I juli 2026 blev hederlig vandel, ett korrekt levnadssätt, krav för uppehållstillstånd i Sverige. Det förändrar samhället i grunden. Vems rättigheter villkoras härnäst? Idéerna om tillhörighet och i förlängningen renlighet är inte nya, skriver Magnus Dahlstedt, som ser gamla tiders rasbiologi i ny skepnad.

På kort tid har ”vandel” blivit del av gängse politisk vokabulär. Som en del av Tidööverenskommelsens utlovade migrations- och integrationspolitiska ”paradigmskifte” introducerades hösten 2022 att krav på hederlighet, så kallad hederlig vandel, som princip för uppehållstillstånd skulle utredas.

Migrationsverket ska göra en bedömning som inte enbart grundas på brott, utan även missbruk av välfärdssystem, skulder, efterlevnad av myndighetsbeslut samt samröre med kriminella eller våldsbejakande miljöer. Sedan ska uppehållstillstånd kunna nekas eller återkallas.

Vandelskravet går ut på att Migrationsverket ska göra en samlad bedömning av någons levnadssätt och regelefterlevnad. Bedömningen ska inte enbart grundas på begångna brott, utan även omfatta exempelvis missbruk av välfärdssystem, ovilja att betala skulder eller skatter, bristande efterlevnad av myndighetsbeslut samt samröre med kriminella eller våldsbejakande miljöer. Utifrån denna samlade bedömning ska uppehållstillstånd sedan kunna nekas eller återkallas.

När utredningen kom med sitt förslag framförde en rad remissinstanser skarp kritik.¹ Kritiken handlade främst om rättssäkerhet. Begreppet vandel sades vara så luddigt formulerat att det riskerar att bli svårt att förutse vilka handlingar, kontakter eller beteenden som kan ges betydelse i en migrationsrättslig bedömning. Kritikerna befarade att myndigheterna skulle få ett alltför stort tolkningsutrymme och bedömningarna bli godtyckliga.

Mot slutet av mandatperioden, i början av juni 2026, lades förslaget trots kritiken fram och röstades igenom med bred marginal. I Tidö-tidens och dess utlovade ”paradigmskifte” har slagorden om ”Refugees welcome” ersatts av en kanon som ekar: ”Sverige är fullt”. Ett nytt politiskt samförstånd upprepar: Migration är ett problem. Integrationen har misslyckats. Gränserna måste skyddas. Nyanlända behöver anpassas eller återvända till sina hemländer.

Ett nytt politiskt samförstånd upprepar: Migration är ett problem. Integrationen har misslyckats. Gränserna måste skyddas.

Vem står näst på tur?
Beslutet ger med rätta anledning till oro. Inte bara på grund av vandelskravet i sig utan också den bredare logik som kravet är del av: en samhällsförändring där rättigheter i allt högre grad knyts till skötsamhet, tacksamhet och anpassningsbarhet. Med hederlighet som lagstadgad princip för rätt att vistas i landet och tillgång till fri- och rättigheter ändrar den svenska välfärdsmodellen skepnad. Fram växer en ny modell, där människor förväntas förtjäna grundläggande fri- och rättigheter genom rätt beteende, attityder och tillhörighet.

Vandelskravet utgör inte bara ett migrationspolitiskt verktyg. Med det etableras principen att människors rättigheter kan villkoras av hur de lever sina liv och hur de bedöms av myndigheterna. När den principen väl accepterats återstår en fråga: vem står näst på tur?

När beslutet togs hade människor samlats utanför riksdagshuset för att demonstrera sitt motstånd. En av demonstranterna var Marie, som förlorat jobbet på Energimyndigheten för att hon var aktiv i klimatorganisationen Rebellmammorna. För tidningen Dagens Arena beskriver hon lagen som ett direkt hot mot dem som engagerar sig politiskt. ”Vad är vandel för något?”, frågar hon sig. ”Det går inte ens att definiera vad det är, det kan användas på väldigt lösa grunder. Så rent juridiskt blir det väldigt problematiskt”.²

Med vandelskravet etableras principen att människors rättigheter kan villkoras av hur de lever sina liv och bedöms av myndigheter. När den principen accepterats återstår en fråga: vem står näst på tur?

