Den som vill se Basquiats konst måste åka till Danmark, där en utställning fokuserar på ett enda motiv – huvudet. Cyril Hellman har sett den och är tacksam för ett fokus på annat än ras och identitet.

Jean-Michel Basquiat var en amerikansk konstnär med karibiska rötter som blev en av 1980-talets mest inflytelserika målare. I år har han varit aktuell med utställning Headstrong på Louisiana i Danmark.

Tåget från Köpenhamn har knappt hunnit stanna i Humlebaek förrän Öresunds ljus tar över. Bakom bokar och gräsmattor ligger Louisiana Museum, utspritt som en rad paviljonger snarare än en regelrätt konsthall. Här finns inget monumentalt entrétorg, ingen triumferande fasad. Byggnaden tycks snarare ha sprungit sig in mellan träden. Genom glasgångarna blänker havet mot Sverige.

Och mitt i denna stillsamma danska elegans möter min New York-födde son Ziggy och jag plötsligt Jean-Michel Basquiat – New Yorks rastlösa naturbarn och gatupoet Jean-Michel Basquiat, insvept i ett landskap av gräs, vatten och nordiskt ljus. Jag ville ta min son hit för att Basquiat, ofta förknippad med New Yorks ursprungliga hiphop vore ett bra sätt att introducera honom för konst här i andliga ljusa rum som exempelvis det ägnat skulptören Alberto Giacometti och rummen med skandinaviska konstnärer som Mamma Andersson och Asger Jorn.

Enbart byggnaden är en upplevelse i sig, inspirerad av franska konsthallar som Foundation Maeght som förenar konst, naturpark och arkitektur. Även om arkitekterna Bo och Wilhelm Wohlert antagligen inspirerades mer av amerikansk Västkustmodernism – särskilt de lätta träbyggnaderna som växte fram i Kalifornien efter andra världskriget – samt av japansk stilren arkitektur som ju ligger nära den danska med resultatet av långa paviljonger, glasväggar och en byggnad som underordnar sig landskapet snarare än dominerar det. Man skulle kunna säga att Louisiana är snarare ett palats för den moderna konsten än en promenad genom den med impulser från Kaliforniens modernism och japansk enkelhet förvandlat till något djupt skandinaviskt. Hur ska man då förklara vem halvhaitiern Jean-Michel Basquiat var som trettioåtta år efter sin död i en heroinöverdos hittat ända vägen hit till hjärtat av Skandinavien tillsammans med Europas kulturmedelklassturister?

Louisiana är snarare ett palats för den moderna konsten än en promenad genom den med impulser från Kaliforniens modernism och japansk enkelhet förvandlat till något djupt skandinaviskt.

Han föddes i Brooklyn 1960 och slog först igenom som graffitikonstnär under signaturen SAMO tillsammans med vännen Al Diaz. Hans pappa Gerard var politisk flykting som lämnat Papa-Docs fascistiska terrorvälde på Haiti 1955 för New York. Som barn blev Jean-Michel påkörd när han lekte på gatan och i likhet med sin vän och mentor Andy Warhol fick han tillbringa många av sina tidiga år i en sjukhussäng där inte mycket annat fanns att göra än att teckna och måla av anatomi från en bok han fick av sin mor: Grey’s Anatomy. Det skulle han fortsätta med.

Pappan fick jobb i Puerto Rico och tog barnen med sig och de fick gå i spanskspråkig skola tills flytten tillbaka till New York 1976 när pappan gifte om sig med en vit kvinna och Jean-Michel brukade rymma hemifrån till det Manhattan som han skulle förknippas med för resten av sitt liv. Han började gymnasium med inriktning filosofi och dramaterapi och mötte i skolan konstnären Diaz från Spanish Harlem och tillsammans skapade de en tag; Bomb-I och senare Samo som de började bomba New Yorks-tunnelbana med.

Basquiat hade sedan barndomen drömt om att bli en kändisstjärna och här fann han någon som gjort begreppet till sin identitet och började närmast stalka Warhol utanför Factorys fastighet vid Union Square.

När jag själv bodde i Spanish Harlem 1999, skildrat i min debutroman Gå Johnny, gå, gå, kunde man på många väggar fortfarande se deras tag. Jean-Michel började teckna serier och, ta LSD och annan psykedelia under besök på MOMA (New York Museum of Modern Art) där han brukade studera en reproduktion av Pablo Picassos Guernica som alltsedan barndomen fascinerat honom. Han upptäckte där även popkonstnären Andy Warhol.

Basquiat hade sedan barndomen drömt om att bli en kändisstjärna och här fann han någon som gjort begreppet till sin identitet och började närmast stalka honom utanför Factorys fastighet vid Union Square. Han skulle lyckas med det liksom få Warhol att köpa hans tecknade vykort han på kaféet utanför la fram till försäljning. För att få pengar målade och sålde han också t-shirts. Han fann och stal idéer från abstrakt impressionistiska superstjärnor som Cy Twombly och Jackson Pollock vilka han blandade med Warhols popkonst-teman.

