Studentdemonstrationerna i Frankrike har ställt makthavarna mot väggen i de största mobiliseringarna sedan 1968. Viktiga inslag i revolten är humor och populärkultur som ett sätt att skapa motstånd, skriver Sofia Norlin från Paris.

Paris, 13 okt 2026
Solsken över zinktak och terrakottafärgade skorstenar, över de tre kyrktornen framför vårt kommunala hyreshus i den mångkulturella 13e stadsdelen. Tre röda rosor – för vart och ett av mina barn – slår ut på balkongen samma ljumma kväll som den fredliga ungdomsrörelsen med 40 000 studenter intar Place de la Bastille, och en halv miljon i landet. Själv sitter jag i möte. Eufori i luften, polissirener i fjärran. Det är nu det händer! Social rättvisa och klimatomställning. Min dotter Selma,19 år – aktiv studentdemonstrant – har just idag ett sextimmars filosofiprov. Vi missar detta historiska ögonblick! Jag hinner glädjas över massans entusiastiska framtidstro. Exakt klockan 17 stormar tungt beväpnade poliser in med tårgas, batonger, vattenkanoner, kastar chockgranater och skjuter gummikulor; unga kroppar slungas mot gatsten, värjer sig. Något spricker i mig. Vänner som är föräldrar ringer. Plötslig står polisens, alltså regeringens, massiva och nya övervåld, klart för oss alla – de vill stoppa framtiden, avslår dialog. Och detta ska leda till än mer våld. Förändringens vindar dansar över gatorna, yr genom mediekanaler och skakar fransk politik i grunden. Situationen förändras varje dag.

Jag är en av närmare en miljon människor, som nu slutit upp i den franska studentstrejken vid namn Den fredliga majoriteten. Vi är lärare, sjukhuspersonal, brandmän, jordbrukare och de ”gula västarna” – som anser att måttet är rågat.

Här en rapport ur stormens öga: Jag är en av närmare en miljon människor, som nu slutit upp i den franska studentstrejken, ”den fredliga majoriteten”. Vi är lärare, statsanställda, sjukhuspersonal, brandmän, kulturarbetare, advokater, många fackförbund, jordbrukare och de ”gula västarna” – som anser ”måttet är rågat” vad gäller levnadskostnader – och vi vill se en omfördelning av statens resurser, en social rättvis budget och en klimatomställning, en lika chans till utbildning.

Till revolten ansluter också – som i de flesta franska demonstrationer – det svartklädda, maskerade ”svarta blocket”, som dyker upp i utkanten av demonstrationen, ofta när mörkret fallet. De krossar, bränner och plundrar och har sin egen agenda (eller ingen alls), om att ”ta för sig” av vad de anser ska vara tillgängligt för fler, eller att förstöra statliga byggnader, eftersom de anser sig uteslutna av staten. De menar att det sociala kontraktet är brutet och att regeringens blindhet inför sociala orättvisor, redan är ett så stort och förstatligat våld mot vissa samhällsgrupper, att detta ska mötas just med våld, mot det statliga. Men majoriteten av demonstranterna är helt emot våld.

I Frankrike visas alltså missnöjet på gatan, både med en historisk stolthet och som ett uttryck för att demokratin faktiskt fungerar. Och ofta har samhällsförändringar kunnat uppnås just så.

Till revolten ansluter också – som i de flesta franska demonstrationer – det svartklädda, maskerade svarta blocket, som dyker upp när mörkret fallet. De krossar, bränner och plundrar och har sin egen agenda. De har insett att våld får uppmärksamhet.

Jag är filmregissör och lärare i filmregi på universitetet både i Stockholm och Paris, där jag har gjort teater med unga i ytterförorter i över 15 år. Jag ser alltså skillnaderna mellan svensk och fransk skola, som är enorma. Franska skolor har ofta samma materiella standard som när de byggdes för ett halvsekel sedan, väggar målas om, men salar och allmänna utrymmen är desamma. I förorterna är skolorna billiga byggen, ofta mycket nedgångna, med skadedjur, trasiga stolar, vattenskador och spruckna toaletter. Element saknas vintertid och skydd mot värmen om sommaren. Här är ett omfattande lärarbortfall och brist på vikarier, flera ämnen kan stå utan lärare i månader. Skolsköterskan på halvtidstjänst ansvarar för tusentals elever. Även ungdomsgårdar och kulturprojekt har stängts ned. Och för alla franska elever är skoldagarna långa – i grundskolan 08:30-16:00, från högstadiet ofta till 17:30 – plus ofta två timmars läxläsning på kvällen.

