De demonstrationer och kravaller som pågår i Frankrike är spektakulära, men de stammar ur det vardagliga. I ljuset av dem spårar Stefan Arvidsson en mentalitetsskillnad mellan socialister och borgare. 

Det finns en djupt liggande mental skillnad mellan socialister och borgare, vilket blir tydligt i reaktionerna på de demonstrationer och kravaller som har pågått i Frankrike en tid. Inom socialismen har det alltid funnits en spänning mellan de som anser att vandaler ger uttryck för modig upprorsanda och de som ansett att de förstör för dem som under lång tid arbetat för förändringar på ett systematiskt sätt.

Det finns en djupt liggande mental skillnad mellan socialister och borgare, vilket blir tydligt i reaktionerna på de demonstrationer och kravaller som pågår i Frankrike.

Så såg konflikten ut mellan anarkister och ”skötsamma”, eller strategiskt smarta, socialister i USA under slutet av 1800-talet. Konflikten förtätades i debatterna runt Haymarketmassakern 1886, till vars åminnelse Första maj firas. Och så har konflikten sett ut under demonstrationer och protester från 1960-talet och framåt: apolitiska huliganer och medvetna anarkister har välkomnat lite kaos, lite vanvördnad inför det privata ägandet av asdyra konsumtionsprylar och annat, medan andra socialister har sett hur sådana beteenden jagar sympatisörer i armarna på reaktionen. 

En del av oss kan förstå euforin över att ta över en del av sitt land – en gata, en butik – men de flesta inser att ingen socialist egentligen har något att glädjas över när gamla byggnader sätts i brand, en affärsinnehavare blir av med sina varor eller städare måste jobba extra.

Så personer som sätter eld på byggnader riskerar alltså att dra vår uppmärksamhet mot fel saker och sålunda skada en sund radikalism? Absolut, men det är ändå inte det väsentliga i sammanhanget: det väsentliga är förstås de verkliga problemen.

Protester sådana som de i Frankrike ska inte bedöms enbart eller ens främst utifrån de spektakulära händelserna. Finns det något i den sega vardagen som motiverar dem? Det gör det uppenbart: ett förfallet och orättvist utbildningssystem. Då är det detta som är problemet, inte sönderslagna skyltfönster vilka ersätts på någon timme.

Protester sådana som de i Frankrike ska inte bedöms enbart eller ens främst utifrån de spektakulära händelserna. Finns det något i den sega vardagen som motiverar dem? Det gör det uppenbart: ett förfallet och orättvist utbildningssystem. Och det förfallet pågår dag för dag och inverkar på människorna dag för dag, långt bortom nyheterrapporteringen. Då är det detta faktum som i första hand är problemet, inte plötsligt sönderslagna skyltfönster vilka ersätts på någon timme. 

Det är precis detta som den djupa mentala skillnaden mellan socialister och borgare handlar om: att se den bakomliggande situationen och taxera protesterna och skeendena (både de fredliga och de våldsamma) efter den eller att enbart bli – eller tillåta sig att förbli – trollbunden vid det spektakulära.

Är det inte också denna mentala skillnad som gör att en fascistoid borgerlig politiker som Pete Hegseth finner att idén att livesända en arkebusering är ett rimligt sätt att bekämpa kriminalitet? Om det hade skett (nu stoppade som bekant Trump detta) skulle det sannerligen ha varit en spektakulär händelse. Inte bara för att vi skulle ha fått se soldater ställa upp sig på led, någon kanske läsa upp domen, höra skott och se en människa sluta existera, utan för att livesändandet av exekutionspatrullen och arkebuseringen skulle ha bundit samman dagens infantila massmediekultur med 1800-talet militäriska mansideal (och satt hela det progressiva 1900-talet inom pararents). 

Till syvende och sist är det i vardagen folk lever sin liv – och ur den som deras förståelse av världen och politiken springer. 

För det socialistiska kynnet framstår självklart det dagliga görandet och låtandet, eller bristen därpå, som det som göder kriminalitet, liksom det hyser en förhoppning om att en daglig vettig verksamhet inom fängelsets murar kan förberedda kriminella för ett hederligt liv efter avtjänad dom.

Det är inte alltid lätta att propsa på det ordinära när det extraordinära briserar framför ens ögon. Det är inte alltid lätta att leda kunskapsblicken åt det hållet. Och det är inte alltid moraliskt lätt. Varför avrättade bolsjevikerna den ryske tsarens små barn? Olga, Tatjana, Maria, Anastasia och Alexej. De hade ju inte handlat orätt. 

Här måste man ge antisocialisterna rätt, det var moraliskt förkastligt. Samtidigt riskerar fixeringen vid dessa oskyldiga barn, och deras spektakulära dödar, att dölja den tröga, vardagliga nedbrytningen av tusentals barn vars namn vi inte känner till, barn som lika mycket som tsarens barn förtjänade att få växa upp under rimliga omständigheter, men där en cynisk och brutal samhällsordning inte fäste någon som helst avseende vid deras väl och ve. 

Alla de barn som avled i någon trist diarrésjukdom eller i lunghinneinflammation är bortglömda till namn och till kropp. Av historien glömdes de bort omedelbart. Nej. Fel. De blev aldrig ihågkomna.

Nyhetsrapporteringens själva natur gynnar den borgerliga mentaliteten genom att skriva om det som är plötsligt och iögonfallande, men det är hoppfullt att nästan all annan läsning underminerar den genom att visa på strukturer och underliggande förhållanden. Och till syvende och sist är det i vardagen folk lever sin liv – och ur den som deras förståelse av världen och politiken springer.