I Libercomunismo, Scienza dell’utopia analyserar Emiliano Brancaccio de ekonomiska drivkrafterna bakom dagens växande stormaktskonflikter. Med fokus på USA, Kina, Ryssland och EU visar han hur skärpt global konkurrens ger upphov till krig och ökande militära spänningar. Göran Drougge har läst den.

Emiliano Brancaccio är professor i politisk ekonomi på Neapeluniversitetet Federico II. Han har i sina skrifter och analyser haft speciellt fokus riktat mot vilka faktorer och drivkrafter som orsakar de krig som nu flammar upp med allt större intensitet: Ukraina-Ryssland-NATO, Israel – Palestina, USA/Israel – Iran. Dessutom har han initierat konkreta förslag för hur man med hjälp av förändringar i världsekonomin skulle kunna stoppa krigen och framför allt kunna avvärja ett alltmer hotande stormaktskrig.

Det mest kända av hans initiativ är manifestet/appellen för att skapa de ekonomiska villkoren som leder till fred. Manifestet som tillkommit genom samarbete med andra ekonomer publicerades i Le Monde och Financial Times våren 2023. Den är inte temat för denna artikel men appellen går kortfattat ut på att med hjälp av ingrepp och politiska regleringar på världsmarknaden stoppa kapitalets centralisering, som enligt Brancaccio är den viktigaste faktorn bakom dagens krig. Manifestet vill införa en ny internationell valuta med fast växelkurs, inspirerad av Keynes förslag från 40-talet som gick under namnet ”International Clearing Union”.

I Libercomunismo, Scienza dell’utopia ger Brancaccio oss en mer detaljerad bakgrund till vår tids alltmer krigiska värld. Grundvalen är stormakternas skärpta konkurrens som tvingats fram av kapitalets centralisering och som påskyndats genom framför allt Kinas framväxande som en ny stark konkurrent på världsmarknaden och USA:s allt större ekonomiska problem, manifesterad bland annat av en gigantisk skuld till omvärlden och då inte minst till Kina. I Brancaccios analys är det fyra imperialistiska stormakter, USA, Ryssland, Kina och EU, som ligger bakom den skärpta konkurrensen och de diplomatiska-militära-spänningar som denna konkurrens ger upphov till.

Libercomunismo har fokus på de ekonomiska strukturer och kapitalets lagbundna centraliseringsprocess och dess avgörande betydelse för krig och fred. Brancaccio avvisar den geopolitiska analysen som en ”sista skrikets mode-analys”. Och det oavsett om det är vänster- eller högerdebattörer som propagerar för geopolitiska analyser och förklaringar. Istället för att förklara krigen i dagens värld med de traditionella geopolitiska förklaringarna, där politiska ledare i stormakterna spelar ett maktpolitiskt spel, till exempel i teorin om ”The Grand Chessboard”, om hegemoni och kontroll av länder och regioner, vill Brancaccio hitta de strukturella ekonomiska grundvalarna som ligger bakom de drivkrafter som leder till krig.

Han sammanfattar denna analytiska utgångspunkt kort och gott: För att hitta de djupast liggande orsakerna till de dagliga massakrerna, följ alltid pengarna!

Medan analysen utifrån geopolitik ofta handlar om att analysera den ena eller andra mäktiga ledarens avsikter och/eller klokskap/dårskap och huruvida avsikterna kommer leda fram till de maktpolitiska målen om hegemoni över och kontroll av allierade och fiender, handlar Brancaccios analys och studier om att se hur den internationella ekonomiska och finansiella världsmarknadens ekonomiska lagar och drivkrafter styr de olika stormakternas och deras ledares agerande. Han sammanfattar denna analytiska utgångspunkt kort och gott: ”För att hitta de djupast liggande orsakerna till de dagliga massakrerna, följ alltid pengarna!”

Som titeln Libercomunismo antyder är det också en helt ny politisk ideologi som presenteras. Tänk er begreppet ”socialliberalism” där prefixet ”social” som egentligen står för socialism byts ut mot prefixet ”kommunism” så kommer ni nära det som Brancaccio är ute efter. Det är ett radikalt nytänkande helt fritt från dogmatiskt och proselytiskt 1900-talstänkande där vi skulle ställa upp på den ena eller andra sidan i kampen mellan de ”stora ideologierna”. Helt fräckt tar han det bästa från kommunismen och slår ihop det med det bästa från liberalismen. Så får man väl inte göra, blir den första ryggmärgsreflexen från oss som är skolade i 1900-talets hårda och dödliga, bildligt talat för oss i mellanmjölkens Sverige, kamp mellan ideologierna. Jo, det får man, enligt Brancaccio!

