Vänsterns Iván Cepeda har medvind inför presidentvalet den 31 maj. Efter fyra år med Petro vid makten har Colombia fördelat jord till jordlösa, förbättrat arbetstiderna för städerskor, prioriterat miljön, stått upp emot folkmord och gått med i BRICS-banken. Joanna Castro förklarar vad svenska journalister och debattörer missar.

I Parabol nr 10/25 skrev Andreas Malm en läsvärd artikel om den colombianska regeringens kamp mot fossilbränslen och beslutet att inte exportera kol till Israel på grund av det pågående folkmordet mot palestinier. Malm blev imponerad av att den ”pro-palestinska sidan” i Colombias inbördeskrig har regeringsmakten och att presidenten själv utgav förordningen 0949 som förbjöd kolexporten till Israel efter många administrativa byråkratiska turer. Men det kan bli en ”pyrrhusseger” skriver Malm, eftersom 2026 kommer Colombia att välja en ny president och ”opinionsundersökningar har indikerat att högern eller ytterhögern sannolikt kommer att återerövra makten”.

Men så är det inte. Andreas Malm och alla andra som är miljömedvetna och emot folkmord har anledning att hysa hopp om det colombianska folket som den 31 maj går till valurnorna för den första valomgången i presidentvalet.

Andreas Malm och alla andra som är miljömedvetna och emot folkmord har anledning att hysa hopp om det colombianska folket som den 31 maj går till valurnorna för den första valomgången i presidentvalet.

När du var i Colombia, Andreas, höll kongressen på att diskutera en ny lag om krav på riktiga statistiska metoder för att få publicera en opinionsundersökning. Opinionsundersökningar hade blivit ett verktyg för att manipulera debatten och preferenser och de tillämpade dubiösa metoder för datainsamling, en enkel enkät på internet kunde presenteras som ”opinionsundersökning”. 

Lag 2494, som trädde i kraft i juli 2025, förbjöd publicering av opinionsundersökningar om presidentvalet fram till den 1 november 2025. Först därefter fick vi en bild av opinionsläget. Första mätningen som uppfyllde lagens tekniska krav presenterades den 4 november 2025 och visade följande:¹

1. President Petros parti, Pacto Histórico, var det parti som flest uppgav att de identifierade sig med (21%), följd av den tidigare presidentens Uribes parti Centro Democrático, extremhögern, med 12%. Resterande stöd fördelades på ett stort antal småpartier. Men 45% av de tillfrågade sade att de inte identifierar sig med något parti alls. Opinionsinstitutet bakom undersökningen tolkade det som att dessa var ”mittenväljare”. Det här sista återkommer vi till. 
2. Undersökningen visade också att 44% av de tillfrågade hade en positiv bild av Petro, mot 50% som hade en negativ bild och 6% som inte svarade. Ett stöd på 44% är fortfarande högt i jämförelse med hur presidentens godkännande brukar se ut under det sista året av mandatperioden. 
3. Bland de kandidater som hade högst väljarpreferenser återfanns vänsterns Iván Cepeda, och extremhögerns Abelardo de la Espriella. Som en avlägsen trea kom mittenkandidaten Sergio Fajardo. 

Opinionsundersökningen publicerades efter att vänstern hade hållit ett internt val om vem som skulle bli vänsterns presidentkandidat. Cepeda vann över Carolina Corcho med 1,2 miljoner röster i det som kallas en ”kall valdag”, en dag då det inte fanns annan anledning att gå till valurnorna än just vänsterns interna presidentval.

Opinionsundersökningar hade i Colombia blivit ett verktyg för att manipulera debatten. De tillämpade dubiösa metoder för datainsamling, en enkel enkät på internet kunde presenteras som folkets åsikt.

I alla efterföljande opinionsmätningar leder vänsterns kandidat Iván Cepeda stort och Petros popularitet fortsatt att växa. Mätningarna från den första veckan i april – en och en halv månad efter kongressvalet, där vänstern fördubblade sina platser i både Senaten och i Representanthuset och blev det största partiet – visar att Iván Cepeda leder med 35,5%. På andra plats följer den Milei-liknande kandidaten Abelardo de la Espriella med 20,9% och på tredje plats Uribes kandidat Paloma Valencia från extremhögern med 18,7%. Att benämna henne som Uribes kandidat är inte ett förminskande av den enda kvinnan bland topp tre. Det är så hon själv presenterar sig och menar att Uribe är som en fadersfigur. Mittenkandidaterna har nu börjat lyfta vilka de ska alliera sig med inför andra valomgången, eftersom de opinionsmätningar inte får mer än 4,5%.²

Bilden av en vänsterkandidat i tydlig ledning förstärks av presidenten Gustavo Petros höga siffror. Hans stöd är uppe i 46% mot 47% icke-godkännande. Presidentens positiva bild bland folk har ökat stadigt sedan juli 2025, då arbetsreformen antogs i Kongressen. Reformen återställde för arbetarna bland annat OB-tillägget från klockan 18:00 istället för kl. 22:00 som Uribe införde år 2002. 

