Det vilar ett lugn över det kubanska samhället
Hur ser framtiden för Kubas folk ut? Vilken betydelse har den kubanska kampandan och den internationella solidariteten? Ska Kuba offras i det geopolitiska spelet? Torsten Carlsson, som bott i Kuba i tio år, ger en rapport inifrån.
Jag kom till Kuba för första gången för 24 år sedan, just i slutet av specialperioden, återvände sedan efter ett drygt årtionde och har under de senaste 10 åren levt en väsentlig del av min tid på ön, mer eller mindre som en del av det kubanska samhället, jag har här familj och många bekanta och har inifrån kunnat följa det som skett i landet, främst i Orienten och i Havanna-området.
De första femton åren på 2000-talet präglades i Kuba av återhämtning efter specialperioden, den tid på 1990-talet som i och med Sovjetunionens och övriga Östeuropas kollaps, på kort tid helt slog undan benen på det kubanska samhället.
Mödosamt tog man sig upp ur svackan, inte minst med hjälp av satsningen på turismen, som så småningom blev landets största inkomstkälla. Man tog emot miljontals turister om året och verkade absolut vara på rätt väg.
Med Obama som president i USA började en förhoppning om ett töväder mellan Kuba och USA att gry. Så kom Trump och drog åt snaran igen. Och så kom pandemin!
Det var alltså mot ett redan starkt försvagat Kuba som Donald Trumps USA nu påbörjade sin taktik att helt tvinga kubanerna ner på knä.
Landet stängdes ner totalt i mer än ett år. All turistnäring upphörde. Havanna, Varadero och övriga Kuba var totalt nersläckt, inkomsterna från turismen upphörde totalt och när landet väl öppnades igen för turism gick återhämtningen långsamt och när Trump återigen blev USA:s president 2025 så hade Kuba fortfarande inte kommit tillbaka till läget 2020.
Det var alltså mot ett redan starkt försvagat Kuba som Donald Trumps USA nu påbörjade sin taktik att helt tvinga kubanerna ner på knä. All oljetillförsel utifrån stängdes av, vilket gick hand i hand med USA:s statskupp i Venezuela, som ju tidigare hade försett Kuba med den mesta oljan. Under 2026 har snaran dragits åt än hårdare, i stort sett ingenting tillåts ankomma Kuba, hotellkedjorna har tvingats lämna landet, Kuba har utestängts från i stort sett alla ekonomiska transaktioner, västliga betal- och kreditkort gäller inte längre, tusentals containrar med av kubanska staten betalda varor ligger kvarhållna i hamnar över hela Karibien eftersom frakter till Kuba är sanktionerade. Det nordamerikanska imperiets taktik syftar till att totalt lamslå det kubanska samhället. Inget ska tillåtas fungera. Och de flesta av världens länder och företag har totalt fogat sig. Med några få undantag, såsom Kina, Mexico, Vietnam och några till, som fortsätter med hjälpsändningar och, speciellt vad gäller Kina, med teknik. Men inte heller från dessa länder har någon olja synts till.
Konsekvenserna för det kubanska samhället har blivit fatala. Utan olja ingen ström och ej heller drivmedel till fordon. Ett mycket effektivt sätt att paralysera alla samhällsfunktioner inte minst transport- och sjukvårdssektorerna.
Kuba har utestängts från i stort sett alla ekonomiska transaktioner, västliga betal- och kreditkort gäller inte längre, tusentals containrar med av kubanska staten betalda varor ligger kvarhållna i hamnar över hela Karibien eftersom frakter till Kuba är sanktionerade. Det nordamerikanska imperiets taktik syftar till att totalt lamslå det kubanska samhället.
Livet på Kuba har snabbt förändrats till att bli en kamp att klara varje enskild dag. Listan på de inhumana konsekvenserna av den skärpta blockaden kan göras väldigt lång. I praktiken pågår ett långsamt folkmord iscensatt av världens starkaste militärmakt mot ett fredligt och till största delen fattigt folk. Ett folkmord där de äldre, de vårdbehövande, inklusive nyfödda och andra barn samt de ekonomiskt mest utsatta är de som först offras. Och det nordamerikanska imperiets härskare, Donald Trump och Marco Rubio, gnuggar händerna. Nu är Kuba i fritt fall påstår de, och placerar för säkerhets skull ut lite militärfartyg norr om ön.
