Efter att SVT sänt Det svenska Styckmordet etablerades en märklig konsensus om de två läkarnas oskuld. Genom manipulation och ett bedrägligt val av material har Josefsson och Hallbom gjort mer av en partisk förvanskning än en kritisk granskning. Det skriver Frank Lindblad, som själv var sakkunnigt vittne i fyra av Da Costa fallets rättegångar och som var del av den grupp som gjorde barnutredningen.

Det s.k. Da Costa-fallet rör två läkare som deslegitimerats efter att de bedömdes ha styckat en kvinnokropp 1984. De rättsliga procedurerna i fallet har varit minst sagt långdragna. Juristen Kristina Hultegård har sammanfattat det som att de bägge läkarna ”… har haft en omfattande och i princip konstant tillgång till rättsvårdande myndigheter under mer än tre decennier”.¹ De formella processerna är sannolikt avslutade efter beslutet om ex gratia-ersättning till de bägge läkarna i juni 2026. Beslutet grundades på skrivningar i tingsrättens dom från 1988. Formellt gäller dock fortfarande domen från kammarrätten 1991 där läkarna befanns vara skyldiga till styckningen varför deslegitimeringen skulle kvarstå.

Varför blev så många, inte minst journalister, övertygade om att de två läkarna var oskyldiga efter att ha sett TV-serien Det svenska styckmordet?

Under åren har många, främst journalister och kulturpersoner, drivit tesen att läkarna är oskyldiga. TV-serien Det svenska styckmordet av Dan Josefsson och Johannes Hallbom har gått på samma linje. Men en fråga som hittills inte fått någon uppmärksamhet är varför så många – inte minst journalister – blev övertygade om att de två läkarna var oskyldiga efter att ha sett just denna TV-serie.

Min bakgrund är att jag som barnpsykiater var med om att utreda flickan vars uppgifter om våld mot människokropp förmedlats av hennes mamma. Jag är den ende som ännu är i livet av den grupp som hösten 1985 på uppdrag av polis/åklagare utredde om det kunde finnas någon verklighetsbakgrund bakom hennes uppgifter. I vårt uppdrag ingick också att bedöma mamman som uppgiftslämnare. Jag har senare medverkat som sakkunnigt vittne i fyra rättegångar, två i Stockholms tingsrätt (rörande brottsfrågan), en i Stockholms kammarrätt (rörande styckningen och deslegitimeringen) och en i Attunda tingsrätt (rörande eventuell rätt till skadestånd).

Med den bakgrunden har jag fördjupat mig i TV-seriens uppbyggnad för att försöka förstå vad som ligger bakom dess effekt på opinionen. Hur kunde den få ett sådant genomslag?

Övergripande om TV-seriens uppbyggnad
Det svenska styckmordet är en uttalad partsinlaga som kan sägas motsvara en advokats plädering för sina klienters oskuld. Det är som om åklagaren förses med munkavle och förbjuds att kalla in vittnen och sakkunniga.

Min bakgrund är att jag som barnpsykiater var med om att utreda flickan vars uppgifter om våld mot människokropp förmedlats av hennes mamma. Jag är den ende som ännu är i livet av den grupp som hösten 1985 på uppdrag av polis/åklagare utredde om det kunde finnas någon verklighetsbakgrund bakom hennes uppgifter.

Serien utgår från en märklig avgränsning av det rättsliga underlaget. I slutet av varje program sägs i eftertexterna: “Den här dokumentärserien bygger på en genomgång av hela förundersökningen gällande fallet da Costa inklusive den så kallade slasken.”

Filmmakarna väljer därmed bl.a. bort att ta del av material från de fyra rättegångarna. Det är särskilt svårt att förstå varför man avstår från att analysera processen i kammarrätten som varit avgörande för delegitimeringen. Det är också märkligt att man inte tar upp den omfattande formella granskning av fallet som redan gjorts. Till följd av att läkarna yrkade på skadestånd från staten genomförde Attunda tingsrätt en omfattande prövning av fallets handläggning. I den 145 sidor långa domen från 2010 redovisas analyser av de 139 fel/försummelser som läkarna anfört. De fel som rätten ansåg vara påvisade bedömdes inte utgöra grund för skadestånd.

Josefsson/Hallbom har byggt upp sin berättelse på ett suggestivt sätt med utnyttjande av olika manipulativa tekniker vilket ytterligare framhäver seriens karaktär av propaganda. Jag har kunnat identifiera sex olika typer av tekniker som beskrivs under nästa rubrik. Dessa flätas samman med de nämnda egendomligheterna i seriens uppbyggnad.

