Den högerextrema vågen i Latinamerika håller i sig. Men medan de ekonomiska löftena från högerextrema regeringar håller snabbt på att falla sönder har budskapet om revansch fortfarande stark dragningskraft, skriver Alvaro Garcia Linera.

En reaktionär våg sveper över Latinamerika. Med undantag för de två regionala stormakterna Mexiko och Brasilien samt Uruguay och Guatemala har övriga länder (Argentina, Chile, Colombia, Bolivia, Peru, Ecuador, Paraguay, El Salvador, Honduras, Panama med flera) valt auktoritära högerextrema regeringar. Även om de valdes efter andra valomgångar och med knappa majoriteter sitter de nu vid makten och ger uttryck för bitterhet och motstånd mot jämlikhet som finns hos delar av befolkningen.

Extremhögern i Latinamerika utlovar en apokalyptisk utrensning av dem som anses stå i vägen för hierarkierna. De predikar ett heligt krig mot kommunismen, mot migranter, mot sociala rättigheter och mot det offentliga.

Det handlar inte om den traditionella liberala eller ”republikanska” högern som präglade nyliberalismen på 1980-talet. Då såg den sig själv som bärare av ett universellt framtidsprojekt byggt på fri marknad, globalisering, mångkulturalism och en minimal stat.

Dagens högerextremism utlovar däremot inte en fredlig värld grundad på marknadens krafter, utan en närmast apokalyptisk utrensning av dem som anses stå i vägen för de ”naturliga” hierarkierna. Det är arbetsgivaren över löntagaren, mannen över kvinnan, ”vita” över andra och de rika över de fattiga. Det är inte en utopi de predikar utan snarare ett slags ”heligt krig” mot kommunismen, mot migranter, mot sociala rättigheter och mot det offentliga. För extremhögern finns inget framtida paradis att uppnå, bara glöden från ett Armageddon där människor som korrumperats av jämlikhetssträvandena ska renas.

Om högern tidigare litade på sina idéers överlägsenhet och föreställde sig en väg där hela mänskligheten så småningom skulle nå samma mål, det som kallades ”historiens slut”, menar dagens höger att de avfälliga inte längre går att omvända. Därför måste murar byggas för att hindra migranter från att ”invadera” länder som vid gränsen mellan Mexiko och USA. Därför talar man om att ”utplåna civilisationer” som i Gaza eller Iran. Därför vill de som har råd göra människan till en ”multiplanetär art”, som Elon Musk säger, genom att kolonisera Mars,

De är övertygade om att det inte längre finns tillräckligt med utrymme, vatten, energi, rikedom eller miljöresurser för att delas av alla människor. Därför måste dessa tillgångar koncentreras och bevaras för ett fåtal ”vinnare”, medan resten lämnas åt förlorarnas öde.

Denna fanatiska extremhöger växte fram i början av 2000-talet i takt med att den regionala nyliberalismen hamnade i kris och samhällsmissnöjet bredde ut sig. Den stärktes bland missnöjda delar av medelklassen i de länder där vänstern kom till makten och genomförde reformer som ökade jämlikheten och den sociala mobiliteten för de folkliga klasserna.¹ Den kunde ta över makten där progressiva regeringar inte lyckades leva upp till de fattiga och utsatta gruppernas förväntningar på bättre levnadsvillkor.

Denna fanatiska extremhöger växte fram i Latinamerika början av 2000-talet i takt med att den regionala nyliberalismen hamnade i kris och samhällsmissnöjet bredde ut sig.

Till skillnad från vad som skedde under tidigare perioder då extremhögern växte sig stark och dominerade i trettio år, rider dagens högerextrema på ett stympat och kortsiktigt samhällsprojekt som även ekonomiskt går på tvärs mot de framväxande tendenserna i världen.

Under 1940- och 1950-talen drev kontinentens progressiva krafter fram industrialisering, nationalisering av naturresurser och utvidgade sociala rättigheter. Detta skedde i samklang med välfärdsstatens expansion och den allt starkare statliga rollen i ekonomin i världens ledande ekonomier. Den auktoritära militärperioden som följde under denna cykels senare fas byggde visserligen på medelklassens missnöje över de folkliga klassernas sociala avancemang, men den förändrade inte i grunden den tillväxtmodellen som vilade på den inhemska marknaden och utvecklingspolitikens principer.

De nyliberala högerregeringarnas uppgång i Latinamerika under slutet av 1970- och 1980-talen gick hand i hand med den globala nyliberala vågen som svepte över världen under ledning av Reagan och Thatcher. Med begränsad egen kreativitet och rikliga mått av medelmåttighet gjorde den regionala högern i praktiken en ren kopia av den nyliberala handboken som spreds av Världsbanken och IMF.

I dag ser situationen däremot helt annorlunda ut.

