Inför valet har nätverket Klister publicerat ett upprop som vill uppmärksamma samtidskonsten som en vital och samhällsnyttig kraft. Men argumentationen är tvetydig och missar själva ansvarsfrågan, skriver Ida Thunström.

Klister, ett nätverk bestående av 39 svenska konstinstitutioner, har gått ut med kampanjen Asbra fattar noll, i vilken de (förvisso med all rätt) efterfrågar större anslag från regeringen till den alternativa svenska konstscenen.¹ Och något kändes först ganska fräscht med hur de motiverar saken: ”Varje stor idé som format Sverige började någonstans. Innan den blev innovation, politik eller populärkultur var den ett experiment: något obegripligt, provokativt, eller kanske svårförklarat. Något som liknade konst. Att inte förstå är därför inte alltid ett problem, utan snarare en bra början.” Men mer konkret än så blir det tyvärr inte. Förslaget för hur intresset för konst ska breddas i samhället, är fler ekonomiska resurser.

Sedd som en uppmaning till politiker läser jag konstinstitutionernas upprop snarare som något i stil med: Konstens obegriplighet måste bli mer begriplig för alla, och därför måste politiker först och främst begripa att det är fullt rimligt att de inte begriper varför konst inte ska vara begriplig.

Sedd som en uppmaning till politiker läser jag uppropet snarare som något i stil med: Konstens obegriplighet måste bli mer begriplig för alla, och därför måste politiker först och främst begripa att det är fullt rimligt att de inte begriper varför konst inte ska vara begriplig. Så att de kan ta den på allvar. Jag anser dock att problemet är betydligt mer djupgående än så.

Kulturkonsumenter i Sverige är en relativt homogen grupp, ofta från ungefär samma socioekonomiska samhällsgrupp, och det är en bräcklig ideologisk grund att stå på. I ett samhälle där känslor och subjektiva upplevelser gärna blir till identitetspolitiska problem, blir åsikter svåra att rubba, och simplifierade. Om vi ska lära oss acceptera varandra över gränserna, även då vi inte förstår varandra, behöver vi ha djupgående förståelse för varandras världsbilder, och vad vi behöver idag är snarare en nedmontering av samhällets olika ekokammare. Konstscenen skulle kunna gå först och bli ett inspirerande exempel.

Nätverket Klister menar att svensk konst måste uppfattas som mindre exklusiv och uteslutande. Kännas lite mindre elitistisk. Det känns nästan lite ironiskt att ta del av debatten. Eftersom problemet till stor del är självförvållat. Bildkonsten har nämligen varit framgångsrik i sina försök att ta kål på sig själv.

Yttrandefrihet i ett demokratiskt samhälle är inte bara en rättighet att få säga det man vill, utan ska vara en möjlighet att få ta del av varandras tankesystem, livsåskådningar och erfarenheter. Vi behöver exponeras för hela spektrat av mänskliga perspektiv, både sådana vi kan känna igen oss i, och de vi inte alls känner igen oss i. De blir till verktyg med vilka vi kan lära av varandra, och jag kan inte se något bättre verktyg än en levande och inkluderande kulturscen. Det finns flera ingrepp som kan göras från regering och kommuners sida, varav ett såklart är att, liksom Klister’s upprop efterfrågar, ge mer pengar till de institutioner och samhällsorgan som skapar möjligheter för konst att växa och blomstra. Skälig ersättning både för utställare och utställda konstnärer, till exempel. Rimligt om vi vill hålla det levande. 

För att nå det där med inkludering behövs dock ökad tillgång på fler sätt. Vi behöver bredda intresset till fler delar av samhället, vilket är lättare sagt än gjort. Det är svårt att locka folk till något de inte vill ha, något som Klister ändå försöker sätta fingret på. De skriver att: ”Kampanjen Asbra, fattar noll vill sänka tröskeln till samtidskonsten genom att ta bort ett av dess största hinder: frustrationen över att inte förstå.” Kort sagt, svensk konst måste uppfattas som mindre exklusiv och uteslutande. Kännas lite mindre elitistisk. 

I DN 21/8 kritiserar dock Jonathan Bergström, redaktör för kulturtidskriften Lavskrikan kampanjen för att vara just elitistisk, och nedvärderande för betraktaren. Bergström tycker snarare att uppropet låter såhär: ”Fattar du inte att du måste lita blint på konstvärldens makthavare och ge dem fria tyglar eftersom de håller framtidens nyckel i sin hand. Vad dumt av dig att inte förstå det.”² 

Både Klister och Bergström har ju rätt. Konst, litteratur, musik, teater: tillgången till dessa viktiga demokratiska verktyg måste finnas i alla delar av samhället, och det gör de inte. Det känns nästan lite ironiskt att ta del av debatten. Eftersom problemet till stor del är självförvållat. Bildkonsten har nämligen varit framgångsrik i sina försök att ta kål på sig själv.