Sex manipulativa propagandatekniker
1. Josefsson och Hallbom fokuserar på uppgifter som talar för läkarnas oskuld och utelämnar sådant som skulle kunna tala för att de är skyldiga. Ett tydligt exempel är att man undviker att på allvar ta del av det omfattande materialet av flickans uppgifter om användande av verktyg mot en människokropp. Detta diskuteras mer utförligt nedan.

Filmmakarna väljer bort att ta del av material från de fyra rättegångarna. Det är särskilt svårt att förstå varför man avstår från att analysera processen i kammarrätten som varit avgörande för delegitimeringen.

2. Programmakarna vinklar uppgifter till läkarnas fördel, glider på sanningen eller till och med presenterar falska uppgifter. Ett tydligt exempel har beskrivits av Lars Borgnäs i Parabol. I syfte att misstänkliggöra ett vittnes trovärdighet hävdar Josefsson/Hallbom att hennes beskrivning av vädret vid det aktuella tillfället inte var korrekt. Som ”bevis” åberopas en väderprognos från SVT som går tvärs emot vad vittnet påstått. I själva verket var vittnets uppgifter i överensstämmelse med hur vädret faktiskt blev enligt SMHI. Desto mer anmärkningsvärt är programmakarnas hantering av denna uppgift eftersom kammarrätten tar upp den bekräftande väderrapporten från SMHI i sin dom, t.o.m. i den avslutande delen där domskälen diskuteras.

3. Josefsson och Hallbom lägger ner mycket tid på att beskriva uppgifter som inte är relevanta för kammarrättens dom. Framför allt gäller detta att man ägnar mycket utrymme åt barnutredningen, så mycket att denna framstår som en huvuddel i programserien. Detta gör man trots att Kammarrätten uttryckligen sagt att uppgifterna från barnet inte ingått bland de bevis som rätten grundar sin dom på: “Det måste härigenom anses klarlagt att (barnet) varit utsatt för och/eller bevittnat mycket skrämmande upplevelser av sexuell eller aggressiv karaktär. Däremot anser kammarrätten att utredningen i denna del inte med tillräcklig grad av säkerhet visar vilka upplevelser som ligger bakom dem”.²

Josefsson ägnar mycket utrymme åt barnutredningen, så mycket att denna framstår som en huvuddel i programserien. Detta gör man trots att Kammarrätten uttryckligen sagt att uppgifterna från barnet inte ingått bland de bevis som rätten grundar sin dom på.

4. De har valt bort underlag som är av avgörande betydelse för att kunna göra ett grundat ställningstagande. Serien bygger alltså enbart på material från förundersökningen. Det innebär att förutsättningarna för den diskussion som förs och de slutsatser som dras är väsentligt annorlunda än de som har legat till grund för den rättsliga processen i dess helhet. De olika domstolarna har haft tillgång till ett mer omfattande och delvis annorlunda material. Det är svårt för en TV-tittare att förstå denna begränsning eftersom programmen rör sig fritt över de mer än fyrtio år som gått sedan kvarlevorna efter Catrine da Costa hittades. Trots avsaknad av relevant underlag görs långtgående uttalanden om andra delar av den rättsliga processen och dess utfall. Det är inte heller möjligt för tittaren att på ett korrekt sätt förstå den barnpsykiatriska utredningen.

5. Tesen förstärks med suggestiv dramaturgi. Det hela bygger på en välkänd trop som kan beskrivas ungefär som: ”Okunniga och/eller arroganta myndighetsutövare/experter utsätter oskyldiga offer för en Kafka-liknande process”. Genom ovan nämnda tekniker gestaltas denna tes. Manipulationerna förstärks genom att det redan tidigt skapas ett slagkraftigt fokus på läkarnas utsatthet och lidande. Man vädjar till tittarens empati t.ex. genom att visa bilder av den ene tillsammans med sitt lilla barn. Det barn som kommit med uppgifterna om våld mot människokropp och som han förlorat kontakten med.

Dan Josefsson vädjar till tittarens empati genom att visa bilder av den ene läkaren tillsammans med sitt barn. Det barn som kommit med uppgifter om våld mot människokropp och som han förlorat kontakten med.