Strejken startade på franska ön Mayotte nära Madagaskar där levnadskostnaderna för importerade varor skenar. Det fortsatte i Parisförorten Créteil.

Allt detta är upprinnelsen till strejken, som startade på franska ön Mayotte nära Madagaskar där levnadskostnaderna för importerade varor skenar och fortsatte i Parisförorten Créteil. Strax innan den demonstrationsdagen 6 oktober anslöt innerstädernas ”elitskolor”, samt juristutbildningen och katolska privata skolor, vilket är unikt – samtliga i en uttalad solidaritet med elever i utsatta områden. En generation som samlats kring samma fråga, alltså, och varje vecka organiserar demonstrationer i de största städerna.  

Paris, 13 oktober 2026
Filmklipp flimrar förbi i social media: I demonstrationen vid Place de la Nation, skyddar den svarte vänsterpolitikern Bally Bagayoko, fyrabarnspappa och borgmästare i förorten Saint-Denis, ungdomarna med sin kropp, sträcker ut armarna och skriker mot den våldsamma polisstyrkan: Sluta! Sluta! De är ungdomar. Han överfalls själv med tårgas.

Framför en dimblå havshorisont, står Macron på en krigsflotta. Med ett nöjt och stolt leende mot kameran, köper ha in en kärnvapenrobot vars modell just visats: skjutits upp och rört sig i en båge över himlen.

Paris, 17 oktober 2026
Ett hundratals unga musiker, bland dem min sons kursare från musiklinjen, spelar klassisk musik på Place de La République, är ”den nya världens orkester”. Redan under repetitionerna, kl 11:30 och innan demonstrationen ens börjat, kastas en tårgasgranat in mellan stolar och nothäften. En ung cellist kisar i den stickande gasen, men – som om hon lyfts av musiken och av en kraft större än sig själv, fortsätter spela. Och just det är fantastiskt.

Polisvåldet trappas upp, militärstyrkor nu, dolda bakom svarta visir är de inte tränade för folkmassor men för att stoppa terrorister. Ungdomar slås blodiga, journalister knuffas, en ’streetmedic’ dör i hjärtattack strax efter polisens misshandel, en 52-årig kulturarbetare hjärta sviktar under massiv, kvävande tårgas. Fortfarande vägrar Macron inleda en dialog med demonstranterna.

Mot kvällen attackerar det ’svarta blocket’, svarar med våld. Sparkar sönder glasrutor, bränner, går rakt in i butiker och tar med sig kläder, livsmedel, mobiltelefoner… Polisen får order om att inte rycka in, när småbutiksägare förlorar sina livsverk, står bland glaskross plundras av unga och äldre med spridda agendor (eller inga alls). En del filmar när de ger stöldgodset till uteliggare, andra säljer det på nätet.

Senare på natten ligger arresterade tonåringar sammanpressade på kalla, vita kakelgolv. Täcker sig med guldprasslande överlevnadsfolie, i väntan på unikt hårda och snabba rättegångar.

Paris, 21 oktober 2026
Trevande solljus, morgonkaffe. Jag sätter mig vid köksbordet för att svara vänner som vill veta mer om strejken, stilla deras oro. Jag scrollar internationell media och häpnar över det ensidiga våldsfokuset och oerhört rasistiska, islamofoba kommentarsfält. Med en häftig impuls att vilja spräcka det mörka, urgamla narrativet, för att släppa in ljuset – ungdomarnas – börjar jag skriva. För här krävs att vi som skriver, fotar, filmar – faktiskt talar. Det här är en fråga om språk. Och vem som uttrycker ett budskap eller en handling som hörs.

Från studentrevoltens Paris scrollar jag internationell media och häpnar över det ensidiga våldsfokuset och oerhört rasistiska, islamofoba kommentarsfält. Vi är en generation som samlats kring samma fråga: de ökade levnadskostnaderna.

Köksbordet är det centrum där vi diskuterar världen. En familj på fem, varav tre aktiva Gen Z – som vi föräldrar har gnällt, över deras timtals scrollande! När de tydligen uppdaterade sig till full koll, på både världsläge och nationell socialpolitik. Köket är som en liten nyhetsbyrå. Och med insikt om vårt generationsglapp, bjuder jag här in min dotter Selma, 19 år, i samtalet. Hon studerar filosofi och litteratur på Lycée Henri IV, mitt i Paris.

