Geopolitiken har åter hamnat i fokus. Från att ha varit förknippad med nazisternas expansion genom Lebensraum har begreppet fått nytt liv i den säkerhetspolitiska debatten. Men geopolitik är långt ifrån neutral. Precis som med andra begrepp rymmer den olika perspektiv, från stormakternas säkerhetsorienterade analyser till kritiska skolor som kritisk geopolitik. Andres Rivarola och Thomas Lundén reder ut begreppet.

Från att ha varit mer eller mindre undangömt under årtionden finns nu ordet geopolitik överallt i samhällsdebatten. Debatten genomsyras dock av begränsande och fördomsfulla synsätt av vad som är ett polysemisk koncept.

På grund av nya globala spänningarna ser nu näringslivet, samt ekonomiska och politiska beslutsfattare, geopolitik som en viktig utgångspunkt. Några exempel är Sveriges Riksbank, försvarsindustrin eller Sveriges geologiska undersökning (SGU), där man anser att geopolitiska analyser nu bör balansera andra viktiga områden. Även statsminister Ulf Kristersson har stämt in kring geopolitikens roll, och hävdar att, ”geopolitik slår allt”.

Geopolitik likställs ofta med stormakter, konflikt, protektionism eller kontroll av naturresurser. Detta är en mer positiv utgångspunkt, jämfört med tidigare kopplingar till nazism, nationalism och expansionistiska idéer.

En viktig faktor kring geopolitikens återkomst var Rysslands annektering av Krim, 2014, med efterföljande analyser som, The return of geopolitics. I den rådande synen likställs geopolitik ofta med stormakter, konflikt, protektionism eller kontroll av naturresurser. Detta är kanske ändå en mer positiv utgångspunkt, jämfört med tidigare kopplingar av geopolitik, till nazism, nationalism och expansionistiska idéer. Geopolitikens ursprung har dock ett annat ursprung.

Ordet geopolitik kommer inte från någon stormakt, det myntades år 1899 av den svenske statsvetaren Rudolf Kjellén (1864-1922), sedermera innehavare av den Skytteanska professuren vid Uppsala universitet. Han var intresserad av globala frågor och skrev också vad som kanske är första studien av världens stormakter, Stormakterna (1905). Texten där geopolitiken presenterades i en djupare analys var, Staten som livsform (1916).

Det fanns andra samtida forskare som också analyserade relationen mellan rum (territorium) och makt. Ett av dem var brittiska geografen Sir Halford Mackinder som år 1904 presenterade sin kärnlandsteori, som går ut på att kontrollen över Eurasien är nyckeln till världsherravälde. Andra var franska geografen Paul Vidal de la Blache, som förde geografiska studier närmare den historisk-ekonomiska geografins område, eller Alfred Thayer Mahan, från Förenta Staterna, med sin berömda text, The Influence of Sea Power upon History (1890). Ingen av dessa nämnde ordet geopolitik. Det gjorde inte heller Kjelléns inspirationskälla, tyska geografen Friedrich Ratzel, som fördjupade förståelsen om människans och naturens komplexa relation. Liksom Kjellén undvek han en kategorisk rasindelning och föredrog att prata om ’civilisationer’, vars sökande efter optimala rum, Lebensraum, löses genom ständig anpassning till habitat.

Ordet geopolitik myntades år 1899 av den svenske statsvetaren Rudolf Kjellén. Enligt honom existerar stater i ett hierarkiskt system där de verkar för att maximera sina behov. Under 1930-talet övertogs begreppet av nazisterna.

Kjellén ville tillföra en ’teori om staten’, och dess avgörande roll för mänsklig organisation och gemenskap. Enligt honom existerar stater i ett hierarkiskt system där de verkar för att maximera sina behov, där geopolitiken är den territoriella dimensionen av statens verkan på sitt geografiska innehåll, men den är, enligt Kjellén, bara en av statens olika handlingsdimensioner, tillsammans med bl.a. etnopolitik, ekonomipolitik och sociopolitik. Den geopolitiska emanerar ur statens inre hantering av sina naturgivna och skapade resurser.

Den negativa synen på geopolitiken tillkom speciellt efter andra världskriget. Under 1930-talet, användes begreppet flitigt av den tyske militärgeografen Karl Haushofer (1869-1946) och övertogs delvis i nazisternas strategiska tänkande, främst genom konceptet Lebensraum, som kopplades till rasbiologi och vit civilisatorisk överlägsenhet. Trots att Kjellén aldrig använde ett sådant perspektiv, kom geopolitiken att länkas till nazism och imperialism. Kjelléns perspektiv berördes aldrig av senare experter i internationell politik, som Hans Morgenthau, Kenneth Waltz eller John Mearsheimer. Morgenthaus perspektiv blev vägledande i synen på geografi som farlig utgångspunkt, lämpat för ovetenskapliga myter. Motviljan till geopolitiken fick starkt gehör i Sverige, med en av Kjelléns studenter, Herbert Tingsten, som tung röst. För honom var geopolitik en ’humbug’, och geografisk determinism.

I Latinamerika fördjupades geopolitiken med ett utvecklingsinriktat perspektiv med fokus på att stärka staten i strävan att uppnå autonomi och att motverka en beroendeposition inom det internationella systemet.

Det fanns under kalla kriget experter som använde sig av ett rumsligt (territoriellt) perspektiv för globala säkerhetsorienterade analyser, två kända exempel är Henry Kissinger och Zbigniew Brzeziński. Ingen av dem citerade heller Kjellén, eller hans geopolitiska perspektiv. Detta gjorde man, däremot, i Latinamerika där geopolitiken utvecklats sedan 1920-talet. Kjellén och Ratzel citerades flitigt, och geopolitiken fördjupades med ett utvecklingsinriktat perspektiv. Fokus var att stärka staten i strävan att uppnå autonomi och att motverka en beroendeposition inom det internationella systemet. Ett viktigt mål var att söka länkarna mellan stat, industrialisering och regionalism.

Sedan 1990-talet har en ny geopolitisk diskurs växt fram i det som kallas ’kritisk geopolitik’. Det handlar om reaktion på mer traditionella synsätt inom internationella relationer, där man utgår från att geopolitik inte är en neutral eller objektiv beskrivning av världen, utan snarare en socialt konstruerad praktik som påverkar hur vi uppfattar världen och agerar i den. Den kritiska geopolitiken, genom forskare som Gearóid Ó Tuathail eller John Agnew, ifrågasätter imperialistiska och koloniala narrativ, samt hur västvärlden ofta framställs som norm medan andra regioner demoniseras eller exotifieras. Dess alternativ är att fokusera på hur språk, bilder och berättelser används för att skapa geografiska föreställningar, och hur makt och identitet formas genom geopolitisk diskurs.

Den kritiska geopolitiken ifrågasätter imperialistiska och koloniala narrativ, samt hur västvärlden ofta framställs som norm medan andra regioner demoniseras eller exotifieras.

Det är positivt att geopolitiken nu har blivit rumsren igen. Men det är bra att vara varse om att den, liksom andra samhällsvetenskapliga koncept, är polysemisk. Den kan alltså ses från olika perspektiv, beroende på frågeställning och ändamål. Två positiva lärdomar vi kan lära av geopolitikens svenska ursprung är att undvika determinism, och se geografin som del av en komplex relation med andra variabler. En annan är att se geopolitiska enheter, exempelvis stater, som del av ett globalt system, där strävan efter autarki och balans kan verka som motkraft till imperialism.