Feministerna har haft fokus på våldet. De har aldrig talat ursäktande om kultur eller kvinnors eget ansvar. Ändå återkommer anklagelsen, om de svenska feministernas svek mot de hedersvåldsutsatta kvinnorna. Det är samma visa i Sakine Madons nya bok, skriver Jenny Westerstrand, som själv synat den debatt som boken handlar om.

I tjugofem års tid har ”feministerna” i svensk debatt anklagats för att svika de hedersvåldsutsatta kvinnorna. Senast ut är Sakine Madon. I boken Sveket -hederskulturen och förnekarna, utgiven i september 2026, gräver Madon sig tillbaka till ett 90-tal där hedersvåldsdebatten startade. Hon rotar runt bland tidningscitat från allehanda debattörer. Ärendet är att visa hur ”galna” den tidens röster om hedersvåldet var med en av bokens uddar riktad särskilt mot ”feministerna”.

I tjugofem års tid har ”feministerna” i svensk debatt anklagats för att svika de hedersvåldsutsatta kvinnorna. Senast ut är Sakine Madon. Jag är så förbannat trött på detta.

Efter att ha lyssnat till detta tal om svek från feminister i mer än 20 år börjar jag undra om det är mot förståndet som det stora sveket har begåtts. Den upplysta metoden att lyssna och pröva argument har ingen plats i dessa hedersdebattörers modus. Det är en dikotom tankevärld som styr resonemangen där den som avviker från det påbjudna perspektivet ändå tolkas in i dess ramar, för att sedan utsättas för förkastelsedom om att ha svikit saken. Inte helt olikt de svartvita hedersdynamiker vi skulle göra motstånd mot. Jag är så förbannat trött på detta.

Det framstår för mig som helt hopplöst att det perspektivskifte på våld som den feministiska forskningen har stått för förstås på detta auktoritära vis. Oaktat vad de – vi – har sagt i debatten har ”feministerna”, med namns nämnande, år efter år tillskrivits en position inom ramen för hederstänkandets bastanta tudelning av världen: Vi måste närma oss våldet genom linsen ”likt” respektive ”olikt” våld. Annars sviker vi. Till sist vill man vråla: Är det tillåtet att byta perspektiv?

Oaktat vad vi sagt i debatten har feministerna, år efter år tillskrivits en position inom ramen för hederstänkandets bastanta tudelning av världen: Vi måste närma oss våldet genom linsen likt respektive olikt våld. Annars sviker vi. Till sist vill man vråla: Är det tillåtet att byta perspektiv?

Madon siktar brett i sin bok och jag ska inte gå till försvar för den breda massan. Det har sagts mycket som speglar okunskap och låsningar. Jag vill dock illustrera hur snett ute anklagelserna blir när det gäller ”feministerna” och närmare bestämt den forskningsgren jag tillhört och där sociologen/teologen Eva Lundgren och sociologen Åsa Eldén återfinns, den senare ofta omnämnd i boken.

Vi talar alltså om en debatt där ”feministerna” från start utmålats som hederspatriarkernas apologeter, oförmögna att se tjejernas och kvinnornas utsatthet under kollektivt förankrade tankesystem om rykten, heder och oskuld. I stället påstods de (vi) upptagna av ”sitt eget” våld. Men hur står sig den beskrivningen när man ser vem som sa vad?

Den feministiska utgångspunkten är att fokus bör läggas på våldet. Det är genom att hålla blicken fäst där som man undviker de många kulturella processer genom vilka våldet annars så gärna låter sig omtolkas: Som hans misstag på fyllan, som uttryck för hennes provokation mot släktens normer eller som en efterhandskonstruktion av en girig kvinna, till exempel. Det är också så ”feministerna” har argumenterat i debatten.

