Enbart en annorlunda skattepolitik innebär inte socialism. Men dagens system säger i praktiken att den som producerar och konsumerar ska betala mer än de som äger och gör vinster. En framtida skattemodell bör fungera tvärtom. Mats Alexandersson argumenterar för Zucman-reformen, en skatterätt som förändrar maktförhållanden utan att storma palats.

I en signerad ledare i DN den 21 juni raljerar Max Hjelm över att vänstern i Sverige inte menar allvar med att förändra det kapitalistiska systemet, trots att de kallar sig socialister. Om de menade allvar vore det trots allt oansvarigt och därför måste ”vänstern” hållas borta från finansdepartementet.

Enligt Hjelm ska vi i stället betrakta personer som Zohran Mamdani, New Yorks demokratiskt valda borgmästare, och Vänsterpartiets kopiering av hans politik som detaljhandelspolitik för självupptagna väljare: sänk min hyra! Minska mina räkningar! Ge mig gratis bussar! Skydda mitt jobb!

Enligt DN:s ledarskribent Max Hjelm ska vi betrakta Zohran Mamdani, New Yorks demokratiskt valda borgmästare, och Vänsterpartiets kopiering av hans politik som detaljhandelspolitik för självupptagna väljare: sänk min hyra! Ge mig gratis bussar!

Gabriel Zucmans miljardärsskatt reduceras i samma anda till en gammal förmögenhetsskatt i ny förpackning – för liten för att påverka ojämlikheten, för skadlig för investeringar och framför allt: för lite socialism! Den förutsätter ju att de självcentrerade populisterna har kvar de hårt arbetande miljardärerna att beskatta. Så länge ingen kräver att produktionen socialiseras är det, menar Hjelm, generöst att ens kalla detta socialism; det är bara omfördelning inom samma gamla system.

Det ironiska med kapitalets liberala tankepoliser är att de använder sin egen snäva bild av socialismen som argument mot all verklig politisk förändring. Antingen revolution och exproprierade fabriker, eller också ingenting annat än kosmetiska bidrag. Alla försök att flytta skattebasen från löner till kapital, energi och automatisering avfärdas som önskelistor för bortskämda väljare, trots att just skatterätten historiskt varit ett av de viktigaste verktygen för att förändra maktförhållanden utan att storma palats.

Alla försök att flytta skattebasen från löner till kapital, energi och automatisering avfärdas av DN:s ledarsida som önskelistor för bortskämda väljare, trots att just skatterätten historiskt varit ett av de viktigaste verktygen för att förändra maktförhållanden utan att storma palats.

I den meningen har Hjelm rätt i sin egen premiss: varken Zucman-skatten eller gratiserbjudanden finansierade med andras pengar avskaffar kapitalismen över en natt. Men det säger mest om att han inte vill erkänna något annat än det totala brottet som politisk rörelse. Han ser inte att skatten också kan vara en hävstång för att låta de verkliga produktionskrafterna, och deras ägare, bära en större del av det ansvar som i dag vältras över på arbete och vanligt folk.

Det är precis där en ny skattemodell börjar. Inte i den enskilda människans lönekuvert, utan i själva produktionsapparaten. Frågan är inte bara vem som tjänar mest, utan vad det är som gör vinsterna möjliga. Vilka kapitalstockar används? Hur mycket energi går åt? Hur stor del av produktionen drivs av robotar, algoritmer och AI i stället för av mänskligt arbete? Det är där den moderna ekonomins makt sitter. Det är också där skatten måste börja.

I ett sådant system beskattas inte bara inkomster och konsumtion. Man beskattar kapitalfaktorn, energifaktorn och automationsfaktorn. Det betyder att fabriker, maskiner, serverhallar, logistiska system och annan produktiv infrastruktur inte längre behandlas som neutrala bakgrunder, utan som något som faktiskt genererar de vinster som samhället har rätt att ta del av.

Hur stor del av produktionen drivs av robotar, algoritmer och AI i stället för av mänskligt arbete? Det är där den moderna ekonomins makt sitter. Det är också där skatten måste börja.

Det betyder att energianvändning inte längre betraktas som en sidofråga, utan som en central del av skattebasen. Och det betyder att automation inte längre kan användas för att pressa bort människor ur produktionen och samtidigt låtsas som att de samhälleliga kostnaderna inte finns.

Det här är en enkel princip: ju mer en verksamhet bygger på tung kapitalanvändning, hög energiförbrukning och långt driven desto större ska dess skattebörda vara. Ju mer den förbrukar fossil energi, desto hårdare ska den träffas. Ju mer den ersätter mänskligt arbete med maskiner, desto mindre rimligt blir det att fortfarande låta just arbetet bära huvuddelen av skatteuttaget. Det är inte radikalism för radikalismens skull. Det är att flytta beskattningen dit den verkliga ekonomiska makten redan finns.

Det här är en enkel princip: ju mer en verksamhet bygger på tung kapitalanvändning, hög energiförbrukning och långt driven automation, desto större ska dess skattebörda vara.

Det är också ett sätt att tala klarspråk om rättvisa. Dagens system säger i praktiken att den som arbetar ska betala, den som konsumerar ska betala, och den som äger den produktionsapparat som gör vinsterna möjliga ska komma undan så länge som möjligt. Det är bakvänt.

Om vinsterna kommer ur en stor kapitalstock, ur energiflöden som förbrukar jordens resurser och ur tekniska system som ersätter arbete, då är det också där skatten ska tas. Inte som ett straff för att någon investerat, utan som ett krav på att den som drar mest nytta av samhällsordningen också ska bidra mest till den.