6. Budskapet förstärks ytterligare genom icke-verbala inslag som bakgrundsmusik och val av bilder/filmer. Därigenom försöker man väcka tittarnas känslor i syfte att påverka deras uppfattning av det material som presenteras. Leni Riefenstahls propagandafilm Viljans triumf från 1935 hyllade Hitler och nazismen. Den fick ett enastående mottagande och blev flerfaldigt prisbelönt. Filmen ansågs revolutionerande bl.a. för att Riefenstahl introducerade tekniken att använda bakgrundsmusik för att förstärka budskapet. Denna teknik har visat sig vara mycket effektiv och är numera så etablerad att vi knappast lägger märke till den. Men vi påverkas ändå av musiken, ofta utan att vara medvetna om det. I Det svenska styckmordet påverkas tittaren också av alla scener från 80-talet som ska förmedla känslan av att utredningen baseras på föråldrade tankegångar.

Missvisande bild av uppgifterna från barnet
Att analysera uppgifterna om/från barnet är som nämnts irrelevant om man avser att argumentera mot domen i Kammarrätten. I detta sammanhang är de ändå intressanta för att illustrera hur propagandatekniker används. Ett grundläggande fel är att Josefsson/Hallbom undviker att på allvar gå in i den stora mängden beskrivningar av våld mot människokropp med verktyg. I den mån de nämns är det ofta i form av förlöjligande. Detta är ett exempel på hur de båda filmmakarna utelämnat material som skulle kunna tala för att barnet bevittnat styckningen av en människokropp. Istället väljer de att fokusera på senare gjorda bandinspelningar som modern gjort i samråd med polisen. I detta material tycker sig Josefsson/Hallbom inte finna något som talar för de aktuella misstankarna.

Ett grundläggande fel är att Josefsson och Hallbom undviker att på allvar gå in i den stora mängden beskrivningar av våld mot människokropp med verktyg. I den mån de nämns är det ofta i form av förlöjligande.

Att fokusera på bandinspelningarna är felaktigt av två skäl. För det första gäller generellt att en utredning av huruvida ett barn utsatts för eller bevittnat traumatiska händelser i första hand bör bygga på de tidigaste uppgifterna. Senare uppgifter är svårare att analysera bl.a. för att det finns risk för att barnet påverkats av tidigare samtal.

För det andra är det osannolikt att man kan väcka minnen av traumatiska händelser som inträffat innan barnet utvecklat ett språk genom att bara ställa frågor. Ett barn som bevittnat eller utsatts för trauma kan i regel beskriva detta i ord om det inträffat vid 2 ½ – 3 års ålder eller senare. Yngre barn, från ca 1 ½ års ålder (som i detta fall), tycks kunna lagra inre bilder från traumat. Dessa bilder kan finnas kvar länge. När barnet utvecklat ett språk kan de ibland uttryckas i ord i samband med att något i barnets liv väcker associationer till traumat – som åsynen av en borr skulle kunna vara i det nedan redovisade exemplet. Minnena verkar däremot inte kunna utvecklas till en sammanhängande berättelse. För att barnet ska kunna sätta ord på en minnesbild krävs således att den aktiverats i barnets inre. Att ställa frågor utan att det finns ett sådant sammanhang är näst intill meningslöst utifrån ett rättsligt perspektiv.

Josefsson/Hallbom tycks tro att de senare bandinspelningarna återspeglar hur det gått till när flickan enligt mamman kommit med olika uppgifter hemma om våld mot människokropp. Detta är en grundläggande feltolkning. Valet att granska detta sena bandinspelade material är en omotiverad fokusering på uppgifter med låg relevans.

I det tredje programmet säger reportern att vi utredare slog fast att barnet hade varit med vid ett styckmord. Så har vi aldrig skrivit. I vårt utlåtande står att den rimligaste allmänna tolkningen är att barnet varit utsatt för och/eller bevittnat mycket skrämmande upplevelser

Barnutredningen misskrediteras också genom att vi utredare tillskrivs slutsatser som vi aldrig dragit. I det tredje programmet säger reportern att vi ”… slog fast att barnet hade varit med vid ett styckmord.” Så har vi aldrig vare sig skrivit eller sagt. I vårt utlåtande skrev vi följande, en bedömning som enligt min mening fortfarande är giltig:

• ”Den rimligaste allmänna tolkning som vi har kommit fram till är att (barnet) varit utsatt för och/eller bevittnat mycket skrämmande upplevelser av för vuxna sexuell eller aggressiv karaktär.”
• ”Bevittnandet, vid 1 ½ års ålder, av styckandet av en människokropp skulle kunna vara en sådan skrämmande upplevelse och skulle kunna vara en rimlig bakgrund till mycket av vad (barnet) förmedlar.”