Hur ser det då ut nu, cirka ett halvår efter att snaran runt kubanernas halsar drogs åt ytterligare några snäpp i och med de utökade sanktionerna som infördes i maj och som sedan dess spätts på ytterligare i olika omgångar?
Kuba är nu, till synes, statt i ganska stark förändring. För ett år sedan gav landet ett lamslaget, och kanske även lite panikslaget, intryck. Allt verkade utvecklas på fel håll. De dagliga strömavbrotten spred sig från Orienten in till Havannaområdet, det fattades dricksvatten i veckor på många platser, soporna hopade sig på gatorna, sjukhusen stod strömlösa i långa tider, vägarna var ödsligt tomma, priserna steg till långt utöver vad man kunde betala, vissa varor saknades helt, det mesta verkade vara på väg nedåt.
När jag nu återvänder i september blir min bild av landet ganska annorlunda. Jag slås direkt av att det är mer trafik, mer organiserade transporter, ett större utbud av varor, speciellt kapitalvaror. Vardagslivet verkar flyta på, kubanerna har tagit till sig den nya, påtvingade, situationen och gått in för att lösa den. Det är inte samma liv som innan utan ett nytt, anpassat efter den nya situationen, och med nya konsekvenser.
För ett år sedan gav landet ett lamslaget, och kanske även lite panikslaget, intryck. Allt verkade utvecklas på fel håll. De dagliga strömavbrotten spred sig från Orienten in till Havannaområdet, det fattades dricksvatten i veckor på många platser.
Mycket av förändringarna, men inte alla, kan kopplas till den utökade privata affärsverksamheten. ’Los particulares’ står nu för en väsentlig del av dagligvaruhandeln inklusive grossistrollen, samt transporterna, även till en del långdistanstransporterna. De har också en väsentlig roll i import och försäljning av kapitalvaror, samt drivmedel!! Jo, faktiskt så finns det maskor i nätet och en hel del drivmedel importeras från närområdet i småbåtar med plasttankar. Den privata sektorn består nu till stor del av MIPIME’s, ett slags joint venture mellan kubanska staten och privata aktörer, där statens roll förmodligen inskränker sig till kontroll och prisreglering. Fortfarande är priserna, om än väldigt höga för väldigt många, reglerade av staten, som också aktivt utövar tillsyn och korrigering. Ett annat område, som nästan helt tagits över av privata aktörer är valutaväxling. En vägledande guide för de vanligast förekommande utländska valutorna, ’el Toque’ publicerar dagligen de informella valutakurserna.
Men även på de mer övergripande områdena förändras Kuba. Ett sådant område är satsningen på solenergi. Ett antal nya solcellsparker har med utländsk hjälp tagits i drift och står nu för en inte oväsentlig del av den totala elproduktionen. Till detta ska tillfogas en medveten satsning på solpanelsystem till sjukhus och vårdcentraler samt mängden av små solpanelspaket på privata hus. Lägg därtill en stark ökning av eldrivna fordon på bekostnad av bensindrivna. Kuba har nu också fått i gång egen raffinaderiverksamhet för den inhemska råoljan. Ön har faktiskt en del egen olja, som hämtas upp med mindre pumpar på linje längsmed vissa kuststräckor.
När jag återvänder till Kuba i september blir min bild av landet ganska annorlunda. Jag slås direkt av att det är mer trafik, mer organiserade transporter, ett större utbud av varor, speciellt kapitalvaror. Vardagslivet verkar flyta på, kubanerna har tagit till sig den nya, påtvingade, situationen och gått in för att lösa den.
Ytterligare en faktor värd att nämnas är den internationella hjälp som anländer till Kuba. Kina förser landet med mycket teknik, inte bara solenergiteknik. Sopbilar, bussar och nyare personbilar är till övervägande delen från Kina liksom cyklar, eldrivna mopeder och motorcyklar och en stor del av övriga konsumtionsvaror. Mexiko, Vietnam och några andra länder levererar humanitär hjälp liksom många enskilda organisationer världen över. Mexiko har också börjat arrendera jordbruksmark på Kuba. Med mexikansk utrustning och personal odlas nu jord som tidigare legat i träda och skördarna fördelas mellan de bägge länderna.
