspå framtidens debattklimat, så hade Fångad aldrig gjorts. 

Men när jag vänder blad så slipper jag mina egna funderingar eftersom jag kastas in i Liza Marklunds roman Gömda. Anders, hennes nuvarande pojkvän försöker försäkra kvinnan om att hennes före detta man inte kommer att förstöra hennes liv. Redan på nästa sida kastas jag in i en helt annan handling, nu är mannen pakistanier och det hela liknar något slags romantiskt möte, skrivet i Bridget Jones dagbok-stil. Sidan därpå heter pojkvännen Hamid. Den är skriven som självbiografi och hans flickvän berättar att han inte har lyckats behålla ett enda jobb. På en annan sida slår mannen både frun och hans barn och på en annan sida detoneras en bomb i en papperskorg och fyra personer sprängs i bitar. 

Jag skrattar till och känner mig samtidigt lite lättad. Fångad kan inte misstas för något annat än det är. Kanske är det tantsnusket som räddar hela boken.

Trots de tvära kasten så håller ändå berättelsen ihop och det är just likheterna i de olika böckerna som gör den klippningen möjlig. Till slut kommer jag fram till en sida som bryter av handlingen på ett oväntat sätt: “Med en enda våldsam stöt trängde han igenom. En vitglödgad smärta genomborrade henne, och hon ryckte häftigt till. Hennes skrik blev till ett jämrande stön och han gled allt djupare in i henne. /…/ Hon kände hans penis bulta i henne, och så smög sig en fuktig värme genom henne. Hans kropp blev slapp, och han drog sig långsamt ut ur henne och kastade sig på rygg.” 

Jag skrattar till och känner mig samtidigt lite lättad. Fångad kan inte misstas för något annat än det är. Kanske är det tantsnusket som räddar hela boken. Jag bestämmer mig för att pröva den mot publik och väljer ut en vän som jag tror är en bra mätare eftersom han tillbringar mycket tid på internet. Men efter 50 sidor kommer domen: “Inget för 2026”. 

På ett känslomässigt plan kan jag förstå vad han menar, men på ett teoretiskt plan kan jag ändå tycka att man borde kunna göra ett sånt här verk, även idag. Att jobba kring antirasistiska teman och att ifrågasätta stereotypa föreställningar är mycket vanligt, särskilt inom konsten. Den metod som jag har använt för att synliggöra detta, är också mycket vanlig och välanvänd. 

Just det greppet, att lägga sig väldigt nära och nästan göra samma sak, i syfte att synliggöra något, går att härleda till situationisterna, en marxistisk rörelse som hade växt fram i 60-talets Paris. De ville använda konsten för att framväxten av konsumtionssamhället och menade att varufetischismen och konsumtionen av kommersiella bilder hade skapat ett falskt medvetande, som de beskriver som ett skådespelssamhälle. Och för att göra motstånd mot detta, hade de utvecklat en konstnärlig metod, som finns beskriven på Moderna museets hemsida: 

“Att återanvända eller omforma bilder från massmedia blev för många konstnärer en strategi för att vända blicken mot hur bilderna fungerar snarare än vad de berättar. Det sena 1960- och hela 1970-talet var en tid av omvälvande sociala förändringar runt om i världen, och många konstnärer arbetade för att ifrågasätta stereotyper och absurda ideal.”⁴

Just det greppet, att lägga sig väldigt nära och nästan göra samma sak, i syfte att synliggöra något, går att härleda till situationisterna, en rörelse som hade växt fram i 60-talets Paris. De ville använda konsten för att framväxten av konsumtionssamhället.

Så vad var egentligen problemet med Fångad? 

För att reda ut det hela, så ringer jag upp en vän. Först blir hon väldigt skeptisk till att jag överhuvudtaget har plockat fram den på nytt och menar att man måste acceptera att omvärlden har förändrats och att den därför inte kan uppfattas på samma sätt idag. Men när jag nämner situationismen i sammanhanget, blir hon mer intresserad. Hon kan inte riktigt definiera Fångads problem, utan allt landar i en diffus känsla. Hon tänker också att världen har blivit mer ond. Att allt har blivit mer allvarligt och att använda humor på det här sättet, är inte lika kul. 