Josefsson/Hallbom nöjer sig inte heller med att misskreditera barnutredningen utan angriper också mig som person i samma syfte. Ett tydligt exempel är en hatisk debattartikel i Dagens Nyheter av Dan Josefsson.³ DN tvekar inte inför att låta Dan Josefsson påstå att jag ljuger och saknar integritet. I samma inlägg kallar han vår utredning för ett ”beställningsjobb”.

Josefsson/Hallbom nöjer sig inte heller med att misskreditera barnutredningen utan angriper också mig som person i samma syfte.

Programseriens avgränsning till förundersökningen gör att möjligheterna att förstå den barnpsykiatriska utredningen reduceras. Många av de resonemang som låg bakom vårt utlåtandes formuleringar har bara redovisats i muntlig form inför de olika domstolarna. För min del har detta tydligast kunnat göras i kammarrätten där jag hördes under två dagar. Detta förfarande är väl förenligt med det för domstolars arbete centrala begreppet ”omedelbarhetsprincipen”. Rätten får enligt denna princip endast fästa avseende vid bevisfakta som direkt iakttagits av rätten under huvudförhandlingen eller bevisfakta som man kan sluta sig till från vad som direkt iakttagits.⁴

Ett exempel på flickans uppgifter och vår analys
För att illustrera material som varit av betydelse för barnutredningen följer här ett exempel på vår analys av uppgifter om våld mot människokropp.

Flickan (då 2 år och 9 månader gammal) är tillsammans med mamman hemma hos en nära släkting och ser plötsligt en emotionellt neutral bild av en jordborr i en tidning och säger anklagande:

“Han borrar”. Flickan har tidigare vid många tillfällen, bl.a. på förskolan, uppvisat en för omgivningen svårbegriplig rädsla för borrar av olika slag.

Denna kommentar följs av ett samtal med mamman om bl.a. att borra, pappa och ”tanten”. Mamma frågar enligt förhöret: ”Vad hände med tanten?” och detta följs av:

Och då ligger (flickan) i mitt knä och vrider sig och så tar hon sina händer och pressar upp längs halsen mot huvudet. Och så säger hon ”Dom borrade och borrade.” Och så är hon väldigt spänd i ansiktet och spänd i hela kroppen. Och så säger hon: ‘Dom borrade av sig huvudet.'”

Flicka, då 2 år och 9 månader gammal, ser plötsligt en emotionellt neutral bild av en jordborr i en tidning och säger anklagande: Han borrar. Denna kommentar följs av ett samtal om bl.a. att borra, pappa och tanten. Och så säger hon: Dom borrade av sig huvudet.

Förhörsledaren frågar lite senare om flickans sinnesstämning. Då beskriver mamman följande:

“Och sen, ja det är rätt typiskt att hon har reagerat på det här sättet genom att spänna käkmuskulaturen. Och göra grimaser och spänna tänderna mot varandra. Och sen också den här rädslan att hon vill gömma sig. Det är hennes andra sätt att reagera.”

”Borrade av sig huvudet” kan utifrån flickans utvecklingsnivå (hon var anmärkningsvärt tidigt utvecklad språkligt) mycket väl uppfattas som ett försök att säga ”Borrade av henne huvudet”. Hon kunde vid denna ålder inte hantera pronomen på ett grammatiskt korrekt sätt. Verbet ”borra” verkar vid en första anblick besynnerligt i sammanhanget men kan förstås om det syftar på den maskinsåg som används vid obduktioner bl.a. för att öppna skallbenet i syfte att undersöka hjärnan. Denna såg ser ut som en vanlig borrmaskin för hemmabruk.

Detta exempel illustrerar flera för vår bedömning betydelsefulla komponenter:

• En neutral bild väcker obehagskänslor.
• Detta följs av en distinkt beskrivning med unika detaljer av våld mot huvud.
• Ordvalet återspeglar barnets utvecklingsnivå.
• Yttrandet är kopplat till uttryck för plågsamma känslor.
• Beskrivningen öppnar för förståelse av en tidigare oförklarlig rädsla för borrar av olika slag.

Temat ”att borra” nämns i programserien men det görs inget försök att redovisa mammans beskrivning eller omständigheterna runt omkring. Inte heller presenteras något försök att förstå bakgrunden till vare sig detta eller andra liknande exempel från materialet. Programmakarna väljer att blunda eller förlöjligar exemplen och drar istället den felaktiga slutsatsen att avsaknad av relevanta uppgifter i de senare intervjuliknande bandinspelade samtalen talar emot att flickan bevittnat styckningen av en människokropp.

Det svenska styckmordets budskap om de oskyldiga läkarna har accepterats – i regel utan förbehåll – av dagstidningar och andra medier. Det tycks ha blivit tillåtet att håna alla som varit engagerade i utredningen eller framför kritiska synpunkter.