Det första han slår fast i denna medvetet eklektiska strävan är att ”kommunismen är inte död”. Trots alla försök att dödförklara den. ”Idag är kommunismen inte ett spöke. Snarare är det en zombie som trots allt går omkring och orsakar oro bland de levande…men varför är så många rädda för denna zombie?” Och vidare: ”Det är underligt, kommunismen påstås vara död men många makthavare fortsätter ändå angripa den. Till exempel EU som urskillningslöst och officiellt jämställer kommunismen med nazismen. Eller Vladimir Putin som anklagar kommunisterna för att ha fräckheten att kalla undertryckandet av de ryska religiösa traditionerna för framsteg. Eller Donald Trump som förutsäger att den framtida politiska kampen kommer ‘handla om att välja mellan kommunismen och sunt förnuft’”.

Det som Brancaccio vill använda från kommunismen är idén om en ekonomi planerad för folkflertalets och hela världens bästa och från liberalismen idén om den individuella personliga och politiska friheten.

Det som Brancaccio vill använda från kommunismen är idén om en ekonomi planerad för folkflertalets och hela världens bästa. Det han vill ta från liberalismen är idén om den individuella personliga och politiska friheten. I polemik mot de som menar att demokrati och individuell frihet är oförenligt med planerad ekonomi menar han det går utmärkt att kombinera. Bland annat på grund av den tekniska utvecklingen som ger planekonomer mycket större möjligheter att planera rätt än vad som var möjligt för 50 år sedan.

Han använder Kinas utveckling till ett (stats)kapitalistiskt land som ett indicium på att planerad ekonomi inte behöver leda till en odemokratisk totalitär stat. Eftersom Kina mer och mer slagit in på den fria marknadens väg borde vi – om dagens liberala opinionsmakare har rätt i att fri marknad är garanti för politisk frihet – se allt mindre politiskt förtryck i Kina. Enligt Brancaccio, och många andra, ser vi snarare tvärtom: ökat förtryck och ännu mer statlig kontroll av medborgarna. Han menar att detta visar att sambandet som liberaler framhäver inte finns.

För att kunna utveckla de individuella friheter som liberalismen lovat måste vi enligt Brancaccio istället ”bryta med den fria marknadens dominans som skapar de kedjor som leder till kapitalets centralisering och kväver och avskaffar de individuella rättigheterna.”

Det bör även nämnas att Brancaccio med Liberocomunismo visar att den fria marknaden och produktion för fåtalets vinst i stället för att gynna flertalet även är grundorsaken till miljöförstöring och klimatförändringarna. Han sammanfattar detta med: ”Framtidens miljöpolitik är kommunistisk eller inte alls.”

Som en av utgångspunkterna för att illustrera sina slutsatser om hur världsekonomins strukturer leder fram till militära konflikter och fullskaliga krig använder han på ett oortodoxt sätt Lenins analys i skriften ”Imperialismen som kapitalismens högsta stadium”. Brancaccio säger att Lenins verk innehåller begränsningar och att den inte i strikt mening uppfyller dagens krav på en vetenskaplig studie men att Lenin med sin intuition visade prov på ett överflöd av intelligenta förutsägelser som bekräftats av många studier efter honom, utförda av marxister och icke-marxister.

Brancaccio visar att den fria marknaden och produktion för fåtalets vinst i stället för att gynna flertalet även är grundorsaken till miljöförstöring och klimatförändringarna. Han sammanfattar detta med: Framtidens miljöpolitik är kommunistisk eller inte alls.

I boken utvecklar Lenin tesen att imperialismen är ett ekonomiskt stadium under kapitalismen som kännetecknas av att de stora monopolföretagen och bankerna tagit över stora delar av det världsekonomiska flödet av varor och kapital. Lenin visar som något typiskt för detta högsta kapitalistiska stadium att kapitalexporten blivit större och ekonomiskt viktigare än varuexporten. Hela världen är mer eller mindre uppdelad mellan dessa stora monopolföretag som i sin tur representerar och representeras av de stater i vilka de har sin bas.