Medan de stora ekonomiska makterna som dominerar världsekonomin som USA, Kina och EU höjer tullar mot frihandeln, bedriver industripolitik med statens hjälp för att stärka sina marknadsandelar, blir allt mer protektionistiska, gör staten till delägare i strategiska bolag och sätter upp mål för energi- och teknologisk suveränitet i stället för att underordna sig de så kallade komparativa fördelarna, håller de högerextrema regeringarna i Latinamerika fast vid den utdöda marknadsglobalismens ideal.

Paradoxalt nog är det i dag det ”kommunistiska” Kina som mest helhjärtat försvarar den fria handeln, trots att staten kontrollerar mellan 20 – 40 % av BNP. Samtidigt talar den latinamerikanska extremhögern om att ”öppna sig mot världen” medan just denna värld bygger upp tullmurar för att skydda det som återstår av den egna industrin mot de kinesiska företagens överväldigande produktivitet. De högerextrema regeringarna har infört en brutal finanspolitisk åtstramning i hopp om att utländska direktinvesteringar ska strömma in och bli den stora motorn bakom ekonomisk tillväxt.

Men världen år 2026 är inte densamma som 1995. Då ökade de utländska direktinvesteringarna explosionsartat globalt och utvecklingsländerna kunde erbjuda höga vinstnivåer genom privatiseringar av statliga företag och tillgång till tidigare skyddade marknader.

I dag finns det inte längre några stora statliga företag kvar i Latinamerika att privatisera.

I dag finns det inte längre några stora statliga företag kvar att privatisera. Och det som är ännu viktigare är att de utländska direktinvesteringarna (FDI), som tidigare fungerade som en viktig drivkraft för världsekonomin, har minskat kraftigt i betydelse. Från att ha motsvarat mellan 4 – 5% av världens BNP under 1990-talet och början av 2000-talet har deras betydelse successivt minskat sedan finanskrisen 2008 och uppgår i dag bara till omkring 1 procent av global BNP.

Visserligen fortsätter utländska investeringar att flöda över världen och även till Latinamerika. Detta framför allt till Mexiko och Brasilien som i dag utgör progressiva fästen i regionen. Men mätt som andel av BNP handlar det nu bara om en fjärdedel av de nivåer som rådde tidigare. Dessutom har investeringarna blivit betydligt mer selektiva. Tillverkningsindustrin lokaliseras främst till länder med stora säkra hemmamarknader som Brasilien och Mexiko, medan övriga länder i huvudsak lockar investeringar inom råvaruutvinning och energi. I tider av osäkerhet söker sig kapitalet hellre till statsobligationer med 4,8 procents ränta på tio års löptid eller till de gigantiska AI-investeringarna i USA.

I Argentina motsvarade de utländska direktinvesteringarna så mycket som 8,5 % av BNP 1999. Mellan 2005 – 2015 låg de på 2 – 3 %. Under den nuvarande ”libertarianska” regeringen har de däremot sjunkit till 1,8 % 2024 och nu till endast 0,5 % 2025. Världsbanken beräknar att nivån under 2026 kommer att närma sig en procent. Investeringarna riktas i huvudsak till olje- och gasindustrin, gruvnäringen och i mindre utsträckning finanssektorn.

Ecuador följer en liknande utveckling. I slutet av 1900-talet motsvarade de utländska direktinvesteringarna omkring 3 procent av BNP. Under 2023- 2024 hade de sjunkit till 0,5 % och 2025 nådde de knappt en procent. I Peru låg investeringarna på 4 – 7 % av BNP under 1990-talet och mellan 2005 – 2015. Under senare år ligger på 1 – 3 %

Det handlar om en enklavekonomi, där investeringar koncentreras till utvinning av råvaror och vinster förs tillbaka till ursprungsländerna. Det hindrar investeringarna från att skapa breda positiva effekter i resten av ekonomin.

I dessa och många andra fall har de utländska direktinvesteringarna förlorat den betydelse de en gång hade för ekonomisk tillväxt och stabilitet. Dessutom handlar det i stor utsträckning om en enklavekonomi, där investeringarna koncentreras till utvinning av råvaror och där vinsterna förs tillbaka till ursprungsländerna. Det hindrar investeringarna från att skapa breda positiva effekter i resten av ekonomin.

I Argentina motsvarade de utländska direktinvesteringarna så mycket som 8,5 % av BNP 1999. Under den nuvarande ”libertarianska” regeringen har de däremot sjunkit till till endast 0,5 %.

Situationen påminner i hög grad om den koloniala enklavekonomin på 1500-talet. Å ena sidan finns öar av mycket stora investeringar, hög lönsamhet, begränsad sysselsättning och låg nationell återinvestering av överskotten. Å andra sidan breder ett hav av lågproduktiva tillverknings- och tjänsteverksamheter ut sig, präglade av låga löner och hög arbetskraftsintensitet.

