Är Nato-länderna beredda att riskera egna soldaters liv för att rädda Ukraina om strategin misslyckas? Och om det västliga stödet i stället bidrar till att pressa fram en rysk reträtt – vilka följder kan det få för Väst? Lowe Forsman analyserar.

Efter Natomötet i Ankara den 7:e till 8:e juli antogs en slutdeklaration enligt vilken de europeiska Natoländerna och Kanada ska lägga 70 miljarder euro på ytterligare vapenleveranser till Ukraina samt träning av den ukrainska militären.¹ Västvärldens ledare verkar alltjämt hoppfulla om att momentum ska skifta till Ukrainas fördel. Natos generalsekreterare Mark Rutte sa på presskonferensen efter mötet att alliansens stöd till Ukraina måste fortsätta i takt med dynamiken på slagfältet ändras.²

Liknande men ännu mer öppet optimistiska tongångar hördes från Keir Starmer som på sin sista resa som brittisk premiärminister till Kiev i mitten av juli konstaterade att han tror att Ukraina kommer att vinna kriget mot Ryssland.³ Han lovade också att den brittiska regeringens stöd kommer att fortsätta.

Efter Natomötet i juli antogs en slutdeklaration enligt vilken de europeiska Natoländerna och Kanada ska lägga 70 miljarder euro på ytterligare vapenleveranser till Ukraina samt träning av den ukrainska militären. Västvärldens ledare verkar alltjämt hoppfulla om att momentum ska skifta till Ukrainas fördel.

Min tolkning är att Natoländernas strategi bygger på antagandet att utökade vapenleveranser till Ukraina ska främja de ukrainska krigsmålen och förbättra landets utgångsläge i framtida förhandlingar, alternativt tvinga Ryssland att avbryta kriget på grund av exempelvis inhemskt motstånd. Detta antagande används för att motivera de allt tyngre vapenleveranserna till Ukraina.

Men vad händer om hela premissen är fel? Det finns mycket som tyder på att så är fallet och att strategin därför riskerar att leda till mycket farliga konsekvenser för både Ukraina och väst. Det går naturligtvis inte att utesluta att strategin kan få Ryssland att backa. Ett troligare scenario är dock att ju mer västvärlden matar den ukrainska krigsansträngningen, desto mer utdraget blir kriget, vilket kan leda till att den mer uthålliga parten, i det här fallet Ryssland, flyttar fram sina krigsmål och tar ännu mer territorium. Å andra sidan, om momentum verkligen skiftar till Ukrainas fördel och vi får att göra med ett alltmer trängt Ryssland, ökar rimligtvis risken för att Moskva kan välja att eskalera, nukleärt eller konventionellt, och i förlängningen även angripa mål i Natoländer.

Under 2026 har Ukraina trappat upp sina drönarattacker mot Ryssland. En betydande del av den militära utrustning som Ukraina använder i sitt drönarkrig har kopplingar till Natoländer. Exempelvis producerar tyska Helsing tusentals AI-styrda attackdrönare för den ukrainska militären.⁴ Ukrainas taktik är att försöka översvämma det ryska luftförsvaret med drönare. I officiella ryska uttalanden brukar det heta att man skjuter ner majoriteten av drönarna i varje svärm, men man medger också att flera mål träffas och ofta med dödsoffer som följd.⁵

Natten före Natos toppmöte i Ankara skickade Ukraina 625 långdistansdrönare mot ryskt territorium. Ryssland lyckades skjuta ner 613 av dessa.

Ett av flera exempel på detta ägde rum natten före Natos toppmöte i Ankara då Ukraina skickade 625 långdistansdrönare mot ryskt territorium. Enligt det ryska försvarsdepartementet lyckades man skjuta ner 613 av dessa.⁶ Vidare beräknas ukrainska drönare ha träffat ryska oljeraffinaderier minst 194 gånger under årets fem första månader.⁷

Enligt Financial Times har seniora ukrainska tjänstemän dessutom uppgett att Ukraina använder amerikanska underrättelser i samband med dessa långräckviddiga drönarattacker. Rysslands president Vladimir Putin har konstaterat att Ukrainas upptrappade drönarattacker orsakat skada, men att Ryssland alltjämt vinner på marken. Bilder på långa köer till bensin- och dieselpumpar i Ryssland har samtidigt fått spridning i media. Tankesmedjan Atlantic Council hävdar att Ukraina håller på att vinna drönarkriget.⁸

Frågan är om uppmärksamheten kring Ukrainas relativa framgångar i drönarkriget ger en skev bild av vartåt kriget som helhet är på väg på lång sikt. Ukraina har av allt att döma hittat ett relativt billigt sätt att frustrera Ryssland med sina drönarattacker, även om Ryssland verkar skjuta ner en stor andel av dessa drönare. Men vad det pratas mindre om är att Ukrainas intensiva drönarattacker förmodligen inte förändrar dynamiken i kriget som helhet.