Mitt första exempel är professor Eva Lundgren, utpekad som svikare i Madons bok, och hennes kritik av den av GAPF (Glöm Aldrig Pela och Fadime) hyllade antropologen Unni Wikan. Wikan har gett ut flera böcker om heder, våd och kultur. Centralt i Wikans analys är att hedersvåld utövas i speciella kulturella kontexter, där starka kollektiva föreställningar mer eller mindre tvingar fram våld. ”Kultur” förstås som en så tung och enhetlig kontext att det i praktiken inte finns några alternativ för de inblandade individerna att agera mot dess påbud. Om Fadimes pappa skriver Wikan:

“Fadimes far är också ett offer – ett offer för en ”kultur” som föreskriver att han måste bestämma, styra, kontrollera och straffa; att han inte får tolerera någon utmaning mot sin heder – en heder som han inte ensam äger.”¹

Då människor kan ses som fångna i kulturens grepp, menar Wikan att Fadime genom sitt sätt att agera delvis bidrog till att hon blev mördad.

I linje med denna syn omtalar Wikan i sin senare bok, Om Heder, ”hedersmord” som att sådana ”bottnar i förstockade traditioner som håller människor fångna i ett slags kollektiv vilja i vissa samhällen, ett hederns imperativ.”² Då människor kan ses som fångna i kulturens grepp, menar Wikan att Fadime genom sitt sätt att agera delvis bidrog till att hon blev mördad. Hon var ”övermodig”:

”Fadime får besked om att hon är utstött från sin familj, och att hon måste leva i exil. Aldrig komma tillbaka till Uppsala. Annars kommer hon att bli dödad. Mordet den 21 januari 2002 sker i Uppsala. Familjen hade kastat ut en livboj till henne, gett henne en chans att rädda sig. Men så rörde hon sig på fiendens territorium. Och då det upptäcktes var det slut. Hon sköts med tre skott i åsynen av sin mor och sina två yngre systrar.”³

I media hyllas Wikan brett för sina analyser. De två föreningarna GAPF och VHEK (Varken Hora Eller Kuvad) använder antropologen som auktoritet på sina hemsidor och hon åberopas vid tiden av dem som vill lyfta fram vikten av att ha kunskap om hedersvåld.⁴ År 2024 tilldelades Wikan föreningen GAPFs hederspris, Pela- och Fadimeutmärkelsen, för sin forskning om hedersvåld. Medan Sara Mohammad, ordförande i föreningen, alltså lyfter fram Wikan som en expert på hedersvåld, har hon pekat ut Eva Lundgren som en av feministerna som sviker kvinnor med sin förståelse av våld.⁵

Centralt i Wikans analys är att kulturen mer eller mindre tvingar fram våld. ”Kultur” förstås som en så tung och enhetlig kontext att det i praktiken inte finns några alternativ för individerna. Wikan menar att Fadimes far också var ett offer.

Men vad var detta svekfulla, som Lundgren fört fram i sin läsning av Wikan? Lundgren tar, när hon recenserar Wikans bok En fråga om heder i Roks tidskrift Kvinnotryck, utgångspunkt i frågan: Vad ställer vi i centrum för analysen när vi ska förstå och tolka kvinnors våldsutsatthet? Det Lundgren kritiserar är att Wikan inte sätter fokus på våldet. Lundgren skriver:

“[Wikan] driver ett innerligt innifrån-perspektiv för att förstå Fadimes pappa, som hon från början har bestämt är offer för sin kultur. Stackarn, han hade inget annat val än att mörda sin dotter. Wikan visar dock inte samma ömhet för Fadime. Varje gång hon närmar sig henne, tar hon fram pekpinnen och ser på henne med hederslogikens maskulina blick: Att Fadime inte förstod hur provocerande hon var! Lade hon inte till rätta för sin egen död?

Varför väljer Wikan att se på Rahmi med ömhet, och på Fadime med en distanserad, sträng och nedvärderande blick? (…) Wikans röst låter som ett eko av släktpatriarkatets öronbedövande brus.”⁶

Lundgren reagerar på att pappans mördande tolkas inom ramen för tvång medan Fadimes agerande ses som ett val, med dödliga konsekvenser. Men Lundgren var ensam. Andra röster sällade sig till GAPFs hyllningar. Carl Rudbeck recenserade Wikans bok från 2009 i mycket uppskattande ordalag. Rudbeck lyfter fram förståelsen att hedersmord ”sällan eller aldrig är ljuv hämnd utan snarare en börda för den som måste utföra morden”.⁷

Eva Lundgren reagerar på att pappans mördande tolkas inom ramen för tvång medan Fadimes agerande ses som ett val, med dödliga konsekvenser. Men Lundgren var ensam. Andra röster sällade sig till GAPFs hyllningar.