Kanske skulle en del av svaren finnas i boken Den postmoderna bilden, av Gert Nordström. Den gavs ut 1989, samtidigt som Nordström var professor på Konstfack. Han tar upp flera problem med postmodernismens inträde i konsten och menar att deras upplösa syn på “Jaget” kommer leda till att konstnärerna förlorar kontrollen över sina verk. För om den konstnärliga avsändaren inte är ett eget “väsen” utan endast består av historiska upprepningar, så blir det inte lika självklart att analysera verket utifrån avsändarens intentioner.⁵

En del av svaren skulle även kunna finnas i Lena Anderssons texter. Hon har, precis som Nordström, kritiserat postmodernismens idéer och i en krönikan Den uppbyggliga litteraturen så använder hon ett exempel för att illustrera hur olika filosofiska utgångspunkter leder till vitt skilda tolkningar av samma verk. Exemplet är American Psycho och hon inleder sin krönika genom att återge en TV-intervju med Sara Lidman, som ger sin syn på boken, som Andersson sedan analyserar: “Hade hon rätt i att ”American Psycho” är skadlig och i att vi bör skonas från att skadas av litteraturen? Vari ligger i så fall det skadliga?” 

Situationismen har vissa postmodernistiska drag, men det finns en tydlig skillnad. För om bilder och berättelser skapar ett falskt medvetande, så finns det också något sant, bortom det konstruerade.

Andersson vänder sig emot idén om att människan bör skyddas från fel sorts kulturella intryck och anser att människan har en förmåga att orientera sig i olika verk, även när innehållet är destruktivt. Exemplet används även för att knyta an till vår samtid och hon menar att de postmoderna synsätten möjliggör den här typen av tolkningar. För när man kastar ut förnuftet och istället lutar sig på idén om att människan formas genom berättelser och språk, så blir den här typen av berättelser skadliga. Andersson skriver: 

“Om medvetandet verkligen är detta klibbiga flugpapper på vilket allt fastnar utan att kunna sorteras av kontrollinstanser som förnuft, besinning och omdöme är det här måhända en rimlig inställning.”⁶

Fångad liknar American Psycho eftersom det är en bok som kan tolkas på liknande sätt utifrån dessa filosofiska grunder. Men Fångad har ytterligare en egenskap, den kan dessutom hamna i två ytterlighetslägen, för när man använder sig av situationismens tillvägagångssätt, där man tar ett befintligt material, återupprepar det i syfte att synliggöra något som redan fanns där från början, så riskerar samma innehåll att reproduceras utifrån postmodernismens synsätt. Lutar man sig dessutom på Judith Butler, som går ett steg längre i sina postmoderna teorier, det vill säga att ord, språk och berättelser i sig kan omforma och till och med skada, oavsett syfte, så blir Fångad mycket svårläst. 

Situationismen har vissa postmodernistiska drag, men det finns en tydlig skillnad. För om bilder och berättelser skapar ett falskt medvetande, så finns det också något sant, bortom det konstruerade. Det betyder att människan kan återfå sin omdömesförmåga om man väcker henne. 

För 20 år sedan blev Fångad omskriven. År 2006 publicerades Montageromanen Fångad: Kritk som en möjlig litterär strategi, via Södertörns högskola.  Där diskuterar studenten Rebecka Thor upprepningen som metod utifrån Butlers teorier: “Kvar står frågan om hur Fångad förhåller sig till detta, eftersom den kan ses både som en kritik och som enbart en upprepning av stereotyper och rasism. /…/ Jag menar att det är en form av ”hate speech” som sker i de böcker Fångad citerar och att detta tal, som Butler hävdar, skadar den det riktas mot.” 

Jag tänker på min väns ord, att världen har blivit ondare. Därför överlämnar jag Fångad till en högerextremist.

Men studenten väljer ändå att fria Fångad med stöd av samma teoretiska grund: “Den lyfter fram något specifikt för dessa böcker och lyckas, utan att skriva betraktaren på näsan, skapa en kritik i en litterär och konstnärlig form. Fångad är, för mig som läsare, en undersökning av hur man implicit kan presentera en kritik och visar upp hur montaget fungerar som en metod för en litterär kritik.“ 

År 2005 publicerades recensionen Catch me if yo can – orientens tungvrickarvisa i OEI. Den skrevs av Athena Farrokhzad, som gör en distinkt skillnad på olika slags berättande: “Berättelsen har hamnat på repeat, och Abdullah har förvandlats till en mängd olika orientaliska män som olika skepnader om och om igen förför, fängslar och förlorar Nadia, som också hon mångfaldigats och fått fler namn. Fångad är i själva verket inte berättelsen om Nadia och Abdullah, det är en bok som tematiserar just från om hur berättelsen berättas.”

Tillbaka till 2026. Jag tänker på min väns ord, att världen har blivit ondare. Därför överlämnar jag Fångad till en högerextremist. 