Detta förändrar själva logiken. Arbetets beskattning kan sänkas. Låga och medelstora inkomster kan lättas. Staten behöver inte fortsätta hålla sig uppe genom att klämma löntagare och konsumenter hårdast. I stället kan intäkterna hämtas från den materiella apparat där produktivitetssprången faktiskt uppstår. Det är inte bara mer rättvist. Det är också smartare i en ekonomi där arbete pressas av automatisering, gigifiering och demografiska förändringar.

Dagens system säger att den som arbetar ska betala skatt. Det är bakvänt. Om vinsterna kommer ur en stor kapitalstock, ur energiflöden som förbrukar jordens resurser och ur tekniska system som ersätter arbete, då är det också där skatten ska tas.

Samtidigt måste klimatfrågan in i skattens kärna. Det går inte längre att behandla ekologin som ett bihang till ekonomin, som något man hanterar med några separata miljöskatter vid sidan av “det riktiga” skattesystemet.

Om energiförbrukning, fossilintensitet och klimatpåverkan vävs in i själva skattebasen, då får varje större produktionsbeslut också en skattemässig konsekvens. Fossila system blir inte bara smutsiga i moralisk mening, de blir dyrare i bokföringen. Förnybara och energieffektiva lösningar blir inte bara goda i debatten, utan också skattemässigt gynnsamma i verkligheten.

Det är det som gör modellen mer än bara omfördelning. Den blir ett permanent styrmedel. Varje investering i elektrifiering, energieffektivisering och förnybar omställning blir också en investering i lägre framtida skatter. Det är betydligt mer kraftfullt än att bara dela ut tillfälliga stöd och hoppas att marknaden sedan ska sköta resten. Skattesystemet måste sluta vara klimatfrånvänt och börja driva ekonomin i rätt riktning.

Skatt på produktivkraftsutvecklingen är därför det egentliga navet. Där produktiviteten växer snabbast, där resurserna förbrukas mest och där vinsterna ackumuleras, där ska också skatten tas ut. En verksamhet som bygger på massiv kapitalanvändning, hög energiförbrukning och långt gången automation ska bära en större del av det gemensamma skatteansvaret än en verksamhet som skapar värde med låg kapitalintensitet, låg klimatpåverkan och hög mänsklig sysselsättning.

Rättvisa handlar då inte bara om hur två individer med samma lön behandlas. Den handlar om hur olika produktionsmodeller belastar samhället.

Skatt på produktivkraftsutvecklingen är därför det egentliga navet. Där produktiviteten växer snabbast, där resurserna förbrukas mest och där vinsterna ackumuleras, där ska också skatten tas ut.

Och här kommer Zucman-skatten in på rätt plats. Den ska inte vara hela projektet, utan det översta lagret. En riktad minimiskatt på extrem förmögenhet, en top-up, som ser till att de allra rikaste inte kan pressa ned sin effektiva skatt under en viss nivå genom skatteplanering, bolagsstrukturer och internationella upplägg. Det är inte en allmän förmögenhetsskatt för hela befolkningen. Det är en spärr för den yttersta toppen.

Det är just därför den fungerar politiskt bättre. Den träffar inte människor med bostadslån och en liten aktieportfölj. Den träffar inte småföretagare som redan kämpar med likviditet. Den träffar de få som kontrollerar extrema förmögenheter och som ofta betalar lägre effektiv skatt än vanliga löntagare. Därför är den inte bara ett sätt att dra in pengar. Den är också en fråga om legitimitet. Ett samhälle kan inte i längden acceptera att de mäktigaste lever nästan helt vid sidan av den gemensamma finansieringen.

Men även en sådan minimiskatt måste skyddas. Därför behövs en tydlig exit-skatt. Den som flyttar ut med mycket stora förmögenheter ska inte kunna lämna sina samhälleliga förpliktelser bakom sig och bara byta adress till ett skatteparadis. Orealiserade kapitalvinster som byggts upp medan personen varit skattskyldig här måste kunna beskattas, och det måste finnas ett eftersläpande ansvar som hindrar den rikaste promillen från att helt smita från systemet. Annars blir varje förmögenhetsskatt ett öppet hål för utflyttning.

Fossila system blir inte bara smutsiga i moralisk mening, de blir dyrare i bokföringen. Förnybara och energieffektiva lösningar blir inte bara goda i debatten, utan också skattemässigt gynnsamma i verkligheten.

Det viktiga med hela modellen är att den inte kräver någon falsk högtidlighet. Den påstår inte att kapitalismen avskaffas i morgon. Den påstår inte att skatt ensamt är socialism. Men den säger något som är mycket mer användbart politiskt: att skatten kan användas för att flytta makt, styra investeringar och göra det betydligt svårare för kapitalet att låta andra bära kostnaderna för dess vinster. Det är verklig politik. Inte i betydelsen slutgiltig frälsning, utan i betydelsen att fördelningen av makt, arbete och resurser faktiskt förändras.

Och där är den liberala kritikens svaghet som störst. Den ser bara två lägen: antingen total socialisering, som man kan använda som rött skynke, eller inga reformer alls. Den ser inte att historien är full av mellanformer där just beskattningen har varit ett av de mest effektiva sätten att förskjuta maktbalansen. Man behöver inte vänta på den perfekta revolutionen för att sluta låta löntagare och konsumenter bära allt. Man kan börja där produktiviteten, vinsterna och ägandet faktiskt sitter.

Det är därför en framtida skattemodell måste bygga på kapital, energi och automation, med en ”toppskatt” på extrem förmögenhet som säkerhetsventil. Då blir arbete lägre beskattat, klimatpolitiken mer effektiv och de största förmögenheterna lite mer bidragande. Det är ingen magisk lösning. Men det är betydligt mer seriöst än att sitta på DN och göra sig lustig över varje försök att göra något åt systemet.