Efter fyra år med den allra första vänsterregeringen på 200 år av republik, efter enorma utmaningar, ser det ut som att en andra vänsterregering är möjlig.

Det här är ett annorlunda val. Efter fyra år med den allra första vänsterregeringen på 200 år av republik, efter enorma utmaningar, ser det ut som att en andra vänsterregering är möjlig. Detta får mig att fundera över hur vänstern har lyckats sätta den politiska agendan och fylla valpolitik med innehåll. 

Det finns flera förklaringar till varför Malm, och många med honom, fick en bild av att vänstern förmodligen skulle förlora makten i år. För det första har vänsterregeringen sedan dag 1, alltså från den 7 augusti 2022, fått emot sig ett öppet fientligt medielandskap som domineras av privata medier med politiska agendor som de illa döljer bakom en aura av ”objektivitet”. Radio, tidningar och tv-kanaler som syns, hörs och läses mest är alla privata och kopplade till landets starka ekonomiska intressegrupper. 

Ta till exempel morgontidningen El Tiempo, en av de äldsta och mest lästa, som ägs av bankiren Luis Carlos Sarmiento, en av Colombias rikaste män. Eller RCN som har både en radiostation och en TV-kanal och som ägs av företagaren Carlos Ardila Lule, också en av landets rikaste män. Eller tidningen Semana, som ägs av Gilinsky-familjen, där patriarken Jaime Gilinsky är en pro-Israel bankir. Och så fortsätter det med alla privata medier. Rikemansföretag med makt över vad folk läser, ser och lyssnar på. 

Radio, tidningar och tv-kanaler som syns, hörs och läses mest är alla privata och kopplade till landets starka ekonomiska intressegrupper. Norgontidningen El Tiempo ägs av bankiren Luis Carlos Sarmiento, en av Colombias rikaste män.

Medierna tenderar att framställa högerkandidaterna, i sina olika versioner, i ett fördelaktigt ljus.  Vältaliga nyliberaler, extravaganta kapitalister eller den klassiska militaristiska extremhögern så som den tidigare presidenten Uribe. Samtidigt använder de ett annat mer fientligt språk mot vänsterpolitiker som nu sitter i regeringen eller i kongressen.

De privata medierna har konsekvent under fyra år förmedlat en bild av en president och en vänsterregering som, förutom att vara korrupt och lika dålig som alla tidigare (höger)regeringar – återkommer om denna intressanta punkt-, inte levererat och som lagt fram reformförslag som beskrivits som lika farliga som en atombomb. Exempelvis hälsoreformen och pensionsreformen som båda blockerades av Kongressen där regeringen saknar majoritet. Reformernas syfte var att öka statens makt och minska de privata aktörernas intressen i både vården och pensionsfonderna. Så även arbetsreformen som först avvisades av högeroppositionen men som till slut antogs i juni 2025 när regeringen hotade med att utlysa en folkomröstning för att ändra författningen. 

Visst har Colombia förändrats efter fyra år med Petro vid makten. Landet har stått upp emot folkmord, miljön har satts som en prioritet i nationell och internationell politik, man har pratat om sociala och ekonomiska rättigheter, man har gått med i något så konstigt som BRICS-banken och lyfter vikten av pensioner till kvinnor som tagit hand om familjen och om bidrag till fattiga pensionärer.

Medierna har, kanske omedvetet, kört på en ”masks-off”- operation under fyra år, med hårt vinklade nyheter, livesända utskällningar mot höga tjänstemän och kvinnor i regeringen, samt allvarliga falska anklagelser mot regeringen. Ett exempel var när medierna insinuerade att presidenten hade genom sina offentliga debatter gett grönt ljus till mordet på högerpolitikern Miguel Uribe den 7 juni 2025.  Uribe kom från en traditionell politisk familj där hans morfar var president i Colombia mellan 1982-1986. Mordet var en mycket tragisk händelse som påminde om tiden då presidentkandidater dödades på löpande band.

