Det har gått inflation i människor som påstår sig vara traumatiserade, menar Lyra Eriksson Lindbäck. Men i själva verket får traumatiserade personer knappast någon hjälp av vården, och ju fler trauman en person upplevt, desto sämre chans att få hjälp. Det är viktigt att vi fortsätter bryta tystnaden, skriver Susanna Johansson, sociolog och socialsekreterare.

Lyra Eriksson Lindbäck, författare och kulturskribent, skrev en essä om trauma i tidningen Flamman våren 2025 som inte har lämnat mig i fred. ¹ Hennes text, Traumakulturen gör oss alla till offer, gick ut på att förklara att i dagens samhälle ses ”allt” som ett trauma, från otrohet till att höra någon annan prata om sina traumatiska upplevelser. ”Bevisen” var allt till föreningen Mind, till region Värmlands podd och privatpraktiker som nämner begreppet trauma, vilka fick hennes att dra slutsatsen att trauma är ett urvattnat begrepp.

Förvisso hade Eriksson Lindbäck rätt i att känslor och trauma går hem i tv-sofforna. Men hennes tankar polemiserade även mot Bessel van der Kolks teorier om trauma och PTSD och hans bästsäljare från 2014, Kroppen håller räkningen.² Hon skrev att hans teori om att trauma lagras i kroppen av många andra forskare anses vara pseudovetenskap. Men som hon själv skriver, kom PTSD in i DSM år 1980 på grund av Van der Kolks forskning vilket visar att hans forskning och kunskap är högt värderad. Bessel van de Kolk är en professor i psykiatri vid Boston University school of medicine och har startat traumacentrum. Han har forskat om, och arbetat med, posttraumatisk stress sedan 1970-talet och bidrog till diagnosen PTSD i och med att han var en deltagare i PTSD kommittén för 1980 och 1994 års utgåva av DSM. Han är med andra ord inte vem som helst.

Lien går vidare och far nu över kvinnorörelsen, som också utvecklat förståelse av trauma-begreppet för offer för mäns våld mot kvinnor. Eriksson Lindbäck sig frågan om vi kanske lyckats lite ”för bra” med det.

Lyra Eriksson Lindbäcks essä dröp, enligt min tolkning, av indignation eller till och med förakt. Det som kunde vara en rolig spaning av inflation i ett begrepp blir mindre roligt när man beaktar att många dör av långvariga symtom från traumatiska upplevelser.

Essän dröp, enligt min tolkning, av indignation eller till och med förakt. Det som kunde vara en rolig spaning av inflation i ett begrepp blir mindre roligt när man beaktar att många dör av långvariga symtom från traumatiska upplevelser i fysiska sjukdomar, psykisk ohälsa eller i suicid. De vanligaste trauman man behandlar i vården är våld, interpersonellt i hemmet eller i vardagslivet på offentlig plats, eller krigsupplevelser. Har traumat haft en interpersonell karaktär är risken för posttraumatiskt stressyndrom ökad jämfört med om det orsakats av tekniska fel eller naturkatastrofer.³ Menar Eriksson Lindbäck på allvar att traumatiserade människors skam inte ska lyftas bort?

Tystnad om det man varit utsatt för kan leda till internalisering av det som hänt och känslor av skam och skuld. Det är kraftfullt att återta sin egen röst. Att skriva om sitt trauma är ett frigörelseprojekt, om inte från sina minnen och symtom av PTSD, så i alla fall från skam. Så, nej Lyra Eriksson Lindbäck, att lägga bort skammen över sitt trauma har inte gått för långt.

Visst kan man raljera över att ordet trauma och dess betydelse har förskjutits och förekommer i det vardagliga samtalet, men faktumet kvarstår ändå: att på samma sätt som lagen om grov kvinnofridskränkning (1998), där upprepade enskilda brott inte bidragit till fler lagförda brott (såsom lagen var tänkt att fungera), på samma sätt är den regionala traumavården ett haveri.⁴ Det är nämligen tvärtom: ju fler traumatiska (brotts) händelser man upplevt under livet desto mindre chans att man får vård. Ju mer komplex problematik, desto mindre chans att få hjälp i sjukvården. Nej du läste inte fel.

Ju fler traumatiska händelser man upplevt under livet desto mindre chans att man får vård. Den som blivit utsatt för en enstaka våldtäkt har större chans att få traumavård än den som som barn varit utsatt för upprepade sexuella övergrepp i hemmet. Nej du läste inte fel.