Enda sättet för en stat eller en stats största monopolföretag att på ett betydande sätt utvidga sina marknadsandelar och öka kontrollen av råvaror och avsättningsmarknader är att roffa åt sig från en annan stat och dess monopolföretag. Enligt Brancaccio: ”Grundteserna hos Lenin är att kapitalets centraliseringsprocesser skapar allt större monopolistiska block, först inom de olika länderna och sedan på det globala schackbrädet…om kampen mellan monopolföretagen först äger rum mellan relativt småskaliga kapitalgrupper så utvecklas detta med tiden till en global kamp, med allt större fiskar som slukar de mindre fiskarna.” Brancaccio hänvisar även till Marx’ analys av hur den fria marknadens konkurrens via kapitalets lagbundna centraliseringsprocess leder till sin motsats: monopol.

Det är denna alltmer skärpta konkurrens som leder till handelskrig, diplomatiska konflikter mellan stater, militära spänningar och militär upprustning som i sin tur leder till ännu mer spänningar och ännu mer konflikter som, om de inte hejdas, leder till fullskaliga krig. Alltså det vi ser idag. 

Enligt Brancaccio är det denna alltmer skärpta konkurrens som leder till handelskrig, diplomatiska konflikter mellan stater, militära spänningar och militär upprustning som i sin tur leder till ännu mer spänningar och ännu mer konflikter som, om de inte hejdas, leder till fullskaliga krig. Alltså det vi ser idag. 

De olika staterna, alltså framför allt stormakterna, som idag konkurrerar med varandra, utkämpar handelskrig, provocerar fram diplomatiska konflikter och militära spänningar, gör det, ytterst, utifrån de ekonomiska intressena hos de största företagen och bankerna. I princip på samma grundval som låg bakom monopolföretagens och stormakternas agerande för drygt hundra år sedan. I grunden är det alltså samma ekonomiska världssystem idag som när Lenin skrev om imperialismen som kapitalismens högsta stadium. Frågan är om det ”högsta” stadiet även är det sista? Vi har goda skäl att hoppas på det!

En kärna i Brancaccios analys är att visa hur dagens geopolitiska tänkare med sina kartor, pilar och spekulationer om den ena eller andra stora ledarens intentioner direkt eller indirekt stöder systemets utveckling mot mera krig.

De flesta som idag fortsätter intressera sig för internationell politik och ekonomi, skriver han ”talar idag samma språk som den styrande kapitalistiska diplomatin. Deras högsta intellektuella ambition är att ställa sig bakom ‘det godas fana’ mot den för tillfället utmålade ‘onda’. Att vifta mest energiskt med den ‘rätta’ fanan; några väljer den ryska, andra den ukrainska, ytterligare andra den kinesiska, den amerikanska osv. I verkligheten är detta viftande med fanor inget annat än mental anpassning till att bli framtidens kanonmat”.

Enligt Brancaccio är det denna alltmer skärpta konkurrens som leder till handelskrig, diplomatiska konflikter mellan stater, militära spänningar och militär upprustning. Alltså det vi ser idag. 

Enligt Brancaccio måste vi lämna geopolitiken och gå tillbaka till marxismens analys som visar på sambandet mellan kapitalismens lagbundna strukturella utveckling och imperialismen och krigen. För att skapa de ekonomiska grundvalarna för en fredlig värld måste vi bryta med kapitalismen och den fria marknaden i varje land och i världsmåttstock. Vi måste organisera kollektiva strejker mot krigsherrarna och arbeta för demokratiska reformer och för en revolution för freden.

”Ja”, säger Brancaccio i sista kapitlet i boken Libercomunismo, ”vi har kommit fram till den punkten, till den stora förändringen, till det som är vår tids stora tabu: expropriering av storkapitalet som idag är i kapitalisternas händer. Den kollektiva maktens kontroll av produktivkrafterna. Skapandet av den nya demokratiska planeringen av ekonomin.”

Som vi ser har Brancaccio en revolutionär grundsyn, och det i en värld, åtminstone i Västvärlden, där många tror att den revolutionära, systemkritiska vänstern har självdött. Han vågar ta upp den stora frågan om en total samhällsförändring igen. Är det modigt eller är det bara dumdristigt?