Avbildandet av verkligheten – måleriets ursprungligen primära syfte – blev allmängods för över hundra år sedan, i och med fotografiets genombrott.

Avbildandet av verkligheten – måleriets ursprungligen primära syfte – blev allmängods för över hundra år sedan, i och med fotografiets genombrott. Bildkonsten började söka nya vägar och hundra år senare dominerades gallerier och institutioner av verklighetsfrämmande konceptuella projekt som krävde spaltmeter av förklarande text. Samt gärna utbildning eller erfarenhet av konstens mystiska väsen. Konstelitismen frodades. Kanske var det en nödvändig väg att gå, när alla plötsligt kunde göra konst kunde allt plötsligt vara konst, och så tycktes allt som var heligt liksom rinna ut i sanden. Det behövdes en mer tydlig konstelit, helt enkelt, och på grund av ett slags överlevnadsinstinkt omfamnade man och gödde den exklusiviteten. Det verkade vara enda sättet att hålla disciplinen vid liv. 

Man tvingades fjärma sig från resten av befolkningen, genom att vara de enda som fattar, för att på något sätt kunna legitimera sin existens, och ju svårare konst desto bättre, eftersom det tycktes vara det enda sättet att överleva på. Men det mega-meta-ultraintellektuella gav därmed bildkonsten en helt ny roll och funktion i samhället. Rollen som absolut oväsentlig och oanvändbar för de icke-utvalda. 

Bildkonsten började söka nya vägar och hundra år senare dominerades gallerier och institutioner av verklighetsfrämmande konceptuella projekt som krävde spaltmeter av förklarande text. Långsamt grävde alltså bildkonsten sin egen grav, och där står vi nu och försöker ta tillbaka alltihop och låtsas som att det inte alls var vårt fel.

Långsamt grävde alltså bildkonsten sin egen grav, och där står vi nu och försöker ta tillbaka alltihop och låtsas som att det inte alls var vårt fel.

Men det var det ju faktiskt. Det var institutionerna som gjorde konst till forskning, en teoretisk disciplin vars högsta mål är ett slags kvasiteoretiska doktorsavhandlingar. Och konsthistoriker som använde ord som ingen utan rätt utbildning kan förstå. 

Att vi nådde en punkt där det hela blev så världsfrånvänt att en stor del av Sveriges medborgare känner sig exkluderad från plattformarna är alltså inte så konstigt. Och det gör det såklart enklare för politiker att minska på de ekonomiska tillskotten, vilka i sin tur hade kunnat leda till större tillgänglighet för alla. 

Delar av uppropet Asbra fattar noll är som taget ur mina egna anteckningsböcker. Alla sätt och initiativ till att stärka kulturens (konstens) möjligheter både att nå ut till en ny slags publik, eller öka den politiska förståelsen av vad konst betyder för ett samhälle, bör uppmärksammas och premieras. Liksom alla försök att generera mer pengar till sektorn, som idag med nöd och näppe lyckas hålla huvudet ovanför vattenytan. 

Det var institutionerna som gjorde konst till forskning, en teoretisk disciplin vars högsta mål är ett slags kvasiteoretiska doktorsavhandlingar. Och konsthistoriker som använde ord som ingen utan rätt utbildning kan förstå.

Men när Klister försöker förklara hur samtidskonsten skapar indirekta värden som kommer oss vanliga dödliga till del först i framtiden, när konsten ”sipprar vidare in i allt vi tar för givet” blir jag fundersam. Visst måste man kanske ta till ett språk så att det rådande systemets makthavare kan ta in meningen, men Bergströms kritiska tolkning av uppropet pekar mot ett annat problem med texten: ”Fattar du inte ens detta. Att om 20 år kommer den provocerande och obegripliga konstutställningen kanske vara en del av Sveriges ’kreativa identitet’ – det som genomsyrar svenska produkter och ger dem konkurrenskraft på den globala marknaden.” Ser man det ur det perspektivet låter det som att Klister helt givit upp tron på konstens möjligheter, släppt på integriteten (i någon slags god tro), och själva blivit en del av utplåningen av konstens existens.