Den som blivit utsatt för en enstakavåldtäkt har större chans att få traumavård än den som som barn varit utsatt för upprepade sexuella övergrepp i hemmet. Traumavården i Sverige har inte rätt redskap och kunskap för att behandla komplexa och långvariga trauman. Det måste vara en avgränsad specifik traumatisk händelse för att kunna behandla trauma med befintliga kunskaper och behandlingsmetoder inom ramen för vårdgarantin. Det finns få specialistmottagningar i landet och allmänpsykiatrin har begränsade kunskaper om trauma och för lite behandlingsresurser.⁵ Resultatet av en inventering av specialistbehandlingsresurser för människor som lider av traumarelaterade psykiska problem antydde 2005 att hälften av landets sjukvårdsregioner saknar speciella team för det.⁶ Om man som patient inte har råd att betala privata vårdaktörer vill säga.

Eriksson Lindbäck påpekade att bara vissa drabbas av trauma efter graverande livshändelser och att människor också är motståndskraftiga, vilket stämmer. Hon refererade till tidigare veteranläkaren Karen-Inge Karstoft som i sin bok skriver att människor börjat anta att ”allt som drabbar oss kommer att påverka oss negativt, allvarligt och varaktigt”. Utifrån Karstofts antagande sätts psykologiska insatser in där de inte behövs; där de till och med kan göra skada och faktiskt i förebyggande syfte.

Men vilka är de människor som Eriksson Lindbäck omtalade i sin essä? Vilka är de läkare som Karstoft skriver om som ser trauma i allt? Vart finns dessa psykiatriker och psykologer som behandlar PTSD förebyggande? Visa mig dem så ska jag hänvisa en bunt människor dit!

Det tycks vara människor jag aldrig mött i min verklighet. Som magiskt verkar få diagnosen PTSD bara de nämner ett potentiellt trauma. Sitter dessa människor i privata välinredda mottagningar någonstans i Sverige och får kastade diagnosen på sig, bara så där, utan vare sig lilla T eller stora T?

De människor jag möter har slitit i åratal för att ens komma innanför dörrarna på psykiatrimottagningen. De klienter som jag mött i mitt arbete inom socialtjänstens vuxenenhet- enheten för beroendeproblematik, utsatthet för våld i nära relation, avhoppare och personer med samsjuklighet – får inga diagnoser och ingen terapi. Det är inte de som skriver böcker som hamnar på Akademibokhandelns bokhyllor och bidrar till ”traumakulturen”.

Vissa av dem blir en siffra i statistiken på socialtjänstens nyckeltal då de försvinner från vårt ärendeträd. Inte nödvändigtvis för att de klarat vända sina liv, utan ibland för att de dött av en överdos, tagit livet av sig eller hoppat av de insatser vi beviljat. Många gånger i väntan på att få en kontakt inom psykiatrin eller på en psykolog. Faktum är att det är närmast omöjligt att få in dessa klienter i psykiatrin för att de var samsjukliga. Sjukvården förstår inte att anledningen till substansmissbruk beror på trauma eller psykisk ohälsa, så de krävde drogfrihet först.

De människor jag möter har slitit i åratal för att ens komma innanför dörrarna på psykiatrimottagningen. Det är inte de som skriver böcker som hamnar på Akademibokhandelns bokhyllor och bidrar till ”traumakulturen” som Lyra Eriksson Lindbäck raljerar över.

Verkligheten vi möter som socialsekreterare ser helt annorlunda ut än den man möter som kulturskribent, där trauma mest förekommer som ett ord i debatten. Vi möter personer som i lång tid dövat känslorna från traumatiska upplevelser med substanser eller spel om pengar. Som vuxit upp i dysfunktionella familjer där det förekommit missbruk, psykisk ohälsa, våld och/eller försummelse av något slag.

