En nykonservativ syn på kön har börjat sprida sig; en längtan efter manliga män och kvinnliga kvinnor, enligt guds eller naturens vilja. Nina Björk diskuterar hur feminismen och kvinnorörelsen bör förhålla sig till en sådan längtan.

”Jag älskar att du leder vårt hushåll. Underkastelse är en vacker sak”.

Så sa Erika Kirk till sin make Charlie Kirk, den nordamerikanske MAGA-anhängaren som mördades i september förra året, i en podcast där de svarade på frågor om sitt förhållande.¹ De levde i vad Erika kallade ”ett bibliskt äktenskap”, där kvinnan frivilligt underkastar sig mannen.

Charlie menade att det är en mans uppgift att ta hela det ekonomiska ansvaret i en familj. Och det spelar ingen roll om han är värdelös på att hantera pengar och hans fru är riktigt bra på det. En pappa som stannar hemma med barnen är en säker väg till skilsmässa. Mannen måste vara den som går ut i världen och erövrar den. ”Jag älskar dig”, svarade Erika på denna utläggning.

Charlie Kirk menade att det är en mans uppgift att ta hela det ekonomiska ansvaret i en familj. Och det spelar ingen roll om han är värdelös på att hantera pengar och hans fru är riktigt bra på det.

Den här replikväxlingen är ett exempel på den nykonservatism som florerar i samtidens diskussioner kring kön. Här frodas tankar om en naturlig över- och underordning mellan män och kvinnor, här hyllas den traditionella heterosexuella kärnfamiljen och här bjuds motstånd mot aborträtt och homosexuellas rättigheter.

Om detta kan man tänka: ”idiotiskt”. Men om en ideologi, ett förhållningssätt, en rörelse växer sig stark och vi önskar att den inte skulle göra det – då är det nog på sikt bättre att fråga sig vad detta tankegods reagerar emot i samtiden, vad det är man tycker saknas och vill ha. För idéer, ideologier och trosföreställningar uppstår ju inte bara i människors hjärnor helt självständigt. De tänks inte fram oberoende av hur yttervärlden ser ut, oberoende av hur det samtida samhälle vi lever i ser ut.

Därför undrar jag vad i samtiden det är som den nya könskonservatismen reagerar emot och livnär sig på; vilken mylla ger den växtkraft?

Vad i samtiden är det som den nya könskonservatismen reagerar emot och livnär sig på; vilken mylla ger den växtkraft?

Så: vad händer här i Charlie och Erika Kirks samtal? Vad erbjuds här? Tre saker. För det första: mannen och kvinnan tilldelas varsina positioner, han överlägsen – hon underlägsen, han ledare – hon följare. Denna ordning har givits dem av Bibeln, en del andra konservativa personer menar av naturen, och det innebär i båda fallen att ingen av de inblandade individerna har något personligt ansvar för arbetsfördelningen i hemmet. Du som individ har ingenting med det här att göra – någon annan, gud eller naturen, har bestämt hur det ska vara i er relation. Ni kan slappna av.

För det andra får de båda en identitet utifrån vilket kön de har: de vet vilka de är – man respektive kvinna – och de vet vad de identiteterna innebär. En är familjeöverhuvud, styr och planerar, försörjer sin familj och har hand om ekonomin. En annan är omsorgsgivaren, stannar i den lilla världen och har sin uppgift där.

För det tredje blir de sexuellt attraktiva för varandra: de är Kvinnan med stort K och Mannen med stort M – de eviga huvudpersonerna i alla sånger, berättelser, filmer om det heterosexuella parförhållandet. Och de ”lånar” denna kulturella laddning och blir automatiskt attraktiva för varandra inte genom sina personligheter, utan genom sina olika kön och genom ”förlängningen” av dessa kön i olika roller, uppgifter och identiteter.

Om det är så att en av lockelserna i nykonservatismen ligger i att den ger en människa en given identitet, en identitet hon inte behöver kämpa för att erövra – varför är det en lockelse i vår tid? Kanske handlar det om en flykt från just denna tid, en flykt från modernitetens form av frihet.