Skillnaden är att i skiftet mellan 80- och 90-talen mördades vänsterkandidater och en liberal. Men Miguel Uribe däremot var en kandidat från extremhögern. Enligt en utredning utfördes mordet av en dissidentgrupp från den forna gerillan FARC, men som idag mest består av nyrekryterade soldater och inte medlemmar från den ursprungliga gerillan. Motivet bakom mordet är dock inte klargjort. Det ser ut som att dissidentgruppen anlitades för att utföra mordet, men beställningen kom från ett annat håll.³

Kända journalister förde vidare rykten om att presidenten använder droger. Gustavo Petro svarade kort i en tweet på X: Mitt enda beroende är kaffet på morgonen.

Ett annat kapitel i mediernas krig mot presidenten Petro har att göra med skriverier eller rent av skvaller om presidentens privatliv. I bästa stilen av Hänt i veckan men framförda av ”seriösa” medier och journalister. Det började i september 2023 när en välkänd journalist publicerade ett brev till presidenten där hon ifrågasatte hans roll som president och beskrev honom mer som ”aktivist” än som ”president” när han filosoferade över maktens innebörd. Därefter förde hon vidare rykten om att presidenten använde droger och menade att psykiatrin påpekar att ”allt som en narkoman gör påverkas av hans drogberoende”. Sedan drog hon slutsatsen att alla presidentens beslut var påverkade av drogmissbruk för att sedan fråga rakt ut: ”president: är ni en narkoman? Jag uppmanar er att avslöja era drogproblem”.⁴

Presidenten svarade kort i en tweet på X: ”Mitt enda beroende är kaffet på morgonen”.⁵

Det kapitlet är bland det mest pinsamma i de colombianska mediernas historia och tilläts att pågå i månader utan att lägga fram några bevis. Idag är det ingen som tar upp frågan om dessa skvaller, oppositionen har lärt sig läxan och attackerar direkt de sociala reformerna som regeringen föreslår.

Medierna har agerat så våldsamt subjektivt mot regeringen att de alternativa medierna har ökat mycket sin närvaro i den offentliga debatten och utgör en motvikt till desinformationen. De har ökat till den grad att en alternativ youtuber, känd för sina politiska analyser och med en miljon prenumeranter, valdes in i Kongressen på vänsterns lista i mars i år^..

En till faktor som fått många att tro att vänstern inte hade en chans 2026 är segregationen. Man får diametralt olika bilder av landet och den politiska utvecklingen beroende på var man bor, vilka man umgås med och vilken skola/universitet man går till. Efter sju år av att ha arbetat i Colombia och bott i ett överklasskvarter har jag konstaterat att där är det sällsynt att hitta en person som talar väl om ”Petro”. I dessa kvarter undviker man att kalla honom president eftersom den allmänna uppfattningen är att han är en outsider som saknar börd och därför inte platsar i Nariñohuset, presidentens residens.  

Tänk också på att journalister från stora medier ofta bor i områden med en hög närvaro av beväpnade vakter, rena gator, grönområden, tillgång till bra service och shopping.

I urbana medel- och övre medelklassområden dominerar bilden av en misslyckad regering som inte har löst problemet med varken ”säkerheten” eller annat, vilket är i linje med vad mainstreamedierna förmedlar. Tänk också på att journalister från stora medier ofta bor i just de områdena. De kvarteren karaktäriseras av en hög närvaro av beväpnade vakter, rena gator, grönområden, tillgång till bra service, bra skolor, bokhandel, shoppingcenters, restauranger och enormt höga hyror. 

Deras största missnöje med regeringens politik är bland annat de kraftiga höjningarna på minimilönen, som presidenten fastslagit genom dekret. År 2025 ökade minimilönen med 9,25%, när inflationen under 2024 låg på 5,2%. I december 2025 introducerade presidenten idén om ”den vitala minimilönen” – ett koncept som säger att minimilönen måste räcka för de nödvändiga livsutgifterna för en familj. Presidenten höjde den då med 23,7%, cirka 5 105 kronor, när inflationen för hela 2025 var 5,1%. Ofattbart! tyckte oppositionen.