De olika faktorerna ovan har, var och en på sitt sätt, bidragit till en tydlig ändring i det kubanska livet, i stark samverkan med den kubanska mentaliteten att finna lösningar på problemen och att inte ge upp. Så har den kubanska andan utvecklats under mer än 60 år.
Men myntet har som alltid en baksida. Och i detta fall en för många kubaner väldigt allvarlig sådan. Kuba går nu från att ha varit ett ganska jämlikt samhälle, om än med små resurser, till ett samhälle där de ekonomiska klyftorna växer. Samtidigt som en grupp med eget kapital nu får nya möjligheter att investera och föröka detta inom landets gränser leder den permanenta inflationen till att de som lever på små inkomster, och det är det stora flertalet, får det allt svårare. Förutom blockadens direkta effekter med strömavbrott, vattenbrist och försämrad sjukvård möter dessa kubaner en för varje dag allt tuffare ekonomisk verklighet. Äldre lider av undernäring, många barn lägger sig hungriga, fäder förtvivlas av att inte kunna försörja sina familjer. Det tidigare systemet med billiga basvaror i de statliga småbutikerna slopas formellt från årsskiftet men har i praktiken redan upphört.
Mot detta står idag den inneboende solidariteten människor emellan. Kubanerna är vana vid att hjälpas åt, man delar på det som finns inom familjer och släkt och grannar emellan. Det finns också ett ganska starkt inslag av självhushållning, man ser ofta odlingar av yukka, bananer, avokado, sötpotatis med mera i trädgårdarna och utanför hyreshusen. Detta räcker en bit men när en flaska matolja kostar lika mycket som ett apoteksbiträde har i månadslön blir ändå ekvationen svårlöst. Hunger och undernäring är nu ett etablerat faktum för många på Kuba.
Kuba går nu från att ha varit ett ganska jämlikt samhälle, om än med små resurser, till ett samhälle där de ekonomiska klyftorna växer. Det tidigare systemet med billiga basvaror i de statliga småbutikerna slopas formellt från årsskiftet men har i praktiken redan upphört.
En stark positiv faktor är också att samhället fungerar, och till synes väl. Även om USA:s groteska aggression påverkar varje del av samhället och varje individ, så upprätthålls alla väsentliga samhällsfunktioner. Inte exakt som innan men efter en tydlig plan och prioritering och med en disciplinerad befolkning, som har bestämt sig för att inte ge upp. Det vilar ett lugn över det kubanska samhället.
Hur ser då den närmaste framtiden ut? Spekulationerna är ju ganska många och vitt skilda sinsemellan. I den bästa av världar försvinner blockaden och därmed problemets grundorsak. Nu lever vi som bekant inte i den bästa av världar utan i en rå imperialistisk värld för närvarande dominerad av oberäknelig despotism och där mycket av agendan sätts av dagsformen hos USA-imperiets kejsare.
För kubanerna återstår inget annat än att fortsätta på den inslagna vägen, att gemensamt och i sann kubansk anda ta sig an problemen på ett planerat sätt, att bibehålla den interna solidariteten och ta ett steg i taget, men nu i rätt riktning. Den mest brännande frågan nu, bland många andra, torde vara att den ökande ojämlikheten inte förvärrar de svagare gruppernas möjlighet till att få sina basala behov, såsom mat för dagen och nödvändig sjukvård, tillgodosedda.
Även om USA:s groteska aggression påverkar varje del av samhället och varje individ, så upprätthålls alla väsentliga samhällsfunktioner. Det vilar ett lugn över det kubanska samhället.
I detta sammanhang spelar en ökad internationell solidaritet en viktig roll, på två sätt. Det första är naturligtvis att ge kubanerna konkret stöd av det de saknar, det andra är att ge dem mental kraft att fortsätta kämpa. I en verklighet där den ena regeringen efter den andra faller undan för USA:s diktat är det av stor vikt att människorna på ön förstår att de har kamrater bland världens folk. Rätt organiserad och därmed riktad mot de egna regeringarnas uppslutning på USA:s sida kan denna solidaritet få en stor betydelse för utvecklingen på Kuba.
Vi är inte där ännu. Men kubanerna lever i detta nu mitt i sin bisarra verklighet och behöver vårt stöd nu, i denna stund.