I förmoderna samhällen föregick den sociala rollen – klassen, könet, sysselsättningen – den enskilda personen. I traditionella samhällen tillskrevs alla människor en fast klassidentitet och en fast könsidentitet och var tvungna att agera efter dessa identiteter.

Så ser det inte ut längre. Nu lär vi oss att vi är fria att skapa vårt eget öde. Det är naturligtvis inte sant; klass och kön är fortfarande verksamma faktorer i den enskilda människans liv. Men vi är likväl friare än i förmoderna samhällen. Och med den friheten kommer också krav på dig som individ.

Du som individ har ingenting med det här att göra – någon annan, gud eller naturen, har bestämt hur det ska vara i er relation. Ni kan slappna av.

Vi ställs inför uppgiften att ”hitta oss själva”, att fråga oss vem är jag, vad vill jag? Det är ett arbete: jag måste ständigt kämpa för att bli en speciell unik individ. Jag måste så att säga prestera mig själv, prestera min identitet.

Och jag är själv ansvarig för mitt eget öde. Om vi tror på den liberala berättelsen om att vi lever i ett samhälle där var och en kan lyckas och bli framgångsrik om hen bara arbetar tillräckligt hårt så tror vi också att alla kan göra en klassresa eller könsresa; arbetaren eller kvinnan kan bli vd:s – om de bara anstränger sig. Om jag misslyckas har jag inget att ”skylla på”. Jag dög helt enkelt inte.

Även ”den goda manligheten” leder till en tro att alla män bör vara vad vi kallar manliga och alla kvinnor vad vi kallar kvinnliga. Det där blir ett otroligt fokus på kön på fel sätt.

Nykonservatismen erbjuder en vila från denna prestationsidentitet – och faktiskt – från den moderna individualismen. Det finns ett redan skrivet manus; du behöver inte skapa det själv. Du behöver inte bära tyngden av att vara en modern individ som skapar sitt eget öde.

Säg att det jag har sagt stämmer. Hur ska jag, vi, som feminister förhålla oss till det? Acceptera att människor vill ha trygghet och att trygghet kan vara att få en identitet bara av att ha ett kön? Acceptera att kvinnor och män bör befinna sig i en hierarki, där mannen står över kvinnan? Och om inte så hårt som i en hierarki, så i alla fall i ett motsatsförhållande: kvinnor och män är helt olika – som den bästsäljande boken ”Kvinnor är från Venus, män är från mars” – och därför bör de också ägna sig åt helt olika saker här i livet?

Nej, det kan vi inte acceptera. Det här rör feminismens själva nerv, själva skäl (både med k och j). Men det vi kan göra är att inte gå med på den här idag så otroligt vanliga jakten på vad som är ”manligt” respektive ”kvinnligt”. Vi bör sluta efterlysa ”den goda manligheten”, vilket många som ser sig som progressiva idag gör. Den goda manlighet som inte är toxisk utan trygg, som inte handlar om förnedra kvinnor utan om att försvara dem.

Men även ”den goda manligheten” leder till en tro att alla män bör vara vad vi kallar manliga och alla kvinnor vad vi kallar kvinnliga. Det där blir ett otroligt fokus på kön på fel sätt.

Nykonservatismen erbjuder en vila från den moderna individualismen. Det finns ett redan skrivet manus; du behöver inte skapa det själv. Du behöver inte bära tyngden av att vara en modern individ som skapar sitt eget öde.

Feminismen är intresserad av män och kvinnor och maktrelationen mellan dem, eftersom den relationen inte är jämlik. Men vi är inte intresserade av att låsa fast män vid en förväntad manlighet – inte ens en ”god” sådan – eller kvinnor vid en förväntad kvinnlighet, oavsett hur den ser ut.