Till organisationerna som stämde in i kritiken var Civil Rights Defenders. ”Lagstiftning ska vara förutsebar”, underströk chefsjurist John Stauffer. ”Med vandelskravet lämnas människor i ovisshet om vilka handlingar eller uttryck som kan användas mot dem. Det undergräver rättssäkerheten och principen om likhet inför lagen”.³ 

I ljuset av ett längre historiskt förlopp framstår vandelskravet som del av ett återkommande mönster där tillhörighet villkoras och där särskilt vissa grupper förväntas bevisa sin värdighet genom anpassning och avståndstagande från det som definieras som avvikande. Kraven på likhet och jakten på det avvikande har visserligen normaliserats under det senaste decenniet, men de kan spåras långt tillbaka i tiden.

”Tack för att jag får bo här”
I en studie baserad på intervjuer med vuxenstuderande runtom i Sverige intervjuade vi en ung kvinna vi kallar Ana.⁴ Ana kom till Sverige i sjuårsåldern, från Ungern, tillsammans med sina föräldrar. Hon intervjuades på en Komvuxskola någonstans i landet. Intervjun illustrerar på smärtsamt vis hur normer om att ”göra rätt för sig”, att jobba hårt och visa tacksamhet internaliseras av människor vars tillhörighet villkoras.

I sitt debutverk Svart hud, vita masker beskriver Frantz Fanon upplevelsen av att leva som svart man i femtiotalets franska koloni Martinique: ”Skam. Skam och självförakt. Äckel. När folk uppskattar mig är det trots min hudfärg. När de ogillar mig har det med min hudfärg att göra. Vad jag än gör är jag fången i denna infernaliska cirkel”.⁵

För om man vill klara sig ute i samhället så måste man tänka. Det går inte att vara stolt rom och söka jobb.

Fanon beskrev hur den koloniala situationen tvingade svarta människor att leva som en anomali i förhållande till vithetens normalitet. Den lärde dem att dölja eller tona ner sin identitet och på olika vis anpassa sig till och anamma den koloniserande maktens normer och ideal för att på så vis undvika negativ särbehandling och passera som värdiga. Fanon beskrev en verklighet vitt främmande från Anas livsberättelse. Ändå sammanföll verkligheterna.

Under intervjun gav Ana starkt uttryck för att vilja studera och hitta arbete, som ett sätt att bidra till samhället. Hon anslöt sig till en återkommande argumentationslinje bland de studerande som intervjuats, liksom en etablerad förväntan i samhället: du som vuxen ska försörja dig själv och din familj.

Viljan att bevisa sin värdighet, att uttrycka sin tacksamhet och anstränga sig för att bli accepterad. Läsningen av Anas intervju påminde om Fanons beskrivning av den koloniserade människans psyke.

Normen om att göra rätt för sig står i kontrast till oviljan att arbeta. ”Det finns ju många utlänningar som kommer hit”, förklarade Ana, ”och de bara sitter och tar emot pengar och utnyttjar det svenska samhället”. Hon menade att de som sökt sig till Sverige från andra delar av världen behöver anstränga sig för att förtjäna de rättigheter som erbjuds: ”Jag tycker faktiskt att de ska anstränga sig lite mer än en svensk för alltså en svensk är ju alltid en svensk… Visa uppskattning och tack så mycket för att jag får bo här och jag får vara en del av det svenska samhället”.

Trots olikheterna i tid och rum delar Fanon och Ana en sak: upplevelsen av främlingskap. Viljan att bevisa sin värdighet genom att utbilda sig, arbeta och göra rätt för sig, att uttrycka sin tacksamhet och anstränga sig för att bli accepterad. Vid läsningen av Anas intervju påmindes jag om Fanons beskrivning av den koloniserade människans psyke.

Ana var rom men valde att aldrig berätta det för någon. Det var som om hon slets mellan två viljor. Å ena sidan en vilja att tillhöra en svensk gemenskap, som hon själv konstaterade att hon inte kan tillhöra, eftersom hon inte är född i landet och dessutom rom. Å andra sidan en vilja att distansera sig från sitt romska arv, särskilt av hänsyn till barnen, som båda är födda i Sverige: ”Jag blir tagen under exakt samma tak som de som väljer att inte leva som en svensk medborgare”, underströk hon, ”det är jag som får lida för det, och jag vill inte att mina barn ska få lida för det”.

