Dramaserien Euphoria framställer det som ett fritt val för unga tjejer att prostituera sig. Trots åldersgränsen har seriens estetik trendat på tiktok. Mira Horovitz efterlyser dramatik som kan ta sexuellt våld på allvar.

Är det festligt att vara prostituerad? Det kan man tro när man ser dramaserien Euphoria. Sam Levinson är skaparen bakom den uppmärksammade och omdebatterade dramaserien vars tredje och sista säsong kan ses i sin helhet från början juni 2026 på streamingtjänsten HBO Max. Levinson har valt att presentera ungas omskakande och förnedrande sexuella erfarenheter i glitterförpackning. Det kan ha konsekvenser för hur erfarenheter av sexualiserat våld förstås i samhället.

Är det festligt att vara prostituerad? Det kan man tro när man ser dramaserien Euphoria. Dess skapare har valt att presentera ungas omskakande och förnedrande sexuella erfarenheter i glitterförpackning.

För den som kanske inte sett Euphoria kan det vara värt att veta att berättelsen i seriens inledande säsonger utspelar sig i high school och avslutas då karaktärerna blivit unga vuxna. Serien innehåller explicita och grova scener med droger, sex, kriminalitet och psykisk ohälsa och har en hög rekommenderad åldersgräns. Trots det trendar serien bland miljontals unga på Tiktok och Instagram, exempelvis genom spridningen av hashtaggarna #EuphoriaMakeup och #EuphoriaEstetic på TikTok under 2022-2024. Här har seriens visuella element lösgjorts från seriens tematik och sammanhang till förmån för estetikens ideal. Fokuset på estetik är återkommande i serien även när dess unga karaktärer hamnar i utsatta situationer som innefattar prostitution, grooming och sexualiserat våld i olika former. Det synliggörs genom stämningsframkallande musik och snygga bilder, kläder med mera. Det får det enligt mig att framstå som en lång modeshow med förnedringstema i stället för verkliga personer som råkat ut för svåra händelser som påverkar deras mående och kroppsliga integritet. Det estetiska greppet riskerar att negligera och försköna ungas erfarenheter av sexualiserat våld.

Det estetiska greppet riskerar att negligera och försköna ungas erfarenheter av sexualiserat våld.

Som redan nämnts är grooming och prostitution centrala delar av handlingen. Karaktären Jules söker bekräftelse genom att inleda sexuella kontakter med äldre män via dejtingappar. En av de män som Jules träffar är en man med profilnamnet Dominant Daddy. Deras möte präglas av en maktobalans. Mannen i fråga filmar deras intima stund utan Jules vetskap. Det blir senare ett medel för utpressning. Det visar sig nämligen att Nate, en bekant till Jules som döljer sig bakom det falska profilnamnet ShyGuy118, upptäckt att Jules haft en sexuell relation med hans pappa Carl, profilen Dominant Daddy, och bland annat hotar med att sprida materialet. Även om allt detta framkommer är jag kritisk till att man i serien genomgående staplar olika händelser på varandra med syfte att skapa intensitet, vilket ger karaktärerna minimalt med utrymme att bearbeta trauman, utvecklas och läka. Att i så hög grad förlita sig på en febrig estetik framför en situerad karaktärsutveckling innebär att serien inte bara avbildar trauma utan också förvandlar det till en estetiserad underhållningsmaskin.

Ett annat exempel är då Kat, en av seriens karaktärer, i den första säsongen testar att bli ”camgirl” på nätet. Skildringen av detta koncentreras till stor del kring att det stärker hennes kroppsuppfattning. Det sker på bekostnad av en mer nyanserad berättelse om varför hon upplever att det ger henne spänningsframkallande kickar eller bekräftelse och hur situationen i förlängningen inverkar på hennes mående. Serien nuddar endast vid detta intrikata dilemma. Kat är dessutom minderårig vilket gör det allvarligare.

Kat, en av seriens karaktärer, testar att bli ”camgirl” på nätet. Skildringen av detta koncentreras till stor del kring att det stärker hennes kroppsuppfattning.

När det konstnärliga valet så tydligt faller på att framställa ung sexualitet mot en fond av förnedring och estetik och där kameran följer seriens karaktärer i en till synes närgången och febrig studie utan slut, uppstår frågan varför. Det verkar finnas en vilja att uppnå chockverkan hos seriens följare med hjälp av snygg bildsättning för att locka till vidare tittning. Det kan leda till att en avmattningseffekt uppstår när denna sorts estetisk laddade och formbärande storytelling sker i ett konstant högt tempo. Oavsett vad seriens skapare Sam Levinson haft för intentioner och egna erfarenheter av psykisk ohälsa blir det som jag ser det tyvärr effekten. Vad känner till exempel Kate på riktigt när hon faktiskt prostituerar sig? Jag skulle vilja få inblick i hur det förändrar henne, hennes identitet och syn på sig själv på ett mer genomgående vis.

I Euphoria förekommer grovt psykiskt våld, utpressning med hjälp av nakenbilder, bildbaserade sexuella övergrepp, fysiskt våld och djup emotionell förnedring av de kvinnliga karaktärerna, i synnerhet Maddy och Cassie. Det står karaktären Nate för, som får personifiera en extremt destruktiv maskulinitet.

I Euphoria förekommer grovt psykiskt våld, utpressning med hjälp av nakenbilder, bildbaserade sexuella övergrepp, fysiskt våld och djup emotionell förnedring av de kvinnliga karaktärerna, i synnerhet Maddy och Cassie.

Kameran objektifierar de kvinnliga karaktärerna även i stunder av extrem sårbarhet och efter att de utsatts för sexualiserat våld, där nakenheten snarare framställs som ett spektakel än ett verktyg för att gestalta deras smärta. Fokuset på neonljus, glitter, musik, dramatiskt smink och dyra modekläder bidrar till att skapa en surrealistisk och drömlik inramning; ett snyggt paketerat mörker. Det framstår till och med som en glamorisering av trauman där missbruk, sexhandel med mera kan verka filmiskt vackert och coolt.

Sam Levinson, som alltså ligger bakom serien, kodar den med ett mörkt och möjligen varnande budskap med en hög rekommenderad åldersgräns. Men i realiteten har unga, till exempel på TikTok och Instagram, plockat ut de estetiska fragmenten, det vill säga sminket, kläderna och musiken, och gjort dem till en trend.

Det är djupt beklagligt. Jag efterlyser i stället dramaserier som vågar och vill gå på djupet i sina skildringar av svärta och utsatthet och som även lyfter möjliga vägar till motstånd. Ett så omfattande samhällsproblem som sexuellt våld förtjänar det.