Jean-Michel Basquiat levde ett intensivt liv och kämpade länge med drogproblem. Efter Andy Warhols död 1987 försämrades hans situation. Jean-Michel Basquiat avled av en heroinöverdos 1988, blott 27 år gammal.

Efter sin död har hans betydelse fortsatt att växa. I dag räknas han som en av efterkrigstidens viktigaste konstnärer, och hans verk säljs för hundratals miljoner kronor. År 2017 såldes hans målning Untitled (1982) för över 110 miljoner dollar, ett av de högsta priserna någonsin för ett amerikanskt konstverk. Men det rekordet har Basquiat passerat med hästlängder sedan dess. I fjol såldes en tavla som länge varit i Metallicas danske trummis Lars Ullrich (son till en tennisspelande konstnär och jazzmusiker), ägo för 110,5 miljoner dollar.

I dag räknas Basquiat som en av efterkrigstidens viktigaste konstnärer, och hans verk säljs för hundratals miljoner kronor.

Kritikerna berömde Louisianas curator Anders Kold för att ha flyttat fokus från myten Basquiat, den unge självförbrännande konstnären som dog vid 27 års ålder likt Jimi Hendrix och de andra i 27 club som han säkerligen idoliserade, till själva bildskapandet och teckningarnas (som de här nästan uteslutande handlar om) inneboende kvalitet. Sverige har märkligt nog sedan Jean-Michel Basquiats död inte haft någon retrospektiv på Moderna Museet trots att de unga, amerikanska neoexpressionisterna (Donald Baechler, Julian Schnabel m fl ) svenska mecenat Fredrik Roos införskaffade ett tjugotal målningar, de flesta av dem redan innan Basquiat blev känd världsstjärna.

Den danska kulturtidskriften Kunst lyfte fram utställningen som just den första kompletta Basquiatutställningen i Skandinavien och uppskattade att den lyfte fram sällan sedda verk i ett nytt koncentrerat format. Tidningen Netavisen Prio kallade utställningen ”mästerlig”

Det som särskilt utmärkte utställningen var att den fokuserade på ett enda motiv – huvudet. I stället för de mer välkända målningarna fyllda av text och symboler visades nästan femtio verk på papper där Basquiat utforskade identitet, psykologi, maskering och sårbarhet genom olika huvudformer. Många av dessa teckningar hade han själv behållit och de visades sällan offentligt under hans livstid.

Ras och sexualitet (i Basquiats fall bisexualitet) är så klart viktigt för hur man ska förstå sig själv. Men vi lever i en tid då särskilt från de politiskt korrekta sådant som ras och sexualitet ofta ska lyftas fram i sådant som konstsammanhang, en slags omvänd rasism.

Jean-Michel Basquiat var självklart inspirerad av haitisk konst och dess voodoomotiv. Haiti där han hade sitt ursprung är lika känd för sin konst som grannöarna Jamaica och Kuba för sin musik. Min egen far samlade på den och dess konstscen är jag sedan alla barndomens resor till Haiti med andra ord väl förtrogen med.

Men utställningen på Louisiana ska ha en eloge för att man inte bara lyfter fram Basquiats hudfärg och släktskap med primitivism och afrikansk konst som ju hans och den andra stora New York-konstnären förknippad med graffiti och hiphop Keith Harings andra vita förebilder Picasso och Dubuffet också var inspirerade av. Ungefär som Jean-Michel Basquiat när han nämns i konstsammanhang ofta har lyfts fram som Debbie Harrys vän och hennes epigon Madonnas expojkvän.

Största influens lär ha varit musikern Miles Davis som för övrigt en lysande målare, vars musik han lär ha målat närmast maniskt till 24/7. Ofta har också som i vännen och neoexpressionisten Julian Schnabels film Basquiat (med en cameo av David Bowie som Andy Warhol) för stor tonvikt lagts vid narkotikamissbruket. Ett annat tips är den prosapoetiska skildringen Basquiats änka (Albert Bonniers) av hans exflickvän Suzanne Mallouks inneboende och vän den mexikanske poeten Jennifer Clement där framför allt hans imponerande arbetsmoral skildras mellan raderna.

Louisianas arkitektur dämpar inte Basquiats färgsprakiga energi. För vad skulle egentligen kunna göra det? Den ger snarare energin resonans.

Ras och sexualitet (i Basquiats fall bisexualitet) är så klart viktigt för hur man ska förstå sig själv. Men vi lever i en tid då särskilt från de politiskt korrekta sådant som ras och sexualitet ofta ska lyftas fram i sådant som konstsammanhang, en slags omvänd rasism, såsom höstens vinterns stora utställning i Stockholm Liljevalchs When We See Us med konstnärer från den afrikanska diasporan.

Få möten kunde tyckas mer osannolika än detta. Basquiats råa, febriga Manhattan och rika Humlebaeks välklippta gräsmattor vid Öresund strax utanför Helsingör. Men just därför fungerar det. Louisianas arkitektur dämpar inte Basquiats färgsprakiga energi. För vad skulle egentligen kunna göra det? Den ger snarare energin resonans.