Har studentstrejken blivit mer av en folkrörelse?
– Ja, nu när ”gula västarna” har anslutit si, kring frågan om levnadskostnader, syns t o m pensionärer i demonstrationerna, revolten samlar generationer. Lärarna är med oss och vissa föräldrar är med och sätter upp barrikaderna framför skolan. Advokater hjälper oss och säger vad vi ska göra ifall polisen stoppar oss. Här på armen har jag skrivit ett telefonnummer (hon visar); så att jag kan ringa advokaten, ifall polisen stoppar mig. Ingen kan kräva att vi ska prata utan advokat.

Selma och hennes kursare samlar kl 6 varje morgon kring Panteon in grannskapets soptunnor för att blockera skolans port. Vid dagsljus klättrar de upp på tunnorna och skolans fasad, med banderoller och plakat, de sjunger, ropar slagord och informerar journalister om sina krav. Allt organiseras i en whatsapp-grupp. En fredlig barrikad alltså, som på klassiskt franskt vis upprepas några gånger varje år, kring olika sociala frågor. Innerstadens skolor är vackra, men slitna. Men det är i uttalad solidaritet med förortsskolorna som de direkt gick med i strejken. Beslutet var enkelt. De vet att förortsungdomar sällan får plats på samma eftertraktade utbildningar, och det nya algoritmstyrda urvalssystemet till universitetet (Parcoursup) klassar även bort de som har höga betyg, från ett ”sämre” gymnasium. Urvalsmetoden har Macron nyss lovat att byta ut – vilket är en av studenternas första nådda mål, efter en månads strejk.

– Som det ser ut idag, lämnar många förortsungdomar universitetet redan under andra året. Resvägarna är för långa och förbindelserna dåliga, det är helt enkelt för svårt att ta sig till skolan! Samma sak om de ska till ett av de största sjukhusen. Den här rumsliga ojämlikheten, vilka som kan röra sig till och inne i staden, och inte, präglar hela det nuvarande systemet. Och regeringen gör inget alls åt de här sociala orättvisorna! Determinismen fortsätter. På vissa utbildningar saknas massor av platser och unga som inte får en, tvingas börja jobba, ofta ta flera ströjobb. Men även då, är det din gymnasieskola, din hudfärg och ditt namn som avgör om du ens får komma på jobbintervju! Allt baseras på vilket socialt och ekonomiskt kapital du föds med.

Som det ser ut idag i Frankrike lämnar många förortsungdomar universitetet redan under andra året. Resvägarna är för långa och förbindelserna dåliga, det är helt enkelt för svårt att ta sig till skolan!

Studenterna förstår att den här sociala orättvisan beror på regeringsbeslut – och alltså inte på invandring, vilket extremhögermedia, nättroll och USA:s president påstår – och därför går de ut i strejk. De bryr sig om sin framtid, vår gemensamma framtid, sina barns framtid, och kräver likvärdiga möjligheter till utbildning.

– På min skola kommer många av oss att senare arbeta inom skolan, som lärare eller forskare, så vi är måna om skolan för kommande generationer. Vi vill skapa den slags utbildning som vi själva vill ge till andra unga, de bästa förutsättningarna.

Vi är en lärarfamilj i generationer. Min mamma var specialpedagog och älskade sitt arbete bland ”stökiga pojkar” med läs- och skrivsvårigheter, och noterar därför hur obefintlig yrket verkar här. Jag minns en ytterförortskola där lärarrummets anslagstavla häftats med namn på avstängda elever, fjorton stycken.

Ett klipp i social media: en svartklädd, maskerad kille, gapskrattar åt sig själv när han inte lyckas få fram mer än tre engelska ord till en utländsk journalist. Att uttrycka sig i ord visar sig omöjligt.

En annan skillnad här i Frankrike är att det inte finns studielån. Universitetet är gratis men föräldrar betalar levnadskostnaderna för sitt barn, vilket gör att bara vissa har råd att studera och många tar ett jobb parallellt. De fattigaste får ett månatligt stöd.

Studentstrejken har helt legitima krav. Gen Z visar oss att tiden nu är inne för en samlad gemenskap, där religion och ursprung inte spelar någon roll och därmed förpassar samtidens debatt till historiens sophög.