Denna dystra bild återkommer också när det gäller de nationella offentliga och privata investeringarna i de länder som styrs av extremhögern. Under den globala nyliberala epoken 1990 – 2000 motsvarade de totala investeringarna i dessa länder mellan 21 och 24 % av BNP. Mellan 2015 och 2025 låg investeringsnivån på mellan 18-19 %. I Argentina har investeringstakten under de senaste tre åren legat på mellan 15 -16 %. I Ecuador uppgår den till omkring 18 %.²

Som jämförelse har de nyligen industrialiserade länderna med hög ekonomisk tillväxt, exempelvis medlemsländerna i ASEAN, investeringsnivåer som närmar sig 30 % av BNP.

Så i det stora hela har den offentliga och privata investeringen, mätt som andel av BNP och som utgör den viktigaste drivkraften bakom ekonomisk tillväxt och skapande av välstånd, minskat under de högerextrema regeringarna jämfört med de två tidigare perioderna av ekonomisk expansion (1990-2000 och 2005-2015).

Till skillnad från USA:s och den europeiska extremhögern, som försöker utveckla en form av produktiv nyetatism med långsiktiga ambitioner, har den latinamerikanska extremhögern fastnat i en föråldrad och rostig nyliberal globalism utan framtidsvision.

Nedskärningar i de offentliga utgifterna, skattesänkningar för de rikaste och privatiseringar av de verksamheter som ännu fanns kvar i offentlig regi innebär ingen ny kapitaltillförsel till ekonomin. De är snarare former av ett rovdriftsliknande uttag av offentliga resurser som förs över till privata aktörer vana vid att leva på ekonomiska monopolställningar och avkastning utan produktiva investeringar. Resultatet blir en strukturellt stagnerande ekonomi, präglad av hög otrygghet och oförmögen att skapa en långsiktig och bred utveckling av nationellt välstånd. Därmed blir den också grogrund för återkommande och intensiva vågor av socialt missnöje.

Till skillnad från USA:s och den europeiska extremhögern, som försöker utveckla en form av produktiv nyetatism med långsiktiga ambitioner, har den latinamerikanska extremhögern fastnat i en föråldrad och rostig nyliberal globalism utan framtidsvision. En politik som tenderar att förvandla dessa länderna till koloniala protektorat underordnade stormakter med egna historiska strävan.

Men om extremhögern inte har något ekonomiskt projekt som på ett trovärdigt sätt kan attrahera människors hopp om framtiden, varför behåller den då trots sina tidiga ekonomiska misslyckanden ett betydande väljarstöd på mellan 20 och 40 %?

Visserligen bidrar de besvikelser som vänstern och progressiva regeringar tidigare skapat genom att inte lyckas lösa den ekonomiska krisen med inflation, bristsituationer och recession, till högerns fortsatta styrka. Men det förklarar inte allt.

För att förstå stödet måste man inse att extremhögern har trätt fram med två svärd i handen. Det ena handlar om löftet att lösa åtminstone några av de mest akuta ekonomiska problemen. Det andra handlar om att ge en moralisk upprättelse åt människor som känner sig överkörda och missgynnade av krisen. Det första svärdet håller snabbt och oåterkalleligt på att falla sönder. Det andra har fortfarande stark dragningskraft.

Det revanschistiska hatet fungerar som en kollektiv syndabocksritual för att kompensera för saknande av en hoppfull framtid. Om inget löfte om ett bättre samhälle längre finns, återstår åtminstone njutningen i att utöva grymhet mot dem som betraktas som obotligt annorlunda.

Det revanschistiska hatet, nu som statspolitik mot rättigheter, migranter, ”vänsterpack”, kommunister, kirchnerister, urfolk, feminister eller varje spår av social jämlikhet, fungerar som en form av kollektiv syndabocksritual för att kompensera för saknande av en hoppfull framtid. Om inget löfte om ett bättre samhälle längre finnss, återstår åtminstone njutningen i att utöva grymhet mot dem som betraktas som obotligt annorlunda.

Det här sättet att utnyttja människors hopp och frustration riskerar att splittra samhället och även om det kan vara kortlivad kommer dess konsekvenser för den sociala sammanhållningen att bli långvariga.

Det räcker dock inte att möta de högerextrema med samma ilska. Även om det i kristider kan vara nödvändigt att peka ut den lilla kretsen av mäktiga aktörer som bär ansvaret för orättvisorna. Men det som krävs framför allt är att återupprätta ett trovärdigt hopp kring ett produktivt utvecklingsprojekt och för social rättvisa som kan skaka om de gamla ekonomiska strukturerna och de fördärvade idéer som håller dem vid liv. För att vänstern ska åter kunna leda ett land kommer det inte att räcka med att bara administrera stagnationens och krisens villkor.      

Översättning: Francisco Contreras