Femtiotalets koloniala Afrika och tiotalets Sverige. Platserna och tiderna må vara olika. Ändå framträder ett liknande mönster: foglighet, rädsla för att sticka ut, vilja att visa sig värdig. Det är så villkorad tillhörighet fungerar i praktiken. Den som upplever sin plats i gemenskapen som osäker lär sig med tiden att anpassa sig, bli tacksam och ta avstånd från det som omgivningen uppfattar som avvikande.

”Jävla zigenare!”
Ana är långt ifrån ensam om att brottas med kraven på anpassning. Något år innan intervjun med Ana gjorde Skolverket en kartläggning av romska barns skolsituation.⁶ En av eleverna återberättar följande scen: ”Jag gick i skolan, men jag kunde inte stå emot när någon sa ’zigenare’ och jag kunde inte hejda mig. En pojke i klassen satt bredvid mig och sa hela tiden: ’Jävla zigenare! Jävla zigenare! Jävla zigenare!’ Jag sa till läraren men reaktionen var svag, till slut lyfte jag upp bordet och slängde det. Jag blev avstängd en månad”. Till skillnad från Ana hade eleven inte dolt sin romska identitet, vilket eskalerade till en situation som slutade med att eleven avstängdes från skolan.

En pojke i klassen satt bredvid mig och sa hela tiden: ’Jävla zigenare! Jävla zigenare! Jävla zigenare!’ Jag sa till läraren men reaktionen var svag, till slut lyfte jag upp bordet och slängde det. Jag blev avstängd en månad.

Undangömmande, skam och uppdämd stress bildar ett återkommande mönster också i en senare forskningsrapport som kartlägger levnadsförhållanden och förutsättningar för romskt liv i Malmö.⁷ En av de romska Malmöbor som intervjuats berättar om det svåra samtalet med sonen, att inte berätta om sin romska bakgrund: ”För om man vill klara sig ute i samhället så måste man tänka. Det går inte att vara stolt rom och söka jobb”, förklarade föräldern. ”Det var jättejobbigt, jag kämpade med mig själv hur jag ska prata med honom”. Samtalet verkar ha haft önskad verkan: ”Nu erkänner han inte att han är rom, det gör han inte”.⁸

Jag undrar hur samtalen mellan Ana och hennes föräldrar förts. Berättelserna vittnar om den destruktiva dynamik som sätts i gång när människor tvingas dölja sitt ursprung för att bli accepterade.

En återkommande källa till oro och ovisshet bland de som intervjuats i studien är arbetsmarknaden. Både de som är i färd med att söka arbete och de som arbetar understryker betydelsen av vaksamhet och att inte sticka ut. Det är viktigt att passera obemärkt: ”Jag försökte med utseendet, att använda byxor och massa andra kläder”, förklarar en kvinna som arbetat i vården, ”korta frisyrer och liksom förändra hela jag”.⁹

Det centrala med dessa vittnesmål är inte den specifikt romska erfarenheten, utan mekanismen: när människor upplever att deras värde ständigt prövas utvecklar de strategier för att på olika vis dölja, anpassa och disciplinera sig själva. Just den mekanismen är vandelskravet tänkt att aktivera.

”Sorry about the mess”
Migrant. Invandrare. Utlänning. Ord har ibland eget liv. En del färdas genom historien i mer eller mindre oförändrad form. Andra lever vidare, om än i ny skepnad. Upplevelserna av att bemötas som rom är inte bara del av ett bredare samtida mönster. Upplevelserna bildar ett mönster som återkommer över historien. Stereotyperna om dagens romer påminner om de som cirkulerat i andra tider, även om de som pekades ut som främlingar då inte benämndes romer, utan zigenare och tattare.

Åren innan intervjun med Ana hade det i stora delar av Europa förts en livlig debatt om EU:s inre rörlighet. Farhågor om anhopning av allvarliga sociala problem väcktes, och med det tilltagande sociala spänningar mellan de som benämndes utsatta eller fattiga EU-migranter och medlemsstaternas majoritetsbefolkning.