Den dogmatiska Centralbanken lät under jul- och nyårshelgen förstå att den var absolut emot den oansvariga höjningen och i mars i år höjde de styrräntan till otroliga 11,25%. En ökning med hela 2 procentenheter mer än styrräntan från december, trots att inflationen under årets första kvartal inte var högre än 5,2%, alltså på en stabil nivå efter höjningen av minimilönen. Som kontrast kan man konstatera att under den föregående högerregering låg styrräntan på 9% när inflationen uppgick till 10,84% i augusti 2022. Höjningen av minimilönen är anmäld till domstolen bland annat av extremhögerns kandidat Paloma Valencia. Hon har också anmält pensionsreformen.⁶

Dessa förändringar innebär att Colombias arbetare har vunnit tillbaka en del av vad de förlorat under de senaste 30 åren av hård nyliberal politik som gjort landet till det tredje mest ojämlika samhället i världen.

Höjningen av minimilönen har gjort att säkerhetsföretagen som hyr ut vakter till medel- och övre medelklassen höjt priser i lika eller högre omfattning. För att hålla nere kostnaderna har det blivit färre vakter, fler kameror och ändrade scheman med färre arbetade nattimmar. Det sista eftersom arbetsreformen som gick igenom ifjol också höjde på OB-tillägget och fastställde att nattetid börjar kl. 18:00 och inte kl. 22:00 som infördes under Uribe år 2002.

Detsamma har hänt med städerskorna som medel och övre medelklass var vana vid att ha hemma, helst boende hos sig över hela veckan med bara söndagen fri. Nu kostar städningen mer, och flera har sparkat städerskan och anställt städpersonal på färre veckotimmar för att undvika att betala en full minimilön. Livet har blivit alltså lite surt för medel- och övre medelklass som hade tillgång till sådant som i Europa är rena lyxen och endast tillgänglig för de allra rikaste.⁷ 

Dessa förändringar innebär att Colombias arbetare har vunnit tillbaka en del av vad de förlorat under de senaste 30 åren av hård nyliberal politik som gjort landet till det tredje mest ojämlika samhället i världen.⁷ Men det har gjort medel- och överklassen oroliga och öppet fientliga mot regeringen som de ser som en ”ideologisk” regering i kontrast till den högre formen av demokratisk regering: den ”teknokratiska”. Malm kanske hann höra det på sitt besök i Colombia. Att bryta relationer med Israel är till exempel ett ”ideologiskt” beslut, till skillnad från tidigare utrikespolitik som var mer professionell, alltså ”teknokratisk”, där relationen med Israel byggde på årtionden av ömsesidigt förtroende som ledde till viktiga säkerhetskontrakt.⁸

Nu kostar städningen mer, och flera har sparkat städerskan och anställt städpersonal på färre veckotimmar för att undvika att betala en full minimilön.

Att höja minimilönen är också ”ideologiskt” till skillnad från de ekonomiska besluten som den oberoende Centralbanken fattar, vilka är ”tekniska”. Fredspolitiken är också fel, att samtala med kvarvarande beväpnade grupper är ”ett misslyckande” men det erbjuds inte mycket annat alternativ än det historiska misslyckandet att öka på militariseringen och ”bekämpa de illegala ekonomierna” men de säger inte med vilka medel annat än med mer militarisering.⁹

Så har debatten sett ut under de tre och ett halvt år av Petros regering. Detta medan de ekonomiska siffrorna visar att fattigdomen sjunker, att förtroendet från konsumenterna på ekonomin växer, att arbetarnas köpkraft har ökat med högre löner i kombination med en stabil inflation, att dollar gått ned och att Colombias nya strategi för utrikeshandel fungerar.

Ett tydligt fokus har lagts på turismen där drygt 22 miljoner turister besökt landet under regeringens första tre år, från augusti 2022-till november 2025, en ökning med 137% i jämförelse med samma period för den föregående regering. 52,6% av exporten utgjordes av sektorer som inte är kopplade till gruvnäring eller energikällor, vilket markerar en ändring i landets ekonomiska struktur. Målet är att vandra bort från råvaror med större fokus på industri och jordbruk. År 2025 ökade exporten av jordbruksprodukter med 33,2% i jämförelse med 2024, med kaffe och palmolja som ledande exportvaror.¹⁰