Studentstrejken har helt legitima krav. Och den är helt fantastisk. Gen Z visar oss att tiden nu är inne – i ett samhälle som det franska, med stor mångfald sedan mycket länge – för en samlad gemenskap, där religions och ursprung inte spelar någon roll; och därmed förpassar samtidens debatt till historiens sophög. Med stor seriositet uttryckt med mycket humor, samlas ungdomar från olika samhällsskikt kring populärkulturens gemensamma referenser av rap, mangas och superhjältefigurer. En slags kanondebatt går live: Captain America skyddar sig med sin sköld mot en vattenkanon, och Darth Vader utmanar polisen i liknande klädsel. En svart tonårstjej syr sin hijab av franska flaggan täckt med briljanter. Här återtas nationens symboler i lustfyllda happenings. Flera 17-åriga språkrör bjuds in i tevestudios för att prata socialpolitik, med retorisk snabbhet och varm sarkasm.

– Revolten är nyskapande i sin samlande gemenskap och hur vi ser identitet, menar Selma. Vad det innebär för oss att vara medborgare och samhällsaktörer, vilket vi är mer än någonsin! Varför vi uttrycker oss med humor och konst, är för att det är helt universella språk som alla kan dela, och även i sociala media med människor från helt andra länder. Humorn lyfter fram det absurda hos de styrande, i Frankrike och internationellt. Vi driver med deras prioriteringar och överdimensionerade egon: ni tar er själva på för stort allvar! Vi vet vilken absurd tid vi lever i, så låt oss vara lika absurda! Svara med humor, som i en spegel av vår livssituation – och för att förespråka rättvisa. Vi fortsätter skratta åt livet och njuta av det, som motstånd.

Glädje som motstånd i en dyster tid. Och helt gratis, i en kostsam värld. Kanske behövs det även starka, positiva bilder – som filmens genrekomedi – för att konkurrera ut våldet i media, vilka helst fokuserar på eld och materiell förstörelse; actionfilmens adrenalin. ”Vi vill ha en annan slags journalism!” menar ett upprop av 780 journaliststudenter på 15 franska journalisthögskolor, där just detta mediaförfarande kritiseras.

Detta har svarta blocket insett: att våld får uppmärksamhet. Våldet är ett ordlöst ”budskap” som uttrycks i våldsam handling. Författaren Edouard Louis menar i en artikel i Libération att deras ”budskap” ändå bör tänkas kring – utan att romantiseras! Varför har dessa inget annat uttryck?

– Polisen har själva utgett sig för att vara demonstranter och kastat granater, plundrat butiker och bränt soptunnor. De har medvetet angripit minderåriga, ”streetmedics” och helt oväntat använt tårgas i tunnelbanan, där både spädbarn och skolklasser fanns. Så våldet från upploppsmakarna kan ses som ett logiskt svar på hur statens våld banaliserats och drabbar vem som helst, och ett svar på regeringens systematiska våld, när de medvetet blundar för situationen i landet och slår dövörat till inför våra krav. Våldet sätter verkligen vår empatiska förmåga på prov – kan vi sätta oss in i andras situation? Om ingen lyssnar på dig och du sällan kan köpa mat, trots att du har flera jobb, vad skulle du göra då? Jag ställer en öppen fråga här: om fredliga demonstrationer inte räcker för att höras, vad återstår då att göra? 

Den franska polisen har själva utgett sig för att vara demonstranter och kastat granater, plundrat butiker och bränt soptunnor.

– Men självklart önskar jag inte våld, jag vill inte att butiker plundras och handlare ruineras, det är verkligen sorgligt. Men varför upprörs många av våld mot det materiella, men inte av våld mot minderåriga, som av polisens övervåld förlorat ett öga, en hand? Och varför chockas vi inte av statens små, dagliga, smygande steg av systematiskt våld, som funnits länge? Väcker inte det känslor och sorg? Historiskt sett, om man ser till vi fått våra rättigheter i det här landet, har pacifism inte alltid räckt till.

Det tål att säga ingen här. Precis som de flesta fransmän, förespråkar ingen av oss våld.

Men när Macron och regeringen beordrar flera av polisens specialstyrkor, samt militärpolisen, att använda ett för Europa och Frankrike unikt, grovt och nytt övervåld med lättare krigsvapen mot minderåriga. Polisens specialstyrkor har ingen utbildning för att hantera folkmassor enligt forskaren Sebastian Roché, CNRS och attackerar därför studenterna med taktik avsedd för terrorister och kriminella. Här finns sedan länge ingen dialogpolis.