Ett annat uttryck för hur barn minns tidiga trauman kallas beteendeminnen. De utgörs bl.a. av rädslor som är knutna till händelserna, precis som flickans rädsla för borrar som skulle kunna vara ett beteendeminne. Ett annat uttryck för beteendeminnen är lekar som ofta på ett konkret sätt återspeglar vad barnet utsatts för eller bevittnat. I förhören med mamman finns flera exempel på att sådana lekar med dockor eller andra leksaker åtföljs av kommentarer om våld med verktyg mot människokropp.

Hån, demonisering och avbön
Det svenska styckmordets budskap om de oskyldiga läkarna har accepterats – i regel utan förbehåll – av dagstidningar och andra medier. Flera faktorer har bidragit till att denna massmediala bild etablerats. Det var svårt att få kritiska inlägg publicerade. Lars Borgnäs fick t.ex. sina debattinlägg till tre Stockholmstidningar refuserade trots att han är väl meriterad för att kommentera TV-serien; en juridiskt välutbildad journalist som bl.a. gjort fyra reportage om da Costa-fallet för SVT:s ”Uppdrag granskning” och dessutom skrivit en bok om fallet.⁵ Det tycks ha blivit tillåtet att håna alla som varit engagerade i utredningen och dem som framför kritiska synpunkter. När jag på DN Debatt presenterade två vetenskapliga arbeten som ger en bakgrund till vår analys av uppgifterna från barnet bemötte Dan Josefsson detta med att påstå att jag bara ”slingrar” mig.³ Andra debattörer lät sig inspireras.

Flera skribenter, de flesta män, gör avbön från sin tidigare uppfattning och skyller den på Hanna Olssons bok från 1990. Olsson beskrivs som feminist men aldrig med den sakkunskap som var hennes; hon var huvudsekreterare i den statliga prostitutionsutredningen 1977 – 1980.

Ett märkligt inslag i debatten som följde på serien är att flera skribenter (de flesta män) ”gör avbön” från sin tidigare uppfattning och skyller sin tidigare inställning på Hanna Olssons bok från 1990, Catrine och rättvisan. Hon beskrivs som feminist men aldrig med den sakkunskap som var hennes; hon var huvudsekreterare i den statliga prostitutionsutredningen 1977 – 1980. När jag läser igenom denna bok kan jag inte hitta en enda formulering där författaren uttalar sig i skuldfrågan. Istället är det en kraftfull plädering för allas likhet inför lagen, oavsett kön och social ställning. Jag har svårt att tro att skribenterna tycker att denna demokratiska grundsten är irrelevant att diskutera i en bok. Deras agerande är ett försök till demonisering av Hanna Olsson. Liknande utfall har riktats mot mamman i fallet, mot rättsläkaren Jovan Rajs och mot mig, i såväl TV-serien som i andra massmediala sammanhang.

Vem granskar de granskande?
TV-serien Det svenska styckmordet är en utpräglad partsinlaga som tar sin utgångspunkt i ett egendomligt avgränsat rättsligt material. Den vädjar till emotionell inlevelse snarare än till logisk analys. Den är utformad med användning av olika tekniker som kännetecknar propaganda. Berättelsen blir en nykonstruktion som byggs upp för att passa den egna tron i skuldfrågan och inte ett försök att så objektivt som möjligt försöka ta reda på vad som hänt. Genom att SVT valt att sända programmet inom ramen för ett etablerat dokumentärprogram med hög trovärdighet får tittarna ett intryck av att det är en faktabaserad dokumentär när det i själva verket är en renodlad propagandaprodukt. Serien är inte resultat av en kritisk granskning utan av en partisk förvanskning.

Inför framtiden är det viktigt att fördjupa analysen av hur denna filmserie kommit att övertyga så många om läkarnas oskuld. Likaså är det angeläget att försöka förstå den höggradiga samstämmighet som uppstod bland journalister som sett serien.

Inför framtiden är det viktigt att fördjupa analysen av hur denna filmserie kommit att övertyga så många om läkarnas oskuld. Likaså är det angeläget att försöka förstå den höggradiga samstämmighet som uppstod bland journalister som sett serien.

Förmågan att avslöja och stå emot propaganda är särskilt viktig inför politiska val och under orostider, som idag.

Till sist två frågor som hänger ihop:

Vem ska granska de granskande journalisterna?

Vilket ansvar har SVT för att en sådan granskning görs och på vilken chefsnivå inom organisationen vilar detta ansvar?