Men det är inte de här siffrorna medierna pratar om. I den offentliga valdebatten pågår i stället en kamp om vad som ska stå i centrum. Oppositionen och medierna vill att det ska handla om ”säkerheten”. Petros fredspolitik kritiseras hårt och även här är debatten vinklad. Bilden man får av debatten är att våldet under Petro ökat lavinartat och att regeringen lät dissidentgrupperna växa. Men det är också samma politiker som motsatte sig fredsavtalet från 2016 som nu klagar på våldet. Den förra regeringen kom till makten med det uttalade målet att ”riva ner fredsavtalet”, vilket de nästan gjorde. Under Ivan Duques regering bildades dissidentgrupperna som numera har blivit en riktig huvudvärk i vissa perifera regioner. Under den första halvan av fredsavtalets implementeringstid regerade två presidenter, Santos (2014-2018) och Duque (2018-2022). Santos förhandlade och skrev under fredsavtalet 2016 och byggde det institutionella arrangemanget för dess tillämpning. Under Duque var det uttalade målet att ”riva ner avtalet”. 

Petro initierade också samtal med urbana beväpnade grupper som ofta bildas av väldigt unga killar. Men det blev inte alls som det var tänkt. Fredssamtalen gav inte resultat.

Sedan kom Petro till makten. Med en redan svår säkerhetssituation, med växande väpnade dissidentgrupper, ökad kokainhandel, mexikanska kartellers närvaro i de södra regionerna, rekordhögt antal mord på före detta FARC-medlemmar som hade lagt ned vapnen och återintegrerats i samhället. Han lovade att hantera problemet annorlunda. Han skulle öppna nya fredsbordssamtal, dels med de nybildade dissidentgrupperna och dels med den lite större paramilitära gruppen som verkade i stora områden i norra Colombia. Petro initierade också samtal med urbana beväpnade grupper som ofta bildas av väldigt unga killar. Men det blev inte alls som det var tänkt. Fredssamtalen gav inte resultat. Till stor del därför att den rättsliga strukturen inte finns på plats. Staten kan inte bara förlåta och låta människor som har begått brott gå fria. En ny övergångsrättsvisa är inte på plats eller ens riktigt uttänkt än. Flera ledare inom dessa grupper är efterlysta av USA för narkotikabrott, vilket gör saken känsligt på hemmaplan och i relationen med USA. 

Drogerna kommer inte att försvinna. Det är en stark ekonomi som sprutar in pengar i den colombianska offentliga ekonomin.

Petro har försökt komma bort från fokus på militarisering, vilket är välkommet därför att Colombia har lidit för mycket av statligt våld. Men fredssamtal måste ha ett mål, det måste leda någonstans och det är där skon klämmer. Vart leder samtalen? Hur kan man skydda civilbefolkningen från ytterligare våld under fredssamtalen? Det sexuella våldet i konfliktområden ökar, liksom rekryteringen av barn till beväpnade grupper och tvångsfördrivning av befolkningen när grupperna drabbar samman.

Men elefanten i rummet finns där, och även om Petro försöker prata om det finns det lite han kan göra åt saken. Drogerna kommer inte att försvinna. Det är en stark ekonomi som sprutar in pengar i den colombianska offentliga ekonomin. Även den olagliga utvinningen av guld växer och smaragdgruvorna är inte heller fredliga zoner. Här har vi att göra med ett rikt land med koka, marijuana, guld och smaragder. Alla dessa, utom marijuanan där kanadensiska företag dominerar den lagliga marknaden, producerar höga nivåer av våld.¹¹ 

Problemet är att dessa ekonomier är transnationella. Det internationella förbudet av kokain och kriget mot drogerna innebär i Colombias fall ett förbud och kontroll av kokabladet, och till en lukrativ affär med många led. I denna kedja är småbönderna den svagaste länken och kontrollen upprätthålls genom våld. Det olagliga guldet och smaragderna fungerar som en utväg för penningtvätt. Alla dessa varor åker ut i internationella rutter som, enligt Petro, leder numera till Förenade Arabemiraten. Där uppges tydligen de högsta cheferna för de olagliga ekonomierna hålla hus. De har olika nationaliteter och de befinner sig långt bort från våldet som det ger upphov till i länder som Colombia.¹² 

Det internationella förbudet av kokain och kriget mot drogerna innebär i Colombias fall ett förbud och kontroll av kokabladet, och till en lukrativ affär med många led. I denna kedja är småbönderna den svagaste länken och kontrollen upprätthålls genom våld.