Den svenska traumapsykologen Gustav Elmberger har outtröttligt skrivit och kommenterat om traumats långtgående konsekvenser ur ett individuellt och samhälleligt perspektiv. Han menar att dagens så kallade ”barnsoldater” ofta är traumatiserade på grund av dysfunktionalitet i hemmet. Han har inte fel, många av dessa individer mötte jag på socialtjänsten. Dessa barn och ungdomar diagnosticeras ofta med en neuropsykiatrisk diagnos. Symtombilden överlappar diagnoskriterierna för NPF-diagnoser, EIPS och PTSD/CPTSD och därför är det lätt att feldiagnosticera traumatiserade människor med ADHD eller personlighetsstörning när det i själva verket rör sig om trauma.⁵ Forskning visar också att många av de intagna på fängelser har hög procent någon form av NPF-diagnos, vilket därmed också kan vara PTSD.⁷

Det handlar dock inte om en överdiagnostisering av PTSD, eller att allt är potentiella trauman nuförtiden, vilket Eriksson Lindbäck gav sken av. Inom vården finns strikta kriterier för att diagnostisera en patient med PTSD.

I Läkartidningen i januari 2024 skriver många psykiatriker och läkare att det är svårt att diagnostisera rätt när det rör sig om trauman, speciellt när det gäller barn.⁸ Anledningen är att tidigare trauman inte alltid kommer upp eller nämns i den strukturerade intervjun som ingår i utredningen för diagnosticering. Diagnostisering tar mycket resurser i anspråk och är svår.

Om patienter diagnosticeras med PTSD eller C-PTSD finns olika traumafokuserade manualer att ta till både i primärvården och i specialistpsykiatrin vid komplex problematik och flera psykiatriska diagnoser. Men tillgången till vård varierar stort mellan regioner och inom regionen beroende på vart du bor, och det behövs mer kunskap om PTSD inom vården enligt artikeln i Läkartidningen. Att fler diagnostiseras med PTSD idag beror på att vi har mer kunskap som samhälle och i läkarkåren om diagnosen. Men det behövs fortfarande mer kunskap om PTSD och CPTSD inom vården och vad som är potentiellt traumatiska upplevelser.

Att psykiatrin i många regioner i Sverige är icke fungerande har media rapporterat om flitigt sedan slutet av 2025 och detta år. Både i region Norrbotten, Västra Götalandsregionen och i region Stockholm har vi kunnat läsa om för få läkare och psykologer och resurser, samt dålig arbetsmiljö som drabbar medarbetare men framför allt patienter.⁹,¹⁰,¹¹,¹²,¹³, ¹⁴

Under 2026 har hälften av Sveriges regioner halverat sina kostnader för att spara vilket gått ut över vårdplatser.¹⁵

Det faktum att vi pratar om trauma mer idag är positivt och något som sätter en delvis populärvetenskaplig och populärkulturell lins på det psykologiska begreppet trauma, urvattnat eller ej.

I USA genomfördes den banbrytande forskningsstudien om potentiella trauman, kallad The ACE-studies.¹⁶ En enkätundersökning ifylld av 17 000 patienter på olika vårdinrättningar där forskarna har följt upp respondenternas sjukhusjournaler i flera decennier efteråt för att matcha med svaren i enkäterna. Resultatet visar att ju fler ACE:s (Adverse Childhood Experiences), (på svenska: svåra barndomsupplevelser) man som barn upplevt desto större risk för psykisk och fysisk ohälsa under livet. Även risk för en för tidig död. De ACE:s som listades i enkäterna var: psykisk misshandel, fysisk misshandel, sexuella övergrepp, känslomässig försummelse, fysisk försummelse, psykisk ohälsa i hemmet, missbruk i hemmet, våld mot förälder i hemmet, kriminalitet i hemmet och separation eller skilsmässa av/från föräldrar. Barndomsupplevelser många av mina tidigare klienter på socialtjänsten erfarit.

Frågan är vems traumatiska erfarenheter som får spela roll i samhället? Kan det möjligtvis finnas en socioekonomisk skillnad där klass verkar med andra maktordningar i traumavården, och även i regeringens satsningar?

Mot den bakgrunden tycks Eriksson Lindbäcks essä vara ett hån mot människor som erfarit barndomstrauman. För trots att antalet trauman i romanen Ett litet liv verkade absurd för henne är ett stort antal trauman alltför vanligt.¹⁷ Jag är orolig att den bidrar till ett avfärdande av trauma som en modediagnos.

En sak kan jag hålla med Eriksson Lindbäck, och även Elmberger om, det faktum att ACE-studies inte skiljer på allvarlighetsgraden av allvarliga barndomshändelser kan vara problematiskt, och därmed bidra till en urvattning av begreppet. Frågan är vems traumatiska erfarenheter som får spela roll i samhället? Kan det möjligtvis finnas en socioekonomisk skillnad där klass verkar med andra maktordningar i traumavården, och även i regeringens satsningar?