Tidningen Albas recensent talade om hur man ”i hederskulturer ofta försöker undvika dödstraff” och att Wikan ”försöker [att] också se Fadimes del i konflikten”.⁸ Att det här finns aktörer, med aktörers ansvar för vilka de dödar, går nära nog om intet. Kulturen syns vara tvingande. Aftonbladets Maria Bergom Larsson argumenterade i ordalag som blivit standard i debattens sedan dess: ”Unni Wikan väjer inte för de frågor som det ofta varit ett tassande runt i rädsla för att rasistiska högerextrema grupper ska vädra morgonluft.”⁹ Ändå var det alltså ”feministerna” som svek och Unni Wikans analyser som befriade.

Nästa exempel handlar om Överlevnadshandbok för flickor om frihet och heder (2002) utgiven av Rädda barnen. Madon tar upp den debatt som följde på boken. Boken vänder sig till unga tjejer med råd om hur de ska agera för att hantera en uppväxt i ett hedersrelaterat sammanhang. Boken togs varmt emot av dem som ville tala om heder som en kontrasterande form av våld, dvs inom tankekomplexet ”samma-olika”. Dilsa Demirbag Sten, mycket uppskattad av Madon, menade att boken talade klarspråk om hederskulturen och att den kunde vara ett stöd för tjejer som växer upp inom den.¹⁰

Åsa Eldén – utpekad svikare av Madon – var dock kritisk. Där andra såg en frigörande skrift såg Eldén en manual som behåller tjejerna i ett underläge. Råden, skriver Eldén, kretsar kring att tjejerna ska vara listiga, manipulera och vara uthålliga, de ska ge upp vissa friheter för att få andra. Hon menar att bokens premiss är att tjejerna ska anpassa sig och nöja sig med halvt fria liv. Hon citerar: ’Ibland kan det vara värt att offra små friheter för att få en större’ och ’Tänk efter: Hur viktig är din pojkvän för dig? Är det värt risken?’ (…) Och om oskulden är förlorad och bröllopsnatten närmar sig finns en sista utväg: Operation av mödomshinnan.”¹¹

Trots Överlevnadshandbokens varma mottagande stötte den också på annan patrull. Rädda barnen som tänkt distribuera den till alla gymnasietjejer backade. ”Boken kan väcka anstöt hos nära anhöriga”, menade en företrädare.¹² Kritiken mot Rädda Barnens beslut lät inte vänta på sig. SvD rapporterade om ”Boken som gick upp i rök”.¹³ Demirbag-Sten med fler tog i en senare debatt strid mot Rädda barnen och skrev:

”De plockade bort partier som ansågs för radikala av rädsla för att det skulle kunna uppfattas som stötande. Stötande, för vem? Rädda barnen hukar om hedersvåld.”¹⁴

Forskaren Pernilla Ouis var inne på samma linje när hon några år innan skrev: ”Det har sagts att vi inte ska skapa ett “vi och dom”-tänkande. Varför inte? “Vi” gör uppenbarligen inte så här, medan det finns “dom” som gör på ett annat, i vårt tycke, förkastligt sätt. Varför ska de skyddas? Det är omvänd rasism att inte uppmärksamma de kränkningar som människor med invandrarbakgrund utsätts för i hederns namn.”¹⁵

Feministerna, som aldrig skulle underkänt Fadime som våldsutsatt kvinna anklagades för att bära skulden för samhällets svek och oförmåga att se hennes utsatthet. Trots ett konsekvent ställningstagande för kvinnors rätt att leva fria liv gavs de rollen som de fega och svikande aktörerna.