Han ser sig själv som mer höger än Sverigedemokraterna och eftersom hans egen uppfattning om den orientaliske mannen stämmer överens med beskrivningarna i Fångad, så blir det svårt att försöka analysera huruvida den kritiska metoden fungerar. Men han tycker ändå att min idé framgår. “Den konstnärliga metoden är jättetydlig, men jag läste den inte teoretiskt, utan mer känslomässigt”. 

Han valde att läsa den som en vanlig bok och i den läsningen uppstod något helt annat. Eftersom han utifrån sin ideologiska övertygelse tror på mer traditionella konstellationer av kvinnor och män, så kände han sig träffad av kvinnornas beskrivning av de förtryckande männen. Han menar att det leder till en förvirring, eftersom han själv ser ett väldigt tydligt vi och dom, men när han inser att han liknar männen i boken, så skapas en inre konflikt. 

Återanvändandet av kvinnornas skildringar tycks även skymma den ursprungliga tolkningen. Min vän som hänger mycket på internet, ser mitt konstnärliga grepp som problematiskt, eftersom han anser att jag har klippt ihop materialet på ett vårdslöst sätt.

Återanvändandet av kvinnornas skildringar tycks även skymma den ursprungliga tolkningen. Min vän som hänger mycket på internet, ser mitt konstnärliga grepp som problematiskt, eftersom han anser att jag har klippt ihop materialet på ett vårdslöst sätt. Han upplever att “det osannolika i att man skulle vilja använda deras självupplevda traumatiska berättelser på det här sättet, väger tyngre än tydligheten i den konstnärliga metoden”. 

För att kunna pröva Fångad som verk så behöver jag en konstpublik. Jag kontaktar en konstnär som nyligen har avslutat en konsthögskoleutbildning. Eftersom jag ofta ser henne posta klipp om antirasism på nätet och känner därför en viss skam över att ha dragit in henne i det här projektet. Men efter en veckas tystnad kommer redogörelsen: 

Den är väldigt ärlig. Det blir en märklig läsning. Det blir mer ett innehåll, som att jag deltar i en performance. Man blir något mer än en läsare, man blir mer fokuserad och mer medveten. Man tänker mer. Det märks att det är olika böcker, övergångarna visas tydligt. Du har lyckats fånga subtila normaliseringsprocesser. Historier vi berättar för varandra som blir en sanning. Boken fångar det här väldigt bra. Den innehåller dessutom flera lager, det blir en käftsmäll. Upprepningen får en subtil verkan. Den funkar skitbra i kontext där den förklaras. Där man tydliggör intentionerna. 

Man fastnade ibland i övergreppsscenerna, man börjar ströläsa dem och konsumera dem som snaskläsning. Man tänker “åh gud nu blir hon våldtagen”. Det blir väldigt konstigt med dessa orgier, som att man hela tiden fastnar i snaskläsningen. Det blir också något slags underhållningsvåld. Där man läser om hemska grejer. Det pågår ju hela tiden, till exempel i Jemen. Men det är tydligt att det är en parodi. Man blir också mätt när det hela tiden upprepas. Det blir som krig, när det hela tiden pågår och aldrig tar slut, då blir man trött på det. 

Att den skulle kunna återuppstå som verk, är jag fortfarande tveksam till. Men det är en annan känsla att hålla den i handen nu. Och när jag ser den skymta fram i bokhyllan hemma, så kan jag sträcka på mig. 

Men den är väldigt märklig och obehaglig, du borde verkligen ställa ut den, kanske ihop med ett samtal. Det är svindlande att du har tagit dig an de här ämnena för 20 år sedan. Du har ju verkligen kritiserat något, lyft fram någon typ av normaliseringsprocess, som också kan gå väldigt snabbt. En del saker kan nog uppfattas som problematiska, det är ju vissa ord och begrepp som man inte använder idag. Kanske hade man kunnat städa upp den, men då hade det ju också blivit ett annat verk. Det är ju också ett historiskt dokument. 

Hon försöker ändå städa upp texten som ett rent tankeexperiment och när hon gör det, får jag samtidigt svar på en fråga. För när hon bara nämner enstaka ord, så betyder det att berättelserna kan stå kvar. Det betyder att man kan göra liknande verk, även idag. Det innebär också att man kan använda den här konstnärliga metoden för att angripa det här ämnena i det här syftet. 

Jag öppnar boken ännu en gång. Att den skulle kunna återuppstå som verk, är jag fortfarande tveksam till. Men det är en annan känsla att hålla den i handen nu. Och när jag ser den skymta fram i bokhyllan hemma, så kan jag sträcka på mig.