Polisen stänger varje vecka in – inhägnar – fredliga demonstranter på smala gator, kastar in tårgas och slår i flera fall demonstranter utan att de själva först drabbats av våld. Detta filmas ofta av demonstranterna själva. Selma fortsätter:

– Polisstyrkor trängde sig till och med in på universitetet Sorbonne Nouvelle och misshandlade ungdomar inne på campusområdet. Allt det är helt olagligt, såklart. Och överallt tårgas! Forskning visar att den till och med påverkar menstruations-cykeln! Varför bryr de sig inte?

Varken i Paris eller Marseille har polisen däremot ingripit mot de svartklädda, maskerade ”förstörare” som krossat, bränt och plundrat. Kanske är regeringens taktik här att dessa dåd ska filmas av media, som i stort sett helt utelämnat den fredliga majoriteten, kanske vill antagligen förstöra den fredliga strejkens rykte och göra kravet på social rättvisa och klimatomställning ohörbart.

Varken i Paris eller Marseille har polisen däremot ingripit mot de svartklädda, maskerade ”förstörare”, som krossat, bränt och plundrat. Kanske är regeringens taktik här att dessa dåd ska filmas av media, som i stort sett helt utelämnat den fredliga majoriteten, kanske vill antagligen förstöra den fredliga strejkens rykte och göra kravet på social rättvisa och klimatomställning ohörbart.

Flera fall har faktiskt konstaterats och filmats där civilpoliser själva startar förstörelse (krossar busskur, slänger sten), stjäl (sportskor) och sätter soptunna i brand (detta utreds just nu): alltså själva skapar våld och förstörelse. Vilket givetvis är politiskt ohederligt. Regeringen har dessutom nyss uppdagats med att försöka få franska underrättelsetjänsten att hävda att vänsterpartiet La France Insoumise (LFI) startat upploppen – vilket inte är sant.

Rasismen inom polisen är dokumenterad och ofta drabbar deras våld just demonstranter med mörkare hudfärg. Polisen har under flera veckor inte ingripit mot extremhögerns aktivklubbar, som på nätet skyltar med sina ”insatser” av våld mot rasifierade ungdomar, anser sig vara ett ”civilt garde”. Finansmagnaten Vincent Bolloré – med stora affärsintressen i afrikansk olja – äger populära tevekanaler (CNews, BFM) som dagligen sprider timmar av grov rasism och dokumenterat triggar terroristen som den 23 oktober, med ett uttalat rasistiskt motiv, skjuter fem rasifierade innevånare i Trappes, nära Paris. 26-årige MMA-talangen Pengo Bossio Wangi dör och en 11-årig flicka fortfarande svävar mellan liv och död.

Så varför vägrar Macron bjuda in till en verklig dialog med studenterna och den fredliga majoriteten? Även denna påbörjades trevande just den 23 oktober, en månad in i strejken. Presidentens tystnad har gjort strejken större, hetsigare. Kanske har taktiken varit att de våldsverkarna får så stort fokus i media, att studenternas budskap glöms bort? Så att strejken ”ruttnar”, menar oppositionen. Och kanske till slut ogiltigförklaras? Det verkar faktiskt bli så i de flesta mediekanaler. Kanske Macron inte heller vågar ta tag i den socialt komplexa – och ekonomiskt kostsamma – frågan om skolan, social rättvisa och klimatomställning? Och absolut inte nu, innan valet? Selma säger:

– Regeringens och Macrons egna tv-framträdanden har präglats av ”adultism” – alltså ett förakt för unga. De tror inte att vi kan tänka självständigt och har en nedlåtande attityd, säger att de ”förstår vår oro”. Macron kallar våra krav legitima, men förbjuder demonstrationer i flera städer, vilket givetvis är helt strider med den lagliga strejkrätten i en demokrati. I ett samtal med Emmanuel Carrère sa han till och med: ”Jag har aldrig varit tonåring. Jag gillar inte tonåringar. Jag förstår dem inte. Min fru förstår dem.” Nu vill regeringen att vi skapar interna samtal inom skolorna, elever och skolledningen, men problemet är ju inte rektorn, utan vilken slags budget som regeringen beslutar – eller inte – att lägga fram för skolan i stort – eller inte. Därför fortsätter vi strejka och kräver att regeringen ska ta sitt ansvar och inleda en dialog med oss, verkligen svara på våra krav.

Även politiker från mitten till vänster, liksom Paris och Marseilles borgmästare, ber Macron om att ge minst ett nytt budgetförslag för en bättre skola. För trots rekordstor statsskuld och tidig pensionsålder, finns pengar, menar ekonomen Thomas Piketty som hävdar att Frankrike faktiskt aldrig varit rikare. Det gäller alltså en omfördelning av resurser. Ekonomen Gabriel Zucman föreslår sin universella minimiskatt på stora förmögenheter –”Zucman-skatten” – som faktiskt skulle täcka budgeten för folkrörelsens krav, men har avslagits av både senaten och parlamentet det senaste året.