Vad debatten om Överlevnadshandboken inte handlade om, varken från kritiker eller försvarare, är hur boken ser på tjejerna. Åsa Eldén lyfter dock frågan om bokens syn på dem i Kvinnotryck: Likt Sherazad i Tusen och en natt, säger Eldén, ska tjejerna visa uthållighet och list. Hon ställer frågan om inte projektet att få invandrartjejer att balansera mellan svensk jämställdhet och hederskulturellt familjeliv liknar det ”lagomprojekt” som sociologen Lena Berg visar präglar svenska tjejers balansgång mellan ”horan” och ”torrisen” i en svensk jämställdhetskulturell vardag.¹⁶ Eldén menade att boken är skriven i ett sammanhang där: ”unga kvinnor förväntas leva upp till ett kvinnlighetsideal som föreskriver att de ska vara lagom självständiga, samtidigt som de ska ta ansvar för familjens bevarade heder (…)”

Eldén fick inget svar på sin kritik. Debatten kring Överlevnadshandboken ger i stället intrycket att det centrala var att ”våga” utpeka vissa kulturer, och vissa män, som dåliga. Att tjejer framställs som ansvariga för att balansera mellan världar med klassiska kvinnliga knep som list och återhållenhet vållar ingen reaktion. Ändå handlade det om en handbok som riktar sig till tjejer med konkreta råd. Den allmänna bild som gavs i debatten var i stället att kulturrelativisterna med feminister i spetsen, begravde boken för att de (vi) inte ”vågade” ta i dess verklighetsbeskrivning.

Delvis parallellt med angreppen i media mot ”feministerna” agerade Uppsala universitet för att stänga den forskningsavdelning Eva Lundgren ledde, där Åsa Eldén och jag själv verkade, alla utpekade som svikare i debatten. Ett av skälen som angavs av universitetsledningen var att Lundgren lett en studie om våld som utpekade svenska män som tämligen våldsamma, Slagen dam.¹⁷) Studien får också den en känga av Madon, som uppskattande nämner den hantering den utsattes för.

I sagda studie, Slagen dam (2001) svarade 46 procent av kvinnorna att de någon gång utsatts för våld av en man och när det gällde unga kvinnor hade så många som 22,5 procent utsatts för våld under det senaste året. Uppgifterna baserades på svar från närmare 7000 kvinnor. Snarlika resultat har nåtts i efterföljande studier. Vid tidpunkten var dock såväl metodologin som studiens omfattning något nytt för svenskt sammanhang och kritiken – ofta baserad på rena missuppfattningar – haglade mot Slagen dam och Lundgren som ansvarat för den.

I Madons bok Sveket fortsätter skapandet av å ena sidan de modiga och goda sanningssägarna som vågar knyta hedersvåldet till kultur, och å andra sidan de svikande feministerna, som döljer våldet i korrumperad godhet. Berättelsen upprepas gång på gång men lösgör sig totalt från de positioner feministerna intar.

Det som särskilt kom att tilldra sig kritik var hur våld var definierat. Det sades att Slagen dam hade ”räknat allt” och i mina kontakter med pressen, i egenskap av studiens koordinator, fick jag försvara att vi inkluderat hotelser och knuffar i vår våldsdefinition. Det kallades hånfullt ”en knuff i korvkön” samt att ”någon varit lite otrevlig mot dig”.

Slagen dams (förstått för vida) definition av våld sades minska möjligheten att hjälpa ”de verkligt utsatta kvinnorna”. Hanne Kjöller skrev i DN; ”de som inpå bara kroppen vet hur kvinnoförtryck både ser ut och känns”.¹⁸ Dessa ”riktiga offer” var vid tiden inte främst definierade som hedersvåldsutsatta kvinnor, den debatten kom i gång på allvar ett år senare när Fadime mördats. Här exemplifierades ”de riktiga” våldsoffren med ”filippinska sexslavar”. Det var deras verkliga utsatthet vi borde fokusera på, menade Kjöller i likhet med andra kritiker, vilket Slagen dams frågor om ”knuffar i korvkön” och ”lite otrevligheter” sades resa hinder för.

Intressant och mycket sorgligt är att några år innan studien publicerades gick en ung kvinna till polisen i Uppsala och anmälde att hon hotades till livet av sin bror och pappa.  Anmälan avskrevs. Precis som flera av landets journalister vid tiden såg polisen ingen ”verkligt utsatt kvinna” i hennes berättelse. Det ”riktiga våldet” saknades. Året efter blev den unga kvinnan, Fadime Sahindal, mördad av sin pappa.