SD anordnade sommaren 2015 en uppmärksammad reklamkampanj i Stockholms tunnelbana, riktad mot tillresta turister: Sorry about the mess here in Sweden. We have a serious problem with forced begging! International gangs profit from people’s desperation. Our government won’t do what’s needed.

I debatten som alltmer riktades mot tiggeriet ansågs framför allt en kategori EU-migranter särskilt besvärliga: fattiga romer från EU:s östra medlemsstater.¹⁰ SD anordnade sommaren 2015 en uppmärksammad reklamkampanj i Stockholms tunnelbana, riktad mot tillresta turister: ”Sorry about the mess here in Sweden. We have a serious problem with forced begging! International gangs profit from people’s desperation. Our government won’t do what’s needed”.¹¹

Mess. Oordning. Ord bär spår av det förflutna. Jakten på smutsen i 2010-talets stockholmska tunnelbana har sin motsvarighet i strävanden efter renlighet som funnits långt tidigare, om än i andra skepnader.

”Ett vackert resultat”
När jag för en tid sedan var på besök i hemtrakterna kring Falun och träffade jag min gamla klasskamrat Jenny. Hon hade vid utrensning på vinden hittat en ovanlig bok som kunde vara av intresse för mig som forskare. Boken föll ur minnet, men kom åter med ett meddelande jag fick ett par veckor senare: ”Hej hopp”, inledde Jenny. ”Snubblade över boken jag snackade om. I mångt och mycket väldigt intressant, och man får bra förståelse för kommunen än idag. Men så följer de tre sista sidorna som ger en skapligt fadd smak i munnen”.

Jag bläddrade bland de bifogade fotografierna. Vår socken: Hembygdsbok för Leksands ungdom, läste jag på den första, som talade om att boken gavs ut 1938, av en Per Johannes.¹² Bokens avsnitt var skrivna av mestadels folkskollärare, troligen verksamma i trakten, däribland utgivaren själv, någon bankkamrer, kyrkoherde och en hemmansägare. Bland rubrikerna läste jag: ”Varför tala vi så konstigt i vår socken?” och ”Leksandskarlar i Sveriges riksdag”.

Och längst ner, avsnittet som framkallat fadd smak hos min klasskamrat: ”På folktypsundersökning i Leksand. Av folkskolläraren Fil kand. Klas Bröms.” Under rubriken på nästa bild fick jag en föraning om varför: ”Två somrar har jag haft förmånen att som assistent följa rasforskare Bertil Lundman omkring i byarna i vår socken”.¹³

”Meningen med dessa undersökningar var att få en bild av leksandsfolket och dess härkomst”, förklarar Bröms, och beskriver hur genomförandet konkret gick till: ”Han mätte skallens och ansiktets längd och bredd, bestämde ögonens och hårets färg (det sista var inte alltid det lättaste) och kroppslängden”.¹⁴ Undersökningen var del av landsomfattande kartläggningar av befolkningsmaterialet, såsom det benämndes enligt den tidens vetenskapliga terminologi.

”Mått togs dock endast på ’riktigt’ leksandsfolk”, klargör Bröms, ”d. v. s. sådana vara både far- och morföräldrar var födda i socknen. Folk, som nyligen hitflyttat, kunde ju inte anses representera vår sockentyp, det begriper du nog”.¹⁵ Måttstocken följde bofasthetens, likhetens och det rena ursprungets norm. Utsocknes var främlingar, inte nödvändigtvis hotfulla, men potentiellt.

Rasbiologin är ett historiskt exempel på samma strävan som finns i dagens Tidö-Sverige: att skilja mellan dem som anses höra till gemenskapen och dem som betraktas som avvikande. Vandelskravet aktualiserar samma sorts logik i ny skepnad.