Ytterligare en del av den nykonservativa rörelsen handlar om vad som brukar kallas ”tradwifes”, hemmafruar eller ”soft girls”. Det är ord importerade från USA, och handlar i Sverige framförallt om unga kvinnor som söker en annan livsstil än den som handlar om karriär och ekonomisk framgång. De är – i alla fall än så länge – mer framträdande på Instagram och andra sociala medier än i verkligheten. De berättar om hemgjord saft, tid med barn, tid att yoga. Och de berättar om att ”leva i polaritet” med sina makar: han tjänar pengarna, hon sörjer för hemmet. Vad handlar det här om? Blev 1950-talet plötsligt en utopi? Jag tror att det handlar om arbetslivet.

Kvinnors inträde på arbetsmarknaden och utbyggnaden av förskolan är en av 1900-talets stora förändringar för könen i Norden. ”Ropen skalla, dagis till alla”, som 1970-talets kvinnorörelse ropade i sina demonstrationer. Kvinnor lönearbetar idag i nästan lika hög utsträckning som män gör det – men de gör det till lägre löner.

Det de nykonservativa gör är att vilja behålla systemet men köna det. Männen i det ”stora livet”, kvinnor i det ”lilla”. Och det är konservativt. Men att drömma om ett annat sätt att organisera livet? Det är inte konservativt.

Det hände. Men vad som inte hände – i alla fall inte i alls lika hög utsträckning – var männens inträde i familjelivet. Kvinnor har fortsatt ha huvudansvar för hem och barn; för städning, för tvätt, för att veta när det är utflykt i skolan och när gummistövlarna har blivit för små.

Samtidigt har arbetslivet förändrats. Vi förväntas vara mer tillgängliga, mer flexibla och vi förväntas prestera mer under kortare tid. Detta gäller speciellt inom vård och omsorg, där huvudsakligen kvinnor arbetar, och där besparingar och effektivitetskrav har blivit större.

För många är det svårt att få ihop det berömda ”livspusslet”. Många känner: tiden räcker inte, jag räcker inte, jag hinner inte känna att jag lever, jag hinner inte vara i stunden. Och det är framförallt kvinnor som befinner sig i det läget, kvinnor som förväntas både lönearbeta och ha huvudansvaret hemma. I Sverige är fyra av fem personer som är sjukskrivna på grund av utbrändhet kvinnor. ²

Vissa unga kvinnor vill inte in i det racet, de drömmer annorlunda. Så här uttrycks drömmen om tradwifes av en ung kvinna på Instagram: ”Jag vill inte jobba hårt, jag vill leva mitt liv långsamt: ligga på en bädd av mossa med min älskare och njuta av att bara existera. Jag vill läsa böcker, skapa konst och älska människorna i mitt liv”.

Det låter världsfrånvänt, men som utopisk riktning för vilket samhälle vi vill skapa, vilka liv vi vill ska gå att leva – vad är egentligen fel på en sådan längtan?

Kvinnorörelsen borde kunna erbjuda någonting annat; vår rädsla för hemmafruns återkomst bör inte hindra oss från att arbeta för ett samhälle där båda könen har tid med relationer och till och med tid att baka bröd eller ligga på en bädd av mossa.

Jag menar att feminister inte bör bejaka formerna som missnöjet med ett omänskligt arbetsliv tar sig. Men vi bör ändå kunna se att där finns ett slags kritik mot en samhällsekonomi där människans uppgift blir att producera och konsumera, att rädda den nödvändiga tillväxten, de för företagen nödvändiga vinsterna; där människan är till för ekonomins skull och inte tvärtom

Det de nykonservativa gör är att vilja behålla systemet men köna det. Männen i det ”stora livet”, kvinnor i det ”lilla”. Och det är konservativt. Men att drömma om ett annat sätt att organisera livet? Det är inte konservativt.

Varken vänstern eller kvinnorörelsen eller olika jämställdhetsorganisationer bör svara på den här trenden genom att avfärda den som enbart konservativ eller genom att tvärtom säga ”bli girlbosses”, visa att du som kvinna är lika bra på att prestera som en man, lika bra på att göra karriär eller bli rik!

Kvinnorörelsen borde kunna erbjuda någonting annat; vår rädsla för hemmafruns återkomst bör inte hindra oss från att arbeta för ett samhälle där båda könen har tid med relationer och till och med tid att baka bröd eller ligga på en bädd av mossa.