Paradoxalt nog blev ”feministerna” – de som aldrig skulle ha underkänt Fadime som en våldsutsatt kvinna och som naturligtvis hade sett de hotelser hon berättade om som ”riktigt våld” – anklagade för att bära skulden för samhällets ”svek” och oförmåga att se hennes utsatthet. Trots ett konsekvent ställningstagande för tjejers och kvinnors rätt att leva liv fria från våld gavs och ges ”feministerna” rollen som de fega och svikande aktörerna.

En röst som återkommande lyfts i Madons bok som en föregångare i debatten är, den tidigare nämnda journalisten Dilsa Demirbag-Sten. Hon var en av dem som tidigt pekade ut de feministiska våldsforskarnas analyser som provokationer. Hon menade att:

”Åsa Eldén och Jenny Westerstrand är exempel på ett problem inom den svenska feministiska rörelsen där en grupp vita, välutbildade medelklasskvinnor marginaliserar framför allt invandrarkvinnors röst. (…) De anser sig ha tolkningsföreträde för dem som lever under samma förhållanden som Fadime om hur hederskulturer är uppbyggda. De förkastar flickors och kvinnors beskrivning av sin egen verklighet.”¹⁹

Demirbag-Sten deklarerade att hon var så trött att hon ”vill kräkas” på den feministiska förståelsen, och skrev i DN att  ”…en kår av svenska vänsterfeminister som på ett självcentrerat sätt börjar jämföra invandrarkvinnornas utsatthet med den egna situationen. Som om de vore avundsjuka på uppmärksamheten.”²⁰

Antropologen Mikael Kurkiala skriver i sin bok medryckande om Fadimes begravning, och fortsätter: ”Men i universitetskvarteren några stenkast bort satt en grupp genusforskare, bland dem Eva Lundgren och Åsa Eldén, och bemödade sig om att foga in mordet på Fadime i sin egen ideologiska agenda. För dem handlade det om att inte tillåta att mordet på Fadime drog uppmärksamhet från etniskt svenska kvinnors situation. Varje antydan om att kvinnor med en annan kulturell bakgrund levde under ett större och annorlunda förtryck än de svenska skulle bekämpas.”²¹       

Demirbag-Sten och Kurkiala såg feministernas analytiska strategi att ställa våldet i centrum – i stället för ”kultur” – som ett förtäckt sätt för dem (oss) att själva få stå i centrum. Utöver ”att synas” var feministerna också ansvariga för det som gått snett i arbetet mot våld. Tidningsrubriker som ”Feminister är moraliskt medskyldiga till mord” var typiska problemställningar som fördes fram i media.²². Också i Hanne Kjöllers text blir det moraliska ansvaret konkret utskrivet:

”[jag] tycker ändå att [Eva Lundgren] och hennes forskargrupp genom sin kulturrelativism bär en moralisk skuld till att så lite har gjorts för att skydda kvinnor som lever med risken att dödas.”²³

Och nu, 2026, alltså boken Madons bok Sveket. Där fortsätter skapandet av å ena sidan de modiga och goda sanningssägarna i debatten, de som vågar knyta hedersvåldet till kultur, och å andra sidan de opportuna bekräftelsesökande svikande feministerna, som döljer våldet i någon slags korrumperad godhet. Berättelsen upprepas gång på gång men lösgör sig totalt från de positioner feministerna intar och har intagit.

De få gånger ”feministerna” fått medverka i debatten har det varit det med maningen att hålla fokus på våldet. Jag vill därför ställa Madon och den som känner sig manad att svara, några frågor:

Vad är det egentligen för våld de som förordar lika-olika-perspektivet ställer mot ”hedersvåldet”? Vad är det? Hur ser det ut? Vilka dynamiker följer det? Vilka offer skördar det? Vad kallas det? ”Vanligt våld”?

En annan fråga som tornar fram som central hos Sakine Madon är anklagelsen om hur feministerna ”syntes” i debatten. Hur ska den provokation som ”de synliga kvinnorna” innebar förstås? Är det kravet om våldsfrihet för alla kvinnor som blir ”för mycket”?

