Under femtiotalet nationaliserade Sverige gruvdriften. Samtidigt nationaliserade Iran oljan. I det ena landet skapades välfärd, i det andra blev det statskupp. Eller finns större likheter? Med utgångspunkt i Lundahistorikern Rouzbeh Parsis senaste bok om Irans politiska utveckling efterlyser sociologen Elisabeth Özdalga en liknande uppgörelse med de mörkare kapitlen i Sveriges politiska historia.

Tage Erlander blev Sveriges statsminister 1946 efter Per Albin Hanssons plötsliga bortgång. I kommande val behöll Socialdemokraterna sitt starka väljarstöd och 1957, på den socialdemokratiska regeringens initiativ, förstatligades det stora gruvbolaget LKAB.¹

Om Sverige hade varit Iran, hade Erlander satts i husarrest när han förstatligade LKAB. Kungen hade tagit över, militären fått utökade befogenheter, allt beordrat av en utländsk makt med intressen i gruvindustrin.

Antag nu, att det på andra sidan jordklotet funnits en mäktig aktör med starka intressen i den svenska malmbrytningen, som motsatte sig detta beslut och som dessutom, av ideologiska skäl, såg sig förpliktigad att hindra att andra progressivt inriktade regeringar i Norden eller annorstädes i Europa tog efter den här typen av utspel, och som därför lät organisera en kupp mot det socialdemokratiska ledarskapet. Då hade följande hänt: Erlander hade satts i husarrest när han förstatligade LKAB. Kungen hade tagit över, militären fått utökade befogenheter, allt beordrat av en utländsk makt med intressen i gruvindustrin. I stället för en rad planerade välfärdsreformer – inom utbildning, pensionssystem, socialförsäkring, arbetstidsförkortningar och lagstadgad semester – fick man ökade motsättningar, växande social och politisk oro och en repressiv stat. Det här är precis vad som hänt om Sverige hade varit Iran. För det var det som hände i Iran under samma tid.

Iran fick inte en lika gynnsam start efter andra världskriget som våra länder i Norden eller övriga Europa. I stället blev landet ett offer för imperialistiska intressen, ungefär som i det fingerade exemplet ovan. Mohammad Mossadeq, som kom till makten genom fria val 1951, avsattes genom en brittiskinitierad CIA-ledd kupp i augusti 1953, därför att han på initiativ av en bred samling politiska partier och grupperingar dristat sig att driva igenom en nationalisering av landets rika oljetillgångar – precis det Sverige gjorde under samma tid.

I stället för en demokratiskt vald regering fick Iran en med brittiska och amerikanska intressen nära allierad och understödd regim, ledd av Mohammad Reza Pahlavi. En hårdför – med tiden ökänd – säkerhetsapparat (SAVAK) byggdes upp med amerikansk hjälp, samtidigt som Iran blev en del av västblocket i det kalla kriget mot Sovjetunionen. Priset för detta utifrån påtvingade system var olösta samhällsekonomiska problem, växande sociala orättvisor, hårdnande politiska motsättningar och till slut ett sammanbrott för regimen 1979.

Iran fick inte en lika gynnsam start efter andra världskriget som våra länder i Norden eller övriga Europa. I stället blev landet ett offer för imperialistiska intressen.

Den regionala stormakten Iran, ett land med flertusenårig historia, är idag hårt pressat av USA och dess nära allierade Israel. Sedan Israel upprättades 1948 har den sionistiska staten fört en expansionistisk politik i regionen, en inriktning som förstärktes i samband med att Likud-partiets ledare Benjamin Netanyahu bildade regering 1996 och då, med stöd av den mäktiga neo-konservativa och evangelistiska högern i USA deklarerade ’the clean break’ – en politik som gick ut på att befästa, utvidga och stärka det sionistiska projektet genom att destabilisera grannstaterna i regionen. Efter Libyen, Irak, Afghanistan och senast Syrien står nu Iran och Libanon på tur. Staten Palestina erkändes aldrig. 

Utvecklingen efter revolutionen, då den islamiska regimen på bred front motarbetats av västmakterna, har sedan juni 2025 och speciellt under det senaste halvåret krönts av direkta militära anfall av USA och Israel. Trots att inte bara folkrätten, utan även världsfreden därigenom allvarligt hotats, har dessa angrepp, i stället för att kraftigt fördömas, mestadels passivt åsetts av de flesta länder i EU.

För den som vill veta mer om dagens Iran och fördjupa sig i bakgrunden till de senaste årens utveckling föreligger sedan förra året boken Mellan Gud och Stat. Iran efter ett långt 1900-tal (Fri Tanke, Stockholm, 1925) av Lundahistorikern Rouzbeh Parsi, själv med rötter i Iran.

Boken är uppdelad i två delar. I den första ges en historisk översikt över det moderna Irans historia från 1700-talets slut, då Qajardynastin, med turkmeniska rötter, tog över efter det historiskt mäktiga, men av inre motsättningar starkt försvagade Safavidiska väldet, och fram till de senaste maktstriderna i dagens islamiska republik. Den andra delen är tematisk och fokuserar på dagsaktuella frågor, men även dessa analyserade i ett historiskt och samhällsorienterat perspektiv. Det gäller områden som nationalism och identitet; religion; ekonomi; kvinnofrågor (hijaben); politiskt beslutsfattande; kärnteknik och stormaktspolitik; och Irans plats i ett större globalt sammanhang.