Regeringen är medveten om att fredspolitiken hör ihop med den internationella och den nationella ekonomin. Men Colombias två största ekonomier är fortfarande olagliga: kokain och den olagliga guldutvinningen. Därför satsar regeringen på jordbruket. Om småbönderna får bra betalt för bananer, kakao och potatis, och landet lyckas garantera nationella och internationella marknader, skulle de kanske på sikt kunna överge kokaodlingen som säljs till knarkkartellerna. 

Jordreformen, som är punkt ett i fredsavtalet från 2016, har gjort större framsteg under den här regeringen än under de två tidigare regeringarna som hade ansvaret för de första åtta åren av avtalets implementering. Den mycket skeva jordkoncentrationen har gjort att Colombia har en gini-koefficient, som mäter ojämlikhet, i jordägandet på 0,89, där 1,0 motsvarar total ojämlikhet, det vill säga där en enda person äger all jord.

Målet som slogs fast i fredsavtalet är att ge tre miljoner hektar jord till jordlösa lantbrukare, offer för konflikten och tvångsfördrivna.

Målet som slogs fast i fredsavtalet är att ge tre miljoner hektar jord till jordlösa lantbrukare, offer för konflikten och tvångsfördrivna. Och ägandet av sju miljoner hektar måste legaliseras för små lantbrukare som bevisligen bor och arbetar där. Under de första åtta åren av implementeringstiden tilldelades dock endast 19 563 hektar eller 0,65% av målet och cirka 2,6 miljoner hektar formaliserades för sina ägare. Men problemet är att denna siffra är osäker därför att statistiken inkluderade även processer som var före fredsavtalet.¹³

Under Petro har enligt de senaste siffrorna 2,5 miljoner hektar jord återtagits av staten för jordreformen. Av dessa har 700 000 hektar gått in i Statens Jordfond för att sedan fördelas till jordlösa eller tvångsfördrivna lantbrukare och 1,8 miljoner hektar har formaliserats i äganderegistret, vilket ger juridisk säkerhet till småbrukare. 

Dock återstår mycket att göra. Statens närvaro på många av konfliktområdena begränsas enbart till polis och militär, men befolkningen vill ha skolor, vårdcentraler, kvinnohem, bra vägar, el och internet. På en del ställen är det de väpnade grupperna som tillhandahåller dessa tjänster. 

Att förstärka staten har blivit en devis för vänstern. Den nyliberala staten, som privatiserar allt, där privata aktörer väljer bort att tillhandahålla hälsovård i djungelområden med väpnade grupper, är ohållbar. Det är Staten som måste se till att finnas där, den sociala staten, säger Petro. Det handlar inte bara om rättsstaten, det handlar också om den sociala rättsstaten, brukar han säga. 

Folk har nyligen upptäckt att även Centralbankens oberoende kan bli föremål för debatt. Oberoende från vem?

Under de här tre och ett halvt år har colombianerna blivit behandlade som vuxna av vänstern i regeringen. Man pratar om vanliga människors behov och problem, och man förklarar centrala begrepp som är viktiga att hålla koll på: styrräntan, den vitala minimilönen, den internationella dimensionen av de olagliga ekonomierna, budgetdebatter, arbetsreformen, hälsoreformen. Bortom skvaller om Petros drogberoende, har folk kunnat ta del av en annan offentlig debatt om de livsviktiga frågorna: arbetsrättigheter, pensionen, hälsovården, ekonomin som fungerar för alla – både för kvinnan i kokaområdet och småföretagaren i Bogotá, inte bara för bankiren i huvudstaden. Folk har nyligen upptäckt att även Centralbankens oberoende kan bli föremål för debatt. Oberoende från vem? 

Människor vill tala öppet om regeringens misstag såväl om det som har gått bra och hur landet kan gå framåt. Folk vill prata om miljön – om hur vi kan skydda känsliga ekosystem från gruvföretagens rovdrift? Fracking lyfter bara gruvföretagarna, men de lokala samhällena motsätter sig det. Folk är stolta över att Colombias regering inte stödjer Israels folkmord i Gaza, och det märks för att inga pro-israeliska röster har hörts det senaste året mer. Ingen med en plattform vågar stöta Israel. 

Den 8 mars gick colombianerna till val för att rösta fram en ny Kongress. Gustavo Petros parti Pacto Histórico (PH) befäste sin ställning som det största partiet, även om det inte har egen majoritet. I senaten fick partiet 25 senatorer (22,72%), fem fler än vid det senaste valet. På andra plats hamnade Uribes extremhöger med 15,2% av rösterna och 17 senatorer. I representanthuset fick PH 42 ledamöter, en ökning med 15. Men långt ifrån den absoluta majoriteten som är 92. Det är en starkare vänster i en kongress där allianser måste byggas.