Ukraina har av allt att döma hittat ett relativt billigt sätt att frustrera Ryssland med sina drönarattacker, även om Ryssland verkar skjuta ner en stor andel av dessa drönare. Men vad det pratas mindre om är att Ukrainas intensiva drönarattacker förmodligen inte förändrar dynamiken i kriget som helhet.

Center for Strategic and International Studies att Ukrainas användning av långdistansdrönare är ett sätt att öka kostnaderna för det ryska luftförsvaret, men påpekar också att Rysslands ballistiska robotar, kryssningsrobotar och Shahed-drönare har betydligt större destruktiv kapacitet samt att dessa orsakar större skador på strategisk militär och civil infrastruktur i Ukraina.⁹ Med andra ord finns det mycket som talar för att Ukrainas framgångar i drönarkriget inte i grunden förändrar Rysslands långsiktiga fördel i luftkriget.

Konflikten mellan den före detta ukrainska försvarsministern Mykhailo Fedorov, som avskedades den 15 juli, och överbefälhavare Oleksandr Syrskyi illustrerar också att det inom den ukrainska regeringen finns en diskussion om hur stor roll drönarkriget bör spela i Ukrainas långsiktiga militära strategi. Konflikten uppges ha handlat om att Fedorov, som förknippades starkt med Ukrainas satsning på drönare och teknologibaserad krigföring, upplevde att hans linje motarbetades av den mer traditionellt orienterade Syrskyi, som betonat behovet av att hantera Ukrainas brist på soldater och stärka den konventionella militära förmågan.¹⁰

Konflikten blev också politiskt känslig. Protester mot Fedorovs avsked utvecklades till krav på att även Syrskyi skulle lämna sin post, vilket han också tvingades göra, en knapp vecka efter att Fedorov gjort detsamma.¹¹ Syrskyi är hursomhelst ett exempel på att det finns röster inom Ukraina som menar att framgångar i drönarkriget inte ensamt kan lösa de strategiska problemen som landet står inför i ett långvarigt utnötningskrig.

Donald Trump lovade i samband med mötet i Ankara att det amerikanska luftvärnssystemet Patriot ska börja produceras på ukrainsk mark. Det kommer dock ta flera år.

Detta väcker frågan om huruvida Ukrainas största strategiska problem i själva verket är bristen på soldater snarare än bristen på nya vapen. USA:s president Donald Trump lovade i samband med mötet i Ankara att det amerikanska luftvärnssystemet Patriot ska börja produceras på ukrainsk mark. I teorin skulle systemet kunna innebära utökade möjligheter för Ukraina att slå till mot ryska mål för att sedan, med hjälp av Patriotsystemet, kunna avvärja ryska vedergällningsattacker. Ukraina har sedan tidigare tillgång till både brittiska Storm Shadow-robotar och amerikanska ATACMS som kan nå mål djupt in på ryskt territorium. Det kommer dock ta flera år innan Trumps utlovade Patriot-system kommer kunna produceras i Ukraina, uppger Yehor Chernev, vice ordförande i Ukrainas parlamentsutskott för nationell säkerhet.¹² Lägg därtill att dessa produktionsanläggningar förmodligen kommer att utgöra en prioriterad måltavla för den ryska krigföringen.

Västvärldens Ukrainastrategi rymmer en intressant paradox. Å ena sidan lyfter Nato fram Ukrainafrågan som viktig genom att i Ankaradeklarationen hävda att Ukraina bidrar till att stärka ”transatlantisk säkerhet”. Detta avspeglas i att västländerna sedan krigets början successivt ökat omfattningen av sitt indirekta militära stöd till Ukraina. Å andra sidan har man än så länge inga planer på att skicka egna soldater till fronten.

Natoländerna är villiga att ta stora risker i förhoppningen att Ukraina ska kunna besegra Ryssland, samtidigt som de själva inte är beredda att offra soldater för att rädda Ukraina om strategin skulle misslyckas.