Frankrike har uppnått politisk förändring genom folkets uppror som alltså är ett historiskt och legitimt uttrycksmedel i det politiska samtalet. Det är en nationell stolthet att strejka, att lära sig strejka. Det är även vad elever lär sig i skolan. Här har vi en kulturell skillnad till det svenska. Där vi faktiskt trots rusande inkomstskillnader, antingen litar till våra folkvaldas handlingar eller knyter näven i fickan.

Viktigt är att minnas att Frankrike ofta uppnått politisk förändring just genom folkets uppror som alltså är ett historiskt och legitimt uttrycksmedel i det politiska samtalet. Det är en nationell stolthet att strejka, att lära sig strejka. Det är även vad elever lär sig i skolan. Även viss materiell förstörelse är därför accepterad. Jämför exempelvis med stormandet av Place de la Bastille 1789, Pariskommunen 1871 och studentrevolten 1968. Här har vi en kulturell skillnad till det svenska. Där vi faktiskt trots rusande inkomstskillnader, antingen litar till våra folkvaldas handlingar eller knyter näven i fickan. Jag har tänkt på den här idén om näven. Att ta upp den, betyder ju inte bara att det för att slåss eller krossa, utan kan lika gärna vara för sträcka ut handen till en vänskap som uppstått i demonstrationståget, sträcka upp en banderoll, eller fatta pennan, kameran, mikrofonen för att skildra, vittna och skapa förändring.

Paris 24 oktober 2026
Utanför Paris, längs stadskanten. Nu visar poliserna sina ansikten och det gör en enorm skillnad. De flesta är vita unga män, få kvinnor. Jag säger ”Bonjour”, ler och får svar. Det gör stor skillnad att kunna se varandra. Polisvåld och politisk ohederlighet har gjort det svårt att lita på varken regeringen eller polisen. En rädsla kryper sig in. Jag är rädd när mina barn är ute på kvällar eller demonstrerar fredligt. Och så ska det verkligen inte vara i en demokrati! Och vågar jag själv demonstrera?

”Frankrike glider mot fascism” säger Selma i intervjuer. Jag undrar om studenterna överdriver, men två veckor senare är även jag chockad. Skrämd av hur snabbt det gått.

”Fascismen uppstår inte i utvecklade länder som en storm över en natt. Till en början är den smygande, dold och alldaglig. Den breder ut sig genom hatets tusen vägar, underblåst av ekonomiska svårigheter. Den tar grepp om hjärtana innan den förvränger sinnena och sedan tar makten” skriver Robert Badinter.

Men trots demonstrationsförbudet är vi ändå 450 000 i Paris. Miljonen i landet. ”Det är den gladaste demonstrationen jag varit på i mitt liv!” ropar en pensionerad kvinnlig lärare som är en av mina demonstrationskamrater för dagen. En f d ingenjör kräver att kunna ha ett drägligt liv: efter att ha ”arbetat ”humanitärt några år ”– han tog hand om sina ålderstigna föräldrar – hamnade han helt utanför systemet och ”är utfattig nu”. Paris borgmästare Emmanuel Grégoire säger att dagens demonstration varit en klassisk. Lite våld i slutet, men Paris står kvar. Stan är stor och demonstrationer sker bara på vissa gator och platser, förstörelsen på än färre.

Jag tänker på Theodore Roethkes kända dikt ”I en mörk tid börjar ögat att se”. När apokalyps rapporteras vad gäller klimatet och massiv ungdomsrevolt på flera kontinenter, så är det kanske uppenbarelsen vi bevittnar? De unga ser, och mycket längre än vi. Ser lokala och världsomspännande orättvisor, ser en global gemenskap. För oavsett hur mörk situationen är och hur snabbt frihetsinskränkningar sker, har en spricka öppnats, genom vilket ljuset tränger in. Och den kan inte stängas. Inom ett decennium beslutar Gen Z om världen och som ska omformas, räddas. Med en radikal, lustfylld fantasi. Framtiden är ljus.

Paris 31 oktober 2026
Inför strejkens akt III, lördag 31 okt, förbereds en gigantisk dans-flashmob till Michael Jacksons ”Thriller”. En zombie-värld stapplar och en ung dansar lekfullt fram på gatan.