Under de här tre och ett halvt år har colombianerna blivit behandlade som vuxna av vänstern i regeringen.

Kongressvalets resultat har gett medvind till Iván Cepedas presidentkampanj. Vänsterväljare är övertygade om att det går att mobilisera fler till valurnorna än de 51% som deltog i kongressvalet. Uribes extremhöger har också samlats till strategimöte. Här gäller det att få fram att Cepeda är son till en ”FARC-ledare” så som de beskriver Cepedas pappa, som var en kommunistisk senator som mördades av statens säkerhetsstyrkor 1994. En FARC-front döptes efter honom, Frente Manuel Cepeda Vargas, vilket så klart betyder enligt extremhögern att pappa Cepeda var en gerillakommendant. Strategin är gammal, smäda din motståndare. Det hjälper också att den nuvarande presidentkandidaten Cepeda var både facilitator och medlare i fredsprocessen med FARC. Han har också varit förhandlare med gerillagruppen ELN under Petros regering. ”Ge inte order om att döda mig, senator” skrek senatorn Paloma Valencia till senatorn Iván Cepeda under en debatt i senaten i december.

I den här kontexten går de privata medierna in och förstärker högerns budskap. De har kört en kampanj för att koppla samman kandidaten Cepeda med FARC, anklagelser som bygger på icke-existerande bevis och som den colombianska rättvisan redan dömt ut. Bilden de försöker förmedla är att landet befinner sig i en mycket mörk tid som liknar tiderna av de värsta konfrontationerna mellan paramilitärer, staten och gerillor. De undviker att prata om vikten av implementeringen av fredsavtalet och istället lägger fokus på hur illa säkerheten har hanterats av en vänsterregering som borde ha militariserat istället för att öppna fredsbordssamtal. I ivern att likställa nuet med det förflutna begår man ett misstag. Man vill ge en bild av att vänstern inte är annorlunda än högern. Vänstern är visserligen sämre, på det sättet att dem saknar teknisk kompetens och inte kan staten, men är lika korrupt: ”de lovade en förändring som de inte har levererat”.¹⁴

Problemet för det narrativet är att det missar vad stora delar av de vanliga colombianerna har upplevt. Presidenten håller anföranden där han förklarar mycket pedagogiskt hur staten fungerar, hur han lyckas ibland och misslyckas ibland, när hans förslag blockeras eller när regeringen gör fel. Folk har följt följetongen om hälsoreformen som visade hur privata aktörer, med hjälp av politiker, kunnat föra ut ur landet miljoner dollar från hälsosystemet.¹⁵ 

Det är en förändring i ett land där krig, rädsla och militarisering dominerade samtalet i decennier. It’s the economy, stupid, sade någon en gång. Så kan man säga till den colombianska högern också.

Folk har följt debatten om arbetsreformen och sett ett brott med Uribes gamla motto: ”jobba, jobba och jobba ännu mer” till förmån för Petros budskap: ”det är viktigt att ha tid för demonstrationer och för att inte göra någonting alls”. Han har också förkortat arbetsveckan från 48 till 42 timmar och stärkt rätten att få OB-tillägg. Det är en förändring när folk ser att ministern också kan komma från urfolket eller vara svart, och att för första gången en president väljer att ställa sig på fackets sida och gå ännu längre än facket i fråga om löneförhandling.¹⁶ 

Visst har misstag begåtts. Regeringen har behövt hantera ett par allvarliga korruptionsskandaler, men dessa hänger mer ihop med en struktur som finns inbyggd i den nyliberala staten snarare än med enskilda individers agerande. Cepeda kallar det för Makrokorruption och tar upp det i sitt valprogram. 

Visst har Colombia förändrats efter fyra år med Petro vid makten. Landet har stått upp emot folkmord, miljön har satts som en prioritet i nationell och internationell politik, man har pratat om sociala och ekonomiska rättigheter, man har gått med i något så konstigt som BRICS-banken och lyfter vikten av pensioner till kvinnor som tagit hand om familjen och om bidrag till fattiga pensionärer. 

Det är en förändring i ett land där krig, rädsla och militarisering dominerade samtalet i decennier. It’s the economy, stupid, sade någon en gång. Så kan man säga till den colombianska högern också.