Det framstår som att Natoländerna är villiga att ta stora risker i förhoppningen att Ukraina ska kunna besegra Ryssland, samtidigt som de själva inte är beredda att offra soldater för att rädda Ukraina om strategin skulle misslyckas. På marken har Ryssland den uppenbara fördelen av en betydligt större militär rekryteringsbas befolkningsmässigt. Man kontrollerar fullt ut regionen Luhansk, samt de större delarna av Donetsk, Zaporizjzja och Cherson i östra Ukraina. I början av juli hävdade Ryssland dessutom full kontroll över den strategiska staden Konstantinovka i Donetsk. Enligt Ukraina pågick fortfarande strider i Konstantinovka. Klart är i varje fall att Ryssland gjort framsteg i området runt staden.¹³

Om nu Ukraina trots allt skulle lyckas göra betydande framryckningar på marken, eller utdela bedövande slag mot den ryska ekonomin, finns det ändå väldigt lite som talar för att Ryssland skulle sätta sig ner i förhandlingar och vara villiga till eftergifter. Det mesta tyder på att Ryssland från sitt perspektiv ser kriget som existentiellt och att man bestämt sig för att förhindra att dess grannland blir en utpost för vad man ser som en fientlig västerländsk militärallians.

Ukrainsk neutralitet, alltså försäkringar om att Ukraina aldrig skulle ansluta sig till Nato, var den ryska delegationens viktigaste krav i april 2022 då de ryska och ukrainska förhandlarna var nära att enas om ett fredsavtal.

Detta ligger i linje med det faktum att ukrainsk neutralitet, alltså försäkringar om att Ukraina aldrig skulle ansluta sig till Nato, var den ryska delegationens viktigaste krav i april 2022 då de ryska och ukrainska förhandlarna var nära att enas om ett fredsavtal.¹⁴ Om Ryssland skulle vara på väg att förlora ett krig man upplever som existentiellt ökar rimligtvis risken för attacker också på mål inom Natoländer kopplade till Ukrainas militära stöd. Frågan är hur långt västvärldens ledare är villiga att gå. Vad hände med den fruktan för kärnvapen som trots allt tyglade båda sidor under Kalla kriget? Som ett sista steg i en eskalering kan givetvis Ryssland överväga det nukleära alternativet.

Ju längre väst bidrar till att dra ut på kriget genom att beväpna Ukraina, desto större är rimligtvis risken att Ryssland utökar sina krigsmål. Putin sa redan förra sommaren att han inte uteslöt att Ryssland skulle kunna ta kontroll över staden Sumy för att skapa en rysk säkerhetszon.¹⁵ Det var från Sumy som den ukrainska militären utgick när man i augusti 2024 trängde in i den ryska Kurskregionen. Sumy i norra Ukraina ligger på gränsen till Ryssland, men utanför de fyra regionerna som Ryssland redan anser vara en del av den ryska federationen (Luhansk, Donetsk, Zaporizjzja och Cherson). Ett annat möjligt scenario vore att Ryssland försöker ta kontroll över Odessa och Mykolajiv, vilket kraftigt skulle begränsa Ukrainas tillgång till Svarta havet.

Ju längre väst bidrar till att dra ut på kriget genom att beväpna Ukraina, desto större är rimligtvis risken att Ryssland utökar sina krigsmål. Putin sa redan förra sommaren att han inte uteslöt att Ryssland skulle kunna ta kontroll över staden Sumy för att skapa en rysk säkerhetszon.

Som vi sett finns det mycket som tyder på att Ukraina, ju längre kriget fortgår, kommer förlora allt mer territorium och att man förr eller senare kommer behöva underkasta sig ryska krav för att undvika en demografisk och territoriell kollaps. I ett sådant scenario står västvärldens ledare inför ett val. Är de då beredda att låta Ukraina förlora? Europa och USA har lågt räknat spenderat 130 miljarder euro bara på militärt stöd till Ukraina sedan 2022, därtill finansiellt och humanitärt stöd, pengar man i så fall aldrig kommer få tillbaka.¹⁶ Tillspetsat skulle man kunna säga att västvärlden redan visat sig villiga att offra Ukraina, samt stora summor av sina egna skattepengar, för att uppnå det maximalistiska målet att förmå Ukraina att besegra Ryssland militärt. Hur man än vill formulera det påvisar detta ett stort mått av riskbenägenhet. Den intressanta frågan blir hur mycket västvärlden är beredda att satsa för att vinna tillbaka vad man förlorat.

Återstår att se hur länge västvärlden håller fast vid den nuvarande Ukrainastrategin. I vilket fall som helst kan vi stå inför en ödesdiger utveckling för både Ukraina och väst om den nuvarande linjen fortsätter och uppmaningar till fredsförhandlingar uteblir. Antagandet om att fortsatt västligt militärt stöd till Ukraina ska pressa fram en rysk reträtt är både farligt och illa förankrat i verkligheten. En direkt konfrontation mellan Ryssland och väst, eller en än värre katastrof för det ukrainska folket, alternativt en kombination av dessa två scenarier, kan bli det slutliga utfallet.