”Det var ett vackert resultat”, summerar Bröms, ”som doktor Lundman kom till i vår socken. Leksand är den mest nordiska av alla dalasocknar i fråga om folktyperna, lyder slutsatsen. Det är någonting att vara stolt och glad över. Vi leksandsbor tillhör en bra ras, och vi har i stor utsträckning fått goda egenskaper i arv. Mod och viljestyrka kännetecknar den nordiska rasen”.¹⁶ Stoltheten har dock en baksida: hotet om att det lyckosamma arvet kan gå förlorat. ”Du förstår nog”, avrundas rapporten uppfordrande, ”att det är ett arv, som förpliktar. Du skall utveckla dina goda egenskaper, som du fått i arv av nordiska förfäder sedan många släktled, så att du blir en god sockenbo och medborgare”.¹⁷

Normens förutsättning är nämligen just den, baksidan: avvikelsen, rörligheten, smutsen. Zigenaren och tattaren, den tidens romer, symboliserade denna baksida. Zigenarnas rörliga livsstil gjorde dem till en ständig anomali i förhållande till bofasthetens normalitet, medan tattarna var ett hot mot samhällets grundpelare, renheten. De utgjorde en blandning av raser, vilket i förlängningen riskerade att leda till samhällets sammanbrott.

Rasbiologin är ett historiskt exempel på samma grundläggande strävan som finns i dagens Tidö-Sverige: att skilja mellan dem som anses höra till gemenskapen och dem som betraktas som avvikande. Det präglar en stor del av dagens politiska samtal om migration. Vandelskravet aktualiserar samma sorts logik, om än i ny skepnad. Det är inte längre blod eller ras som är föremål för bedömning utan beteende, livsföring och skötsamhet.

Den som inte sköter sig åker ut
”Forskaren Clara höll upp en banderoll mot privatflyg på Bromma flygplats”, rapporterar Dagens Nyheter. ”För det blev hon gripen, visiterad för droger i polisarresten och till slut nekad svenskt medborgarskap. Nu får regeringen, Swedavia och en moderat riksdagsledamot kritik av en FN-rapportör”.¹⁸ ”Ett utskick från den statliga så kallade vandelsutredningen har gjort flera universitet och högskolor oroliga”, rapporterar P3 nyheter, som förklarar att oron mer specifikt handlar om att ”de kommer behöva dela med sig av information om hur studenter och forskare sköter sig – vilket i förlängningen kan leda till utvisningsbeslut”.¹⁹

Villkoren för utländska akademiker och asylsökande flyktingar är inte desamma. Ändå visar efterspelet av protesten på Bromma flygplats och farhågorna på svenska lärosäten att oron för att sticka ut och uppvisa något som kan tolkas som avvikande, i rädsla för sanktioner, är inte obefogad. I förlängningen är frågan vem som vågar protestera, avvika eller göra sin röst hörd, om det kan få konsekvenser för möjligheten att höra till? Att få vistas i landet.

Frågan är vem som vågar protestera, avvika eller göra sin röst hörd, om det kan få konsekvenser för möjligheten att höra till? Att få vistas i landet.

Strimmor av hopp
Ständigt återkommer samma fråga: Vem är del av gemenskapen, och vem tvingas bevisa sitt värde? Historien lär oss att sådana gränser aldrig är naturgivna. De skapas, upprätthålls och utmanas av människor.

Högljudda röster beskriver migration som ett problem, ett hot mot ordning och gemenskap. Men en utblick över det som sker runtom i Tidö-Sverige inger inte bara oro, utan också hopp. Omvandlingen av den svenska välfärdsmodellen står inte oemotsagd. Fackföreningar, studieförbund, kyrkor, yrkesverksamma i välfärdens frontlinje, kommunala företrädare: krafterna som medverkat i såväl lokala som landsomfattande protester har varit mångfaldiga. Motståndet mot förslag om såväl införande av angiveri för anställda i välfärdens organisationer som insatser för återvandring har varit starkt.

Frågan som vandelskravet ytterst väcker handlar om vilket samhälle vi vill vara och vilken princip som ska styra dess gemenskap. Vill vi vara ett samhälle där människor förväntas förtjäna sina rättigheter genom anpassning och lydnad, eller ett samhälle där grundläggande fri- och rättigheter utgör grunden för gemenskap? Den frågan kommer att leva kvar långt efter att dagens debatt om vandel har tystnat.

Protesterna är strimmor av hopp och påminner oss om att gränsdragningar mellan tillhörande och icke-tillhörande är i ständig förhandling. Det går att uppbåda krafter för motstånd och solidaritet också i de mörkaste tider.