I förlängningen möter fler, mer allmänna, frågor: Tror dessa debattörer att kvinnor som utsätts för detta ”vanliga” våld får hjälp? Tror de att de har samhällets stöd och rättsväsendets öra? Vad handlar i så fall alla kvinnors berättelser om våld och rop på hjälp till kvinnojourer, i facebookgrupper, till väninnor och i psykiatri och vård? Och, är det den gruppens förmodat förmånliga möte med samhället vi ska mäta ”hedersvåldsutsattas” situation mot? Ja, hur förstå att debatten om hedersvåld tvingas in i ett dikotomt tänkande där ”samma-olika” och kontrastering mellan grupper utsatta är det enda accepterade perspektivet?

En annan fråga som tornar fram som central är anklagelsen om hur feministerna ”syntes” i debatten. Hur ska den provokation som ”de synliga kvinnorna” innebar förstås? Är det kravet om våldsfrihet för alla kvinnor som blir ”för mycket”? Är det den skamlösa kvinnan som begär allt, för alla, som retar upp hedersdebattörerna och som hittar sina konservativa fränder i mainstreamsamhällets angrepp på ”feministerna”?

Kanske är smörjmedlet i debatten om svikande feminister en egen underliggande könskonservatism hos debattörerna, parad med en övertolkning av vad svensk jämställdhet faktiskt ger ”svenska” kvinnor när de utsätts för våld? Jag frågar mig varför annars vi som inkluderar allt våld som kvinnor utsätts för i analysen, ”feministerna”, utsetts till den fixerade huvudmotståndaren.

Gudarna ska veta att tiden är med Madon. Politiken och lagstiftningen har sedan 00-talet gått hennes väg; skillnadstänkande och utpekande av hedersvåld som kontrast till vanligt våld i nära relation. Ändå fortsätter malandet om svek från feminister. Ändå fortsätter morden.

Jag hoppas innerligt på ett slut på detta stängda, återkommande uppdelande i goda utsatta kvinnor och dåliga svikande feminister i debatten, samtidigt som analyserna av våldet aldrig stått längre ifrån de senares förståelser. För gudarna ska veta att tiden är med Madon. Hela politiken inklusive lagstiftningen har sedan 00-talet gått hennes väg; skillnadstänkande och utpekande av ”hedersvåld” som en kontrast till ”vanligt våld i nära relation” vägleder analysen. Ändå fortsätter detta malande om svek och ”feminister”. Ändå fortsätter morden.

2024 mördades 22-åriga Shahida i Lessebo av sin bror, efter att under år ha kontrollerats, utsatts för fysiskt och sexuellt våld och även exploaterats ekonomiskt av sin pappa. När hon hördes av polisen och ville berätta om pappans våldtäkter stoppades hon. Polisen ville att hon skulle tänka över konsekvenserna av att berätta om våldtäkterna. Givet att hon levde i en hederskontext ansåg de hennes berättelse vara särskilt farlig. Polisen bad henne vänta och återkomma på fredag, förberedd. Shahida kom aldrig till det framskjutna mötet. I stället åkte hon hem till familjen. Tre månader senare ströps hon och hennes kropp brändes vid en eldstad i ett friluftsområde.

Jag hoppas innerligt på ett slut på detta stängda, återkommande uppdelande i goda utsatta kvinnor och dåliga svikande feminister i debatten, samtidigt som analyserna av våldet aldrig stått längre ifrån de senares förståelser.

Vad kan vi lära? Att diagnos av pappan är det centrala: att ”våga peka ut honom” och se honom som tvingad att mörda Shahida? Att be henne vänta med att berätta på grund av ”hederskulturens” innehåll? Är det vägen? Eller ska vi ställa Shahidas berättelse om våldsutsatthet i fokus och kräva att samhället agerar till skydd för henne och för att ställa pappan och hans medaktörer till svars? Jag och mina medfeminister väljer det senare. Kalla det svek den som vill. Så länge kan vi väl fortsätta samtalet om hur kvinnor ska fredas från våld och hur flickor ska kunna växa upp i frihet här i Sverige. Ett samtal där perspektivbyten tillåts och analytiska nivåskillnader respekteras, fritt från tvång att närma sig en fråga på just det sätt som några har bestämt.