Rouzbeh Parsis analys tar avstamp i vad han ser som en skev eller ’mytologiserad’ bild av dagens Iran. “’I brist på bra ledtrådar och underlag är det lätt hänt att fantasin får flöda fritt’”.² Detta gällde den vedertagna analysen av Sovjetunionen under kalla kriget och det gäller för den islamiska republiken. Oprövade farhågor och föreställning får gälla som vedertagna sanningar, närda av en inom massmedia uppbyggd ’självbekräftande kultur’.² Effekten av den hårda betoningen av det islamiska, och för väst främmande, grunddraget har blivit att man betraktat Iran som något som faller utanför de ordinarie analysramarna. Men, skriver Parsi, ’[D]en islamiska republiken har självfallet sina egenheter, men de är knappast så aparta att de inte kan jämföras inom samma ram som andra politiska system. Det handlar inte här om moraliska ställningstaganden utan snarare om hur man kan analysera och förstå, i hermeneutisk mening, urverkets mekanismer’.³

Det som följer är en initierad analys med sikte på hur politiska beslut fattas, vilka beslutsfattarna är och i vilken mån formella befattningar och politiskt inflytande i själva verket hör samman. 

Rouzbeh Parsis bok utgör inte ett försvar av det rådande politiska systemet i Iran. Tvärtom är det en alltigenom kritisk analys av de olika aspekter av utvecklingen, både under shah-väldet och den islamiska republiken, som boken spänner över.

Med anledning av att den islamiska republiken som politiskt system har en så framträdande plats i vår tids syn på Iran gör kapitlet ’Beslutsfattande i den islamiska republiken’ särskilt intressant. Här åskådliggörs beslutsprocesser och kraftmätningar också på mindre synliga nivåer, det vill säga i spänningsfältet mellan formella institutioner som Högste ledaren, Presidenten, Väktarrådet, Medlarrådet, Högsta nationella säkerhetsrådet och Revolutionsgardet och informella beslutsnivåer. Här målas bilden upp av en konfliktfylld och i hög grad dynamisk politisk sfär, där aktörerna måste knyta allianser, positionera sig och argumentera för sin uppfattning – ideologiskt eller sakpolitiskt – inför olika elitgrupper och en bredare väljarkår.

Utgången av ett presidentval – till exempel 2017 – var inte givet från början, då Hassan Rouhani överraskande vann över uppbackade favoriten Ebrahim Raisi. Detsamma gäller utgången av parlamentsvalen, där en kandidatur måste godkännas av Väktarrådet, men där konkurrensen mellan olika grupper är hård och där det är svårt att förutse – och kontrollera – utgången.

Rouzbeh Parsis bok utgör inte ett försvar av det rådande politiska systemet i Iran. Tvärtom är det en alltigenom kritisk analys av de olika aspekter av utvecklingen, både under shah-väldet och den islamiska republiken, som boken spänner över. Syftet är hermeneutiskt och det av två skäl: för det första att gå till rätta med de missuppfattningar om landet som dominerar i väst, och, för det andra, att fördjupa förståelsen av de två stora trauman, som landet genomgått, nämligen statskuppen 1953 och revolutionen 1978-79. ’För att uppnå förändring i nuet krävs också besinning inför det som varit,’ skriver Parsi, och avslutar med en vädjan: ’Om vi inte kan enas om, eller ens diskutera, vad som hände i nutidshistorien är det svårt att se hur iranier i Iran och i diasporan på ett rationellt och demokratiskt sätt ska kunna ta sig an den mycket större frågan: framtiden’.⁴

Sverige har besparats statskupper av det slag som drabbat Iran. Det fiktiva exemplet ovan är emellertid inte så långsökt som man gärna tror.

Tag, till exempel, de påstått sovjetiska ubåtsincidenterna i Östersjön under1980-talet, vilka skapade oro och osäkerhet bland ansvariga politiker såväl som hos allmänheten. Den officiella sanningen kring de mystiska och upprepade intrången har emellertid kommit att ifrågasättas.

Tag, till exempel, de påstått sovjetiska ubåtsincidenterna i Östersjön under1980-talet, vilka skapade oro och osäkerhet bland ansvariga politiker såväl som hos allmänheten. Den officiella sanningen kring de mystiska och upprepade intrången har emellertid kommit att ifrågasättas. Efter kritisk granskning riktades i stället misstankarna mot amerikanska och brittiska aktörer, något som i efterhand har stärkts av uttalanden gjorda av dessa kretsar närstående tjänstepersoner. Detta finns dokumenterat i ambassadör Mathias Mossbergs (huvudsekreterare i 2001 års ubåtsutredning) bok I mörka vatten. Hur svenska folket fördes bakom ljuset i ubåtsfrågan.⁵

Hur gick det sedan? Hur ser sambandet ut mellan de oroväckande händelserna på 1980-talet och utvecklingen mot ett närmande till Västalliansen och fullbordat NATO-medlemskap fyrtio år senare? Detta är frågor som sopats under mattan i vårt land, men som aktualiseras vid läsningen av Parsis bok om Iran, där de breda sammanhangen har en given plats. I en tid, då hotet mot världsfreden eskalerar och Sverige inte längre kan förhålla sig neutralt, lyser tillgången på historiskt inriktade och öppet kritiska analyser av de senaste decenniernas utveckling inom svensk inrikes- och utrikespolitik med sin frånvaro.

Styrkan i Rouzbeh Parsis bok ligger i författarens kritiska, men samtidigt brett analyserande fokus på det moderna Irans stora trauman. Därigenom kan den också tjäna som inspiration för de som drivs av en önskan att komma till rätta med de mörkare sidorna av vårt lands efterkrigshistoria.