Flera politiska partier har lagt förslag på att förbjuda slöja i olika former och på olika platser. Adel Sadat, partisekreterare i Visionspartiet i Malmö, menar att det i grunden inte är slöjan som stör förbudets förespråkare, utan Guds plats i offentligheten.

På ytan handlar den svenska slöjdebatten om ett plagg. Om flickor och kvinnor. Om frihet och tvång. Men under ytan handlar den egentligen om huruvida religionsfriheten också gäller när religionen syns, skaver och vägrar anpassa sig till makthavarnas smak.
 
Slöjan stör inte för att den döljer hår. Den stör för att den visar tro. Den stör för att den påminner om Gud i offentligheten.
 
Det offentliga Sverige har sällan problem med religion som kulturarv, högtidsmys eller privat tröst. Problemet börjar när religionen får ryggrad. Religion får gärna finnas som historia, tradition eller allmänt goda värderingar. Men när den börjar påverka hur en människa klär sig, rör sig, talar, prioriterar och förstår sin plats i världen, då blir den plötsligt ett problem.
 
I slöjdebatten märks detta tydligt. Många tycks ha svårt att acceptera att någon kan vara religiös på riktigt. Inte lite kulturellt religiös. Inte religiös på ett privat och obetydligt sätt. Utan religiös på ett sätt som faktiskt formar livet.
 
Det skaver särskilt i en kultur där modernitet ofta mäts i hur synlig kroppen är. Täckande klädsel läses som tillbakadragenhet, medan exponering läses som frigörelse. Den blicken finns i medierna, i populärkulturen, i modevärlden, i reklamen och i det sociala språk som omger kvinnors kroppar.

Slöjan stör inte för att den döljer hår. Den stör för att den visar tro. Den stör för att den påminner om Gud i offentligheten.

Majoritetssamhället har sina egna normer. Inte minst sådana som marknaden formar. Även den sekulära kulturen har sina ideal, sina belöningar och sina straff. Skillnaden är att dessa normer sällan beskrivs som tvång.
 
När en ung kvinna sminkar sig, följer trender och anpassar sig efter samtida kroppsideal talar vi gärna om självuttryck, estetik och fria val. Och ibland är det just det. Men vi förstår också att social press kan finnas bakom.
 
Mediemyndigheten konstaterar exempelvis att barn och unga som lägger mycket tid på sociala medier oftare är missnöjda med sin kropp och oftare uppvisar symtom på ätstörningar. En Norstatundersökning beställd av Lindex visar dessutom att 76 procent av kvinnor mellan 16 och 65 år har känt sig otillräckliga på grund av rådande skönhetsideal, och bland kvinnor mellan 16 och 39 år var siffran 92 procent. ¹
 
När en muslimsk kvinna bär hijab försvinner ofta samma analysförmåga. Då blir plagget i sig misstänkt. Då ska hennes motiv utredas av andra. Då räcker det inte att hon säger att hon bär den av tro, värdighet eller samvete. När marknaden klär av kvinnan heter det självuttryck. När religionen klär på henne heter det förtryck.

Hon visar att frihet inte alltid leder till sekularisering. Hon visar att en kvinna kan välja Gud framför modets blick, marknadens krav och majoritetens bekräftelse.

För många muslimska kvinnor är hijaben inte en politisk markering. Den är varken en provokation eller den symbol den blir när svenska debattörer hänvisar till länder som Iran eller Afghanistan. Slöjan kan förstås bäras av många olika anledningar men fungerar ytterst som en religiös handling. Ett uttryck för lydnad inför Gud, blygsamhet, identitet, självdisciplin och tillhörighet men också ett sätt att täcka sin barm och skydda sin personliga integritet.
 
Man behöver givetvis inte dela den övertygelsen för att förstå att den är verklig för den som bär slöja. Men i debatten verkar det ibland inte räcka att kvinnan själv förklarar sitt motiv. Om hon säger Gud, svarar debatten islamism eller också patriarkatet. Hon får tala, men bara så länge hon bekräftar andras förklaring av hennes liv.
 
Det mest obekväma i slöjdebatten är egentligen inte att vissa kvinnor tvingas bära hijab. Det finns knappast någon seriös röst som menar att slöjtvång inte är något allvarligt eller som inte ska bekämpas. Det mest obekväma är att många muslimska kvinnor bär hijab frivilligt, religiöst och medvetet.
 
Den tvingade kvinnan passar in i berättelsen om räddning. Hon kan göras till bevis. Hon kan användas som argument. Men den frivilligt beslöjade kvinnan stör. Hon visar att frihet inte alltid leder till sekularisering. Hon visar att en kvinna kan välja Gud framför modets blick, marknadens krav och majoritetens bekräftelse. Det är inte den påtvingade hijaben som hotar den sekulära självbilden. Det är den frivilliga.

Givetvis existerar slöjtvång. Flickor och kvinnor har kontrollerats, hotats, isolerats och utsatts för våld. Det är hedersförtryck och ska bekämpas utan ursäkter.

Detta är också, i all väsentlighet, en rättighetsfråga. I Staffanstorp-målet, som följde på en sverigedemokratisk motion om slöjförbud, slog Högsta förvaltningsdomstolen fast att huvudduk kan bäras av religiösa skäl och vara ett uttryck för religionstillhörighet. Därmed omfattas den också av yttrandefrihetens skydd. Domstolen konstaterade att kommunens beslut fick faktiska effekter för enskilda och därför utgjorde en begränsning av yttrandefriheten, en begränsning som saknade stöd i lag. ²
 
Slöjan är alltså inte bara ett plagg som makthavare kan behandla som vilken klädregel som helst. Den kan vara ett religiöst uttryck, men också ett yttrande. Ett synligt sätt att uttrycka tro, tillhörighet, samvete och livshållning. Ett slöjförbud blir alltså en yttrandefrihetsbegränsning kamouflerad i jämställdhetsspråk.